De små men högst betydelsefulla sakerna jag längtar efter att göra

trädgården

Den senaste tiden har jag gått runt och burit på en konstant känsla av att jag är en dålig vän. Jag kan vakna upp på morgonen och tänka ”åh, jag borde ta och fråga x och y om de vill komma över på middag” innan jag inser att vi är mitt i en pandemi och att jag gör bäst i att låta bli. Genom att följa de allt striktare rekommendationerna har jag också ofrivilligt gjort avkall på att vårda mina sociala relationer till viss del. För videosamtal i all ära, men det är svårt att vara nära när man bara har digitala medel och promenader att ta till. Det är långt ifrån tillräckligt för mig och därför känner jag mig också som en undermålig vän, även om jag förmodligen gör rätt på det stora hela just nu.

Här om dagen ställde jag en fråga på Instagram kring vad ni ville att jag skulle blogga om framöver och flera önskade ett inlägg om vad jag ser fram emot i livet post-covid. Märkligt nog hade det inlägget varit enklare att skriva för ett halvår sedan då det kändes som om pandemin hade en tydlig (men uppenbarligen falsk) horisont. Nu är förvisso vaccinet här och jag hoppas innerligt att saker och ting går åt rätt håll, men samtidigt vet jag att det är omöjligt att säga när allt kommer att vara som vanligt igen. Hur optimistisk vågar man vara utan att behöva bli nedslagen gång på gång?

Att drömma stort och fritt har aldrig varit min styrka. Jag är alldeles för rationell, vill konkretisera direkt och ha en tydlig plan på hur saker ska gå till, något jag kan irritera mig på en del och som jag delvis vill försöka jobba bort. Men präglad av mina vanor började jag ändå i det lilla och uppnåeliga när jag satte mig ner och funderade på vad jag ser fram emot efter den här pandemin. För det handlar kanske inte om storslagna utlandsresor utan det där som kan få mig att känna mig som en bra vän igen. Att få vara generös och nära andra och göra sådant som skapar en direkt känsla av lycka i maggropen. Här är några saker som jag längtar efter att göra.

mamma & jag

Krama mamma och pappa. Krama hela familjen och släkten. Krama alla vänner. Lägga huvudet på deras axlar och bara andas en stund där.

Vara på kontoret under en hel dag. Ha fysiska möten med andra människor, sitta och bolla kreativa idéer tillsammans, säga ska vi inte gå och ta en öl efteråt och faktiskt gå ut och göra det utan att behöva tänka efter en endaste sekund.

Hålla mina vänners barn i famnen. De som föddes i somras och som jag ännu inte kunnat krama om ordentligt. Låta dem sitta i mitt knä, läsa och sjunga för dem, bli en trygg och rolig vuxen i deras liv.

fest

Bjuda över ett gäng kompisar på middag, säga jag fixar mat och dryck, ni behöver inte ta med något, kom hit runt halv sju så tar vi allting därifrån. Tända ljus, hämta stolar från förrådet, klämma ihop oss runt middagsbordet och turas om att lägga till låtar i kön på Spotify i en kväll som aldrig tar slut.

Sitta i en konsertsal och se ljuset dämpas, känna sammetstyget mot nacken, höra oboens tydliga A klinga ut i lokalen, lyssna till tonerna av en symfoniorkester som stämmer sina instrument, det sjungande ljudet av förväntan och så dirigenten som kliver upp på podiet och möter applåderna.

Stå i badrummet framför spegeln och sminka mig sakta, göra mig fin. På handfatskanten balanserar en halvdrucken öl, från högtalaren strömmar musik, i garderoben hänger en outfit som jag noga valt ut. Om fyrtiofem minuter börjar kvällen och just nu finns bara känslan av att allt kan hända.

fotboll

Bläddra i almanackan tillsammans med en vän för att hitta en ledig helg då jag kan komma och hälsa på. Packa den lilla weekendväskan, hoppa på tåget och bara umgås oavbrutet flera dagar i sträck.

Fråga den där halvbekanta personen, kanske nya kollegan eller Instagramvännen, som verkar trevlig och intressant och som jag gärna skulle vilja lära känna bättre, om hen inte vill ses. Göra plats för nya vänskaper, öppna upp livet för fler.

Stå i hejarklacken med halsduken lindad kring halsen, se det knallgröna gräset framför mig och för första gången sjunga Ett liv ett lag tillsammans med andra. Vara en i mängden, en del av en lycklig massa med ett stort gemensamt intresse.

Sms:a en kompis som jag sett är ute, fråga om vi ska mötas upp, ta mig till baren, krångla mig allra längst in, smita förbi tätt packade ryggar, höra basen, bruset, skratten, hitta vännen och försvinna in i natten.

+104

Paris – dag I

Efter att ha landat i Paris på fredagskvällen plockar jag upp min telefon, öppnar anteckningar och tar fram en ny sida. Där skriver jag ned allt jag kommer att tänka på under resans gång. Det här är ett utdrag från dag 1.
 
julia
 
Att vara i en helt främmande stad och inte känna någon är spännande. När folk frågar vem jag är och vad jag gör här kan jag svara precis vad som helst. Ingen vet om det är rätt eller fel. Än så länge har jag bara sagt sanningen.
 
ober mama
 
bruschetta
 
Att gå in på en restaurang och fråga om ett bord för en person var inte så jobbigt. Så nu sitter jag här i baren på Ober Mama och väntar på min mat: bruschetta och mini-pizza. Drinken är god, volymen är hög. Kvällen till ära har de något slags banantema så bardisken är klädd i gröna blad och från taket hänger gula klasar.
 
ober mama
 
pizza
 
Det svåra är att veta vad man ska göra under tiden man väntar. Den annars så tvångsmässiga instagram-scrollen funkar inte nu utan wifi. Inte heller har jag någon att småprata med. Istället skriver jag ner dagens tankar hittills här. Det får mig kanske att se lite mindre ensam ut i alla fall. Och så har jag ju en bok i väskan. Det finns något härligt klyschigt med att vara en person som sitter själv i en bar och läser en bok på ett främmande språk. Jag gillar det.
 
Resan hit gick bra. Att resa själv är inte svårt, snarare enklare än med sällskap. Ingen grupp att hålla ihop på flygplatsen. Ingen som sitter och är rädd på planet. Ingen att dividera med hur man ska ta sig till hotellet när man väl har landat. Med bara sig själv och sitt handbagage går allt ganska smidigt.
 
ober mama
 ober mama
 
Lista över saker jag älskar just nu:
– Drinkar
– Pizza
– Paris
– Mig själv
 
Det är som att jag fysiskt kan känna hur jag åldras, nej inte åldras – mognar – när jag sitter här i baren själv i Paris. Jag gjorde det. Shit vad grym jag är. Och det här är bara början. Hade någon frågat om jag kunde ta över världen nu hade jag sagt ja.
 
saint martin-kanalen
 
Luften är ljummen, barerna är stimmiga och fastän klockan närmar sig midnatt är det fullt av folk längs kanalen. Här går jag på främmande gator, sicksackandes mellan cyklister och cigaretter, och njuter av att vara en okänd iakttagare till alltihop.
0