Jag har bara hunnit ta några första skälvande steg in på 2023 när en tanke börjar slå rot hos mig. Tänk om jag skulle resa iväg ett slag? Möta våren på en annan plats? Ge mig själv både paus och nya intryck, byta mina snäva perspektiv och läsa klart den där skrivkursen i en ny miljö?
När tanken väl finns där är den svår att ignorera, så jag sätter mig ner och gör en plan. Bläddrar fram och tillbaka i kalendern, ser över sparkontot och läser sidorna om tjänstledighet på intranätet. Sedan stegar jag in på min chefs kontor, presenterar min idé och går därifrån med mitt nya äventyr framför mig.
Om exakt en månad sitter jag på ett tåg som ringlar sig ner genom Europa med slutdestination Rom. Där ska jag stanna i 30 dagar och låta april bli till maj. På halvtid ska jag göra mitt vanliga jobb på distans, men resten av timmarna tänkte jag skriva. Skriva och utforska nya kvarter, springa längs Tibern, svepa kaffe på närmsta espressobar, promenera i trädgårdarna, besöka museerna och kyrkorna, dricka vin på torgen och göra staden till min egen.
Att valet landar på Rom är ganska självklart. Delvis för att det är en stad jag varit i flera gånger tidigare, men inte nu på åtta år. Den känns alltså inte totalt främmande, men samtidigt inbjudande att få upptäcka vidare på egen hand. Dessutom vill jag gärna åka någonstans där våren redan möter mig, där jag kan lämna jackan hemma och låta huden sakta värmas upp. Den italienska maten, konsten och kulturen lockar också såklart. Till sist blev jag väldigt inspirerad av att se Floras skrivresa i Rom i höstas och tanken på att kunna göra något liknande känns som en otrolig ynnest.
Sedan januari har jag alltså planerat och nu räknar jag dagarna tills jag ger mig av. Någon gång emellanåt funderar jag på vad jag gett mig in på, särskilt när skrivångesten är som störst och självtvivlet som bäst, men allt som oftast går jag bara och längtar. Efter främmande gator, lediga eftermiddagar, solvarma grönsaker och kommande äventyr. Det blir fint. Det blir en vår i Rom.