När klockan slår sex stänger jag ner datorn. Då har jag suttit vid den under större delen av dagen, ryggen krökt framför den lilla skärmen, fingrarna konstant stegandes över tangentbordet. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Tänker att jag borde ta mig ut. Lämna lägenheten, gå en promenad, äta middag, passa på att upptäcka ett nytt ställe. Samtidigt tar det emot för jag har varit här i en och en halv vecka nu och hittills är det ingen, verkligen ingen, som pratar med mig och det är något med att känna sig ensam i ett offentligt rum som tar så mycket energi.
Och jag tänker att det säkert handlar om min utstrålning. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag testar mitt leende i spegeln, funderar på om det kanske handlar om att välja neutrala, trevliga kläder, att ofta och öppet se sig nyfiket omkring. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. Dags att bygga självkänslan med yttre medel.
Jag öppnar min begränsade resegarderob och försöker hitta något att ha på mig. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Ifrågasätter varför jag packat inte bara en utan två västar i min relativt nätta packning. Till sist lyssnar jag på Magaluf med Orup för att uppbåda någon slags energi och ger mig sedan ut på Roms gator.
Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Promenerar längs den stora gatan som börjar bli bekant nu, hittar nästan helt utan karta till restaurangen som jag sett ut sedan innan. Den är liten men inbjudande, har samma skarpa belysning som så många andra ställen här, artiga servitörer i väst och fluga som hälsar med ett buonasera! Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst.
Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Lokalen är fylld av par. Jag påminner mig själv om min nya härliga aura, men det finns inget naturligt sätt att prata med någon utöver servitörerna som skyndar sig runt i restaurangen. Men så halvvägs in i min middag kliver det in ett par som sätter sig bakom mig. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar.
Samtalet är omöjligt att inte lyssna på, inte bara för att det sker på ett språk jag förstår utan också för att de har en så ofantligt tråkig ton mot varandra. Kort, dryg och snäsig på det vis som parrelationer så lätt kan bli på semester. Jag hör deras dividerande kring menyn, det vassa ”jamen hur ska jag kunna veta vad du vill ha?” och det tillbakakastade ”du kan ju fråga kanske?”. Och jag tänker på den härliga aura som jag uppenbarligen saknar, min förmåga att bjuda in till spontana samtal som tycks vara på noll, men i kontrast till detta så känns min ofrivilliga ensamhet ändå inte så illa. Den känns nästintill helt okej.
Strax därefter ber jag om notan och ler mina trevligaste leenden till servitörerna. Tackar både en och två gånger för besöket och går sedan hemåt själv under Roms mörkblå himmel.
Lämna en kommentar
100% igenkänning, i den synbara ensamheten som äter sig in när man ska vara härlig o resa själv. Jag blir typ galen i huvudet då. En gång i Bolivia tog jag mod till mig efter ett peppigt samtal med en vän på facetime: jag ville ut och skulle ut.
Gick och tog en ensam öl. Lämnade sen tankarna och skammen och lyckades gå fram till två tjejer. Frågade om jag fick joina dem o hade sedan en otippad magisk utekväll. A lucky shot kanske. Har aldrig provat igen. Var tillräckligt desperat bara.
Men anyhow. Känsla 2, att vara fri utan sin sämsta sida synlig för någon annan. Hurra, hurra, hurra.
Tack för två rika påminnelser!
Önskar dig en nice kombo av andligt, roligt och överraskande @ this journey of yours.
Så himla spännande att läsa, ja spännande! Dina texter är alltid så välskrivna och jag hör satt jag liksom och undrade genom texten hur kvällen skulle bli. Kanske inte vad du hoppats när du gick ut, men uppenbarligen rätt bra ändå! Tack för allt du delar med dig av när det gäller livets ups and downs.
Jag åkte tåg till Spanien i vintras, själv,och jag pratade med allt som rörde sig. Så det är mitt tips: börja prata med någon bara. Om det finns så kan du testa följande beprövade (2005) kategorier: folk som delar ut flygblad, folk som säljer hantverk på gatan, gatuartister, bartenders.
Annat tips: gå med i Couchsurfing och försök hitta någon där att ta en fika med. Det är ett communuty för folk som gillar att resa och guida i sin hemstad, fika med turister osv.
Jag hoppas hoppas att du hittar någon att hänga med! Det är ju såå livskvalitethöjande, iaf för mig. Stort lycka till!
Läs om minpratiga tågresa här, om du vill: http://tovetankar.blogspot.com/2022/12/pratar-mig-genom-europa.html?m=0
Tack för den ärliga och relaterbara texten. Men så jäkla svårt det är att bara börja prata med någon? Särskilt när man inte kan språket ordentligt. Särskilt när det är megafullt med turister.
Tyckte det var kul att tindra när jag var i liknande sits. Alla vill visa en stan haha så får se saker en kanske inte hade annars 🙂
I have the kind of face that makes people decide to talk to me. It used to be annoying but now I chat to people who want to chat on the tube, at the gym etc. I eat in restaurants alone all the time, I bring my book, I get stared at but I don’t care. Wearing bold colours sometimes makes people approach you for a chat. I have yet to go on holiday with a partner but I hope it wouldn’t descend to that level. When I hear it I’m glad I’ve escaped it. It’s much more sad for couples to be fighting on holiday than to be a solo traveller who eats by themselves. Society doesn’t seem to see it that way
❤️
Min första tanke är att det måste vara lättare att träffa folk på café/barer, eftersom middagar kan vara så intima vilket får en att inte vilja ”tränga sig på”. Sen skulle jag lämna boken/mobilen hemma/ i väskan och försöka ta in miljön och människorna runtomkring, eller bara sitta och titta på utsikten, för att verka mer mottaglig för kontakt.
Jag har åkt på flera semesterresor ensam men då bara någon vecka och därför inte haft som mål att umgås med andra än mig själv. Men även gått på spontandejter som blivit härliga upplevelser just för att jag vetat att det inte behövde bli något mer än så, där hemma hoppas man ju kanske på att utveckla en mer långvarig relation.
Önskar dig en underbar vår i Rom!💌
Så himla modigt av dig, hela den här resan! Och att våga erkänna att det är lite ensamt. Som någon ovan skrev, så tänkte även jag direkt på tinder! Perfekt sätt att få lite socialt umgänge, se nya ställen och flirta lite! Tack för en fin blogg <3
Vilken underbar text! Sa mycket igenkänning. Det är svart när man är helt själv, och det är lätt att fa för sig att det star DESPERAT i pannan pa en. Men det gör det inte. När folk ser dig tänker dom antingen ”cool tjej som äter själv” eller sa tänker dom ingenting. Vill bara berätta vad jag har gjort i liknande situationer för att träffa folk, men menar inte att du behöver göra samma sak. När jag har rest/flyttat till nya platser själv har jag kompisdejtat med folk jag hittat pa facebook eller genom en gemensam vän. Nagon gang har jag öppet fragat i stora gruppchatter eller instagram om nagon känner nagon i stad X, sen tagit kontakt och tagit en öl med. Tinder är ju ocksa ett väldigt enkelt sätt att träffa folk pa men da ska man ju ocksa vara sugen pa en dejt. Har hört att manga träffar folk via kompisdejtappar men aldrig testat själv, det tar lite emot.
När jag var i Buenos Aires i tre månader själv anmälde jag mig till en språkkurs efter någon vecka. Då pluggade eller jobbade jag inte som du så behövde nog också den rutinen + att jag delvis var där för att bättra på min spanska. Men det var ett sätt som jag bara liksom träffade andra som också reste och var sugna på att hitta på saker. Var en tjej som jag hängde vidare med under hela min vistelse. Finns ju ofta språkskolor som har kurser man kan hoppa på veckovis. Har gått sådan språkskola i Spanien också. Allt detta för att säga att jag också kände mig mycket ensam mellan varven under resan och att jag umgicks mycket själv och inte tog kontakt med folk. Mycket det att bara vistas i en ny miljö med så mycket intryck. Andra sidan att det är en sån stark känsla av frihet att befinna sig själv i en stor stad och veta att det typ bara är jag som vet var jag går just nu.
Det finns grupper för svenskar i Italien, kolla om du hittar något i stil med ”Svenskar i Rom” och hör om det finns någon där som vill hitta på något. Annars finns ”Svenskar i Italien” och där skriver folk då och då och letar efter någon att umgås med. Lycka till! Efter 8 år i Italien vet jag att det kan vara svårt att komma in i samhället.
Fint att du berättar, känner igen mig mycket. När jag flyttade till ny stad utomlands var ett av mina små mål att bara äta själv på restaurang, hade jättesvårt för det hemma. Du är modig som kör!
Känns lyxigt att få följa dig här i bloggen oavsett vad du har för dig 🌻
Kan tipsa om Bumble, det började som dejtingapp men har nu också en ”hitta ny vänner” inställning. Har träffat vänner därigenom här i Sverige 🙂
Så fin vemodsvacker läsning. Tack för den 🙂
Tänkte på den här boken när jag läste ditt inlägg: https://www.amazon.co.uk/gp/aw/d/1526629976/ref=tmm_pap_swatch_0?ie=UTF8&qid=&sr=
Utspelar sig också i Rom. Tack för fin läsning!
+1 på det och tror att du skulle gilla Jhumpa Lahiris andra böcker ❤️
Vad kul, ska kolla in hennes böcker. Tack för tipset!