Oktober blev november, två ettor blev en. Flyttlådor staplade i tillfälliga förråd, en tömd garderob avsedd för mina kläder, jag bygger boktravar på en ny plats, det är så jag gör mig hemmastadd. Vi spikar upp mina tavlor på väggarna, planerar in tid för veckohandling, har plötsligt dubbla uppsättningar av alla kryddburkar, oändliga mängder spiskummin. En ny resväg till jobbet, ett till namn på postfacket, när höstmörkret faller dividerar vi om hur många lampor vi ska ha tända vid middagsbordet, jag vill ha behagligt mörker, du vill kunna se vad du äter. På kvällen får den som önskar sova ytterst, det är nästan alltid jag som går upp först om morgnarna, står tafatt i hallen och väljer kläder fastän det borde vara enklare nu med ett begränsat utbud. Du förstår inte hur jag kan ha jeans på mig hemma om kvällarna och jag förstår inte hur du inte kan ha en helkroppsspegel någonstans. Vi turas om att göra sallad till middagarna, den som känner sig mest ansvarig tar disken, högtalarna ansluter nu oftare till min telefon än din. Den enda dörren som går att stänga om sig är den till badrummet, kvadratmeterna är färre till antalet än siffran i min ålder, om söndagarna går vi på visningar av allt som kan vara av intresse, sedan går vi hem till vårt. Snart kommer den första snön falla utanför fönstret, julpyntet hamnade i en av flyttlådorna i förrådet på andra sidan stan, men jag tror att vi går en mysig vinter till mötes, här i vår etta för två.