mars – Julia Eriksson

En marshelg fylld av vårpirr

Hej från tåget på väg mot Borås. Det gjorde nyligen en så kraftig inbromsning att väskorna gled längs bagagehyllorna och tågföraren hann ropa ”håll i er” innan det plötsligt tog tvärstopp. Som tur var var det bara något systemfel, så vi slapp bli stående strax utanför Laxå resten av kvällen. Nog om min tågresa, nu tänkte jag berätta lite om vad jag hittade på i helgen. När jag bläddrar framåt i kalendern tycks den vara fylld av flytt, födelsedagar och festligheter, men just den här helgen var ännu oplanerad och jag bestämde mig för att göra det bästa av den.

Helgen började starkt redan på fredagen. Först med en traditionsenlig aw med kollegorna på Tropical som ligger ett stenkast från vårt kontor. Sedan mötte jag upp Nawar och vi tog oss till 800 grader slice shop som öppnat igen efter sin renovering.

Där beställde vi peperoni- och margherita-slices, varsitt glas lätt rödvin och en portion tiramisu som flöt ut över tallriken. Den perfekta måltiden. Jag sa om vi gifter oss så vill jag ha det här på menyn.

På lördagen vaknade jag pigg och stackars N med förkylning. Jag lagade en vitaminrik frukost till oss och bestämde mig sedan för att ge mig ut på äventyr.

Ur en av lådorna under sängen rotade jag fram min gröna läderkappa som legat nedtryckt där sedan november. Det var strålande sol och femton grader varmt, så under stora delar av dagen gick jag runt och bar den på armen.

Jag tog tunnelbanan till Ropsten, därefter bussen till Lidingö och kom sedan fram till Millesgården. Där löste jag biljett och gick ut till skulpturparken och strosade runt bland tallar och avbildade gudar. Jag erbjöd mig att ta kort på ett kompisgäng med glada kvinnor och kände samhörighet med en tant som satt på en bänk och blundade mot solen.

I Annes hus var det dukat med starka färger i matsalen. Jag blev inspirerad av att alla tavlorna hade matmotiv, kul ju! Blev sugen på att göra något liknande i vårt nya kök, jag har redan två tavlor med matstilleben i min samling så det är ju en god start.

Jag tyckte också att det var inspirerande med en liten matta under skrivbordsstolen. Risken är väl bara att den korvar sig varje gång man skjuter ut eller in stolen, men det får man kanske ta.

I utställningen bland Carl Milles gipsfigurer hängde verk av Diana Orving. Så fint med det mjuka och böljande i kontrast till det hårda och skulpturala. De spröda verken fick mig att tänka på torkade löv eller ömsat skinn som blivit kvar, en markör av tiden som stannat upp.

Jag stod här länge och tittade på ljuset som slog in genom fönstret, en liten känsla av Medelhavet vid Värtahamnens inlopp.

Dagen bjöd på vårpirr i alla vrår. Det spritter i buskar och grenar och jag får spring i benen, en synkroniserad växtvärk.

När jag tittat färdigt på utställningen gjorde jag som tanten jag sett tidigare. Jag satte mig på en bänk i solen och läste de sista sidorna i boken jag burit med mig i väskan. Den var innehållsmässigt bra och gripande, men jag saknade ett sista uns av finess i språket, kanske var det översättningens fel? Det var i alla fall en väldigt trevlig plats att läsa på.

I en rabatt hittade jag de här små snöklockorna som kanske var den finaste lilla växt jag sett. Så perfekta och gulliga, som tagna ur en tecknad film. En ny favoritblomma!

Jag avslutade mitt besök med att kolla på Aalto-utställningen och hittade ett hörn jag ville flytta rakt in i. Sedan tog jag mig till Myrorna i Ropsten och kikade runt på alla tre våningarna men gick tomhänt därifrån.

Efter en stödkorv handlade jag mat och åkte hem för att laga middag. Sedan gick vi på bio och såg Project Hail Mary, vilket kanske inte var min starkaste filmupplevelse, men en lättsam och humoristisk sådan i alla fall.

På söndagen mötte jag upp Malin på Baggio kaffebar strax innan tio. Vi drack kaffe, jag åt en god baguette och så uppdaterade vi varandra om läget.

Sedan bestämde jag mig för att ta en söndagstur. Det blev 10 kilometer runt Södermalm och shortspremiär, också en känsla av vårpirr även om benen är bleka som två vaniljpinnar just nu.

På vägen hem handlade jag snabb energipåfyllning i form av havregryn och banan som fick bli till en skål gröt tillsammans med jordnötssmör.

På eftermiddagen hade vi tvättid vilket alltid blir lite trevligare med vår tradition. När vi kastat in det första lasset tvätt kilar vi direkt runt hörnet till Dello Sport och tar en kaffe eller som i detta fall till The Old Brewer för en alkoholfri öl. Lagom till att den är urdrucken kan man sedan kasta in omgång två i maskinerna.

Resten av kvällen ägnade vi åt klassisk söndagsadmin som bokande av flyttbil, ifyllande av blanketter och, för min del, packande till Borås. Nu rullar tåget i sakta mak från Herrljunga och det här inlägget har nått sitt slut, precis så som helgen gjorde. Men jag hoppas på fler soliga helger fyllda av kultur och gott sällskap framöver!

Vårvinter – den femte säsongen

Det är den första mars och utanför fönstret har snön smält bort, kvar finns bara gruset som sätter sig i sulorna och sprätter runt ens fötter. En ny period har sakta börjat att ta vid, men nu gäller det att vara försiktig. Det är en styggelse att räkna med vår i mars, det gör en bara besviken. Än är det långt kvar, men i ett försök att blidka mig själv har jag valt att tänka på den här perioden som den femte säsongen: vårvinter.

Det är nu börjar vi räkna starurar. Enligt gotländsk tradition ska det efter starens ankomst komma sju lågtrycksperioder, det vill säga bakslag med urväder, följt av högtrycksperioder mellan, innan våren är här för att stanna på riktigt.

I de norra delarna av landet har jag förstått att vårvintern är ett etablerat uttryck för säsongen av soligt väder i mars och april då snön fortfarande ligger kvar. Här längre söderut har vi inte riktigt någon motsvarighet, men kanske att vi skulle behöva det för att göra den långa övergången lite lättare. I år ska jag i alla fall skaffa mig min egen variant.

För mig är vårvinter perioden av att fortfarande ha sin vinterkappa och halsduk, men istället för mössa kan man ha keps eller basker och de tunga bootsen får ge plats för sneakers. Det är tiden då jag äntligen kan börja springa längre löppass ute, utan att behöva riskera att halka, efter att ha kämpat på inne på gymmets löpband hela vintern. Det är insikten om att det börjar vara ljust när jag vaknar och faktiskt också ljust när jag går hem från jobbet vid klockan fem.

Det är tiden då man kan sitta ute mot en husvägg i solen och ta en kaffe. När snödropparna börjar krypa upp längs Årstaviken och man köper hem någon kvist som sedan får stå och knoppa i inomhusvärmen. Det är en tid av att lämna den mörka vinterkostymen som det är så lätt att fastna i efter jul och nyår och istället börja plocka fram pastellfärgerna. Att gå från 100 den till 40 på strumpbyxorna. Små men märkbara skillnader.

Det är känslan av att sakta krypa ur sitt ide och vilja hitta på saker, även efter jobbet på vardagarna. Det är lite färre ulltröjor och mindre av lager på lager på lager. Ett infall av att dutta på sig parfymen som doftar blommigt och lätt av ros, färgglada strumpor i nätta loafers och att lägga solglasögonen i väskan innan man går hemifrån. Det är vetskapen om allting som väntar, känslan av nedförsbacken som snart kommer att ta vid.

Det är den första mars och det är kanske inte vår, men det är i alla fall vårvinter

Tio saker jag vill göra i mars

I tio evighetslånga dagar vaknade jag tidigt varje morgon med feber. Näsan så täppt att jag varken kände lukt eller smak, ansiktet värkande, pannan som om den höll på att sprängas, vilopulsen ivrigt tickande uppåt. Jag vilade, vilade, vilade. Åt mina värktabletter, sköljde näsgångarna, kokade brygder på ingefära och citron, gjorde hundra sökningar på 1177, ställde in resor och umgängen, ringde till sist min vårdcentral som sa kom hit och efter besöket där började jag att må bättre.

Att läsa om andras sjukdom i influensatider är inte särskilt roligt och knappast unikt, så jag hoppas innerligt att jag nu är ute på andra sidan feberdimman. Jag vill tro att de där första dagarna av mars bara var ett undantag och att det är nu som månaden börjar på riktigt.

Här är tio saker som jag vill göra i mars.

Åka till Malmö och träffa Sardellen
Egentligen skulle jag ha tagit tåget ner den här helgen, men jag fick ställa in och boka om. Nu blir det ett par veckor senare och jag ser fram emot ett vårigt Malmö med besök på kallbadhuset, vin på kul ställen, långa diskussioner vid Sardellens köksbord och gärna någon lagom märklig kulturupplevelse.

Gå ut i naturen
Jag känner att skogen och havet kallar på mig och jag längtar efter att få göra en ordentlig utflykt. Packa matsäck och vandra en dagstur eller ge mig ut med några vänner och paddla kajak. Jag vill fylla hela mig med klar och frisk luft, tack.

Hälsa på Eva med familj
I slutet av januari föddes min brorsdotter Eva och eftersom jag varit förkyld i hundra dagar innan jag dessutom fick feber, har jag ännu inte kunnat åka hälsa på henne. Men det vill jag hemskt gärna göra när jag känner mig frisk och kry, jag måste ju passa på medan hon är sådär alldeles liten.

Ta årets första kallbad
Kanske blir det i Malmö eller så hinner jag, Anna och Linn ta ett dopp i Årstaviken här i Stockholm innan. Att det snart är dags för termoskaffe och morgondopp på bryggan är i alla fall en sak som är säker.

Planera vårens och sommarens resor
Att befinna sig i mars är att befinna sig på toppen av backen, redo för en utförstur som får det att susa i magen. Nu finns allt det roliga framför oss! Jag har en skrivresa i maj att förbereda och ett gäng semesterveckor i sommar som jag vill fylla med vandringsäventyr, Gotlandshäng och något mer. Dags att börja planera.

Kolla premiären av Allsvenskan
Ett klassiskt vårtecken är att Allsvenskan drar igång och således påbörjas ännu en säsong av grusade förhoppningar, oväntade lyckokast och evighetslånga slutminuter. Det är lika vidrigt härligt varje år. <3

Sätta vårstilen
En sak jag har hunnit med under mina sjukdagar är att skriva långa listor på mina planer för vårstilen. Plaggmässigt har jag redan det mesta jag behöver, det handlar mest om att skapa nya kombinationer och kanske komplettera med ett par accessoarer. Ett eget inlägg kommer såklart framöver.

Fortsätta att torpdrömma
En av mina drömmar sedan länge är att ha en egen liten stuga någonstans, ett ställe dit jag kan åka (själv eller med sällskap) på helger och bara vara. Kanske odla lite och snickra något, grilla korv och kratta löv, sitta och läsa och skriva, lyssna på radio och lägga pussel. Det ultimata vore att få långtidshyra något på lagom avstånd från Stockholm, men hur sjutton hittar man ett sådant ställe? Det ska jag försöka lista ut nu i mars, hojta gärna till om ni har några tips.

Gå på fest och ha middag
Kanske är det mina dagar hemma i isolering som spökar, men jag längtar efter sociala sammanhang. Som tur är har N och jag blivit bjudna på hemmafest nästa vecka och det känns väldigt kul! Jag hoppas på bra musik och många okända ansikten. Dessutom har jag bjudit över några kompisar på middag en helt vanlig måndag snart. Så mysigt att samla vänner runt sitt köksbord och laga mat till dem.

Hitta på ett kreativt projekt
Jag brukar fastna i att sådana här listor ska innehålla ganska konkreta saker, men varför då egentligen? Nu slänger jag in en punkt som jag själv inte har någon aning om hur den ska ta sin form, men saken är i alla fall att jag gärna skulle vilja ha någon typ av skapande projekt under mars. Lite så som jag hade Adrenskalendern i december, där jag gör något kreativt som helst går att dela med andra. Oklart – ja. Kul – förhoppningsvis!

Rosa fönster, vårens tvekan och allt som kom emellan

Hej hej, hemskt mycket hej. Jag har tänkt att jag ska skriva det här inlägget i ungefär en veckas tid men det är som att det hela tiden har kommit saker emellan. Exempel på sådana grejer kan vara: en prenumeration på DN som inte bara väcker mig 02:30 genom att dunsa in på mitt hallgolv utan också får mig att på ett Pappa Åbergskt vis vilja lägga mig raklång på soffan med både kultur-, sport- och nyhetsdelen i knät när jag kommer hem från jobbet. Det kan också vara en bokad karaoketid kl 19:15, inte för att det var den enda tid som fanns utan för att det finns något väldigt kul i att intensivt och dedikerat mötas tre personer i ett litet rum direkt efter arbetsdagens slut och sedan skråla med stor inlevelse i nästan två timmar. Och så allt det vanliga då: tvätten, disken, maten, sömnen, städet, springet, jobbet, hunden, katten, glassen, okej stryk de tre sista.

Jag håller fortfarande på och gör om hemma och har nu kommit till segmentet kring textilier där jag ska byta matta (ni ser kanske inte spåren av en halvliter kryddstark orangeröd nudelsoppa som landade på den men ni ser i alla fall den där tunna, repade kanten som fransar upp sig lite mer för varje dag). Sedan är jag i valet och kvalet kring ifall jag ska hänga upp gardiner vid sängen som en liten avskärmande tygvägg. Det kan bli fint men det kan också bli en väldig massa tyg som bara hänger (ni bara: ja det är så gardiner fungerar). Och som vanligt är frågan vilken matta, vilka gardiner, vilka soffkuddar? Hur kan kläder vara så enkelt och inredning så svårt? Hjälp.

Vad som är enkelt dock: hoppa på tåget till Uppsala, promenera trettio minuter från stationen, komma hem till min systerdotter och leka. Läsa boken med rim, äta plättar till middag, köra med bilarna, ta på pyjamasen med korvar, vinka i fönstret och åka hem igen.

Lite mer halvkrångligt är att måla fönster, de har så många fler delar än man först tänker, men det blir också lite otippat och kul. Det svåra är bara att bestämma när man ska sluta, räknas elementet som fönster, nej väl? Kan jag undvika att måla element så vill jag nog göra det.

Jag gillar i alla fall hur det rosa förstärker solnedgången och gör den mjukare, varmare och mer livfull. I takt med att sommaren anländer tänker jag att det kommer bli ännu mer effektfullt.

Nu matchar i alla fall både dörrar och fönster i färgen old rose och jag tänker att jag ska ställa undan kassarna med målargrejer för ett tag.

I slutet av förra veckan var jag på reklamfilmsinspelning. Det var långa dagar omgivna av en massa människor, sladdar, tejprullar, kameror, monitorer och fika.

På grund av platsbrist satt jag och mitt team en hel dag i en avstängd bastu med utsikt över havet och tittade på en skärm och godkände regi via en walkie-talkie. Vinden ven utanför och regnet smattrade mot rutorna men med tillräckligt stora lampor kan man fejka ett varmt dagsljusinsläpp. Kanske är budgetvarianten av att ställa en sådan lampa utanför sitt fönster mellan oktober och mars att måla insidan av det rosa.

Den sista scenen för dagen var ett kalas så när vi skulle åka tillbaka mot stan fyllde vi hela bilen med heliumballonger. Jag som skulle gå på fest plockade med mig ett stort knippe och gav till födelsedagsbarnet. ”Grattis! Och förlåt om jag luktar furu, jag har suttit i en kall bastu hela dagen”, sa jag. Sedan åt vi tårta och drack bubbel och när vi gick hem blåste det sådana starka kastvindar att vi fick hålla hårt i halsdukarna.

Dagen därpå var en vårig illusion. Soligt och ljuvt men ack så kallt. Känner ni till fenomenet med star-urar förresten? Enligt gotländsk sed ska det från starens ankomst i januari, februari någon gång, ske sju star-urar innan våren är här på riktigt. Det vill säga sju lågtrycksperioder med högtrycksperioder emellan. Sedan jag fick lära mig det har det blivit lite enklare att acceptera de plötsliga snöfallen som kan uppstå i mars. Varje sådant tar oss nämligen närmare den riktiga våren. Nu tror jag att vi precis klarat den fjärde star-uren i Stockholm, så bara tre kvar. Håll ut!

I söndags kväll fick jag slå mig ner i Sadias vardagsrum och äta middag. Det borde man alltid göra på söndagar. Jag tänker på Sardellen och hennes stående pasta med tomatsås-middagar som hon brukar bjuda in till. Ett så genialiskt koncept i all sin enkelhet, ändå känns det som att söndagskvällar är en mycket bortglömd tid för inbjudningar i min värld. I alla fall så sågs vi där hemma hos Sadia för att boka resan till vår vandring i sommar. Den blir i Pyrenéerna, så nu ska vi bara lyckas tåga oss ner till Frankrike.

Just det, en sista sak som också kom emellan tiden och det här inlägget var att jag gick till café efter jobbet med avsikten att skriva det här men så började jag läsa en bok istället och det var så trevligt att sitta där och vända blad efter blad med en kanna te så nästa dag gjorde jag samma sak igen och ja, nu är det ju ett rent under att det här inlägget blev av för vet ni hur mycket te det finns att dricka och hur många böcker som måste läsas? Åh. Men jag hoppas att vi hörs snart igen.

Helgen som gick vecka 9

Det är fredagseftermiddag och veckans sista möte har precis rundats av. Datorernas lock stängs igen, kaffekopparna staplas till travar. ”Är det någon som vill gå och ta ett glas?”. Jakande svar runt skrivborden och vi klär på oss jackorna och beger oss till vår närmsta bar. Tyvärr ligger den i Mall of Scandinavia, en plats med väldigt lite själ och väldigt många flimrande videoskärmar, färgglada lampor och fredagströtta barnfamiljer, men vem bryr sig om trivsamma miljöer nu. Vi går in på en av restaurangerna och slår till på aw-erbjudandet: en flaska cava för 220 kr. Den placeras mitt på bordet och min spanska kollega lyfter flaskan ur hinken, granskar etiketten som säger Campo Viejo och konstaterar krasst ”In Spain this cost like 2 euros…” Sedan förfäras hon över att vi glömmer att nudda glasen i bordet innan vi dricker när vi skålar. ”Now you will get bad luck!”. När cavan är slut åker jag hemåt. Föga förvånande är det ingen annan i huset som bokat tvättiden 19-22 en fredagskväll så jag snor åt mig den och bär mina Ikea-kassar med lakan och handdukar ner i tvättstugan. Egentligen är jag sugen på pizza men i kylen står en portion hemrullade vegofärsbullar i tomatsås, så jag kokar pasta och äter dem framför datorn. Resten av kvällen varvar jag med att rensa garderoben, springa till tvättstugan och lyssna på podcasts.

På lördagsmorgonen vaknar jag hyfsat tidigt men ligger kvar och läser innan jag scrollar tre dagar av inlägg på Instagram i kronologisk ordning och funderar på hur inspirerande det faktiskt är. Efter det bestämmer jag mig för att gå upp och äta frukost. Jag brygger en dubbel espresso i min lilla mockabryggare, kokar ett ägg i sex minuter och trettio sekunder, skär två blodapelsiner i klyftor samt lagar havregrynsgröt med jordnötssmör och jordgubbssylt på toppen. Sedan får jag för mig att jag ska måla om mitt fönster så jag ägnar en god stund åt att maskeringstejpa alla lister och rutor innan jag till sist börjar stryka på grundfärgen. Tyvärr har jag förträngt att tre plusgrader är ett rätt dåligt väder att måla fönster i då kylan gör att rutorna immar igen och färgen torkar långsamt, men det är bara att slutföra processen och det illa kvickt för nu är klockan plötsligt efter två. En snabb dusch senare står jag och stress-steamar min beiga overall som jag tänkt ha på mig och strax därefter är jag utanför dörren och på väg nedför Götgatan. Vid Slussen inhalerar jag en kexchoklad i fem tuggor innan jag möter upp N och vi beger oss till Fotografiska. Där ser vi fem olika utställningar och jag inser att jag tycker att selfies som uttrycksform är tråkigt och att fotokonst lätt kan bli lite statiskt, men att en bra hängning kan lyfta fram verk på ett fängslande sätt och att Kary H. Lasch verkar ha varit en intressant prick. Vi äter middag i restaurangen med utsikt över Skeppsholmen och vår servitör har en komisk finess men det är oklart om hon vet om det själv. När mörkret har sänkt sig går vi hem till min vän Sadia och firar att hon klarat sin specialist inom neurokirurgi. Hon bjuder på fyra sorters tårta och oändliga glas bubbel och vi blir sittandes i hennes vardagsrum en bit in på småtimmarna och pratar om klassisk musik, synen på Sverige och konsten att jobba lagom hårt och dedikerat.

Söndagen anländer med en ljusgrå himmel utanför det grundmålade fönstret som äntligen har slutat att imma igen. Vi lyssnar på Godmorgon världen och jag konstaterar att jag har nästan lika svårt för politisk satir som för selfie-konst. Precis som förra veckan lyckas vi dra igång brandlarmet genom att rosta levainbröd för hårt och jag funderar på om det är rosten, brödet eller mitt ofokus som är det faktiska problemet. Halva köksbordet fylls av Svenska Dagbladets sidor och vi gör ett quiz där man ska lista ut ifall textraderna är skrivna av William Shakespeare eller Taylor Swift. I Perfect Guide-bilagan läser vi om Agri Ismails helg och jag får för mig att jag ska skriva en liknande text om min, vilket jag faktiskt gör sedan. Min löpträningsapp berättar för mig att jag ska springa 13,1 kilometer idag och jag har ingen ursäkt till att inte göra det så jag snörar på mig skorna och ger mig ut. Till sällskap har jag en BBC-podcast om svampar och jag försöker greppa hur nätverken av mycel fungerar samtidigt som jag springer över Västerbron. Framåt kvällen bestämmer jag mig för att gå på mässan i kyrkan som ligger ett stenkast bort och några minuter innan kyrkklockorna ringer in slår jag mig ner i kyrkbänken och drabbas av en ödmjukhet inför alla andra som också är där. Väl hemma igen lagar jag en stor skål nudlar med svartkål, ägg och majs innan jag sätter mig och går igenom alla de tips på vandringsleder som jag fått efter att ha ställt frågan på Instagram. Jag beslutar mig för två favoriter som jag läser in mig på lite mer för att kunna presentera dem för mina vänner på morgondagens middag. Sedan gör jag en stor kanna pepparmintte, tar fram ett nytt dokument i anteckningar för att börja återberätta min helg och här är vi nu.

Det sitter så mycket grus i sulorna

På måndagskvällen är jag nära att snubbla över en duva. Plötsligt ligger den framför mig på trottoaren. Ryggen mot betongplattorna, de små fågelfötterna uppåt, kroppen intakt, ögonen slutna. Död. Äckel och frid. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa.

Åka resa fara färdas framåt i tanken. Om tre och en halv vecka något annat. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Trettiotre år. Samma siffra. Samma samma jag. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. Jag har bara alla andras. Tre tre vill också vara trio.

Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Tunga himlar över kontorslandskapen. Det sitter så mycket grus i sulorna. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. Löpande band // löpband. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Vi får se, säger huvudet. Vi får se.