Ett bord för en, tack

När klockan slår sex stänger jag ner datorn. Då har jag suttit vid den under större delen av dagen, ryggen krökt framför den lilla skärmen, fingrarna konstant stegandes över tangentbordet. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Tänker att jag borde ta mig ut. Lämna lägenheten, gå en promenad, äta middag, passa på att upptäcka ett nytt ställe. Samtidigt tar det emot för jag har varit här i en och en halv vecka nu och hittills är det ingen, verkligen ingen, som pratar med mig och det är något med att känna sig ensam i ett offentligt rum som tar så mycket energi.

Och jag tänker att det säkert handlar om min utstrålning. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag testar mitt leende i spegeln, funderar på om det kanske handlar om att välja neutrala, trevliga kläder, att ofta och öppet se sig nyfiket omkring. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. Dags att bygga självkänslan med yttre medel.

Jag öppnar min begränsade resegarderob och försöker hitta något att ha på mig. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Ifrågasätter varför jag packat inte bara en utan två västar i min relativt nätta packning. Till sist lyssnar jag på Magaluf med Orup för att uppbåda någon slags energi och ger mig sedan ut på Roms gator.

Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Promenerar längs den stora gatan som börjar bli bekant nu, hittar nästan helt utan karta till restaurangen som jag sett ut sedan innan. Den är liten men inbjudande, har samma skarpa belysning som så många andra ställen här, artiga servitörer i väst och fluga som hälsar med ett buonasera! Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst.

Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Lokalen är fylld av par. Jag påminner mig själv om min nya härliga aura, men det finns inget naturligt sätt att prata med någon utöver servitörerna som skyndar sig runt i restaurangen. Men så halvvägs in i min middag kliver det in ett par som sätter sig bakom mig. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar.

Samtalet är omöjligt att inte lyssna på, inte bara för att det sker på ett språk jag förstår utan också för att de har en så ofantligt tråkig ton mot varandra. Kort, dryg och snäsig på det vis som parrelationer så lätt kan bli på semester. Jag hör deras dividerande kring menyn, det vassa ”jamen hur ska jag kunna veta vad du vill ha?” och det tillbakakastade ”du kan ju fråga kanske?”. Och jag tänker på den härliga aura som jag uppenbarligen saknar, min förmåga att bjuda in till spontana samtal som tycks vara på noll, men i kontrast till detta så känns min ofrivilliga ensamhet ändå inte så illa. Den känns nästintill helt okej.

Strax därefter ber jag om notan och ler mina trevligaste leenden till servitörerna. Tackar både en och två gånger för besöket och går sedan hemåt själv under Roms mörkblå himmel.

De första dagarna i Rom

Drygt en vecka har passerat sedan jag kom till Rom. I mitt förra inlägg skrev jag att jag hade mycket tid, men sen dess har den visst runnit på ändå. Dagar har gått, minnen har skapats. Låt oss se vad jag hittat på under min första tid här i staden.

rom

När jag kom fram på lördagskvällen blev jag visad runt i lägenheten av min hyresvärd Francesca. Hon berättade hur jag skulle använda gasspisen och tvättmaskinen, på vilket sätt balkongdörrarna ställs upp och var närmsta mataffär ligger. Jag frågade henne om det fanns någon restaurang i närheten och hon berättade att det låg en i porten bredvid. Efter en snabb dusch gick jag dit och beställde en carbonara som var bland det godaste jag ätit. Kanske var det den långa resan och den lättade känslan över att vara framme som gjorde sitt, men den salta krämiga pastan lade sig som en mjuk filt i magen. Resten av kvällen ägnade jag åt att packa upp alla mina saker ur väskorna och hitta rätt plats för allt.

rom rom

På söndagsmorgonen gick jag till den närliggande matbutiken och handlade frukost. Espressokaffe till den lilla bryggaren, tomater, ost, ägg och citronyoghurt.

rom

Sedan satte jag mig här och sträckte ut benen i solen och insöp Rom-atmosfären. Jag noterade att en duva tagit sig friheter på min balkong och beslöt mig för att tidigt markera vem som bestämmer genom att torka upp allt noggrant och sedan klappa argt när den kom för att slå sig ner på räcket igen.

rom rom

Vid 12 promenerade jag hemifrån, fick min första chock över Colosseums närhet och storhet, såg Viktor Emanuel-monumentet, korsade Tibern och kom fram till Porta Portese.

rom rom

Där mötte jag upp min kompis Nina som var i stan över helgen och tillsammans gick vi på den stora loppmarknaden som är där på söndagar. Jag köpte en gul blus i silke och precis när vi hunnit gå igenom alla stånd kom ett ösregn. Vi sökte skydd och hamnade på en restaurang i Testaccio där vi åt lunch.

rom

Sedan kom solen tillbaka och vi gick till en liten kiosk som sålde både kaffe, drinkar och lemonad. Vi köpte varsin dryck och satte oss på en bänk och löste korsord samt analyserade samtiden.

rom rom

Framåt kvällen kom jag på att jag hade en del text att skriva, så då promenerade jag hem under apelsinträden och satte mig med det resten av dagen.

rom

Under min resa jobbar jag halvtid på mitt vanliga jobb för att ha mer tid att skriva. Måndagar är dock min långa arbetsdag då jag arbetar från 9 till 17:30 för att hinna beta av så mycket som möjligt i början av veckan. Med andra ord satt jag mest framför datorn hela dagen och hade olika möten. Men på kvällen tog jag en tur till den stora mataffären som jag lyckats googla fram.

rom

Där strosade jag omkring i säkert en timme och köpte allting som kändes gott. Sedan lagade jag middag och skrev det sista på min inlämning som hade deadline samma kväll.

rom rom

På tisdagen jobbade jag fram till lunch och när jag var klar stack jag ut på en löprunda. Det var gråmulet och inte särskilt varmt, men eftersom jag inte packat några andra träningskläder än shorts och linne var det bara att pinna på. När jag kom tillbaka lagade jag en sallad med sparris, cannellinibönor, tonfisk och ägg.

rom rom

På kvällen promenerade jag till Monti för att titta i några second hand-butiker, men gick fyndlös därifrån. Sedan satte jag mig på en liten vinbar med min bok och beställde in en plocktallrik.

rom

När jag gick hem sedan var Colosseum upplyst och alla moln nästan borta.

rom rom

Det blev onsdag och jag vaknade upp i mitt soliga sovrum under takmålningarna. Jag känner mig inspirerad och sugen på att inreda min lägenhet hemma både i gult och med diverse utsmyckningar, även om jag förstår att det gör sig lite bättre här.

rom

Vädret var varmt så jag satte mig vid de uppslagna dörrarna för att jobba. Att sitta ute på balkongen är svårt om man vill se något på skärmen, men att sitta precis innanför och låta solen flöda in funkar fint.

rom

När jag jobbat klart kände jag att det var dags för en liten utflykt så då gick jag till basilikan San Giovanni in Laterano som ligger precis över torget. Enligt min hyresvärd är det den näst viktigaste kyrkan i Rom efter Peterskyrkan och om hon säger så, ja då är det väl så.

rom

Det är svårt att fånga på bild men den är helt enormt stor med gigantiska valv och svindlande takhöjd.

rom rom

Jättemycket dekor också i form av målningar, statyer och en massa guld. Så mycket detaljer att ta in i varenda hörn.

rom rom

En gullig marmorduva i golvet också. En sån här kan få bo på min balkong, det är jag okej med.

rom rom

Tack för titten! Jag ska nog se till att hinna med ett besök till innan jag åker hem bara för att det finns så mycket att se och det känns som att jag bara hann ta in en bråkdel.

rom rom

Efter kyrkobesöket stack jag ut på en lite varmare löptur än förra gången. Lite opraktiskt är det att behöva väja för alla klungor av turister men samtidigt känns det väldigt mäktigt att få byta utsikten över Årstavikens vatten mot detta.

rom rom

Låt oss strax runda av och avsluta med torsdagen innan det här inlägget blir världens längsta. När klockan slår 14:30 på torsdagar tar jag nämligen helg här i Rom. Tack vare min långa måndag är jag helt ledig på fredagar, vilket känns som ett genidrag. Solen strålade och mitt humör var på topp så jag promenerade in mot centrum och köpte en glass.

rom

Kollade lite på Forum Romanum och försökte ta in exakt hur gammalt allt är, men det är ju omöjligt. Får svindel av tiden.

rom rom

Promenerade sedan vidare längs Tibern och det var så nyp mig i armen-vackert. En helt perfekt ljummen kväll och alla blad som små knallgröna explosioner. Kände mig så tillfreds med livet.

rom

Mitt mål för kvällen var Pizzeria Remo A Testaccio. Ett ganska anspråkslöst men underbart litet ställe som charmade mig. Servitören bar svettband och tre par glasögon ovanpå huvudet, en rejäl mängd buntband i skärpet (varav han använde ett för att låsa fast min handväska vid min stol utan att jag märkte det), två armbandsur samt en gigantisk ficklampa. Han var otrolig. Jag beställde en diavola och rödvin. Mannen vid bordet bredvid mig tog in två pizzor och åt upp båda inom loppet av en kvart. Ett gott betyg.

rom rom

Mätt och glad och belåten traskade jag sedan hem, bärandes på den bästa av känslor. Där och då var det ingenting som fattades mig, stunden var en mjuk inandning i livet, ett ögonblick av nåd.

När jag vaknar tycks bråttom långt borta

rom


Stadens buller blir en ljudmatta. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Väcks bara mjukt av basilikans kyrkklockor som slår kvart över sju på morgonen. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen.

Den gigantiska byggnaden är omisskännlig, ändå känns det lite som ett skämt första gången jag ser den. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Det är något med den nästan tvåtusen år gamla amfiteatern som får det att susa i kroppen, som gör att den inte riktigt går att ta in även om jag sett den förut. Hela staden är fylld av monument och byggnader som får min roll som nutidsmänniska att krympa. Under kyrkans enorma guldtäckta valv blir jag blott en stämma, en enda liten ton som ljuder, ett amen bland miljoner.

Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Där går jag länge med min orange otympliga korg i släptåg. Tittar noggrant på alla grönsaker och frukter som ligger uppradade i sina diskar. Känner på klotformade zucchinis och tunga romanescohuvuden, plockar varsamt bland tomater som faktiskt doftar tomat. En man som är och handlar med en liten pojke säger något och tittar på mig. Jag förstår inte och möter honom med ett ursäktande leende. Han pekar på sin hand som är försedd med en stor engångshandske och ber mig att ta på en likadan. Skamset täcker jag min högerhand i plast och fortsätter att botanisera bland grönsakerna.

Utan att tänka på det vrider jag kroppen mot solen som faller ner mot balkongens kaklade golv. Vänder mig hela tiden så att jag ska träffas av dess varma strålar. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Vill tänka mjuka tankar. Det är lättare när allting målas gult. Stråla milt ljus, får jag, låt mig.

När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. Visst finns göra, i mina anteckningar bor en lista på saker jag vill och kan, men ännu ger jag mig rum att ta in. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Det finns så mycket som vill känna mig här.

Jag tog tåget till Rom

åka tåg till rom

I fredags morse bar det av. Klockan 08:21 åkte jag från Stockholms Centralstation och 34 timmar och 28 minuter senare klev jag av på Stazione di Roma Termini.

åka tåg till rom

Sträckan jag åkte var Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – Zürich – Milano – Rom. Totalt fem byten och ett nattåg (mellan Hamburg och Zürich). Jag hade kollat upp rutten med hjälp av appen Rail Planner samt även läst på i gruppen Tågsemester på Facebook. Efter lite snabb räkning konstaterade jag att det skulle bli billigast med ett interrailkort så det köpte jag via interrail.eu (observera att det är den officiella sidan, interrail.se är en återförsäljare som säljer samma kort men till ett högre pris). Sedan bokade jag platsbiljetter hos de respektive tågbolagen. Till en början var det lite klurigt att förstå hur jag skulle göra, men den här guiden gjord av någon i Tågsemester-gruppen hjälpte mig mycket.

åka tåg till rom

Ironiskt nog var sträckan mellan Stockholm och Köpenhamn den som skulle krångla mest. Dagen innan hade en ledning rivits ned i Hässleholm vilket ledde till förseningar, men i vårt fall blev det inte mer än 50 minuter som tur var. Jag hade sett till att ha marginaler på 1,5-2 timmar mellan alla mina byten för att undvika att missa anslutningar och det var jag glad för i det här fallet. På stationen i Köpenhamn var det också en del stök med spårändringar och försenade avgångar, men jag försökte hålla stenkoll på skyltar och utrop och kom på rätt tåg mot Hamburg.

åka tåg till rom

Båda sträckorna mellan Stockholm och Köpenhamn samt Köpenhamn och Hamburg var ungefär fem timmar långa var. Den större delen av tiden ägnade jag åt att jobba och jag blev positivt överraskad över hur bra det fungerade med wifi på tågen (sedan hade jag i och för sig inga längre videomöten, men det funkade fint för mail, chatt och skrivande).

åka tåg till rom

Vid 20-tiden var jag framme i Hamburg och hade då ett par timmar över innan det var dags att ta nattåget mot Zürich. Jag tog en liten promenad i några kvarter runt stationen för att sträcka på benen och satte mig sedan på en pub för att äta en väldigt tysk middag och dricka en öl. Där träffade jag ett par svenskar som också var ute på tågresa och vi småpratade en stund innan jag gick tillbaka till stationen för att leta upp spåret till mitt tåg.

åka tåg till rom

När jag bokade min plats på nattåget valde jag liggvagn med fyra bäddar (couchette) och blev automatiskt placerad i en med enbart kvinnor, vilket var skönt. Två av de andra resenärerna i min kupé var ett par finskor som jag kände igen då de åkt exakt samma väg som jag från Stockholm, så det kändes också lite tryggt. Jag är ganska lättväckt när jag sover och hade därför ingen jättehög ambition om att få en full natts sömn på tåget. Mitt huvudsakliga mål var att vila och all riktig sömn fick bli en bonus, men jag satte i ett par öronproppar och lyckades faktiskt slumra på ganska bra där uppe i min koj. Helt klart över förväntan.

åka tåg till rom

Vid sjutiden på morgonen blev vi väckta och fick varsin liten frukostbricka serverad. Så mysigt!

åka tåg till rom

Utanför fönstret blev landskapet grönare och grönare ju längre resan pågick och det var väldigt trevligt att bara sitta och lyssna på musik och titta ut på små schweiziska byar.

åka tåg till rom

Strax efter tio var vi framme på stationen i Zürich och då gick jag till biljettkontoret för att köpa platser till mina två sista tåg. Dels är det lite krångligt att göra det online för de italienska tågen, dessutom behöver man fysiskt printade biljetter och så hade jag valt att vänta lite med att boka de sista sträckorna om det skulle hända något på vägen och jag skulle bli försenad. Det var dock inga problem att lösa detta på stationen och jag fick utmärkt hjälp.

åka tåg till rom

Någon timme senare åkte jag vidare mot Milano, men innan dess hade jag hunnit fylla på min matsäck lite samt köpa en riktigt dyr kopp bryggkaffe för 60 kr. De flesta tåg jag åkte hade någon form av servering ombord men jag hade också med lite saker att snacksa på om jag skulle bli hungrig längs vägen, exempelvis frukt, kex, oliver, babybel-ost och smågodis.

åka tåg till rom

Vägen mellan Zürich och Milano var fylld med vackra landskap och det var ett nöje att bara få sitta där och ta in allt. Jag vet inte om jag är väldigt lättroad eller bra på att umgås i mitt eget sällskap, men jag blev aldrig särskilt uttråkad under resan. Tvärtom hann jag inte på långa vägar lyssna på alla de poddar jag laddat ner eller läsa böckerna jag packat.

åka tåg till rom

Mitt sista byte skedde här i Milano där jag och mitt bagage hoppade på tåget mot Rom. Jag hade packat i en mindre rullväska och en vandringsryggsäck (50 l) samt bar en liten handväska med saker jag behövde ha nära till hands, så som telefon, betalkort, biljetter och pass. Högst upp i vandringsryggsäcken hade jag en vanlig ryggsäck med dator, matsäck, bok, laddare, vattenflaska och annat som jag kunde behöva på tåget. Varje gång jag klev ombord på ett nytt tåg tog jag upp den lilla ryggsäcken ur den stora och lade undan det andra bagaget. Eftersom jag inte hade någon jättestor resväska kunde jag ofta placera allt bagage på hyllan ovanför mig så att jag hade uppsikt över det hela tiden. Det var också smidigt med två lite mindre väskor istället för en stor när jag skulle kliva av och på tågen. Min lilla ryggsäck med dator och andra värdesaker tog jag med mig hela tiden när jag gick på toaletten etc och jag såg till att inte lämna min plats när tåget stannade för att undvika att någon skulle råka hoppa av med mitt bagage (med flit eller av misstag).

åka tåg till rom

De två sista sträckorna tog ungefär 3,5 respektive 4 timmar och här i Toscana började jag ändå längta lite efter att komma fram eftersom målet nu kändes så nära.

åka tåg till rom

På lördagskvällen, strax före 19, anlände jag till Rom, helt enligt tidtabell. Överlag hade resan gått både snabbare och smidigare än jag väntat mig och jag var tacksam för att jag haft tågturen på min sida. Mycket kan ju hända längs vägen, men det kan också gå väldigt bra!

Jag är ju knappast någon tågexpert efter att ha gjort en långresa, men är det något ni undrar över får ni gärna ställa en fråga här i kommentarerna så ska jag försöka att svara. Ciao från Rom!

Elva dagar till avfärd

rom

Det är märkligt hur något som känts evighetslångt borta helt plötsligt ska hända. Om en och en halv vecka tar jag tåget till Italien och det är ingenting. Det är typ nu, alldeles snart är det nyss. Jag kommer på mig själv med att stressa upp mig kring nya saker hela tiden. Ska just somna när jag inser: tänk om batteriet i brandvarnaren börjar att ta slut när jag är bortrest och den då ligger och varningspiper högt så att grannarna störs ända tills min vattningsansvariga vän kommer över och kan stänga av den. Ska jag ta ur batteriet helt bara? Men tänk om något självantänder i lägenheten och så har jag inget larm som varnar och då riskerar någon att bli skadad? Skriver således upp även ”byt batteri i brandvarnaren” på den långa listan över saker jag måste göra innan jag åker.

Nästan varje dag tycks någon av nyheterna handla om tågförseningar. Det verkar finnas så mycket som kan hindra ett tåg. Snöoväder, strejker, en båt som kör in i en bro och stoppar all trafik. Jag tänker på min minutiöst planerade rutt. Stockholm till Köpenhamn och Köpenhamn till Hamburg. Från Hamburg nattåget till Zürich och från Zürich vidare till Milano för att till sist därifrån ta tåget till Rom. Det är två timmar mellan varje byte men två timmar är ju ingenting om trafiken står still. Jag tänker att det får ordna sig. Fram kommer jag väl på något sätt. Visst? Visst! Men var ska jag sova om jag inte hinner med nattåget och hur ska jag få tag på nycklarna till lägenheten om jag inte kommer fram på rätt dag?

Jag minns när jag var 18 och flög själv till USA för att hälsa på min kompis som bodde där. Det var tre olika flighter bara på vägen dit och när jag till slut landade på LAX funkade visst inte min telefon på det amerikanska nätet så jag kunde inte ringa henne. Ändå lyckades vi hitta varandra efter en bra stunds letande och sedan åkte vi hem på den femfiliga motorvägen och spelade Kids med MGMT på hög volym. Det känns inte som jag var lika orolig då, det kan jag omöjligen ha varit. Femton år senare och jag behöver tydligen andas i fyrkant av tanken på ett försenat tåg i Tyskland.

Ni vet när folk skämtar om pappor på flygplatser med alla biljetter printade och nedstoppade i en plastficka? Jag är den pappan. Hängslen och livrem och alla bokningsnummer nedskrivna på minst två ställen. Handväskan full av plåster, huvudvärkstabletter, mobilladdare, pappersnäsdukar, säkerhetsnålar, handsprit, sytråd och en adapter för man vet ju aldrig om man plötsligt kommer att behöva hålla en presentation och plugga in en hdmi-kabel (det har faktiskt hänt en gång). Jag är jättedålig på att vara chill, men samtidigt ska det bli jättehärligt att komma iväg. För när katastrofhjärnan inte jobbar febrilt med att förutse alla kriser som kan hända så ägnar den sig åt att längta. Efter morgonkaffe på balkongen, porlande fontäner, solvarma gator och blommande träd. Frågan är bara om det finns brandvarnare i lägenheten i Rom?

Det blir en vår i Rom

Jag har bara hunnit ta några första skälvande steg in på 2023 när en tanke börjar slå rot hos mig. Tänk om jag skulle resa iväg ett slag? Möta våren på en annan plats? Ge mig själv både paus och nya intryck, byta mina snäva perspektiv och läsa klart den där skrivkursen i en ny miljö?

När tanken väl finns där är den svår att ignorera, så jag sätter mig ner och gör en plan. Bläddrar fram och tillbaka i kalendern, ser över sparkontot och läser sidorna om tjänstledighet på intranätet. Sedan stegar jag in på min chefs kontor, presenterar min idé och går därifrån med mitt nya äventyr framför mig.

rom rom rom rom


Om exakt en månad sitter jag på ett tåg som ringlar sig ner genom Europa med slutdestination Rom. Där ska jag stanna i 30 dagar och låta april bli till maj. På halvtid ska jag göra mitt vanliga jobb på distans, men resten av timmarna tänkte jag skriva. Skriva och utforska nya kvarter, springa längs Tibern, svepa kaffe på närmsta espressobar, promenera i trädgårdarna, besöka museerna och kyrkorna, dricka vin på torgen och göra staden till min egen.

Att valet landar på Rom är ganska självklart. Delvis för att det är en stad jag varit i flera gånger tidigare, men inte nu på åtta år. Den känns alltså inte totalt främmande, men samtidigt inbjudande att få upptäcka vidare på egen hand. Dessutom vill jag gärna åka någonstans där våren redan möter mig, där jag kan lämna jackan hemma och låta huden sakta värmas upp. Den italienska maten, konsten och kulturen lockar också såklart. Till sist blev jag väldigt inspirerad av att se Floras skrivresa i Rom i höstas och tanken på att kunna göra något liknande känns som en otrolig ynnest.

Sedan januari har jag alltså planerat och nu räknar jag dagarna tills jag ger mig av. Någon gång emellanåt funderar jag på vad jag gett mig in på, särskilt när skrivångesten är som störst och självtvivlet som bäst, men allt som oftast går jag bara och längtar. Efter främmande gator, lediga eftermiddagar, solvarma grönsaker och kommande äventyr. Det blir fint. Det blir en vår i Rom.

Framkallade sommarminnen

Över en natt kollapsade sommaren och blev till höst. Eller i alla fall till någon slags regnkall, blåsig sensommar. Den kompakta, klibbiga värmen är ett minne blott och nu väntar långbyxor och långkok. Jag har flera planer för terminen, men de tar vi lite senare, för nu tänkte jag att vi skulle blicka tillbaka på sommaren i analogt format. Förra året rotade jag fram mina föräldrars gamla olympus-kamera ur en byrålåda och började fylla den med film igen. Jag är fortfarande nybörjare på området och det är en del överraskningsmoment när jag får se hur bilderna blir, men det är ju också en del av charmen. Så här kommer trettio framkallade foton från juni till augusti.

midsommar midsommar midsommar

Vi börjar i midsommartid som firades ute på Väddö i Roslagen. Det var varmt och vi gick till sjön och badade varje dag.

midsommar midsommar midsommar midsommar

Jag hade precis matat kameran med ny film och var bra på att fånga kompisar i olika ögonblick. På grund av filmbrist fick jag köpa en ny variant (Kodak Portra 800) som är ganska ljuskänslig och därför inte helt optimal för foton i solen mitt på dagen, men det blev rätt bra ändå tycker jag. Jag är ju inte så teknisk i mitt fotande utan vill mer bara fånga fina stunder.

midsommar

Som den här på Emelie, Edda och Fredrik.

midsommar midsommar

Det är också något med det analoga formatet som gör helt vanligt köksstök med disk och öppnade pastapåsar till något charmigt. Jag tror jag ska försöka ha en mer analog lins på livet i allmänhet framöver. [insert soppåse i motljus]

teamdag reimersholme reimersholme

Efter midsommar var jag tillbaka i Stockholm och hade teamdag med mina kollegor och badade på Reimersholme flera gånger i veckan.

familjen familjen

Jag åkte hem till min familj i Norrköping och hälsade på min nyfödda brorson Uno. Och så åkte jag till Smultronstället och åt glass med mamma och pappa. Så fint med omvända roller, att det nu är de som blir fotade med analog kamera och inklistrade i sommaralbumet. <3

österlen österlen

Sedan fick jag semester och tog mig raka vägen ner till Österlen och glömde tydligen bort kameran för det blev bara två bilder på en vecka. En ute vid Ales stenar och en middag på baksidan av huset.

svartsö svartsö

Efter det följde en vecka på Svartsö som var både suddig och skarp som ni kan se. Jag tycker ändå att tvättstrecksbilden blev fin med sina färger och skuggmönstret på handduken.

skogen skogen skogen

Lite mera landet-bilder ute hos mina föräldrar. Jag gick på promenad förbi hagen med alla får, in i skogen och lyckades hitta ett helt gäng med kantareller. Ett lyckligt ögonblick helt klart värt att dokumentera.

devon devon devon

Jag tvekade ett tag på om kameran skulle få följa med på vandringen i England. Inte för att jag är så rädd om den utan för att varje grej extra blir något att bära runt på i en vecka. Men till sist packade jag ner den och det är jag ändå glad för, vyer som dessa är ju härliga att ha i flera format.

devon devon devon

Lite klassiska gruppbilder hör ju hemma i semesteralbumet. Här är mina vandringskompanjoner Anna, Sadia, Gaëlle och Haz. Och på nedre bilden fick jag också vara med på ett hörn.

devon devon

Sista bilden på rullen togs lägligt på det som var semesterns sista dag innan det var dags att åka hem och tillbaka till vardagen igen. Nu återstår bara att jaga reda på ny film så jag kan börja dokumentera hösten och dess små ögonblick.

Att vandra på South West Coast Path i England

Det har blivit dags för det långa inlägget om min vandring i södra England. Ni har frågat och jag har försökt svara och samla så mycket information som möjligt. Värt att notera är att South West Coast Path är en lång led på drygt 100 mil som sträcker sig längs stora delar av södra Englands kust, så det jag har sett är bara en tiondel ungefär. Men förhoppningsvis kan det här inlägget fungera som inspiration och guide även om ni går andra sträckor eller vandrar på en helt annan plats.

Vandra i Devon


Val av resmål

Att jag ens kom iväg på en vandring är helt och hållet min kompis Annas förtjänst. Tidigare somrar har hon gjort olika vandringsresor med sin vän Gaëlle och i år var de sugna på att utöka gruppen med några fler. Jag har alltså haft ganska liten inblandning i själva bokandet av resan och mest varit pepp och sagt ja till allt de föreslagit. Men när jag frågade Anna varför det blev just England blev svaret: ”För att England är toppen! Landskapet är vackert, det finns massor med små gulliga byar med bra pubar, folk är trevliga, och det finns bra leder.” Gott nog! Just den här leden, South West Coast Path, hade vi fått tips om av en kollega till Gaëlle. Värt att nämna är också att två av fem i gruppen befann sig i Storbritannien innan, så det kändes också som ett plus.

Vandra i Devon


Planeringen av resan

När det gäller välkända leder (som denna) så går det oftast att söka fram förslag på dagsetapper för den sträcka man vill vandra. Det kan vara bra att se vad andra tycker är en rimlig dagslängd för just den leden man valt, eftersom olika leder kan skilja sig rätt mycket åt i svårighetsgrad. Sedan gäller det ju också att se till att det finns lediga boenden i början och slutet på varje dagsetapp man vill göra, vilket kan bli ett litet pussel om man inte är ute i god tid. Två bra sidor för att läsa mer om South West Coast Path och de olika etapperna på den är:

South West Coast Path Trip Planning
Absolute Escapes South West Coast Path

Vi vandrade i norra Devon under fem dagar och siktade på att gå runt 20-22 km varje dag. Oftast började vi runt 9-10 på morgonen och var framme vid 17-18, så det blev ungefär 6-7 timmar vandring per dag. Vi hade aldrig bråttom och tog alltid en lite längre lunchpaus och ibland också ett dopp om vi passerade en strand. På grund av boendelogistik hade vi en dag som var ganska mycket kortare (8 km), men det var också rätt mysigt eftersom det gav oss lite tid att utforska en av byarna närmare. Mellan dag 3 och 4 tog vi en buss tidigt på morgonen för att slippa gå en lång (och ganska tråkig) väg rakt inåt i landet och istället få vandra mer längs kusten.

Vandra i Devon


Våra etapper

Lynton – Combe Martin 22 km
Combe Martin – Ilfracombe 8 km
Ilfracombe – Croyde Bay 24 km
Buss från Croyde Bay till Barnstaple, bussbyte och sedan vidare till Westward Ho!
Westward Ho! – Clovelly 19 km
Clovelly – Hartland Quay – Hartland 21 km

Varje sträcka hade verkligen sin charm men mina favoriter var nog den första från Lynton till Combe Martin och den tredje, framför allt sträckan från Ilfracombe till Woolacombe. Av byarna så var nog Ilfracombe och Clovelly mina guldkorn, de var så mysiga!

South West Coast Path är ju en populär vandringsled, men jag skulle inte säga att det kändes som att det var särskilt mycket folk när vi gick, även om det var högsäsong. Ibland stötte man på några andra vandrare eller människor som gjorde kortare turer men den större delen av tiden gick vi helt själva i vår grupp.

Vandra i Devon


Boenden längs vägen

Vi hade bokat alla boenden i förväg. Från början var faktiskt vår plan att vandra en del av leden som går i Cornwall, men när vi skulle boka boenden i slutet av maj var mycket redan uppbokat där. Så efter lite pusslande hittade vi en fin led i Devon med boenden i fem olika byar på lagom avstånd. Vilka slags boenden vi hade varierade en del, ibland var det enklare B&B och ibland hotell. Kraven var inte särskilt höga, efter en lång dags vandring är alla sängar sköna och det enda som står på önskelistan är en dusch, men alla boenden var bra tycker jag.

Eftersom det här var min första vandringsresa kände jag att det var väldigt skönt att få landa i en säng varje kväll och veta på förhand var jag skulle sova. Visst är det mer sport och ”på riktigt” att tälta och bära på all sovutrustning och mat, men den här typen av resa passade väldigt bra för mig (och för resten gruppen). Det är inte heller är tillåtet att tälta var som helst längs leden, utan man måste hålla sig till specifika campingplatser, så det är inte riktigt lika fritt som i Sverige.

Vandra i Devon


Mat och dryck

På de flesta hotellen ingick frukost eller så åt vi det ute i byn där vi började vandringen. Jag körde oftast på en rejäl frukost med ägg, mackor, yoghurt eller gröt och ibland en full english. Som matsäck under själva vandringen hade vi färdiga mackor, frukt, grönsaksstavar, chips och godis. Vissa hotell hade ordnat så att man kunde beställa lunchpaket att ha med sig, annars gick vi oftast till den lokala mataffären. Längs själva leden var det rätt tomt på matställen (med undantag för de få gånger vi passerade genom en något större by) så vi såg alltid till att ha med oss matsäck. Det bästa är att allt smakar ljuvligt när man äter det utomhus utsträckt på stranden eller högt uppe på en topp. Då spelar det ingen roll att det är svettiga ostmackor och smält twix-choklad. På kvällarna åt vi ute på de lokala restaurangerna. Det blev absolut en och annan fish & chips med en kall pint öl.

För att klara värmen hade vi med oss mycket vatten. Jag körde dubbla vattenflaskor (totalt 1,5 liter) och försökte fylla på båda dessa en gång under dagen. På vissa sträckor var det långt mellan husen och då fick man hushålla en del med vattnet. Alla invånare vi träffade var dock väldigt vänliga och fyllde gärna på våra flaskor när vi bad om det.

Vandra i Devon


Väder och vind

När vi bokade resan hade vi ingen aning om vilket väder vi skulle få och jag ställde mig in på allt från 10 grader och regn till strålande sol. Som tur var lyckades vi pricka in en vecka med pangväder och regnstället låg längst ner i väskan under hela vandringen. I början av veckan låg temperaturerna runt 22-25 för att sedan gå över 30 mot slutet av veckan. Det var lite jobbigt att vandra i, men det gick ändå okej. Jag hade väntat mig att det skulle vara mer vind eftersom vi gick längs kusten, men det var nästan helt vindstilla varje dag.

Vandra i Devon


Förberedelser

Rent träningsmässigt förberedde jag mig en del men inte jättemycket inför vandringen. Jag hade gjort ett par dagsturer tidigare och vet att jag gillar att gå och har ganska lätt för det, så ur den aspekten var jag inte så orolig. Men för att undvika att få ont i rygg och axlar av bärandet av packning passade jag på att träna dessa muskelgrupper lite extra på gymmet under våren och försommaren. Jag brukar också springa tre gånger i veckan, så min kondition är helt okej tror jag. Med detta som grund gick vandringen bra att genomföra och jag kände mig tillräckligt stark och kapabel hela tiden.

Hur vandringsvana vi var i gruppen varierade en del. Vi hade ett par mer erfarna vandrare och så en del nybörjare, som jag, men alla klarade av etapperna. Sträckan vi gick hade ganska stora höjdskillnader, det var mycket branta upp- och nedförsbackar vilket kan vara ganska slitigt. Jag såg ingen som gick med barn i sele, även om det kanske skulle gå, i alla fall om man kortar etapperna en del. Jag vet att det finns en del företag som erbjuder bagageservice som kör ens väskor mellan etapperna, men det var inget vi kollade upp.

Vandra i Devon


Vandringsskor

Min kompis Anna tipsade om vandringsskorna Adidas Terrex Free Hiker GTX som hon använt på tidigare vandringar och jag köpte ett par och gick in dem hemma innan resan. Nu är jag tyvärr inte sponsrad, men alltså, jag älskar de här skorna! De är otroligt sköna och mjuka på foten, vattentäta och med bra sula. Perfekta för den här typen av vandring. Jag kan tänka mig att man på andra typer av turer vill ha ett par lite grövre kängor med mer stöd i skaftet, men jag var väldigt nöjd med dessa under hela resan. Jag köpte mina i en stor storlek och hade sedan dubbla tunna strumpor i merinoull för att förebygga skavsår vilket funkade bra. Vid dagens slut hade jag bara ett par blåsor under fötterna som oftast gick tillbaka under nätterna.

Vandra i Devon


Packning

Min väska vägde ungefär 7 kilo (minus fyllda vattenflaskor och matsäck) vilket kändes som en rimlig tyngd att bära runt på. Jag hade försökt minimera innehållet så mycket som möjligt, men samtidigt packa så att jag skulle vara beredd på ett väderomslag. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:

Att vandra i
2 t-shirts, 2 shorts, långa vandringsbyxor, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 4 par strumpor i merinoull, solhatt, scarf, vandringsskor, vattenflaskor.

För sämre väder
Tunn zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan.

Ombyte till kvällar samt resan dit och hem
Skjorta, linnebyxor, t-shirt, ärmlös klänning, klänning med lång ärm, bikini, sandaler, liten handväska.

Från badrumsskåpet
Solkräm, myggmedel, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar. Minimerad necessär och ett par sminkgrejer.

Övrigt
Fickkniv, tvättmedel, sittunderlag, tunn handduk, pocketbok, korsordstidning, yatzy, laddare, tygpåse.

Vandra i Devon


Vad var bäst?

Det är så mycket som var fint med den här resan, men alla fantastiska vyer och naturen kommer högt upp. Också att få lära känna nya vänner på det här sättet, både i tystnad och i samtal med varandra. Alla små konversationer med främlingar och trevliga människor vi mötte (inklusive den lilla manskören på puben i Ilfracombe som sjöng stämmor i två timmar). Tescos Strawberry Pencil-godis som höjde mitt blodsocker vid flera viktiga tillfällen förtjänar också en extra shout-out.

Vandra i Devon


Vad hade jag gjort annorlunda?

Helt ärligt, just nu kan jag inte komma på något. Jo, jag hade tagit ut mer semester, lagt in två vilodagar efter de fem vandringsdagarna och sedan fortsatt att gå under en vecka till. För det finns mer vandring i de här benen, det gör det. Nu ska jag försöka komma iväg på några mindre turer på hemmaplan och fortsätta hålla chattgruppen varm med planerna inför nästa sommars vandring.

100 kilometer längs Devons kust

Vandra i Devon Vandra i Devon Vandra i Devon

Semesterdagarna har runnit ut. Jag är tillbaka i kontorslandskapet med dess energisnåla lysrörsbelysning och ställer väckarklockan på sju igen. Fyra lediga veckor har både swoshat och stillsamt makat sig fram. I söndags kväll kom jag hem från den sista etappen, en vandringsresa i södra England.

Tillsammans med fyra andra, tre nya bekantskaper och en nära vän, har jag vandrat i upp- och nedförsbackar med magiska vyer. Under fem dagar avverkade vi runt 100 km utmed Devons kust. Vi stannade till i små städer längs vägen, drack öl på de lokala pubarna och tog salta dopp i havet. Det var min första vandringsresa någonsin och det var helt otroligt.

Vandra i Devon Vandra i Devon Vandra i Devon

Inte bara var miljöerna svindlande och sällskapet gott. För första gången på mycket länge, ja kanske någonsin, upplevde jag känslan av att testa något helt nytt och inse att ”det här är min grej”. Att det inte är jobbigt, att allt bara flyter. Självklart var det fysiskt krävande. Det var ofta över 30 grader varmt och branta backar, men jag kände mig stark i benen, glad i själen. Nästan hela tiden fylld av en grundlig tacksamhet.

Det var så skönt att låta kroppen bara vara ett verktyg. Att lämna alla dömande tankar om det yttre och fokusera fullt ut på varje steg framåt. Att ha gott om tid att tänka, ge tankarna utrymme att vandra dit de vill och ibland lyfta en fundering med en vän. Att få möta godheten hos främlingar som pekar ut rätt stig eller glatt fyller upp ens vattenflaskor med trädgårdsslangen. Och att lära känna nya personer, få nya infallsvinklar och dela minnen, skratt och kakor.

Det var helt enkelt en toppenresa, kanske en av de bästa jag gjort, någonsin! Snart tänkte jag skriva ett lite längre inlägg med mer fakta om vår rutt och saker som kan vara bra att veta om man är sugen på att göra en liknande vandring. Har ni några frågor så går det fint att ställa dem i kommentarerna här så ska jag försöka svara på allt. Hej svejs från en vandringsfrälst!

En vecka vid havet – om tid själv och lugnande medel

svartsö svartsö

Jag har tillbringat en vecka vid havet. Varit ute på Svartsö i Stockholms skärgård och bott i en stuga nära bryggan i Alsvik, så som jag gjort två år förut. Det är något med den där platsen, den känns hemma på ett märkligt sätt, har gjort det enda sedan första gången jag satte foten där. När jag tidigare i somras låg på en smal brits i ett rum på Dalagatan och just hade svalt innehållet i en liten metallkopp med lugnande medel som skulle göra det mindre plågsamt att dra ut min framtand, bad tandläkaren mig att andas djupt och tänka på ett semestermål. Och jag låg där i det nedsläckta rummet med den beska smaken i munnen och önskade mig bort till klipporna vid bryggan nedanför huset. Några veckor senare var jag där.

svartsö svartsö svartsö svartsö svartsö

De första två dagarna hade jag sällskap av min vän Malin. Vi tog båten ut vid lunchtid på söndagen och jag fick visa henne ön. Badbryggan med det perfekt svalkande vattnet, den lilla lanthandeln med sina extra små kundvagnar, restaurangen med den grisformade neonskylten på taket, insjön med sitt perfekt klara vatten, de hungriga rådjuren i trädgården och glasskiosken vid hamnen. Morgondopp och badminton och yatzy. Kallt rödvin och varsin trisslott utan vinst. Jag gick upp tidigare en morgon och bakade frallor till frukost. En av kvällarna tände vi grillen och la grönsaker, persikor och eldost på gallret. Det var fina dagar, enkel tid.

svartsö svartsö svartsö svartsö svartsö

På tisdagen for hon hem och resten av veckan blev bara min. Det är något fascinerande med att tillbringa så mycket tid för sig själv på en plats som känns hemma men inte är ens vanliga hem. Helt plötsligt finns utrymme att tänka, att känna efter och att bara vara. Mina dagar innehöll i stort sett samma saker. Jag gick upp och läste, löste ett korsord, drack kaffe på den lilla trappan utanför huset. Låg och solade på klipporna, sprang en runda på eftermiddagen och drack ett glas vin. Lagade middag, skrev lite och lyssnade på sommarprat. Ibland hände det att jag blev lite rädd för det kompakta mörkret, de främmande ljuden som huset gav ifrån sig och älgarna som jag visste gick runt på ön. Då sjöng jag för mig själv en sång jag lärde mig som barn. Jag är inte rädd för mörkret, i morgon bitti ordnar det sig. Jag är inte rädd för mörkret, hoppas mörkret är rädd för mig. Och med gryningen kom lättnaden, ljuset var gott.

svartsö svartsö svartsö svartsö

Jag betraktade min tillvaro på ön och funderade på om jag kände mig ensam. Om det fanns något sorgligt över det hela. Och visst fanns det stunder, som när jag satt där på stenbänken och såg himlen färgas rosa och havet glänsa, då jag önskade att någon hade suttit intill. Att jag hade fått dela ögonblicket med någon som också förstod det hypnotiserande i små vågor som snuddar klippor, som sakta slipar dem slätare än kinder. Men mest kände jag mig tillfreds. För är det något jag förstått så är det att ensamheten i stan drabbar mig så mycket hårdare. Där är jag omgiven av människor och möjligheter, det finns så många potentiella möten som ändå inte blir. Där känns frånvaron mycket tydligare. Själv på en ö utan varken schema eller kontakter finns inte så mycket att göra mer än att vila i sina egna tankar.

Och jag har vilat och tänkt. Varit ute varje solig timme. Lyckats landa i den vänliga lunken där prestationer och förväntningar knappt existerar. Den här veckan har verkat likt det lugnande medlet jag svalde den där torsdagen i början av juli, men helt utan den beska eftersmaken.