Rom – Sida 2 – Julia Eriksson

Elva dagar till avfärd

Det är märkligt hur något som känts evighetslångt borta helt plötsligt ska hända. Om en och en halv vecka tar jag tåget till Italien och det är ingenting. Det är typ nu, alldeles snart är det nyss. Jag kommer på mig själv med att stressa upp mig kring nya saker hela tiden. Ska just somna när jag inser: tänk om batteriet i brandvarnaren börjar att ta slut när jag är bortrest och den då ligger och varningspiper högt så att grannarna störs ända tills min vattningsansvariga vän kommer över och kan stänga av den. Ska jag ta ur batteriet helt bara? Men tänk om något självantänder i lägenheten och så har jag inget larm som varnar och då riskerar någon att bli skadad? Skriver således upp även ”byt batteri i brandvarnaren” på den långa listan över saker jag måste göra innan jag åker.

Nästan varje dag tycks någon av nyheterna handla om tågförseningar. Det verkar finnas så mycket som kan hindra ett tåg. Snöoväder, strejker, en båt som kör in i en bro och stoppar all trafik. Jag tänker på min minutiöst planerade rutt. Stockholm till Köpenhamn och Köpenhamn till Hamburg. Från Hamburg nattåget till Zürich och från Zürich vidare till Milano för att till sist därifrån ta tåget till Rom. Det är två timmar mellan varje byte men två timmar är ju ingenting om trafiken står still. Jag tänker att det får ordna sig. Fram kommer jag väl på något sätt. Visst? Visst! Men var ska jag sova om jag inte hinner med nattåget och hur ska jag få tag på nycklarna till lägenheten om jag inte kommer fram på rätt dag?

Jag minns när jag var 18 och flög själv till USA för att hälsa på min kompis som bodde där. Det var tre olika flighter bara på vägen dit och när jag till slut landade på LAX funkade visst inte min telefon på det amerikanska nätet så jag kunde inte ringa henne. Ändå lyckades vi hitta varandra efter en bra stunds letande och sedan åkte vi hem på den femfiliga motorvägen och spelade Kids med MGMT på hög volym. Det känns inte som jag var lika orolig då, det kan jag omöjligen ha varit. Femton år senare och jag behöver tydligen andas i fyrkant av tanken på ett försenat tåg i Tyskland.

Ni vet när folk skämtar om pappor på flygplatser med alla biljetter printade och nedstoppade i en plastficka? Jag är den pappan. Hängslen och livrem och alla bokningsnummer nedskrivna på minst två ställen. Handväskan full av plåster, huvudvärkstabletter, mobilladdare, pappersnäsdukar, säkerhetsnålar, handsprit, sytråd och en adapter för man vet ju aldrig om man plötsligt kommer att behöva hålla en presentation och plugga in en hdmi-kabel (det har faktiskt hänt en gång). Jag är jättedålig på att vara chill, men samtidigt ska det bli jättehärligt att komma iväg. För när katastrofhjärnan inte jobbar febrilt med att förutse alla kriser som kan hända så ägnar den sig åt att längta. Efter morgonkaffe på balkongen, porlande fontäner, solvarma gator och blommande träd. Frågan är bara om det finns brandvarnare i lägenheten i Rom?

Det blir en vår i Rom

Jag har bara hunnit ta några första skälvande steg in på 2023 när en tanke börjar slå rot hos mig. Tänk om jag skulle resa iväg ett slag? Möta våren på en annan plats? Ge mig själv både paus och nya intryck, byta mina snäva perspektiv och läsa klart den där skrivkursen i en ny miljö?

När tanken väl finns där är den svår att ignorera, så jag sätter mig ner och gör en plan. Bläddrar fram och tillbaka i kalendern, ser över sparkontot och läser sidorna om tjänstledighet på intranätet. Sedan stegar jag in på min chefs kontor, presenterar min idé och går därifrån med mitt nya äventyr framför mig.

Om exakt en månad sitter jag på ett tåg som ringlar sig ner genom Europa med slutdestination Rom. Där ska jag stanna i 30 dagar och låta april bli till maj. På halvtid ska jag göra mitt vanliga jobb på distans, men resten av timmarna tänkte jag skriva. Skriva och utforska nya kvarter, springa längs Tibern, svepa kaffe på närmsta espressobar, promenera i trädgårdarna, besöka museerna och kyrkorna, dricka vin på torgen och göra staden till min egen.

Att valet landar på Rom är ganska självklart. Delvis för att det är en stad jag varit i flera gånger tidigare, men inte nu på åtta år. Den känns alltså inte totalt främmande, men samtidigt inbjudande att få upptäcka vidare på egen hand. Dessutom vill jag gärna åka någonstans där våren redan möter mig, där jag kan lämna jackan hemma och låta huden sakta värmas upp. Den italienska maten, konsten och kulturen lockar också såklart. Till sist blev jag väldigt inspirerad av att se Floras skrivresa i Rom i höstas och tanken på att kunna göra något liknande känns som en otrolig ynnest.

Sedan januari har jag alltså planerat och nu räknar jag dagarna tills jag ger mig av. Någon gång emellanåt funderar jag på vad jag gett mig in på, särskilt när skrivångesten är som störst och självtvivlet som bäst, men allt som oftast går jag bara och längtar. Efter främmande gator, lediga eftermiddagar, solvarma grönsaker och kommande äventyr. Det blir fint. Det blir en vår i Rom.

Tillbaka i Italien

Allt mitt farande till Italien är ju på ett sätt lite underligt. Ibland möts jag av kommentarer som ”ska du åka till Italien igen? Du var ju där nyss!” och ja, att åka till samma plats två gånger under samma vår kanske är lite konstigt. Men samtidigt så är mina resor till Italien så mycket mer än en semester. Jag åker ju inte dit för att titta på Colusseum eller bada i Fontana di Trevi, jag åker dit för att umgås med Filip. Hade han bott i Malmö eller Oslo hade jag säkert åkt dit lika ofta (om inte ännu mer) utan att någon reagerade. Att jag sedan får njuta av italiensk sol, mat och värme är självklart en bonus men kanske inte det jag saknat mest. Nej, några av helgens bästa stunder var att få ligga bredvid varandra i sängen och se nya avsnitt av Mad Men, att äta take away-sushi i bilens framsäte och att borsta tänderna tillsammans framför spegeln i badrummet. Helt vanliga tvåsamhetsgrejer som kan kännas så otroligt avlägsna när man bor flera hundra mil från varandra och ses varannan månad. Det är liksom de där vardagssakerna jag kan sakna mest och plötsligt värdesätta annorlunda… Men förutom tandborstning, serietittande och sushi hittade vi faktiskt på lite andra saker också och det tänkte jag att vi skulle titta på nu.

Jag landade i Italien vid midnatt på torsdagen och när jag vaknade på fredagen var Filip ute på golfbanan för att ta hand om sina gäster. Så jag botaniserade runt i kylskåpet, hittade fina citroner, god yoghurt och lite jordgubbar att äta till frukost ute på terassen. Solen strålade, temperaturen steg över 20-strecket och jag satte mig ute för att läsa. Efter någon timme kom Filip tillbaka och vi bestämde oss för att gå till klubbhuset på golfbanan och ta en kaffe och något att dricka. Som ni ser har han drabbats av det italienska vädersyndromet vilket innebär att man går ordentligt påklädd fastän det är rätt varmt, till skillnad från oss svenska som kastar av oss kläderna så fort solen skiner. Själv gick jag barbent med tunna prickiga strumpor i skorna vilket såklart orsakade en lustig solbränna efter någon timme i solen…

Sedan skulle Filip hålla en golflektion för några gäster så jag satte mig på terassen igen för att lapa sol. Älskar den här lilla slitna plätten, doften av nyklippt gräs och de ståtliga träden. Älskar inte lika mycket det faktum att man kan bli träffad av golfbollar där om man har otur och folk slår riktigt dåligt. Det har dock inte hänt än, ta i trä. Jag drog i alla fall på mig min nya baddräkt (som förhoppningsvis kommer se bättre ut när min hud inte har samma nyans som tyget, rookie mistake) och satte mig för att läsa Donna Tartts Den hemliga historien. Läste Steglitsan förra sommaren och gillade den jättemycket så nu kände jag att det var dags för denna.

När Filip var tillbaka på hotellet dukade vi upp lite olika korvar, gröna oliver, en rejäl bit parmesan och blandade varsin drink. Sedan turades om att spela nya favoritlåtar i högtalarna och bara njöt. Livets liv. Så här vill jag ha det prick varje dag när jag blir pensionär.

På kvällen åkte vi in till Rom för att äta middag. Golfbanan och hotellet ligger ungefär 25 minuter från själva stadskärnan så det går ganska smidigt att ta sig in. Vi strosade runt lite bland mysiga gator och nya kvarter innan vi tog sikte på en restaurang som vi sett massor av gånger tidigare men aldrig hunnit äta på.

Själva restaurangen heter Santa Lucia (så härligt klyschigt italienskt) och har en stor uteservering som liksom ligger på en upphöjd liten ö, nära Piazza Navona. Där åt jag en pastarätt med massor av hyvlad svart tryffel och Filip tog en risotto med tonfisk. Så gott! Sedan strosade vi vidare och åt efterrätt och drack espresso på en annan restaurang där Filip lärt känna en av servitörerna. Mätta och belåtna tog vi en taxi hemåt och så var den fredagen i Rom slut.