Det finns en tid för allt som sker under himlen

I början av sommaren gick jag ned i mitt källarförråd för att leta upp en bok jag behövde till en skrivkurs. Utrymmet i mina bokhyllor i lägenheten är begränsat och en del av alla böcker jag äger har fått ligga undanstuvade i kartonger i källaren sedan flytten. Efter lite letande hittade jag Lyrikens liv och i en ingivelse bar jag även upp min bibel som jag fann nedpackad i samma låda. Den är en halv decimeter tjock med mörkblå pärmar, guldfoliering och lövtunna blad som kräver ett visst mått av försiktighet när man bläddrar. Jag fick den av församlingen när jag konfirmerades och förmodligen använde jag den också som allra mest då.

Bara någon vecka efter att jag varit nere i förrådet hoppade jag av skrivkursen. Det var en sommarkurs och jag insåg att jag varken hade tid eller ork att gå den samtidigt som jag jobbade heltid inför min semester. Lyrikens liv förblev stängd på soffbordet, men Bibeln bläddrade jag i lite sporadiskt en dag. Först läste jag de mer poetiska böckerna som Höga visan och Ordspråksboken och sedan kom jag till Predikaren. Den bok som sägs vara den mest pessimistiska i Bibeln, den som grubblande reflekterar kring livet och dess mening.

Och där i juni läste jag några ord som kändes bekanta, för visst hade jag hört dem förut, men jag såg dem också i ett nytt ljus. Färgad av mitt egna grubblande, av vårens ovisshet och världens ångest var det ord som jag behövde i precis den stunden. Sedan dess har jag haft dem sparade i en mobilanteckning som jag återkommit till då och då för att finna tröst. För även om det känns som om vi lever i en tid som varje dag skriver ny historia så finns det en trygghet i att veta att samma tankar har känts och formulerats för snart 3000 år sedan. Att allt har sin tid, så även det som händer nu. Och ja, att dela bibeltexter hör ju inte till vanligheterna i bloggvärlden, men kanske finns det någon mer än jag som har nytta av att läsa de här orden då och då.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp,


en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

(Pred. 3:1-8)


En tid att mista, en tid att sörja, en tid att avstå från famntag. Där är vi nu. I gråten, distansen och döden. Inte för jämnan, men nu. Och likaså vet vi att det kommer en tid att le, en tid att dansa, en tid att läka, en tid att älska. Det gör det, för allt har sin tid. Idag och för tusentals år sedan.

+173

Det kom ord – del I

Jag har ju ett Instagramkonto under namnet Det kom ord där jag samlar korta texter jag skrivit. Enkla meningar, små textfragment och dikter som jag vill spara och dela med andra. Oftast blir det ett par bilder i månaden och nu tänkte jag att vi skulle kolla på några som jag postat från i slutet av april fram tills nu.
 
håll mig
 
vårstädning
 
vårkänslor
 
häggblomning
 
passagerarsätet
 
vakna
 
ska hända
 
nattljus
 
alltidj ag
 
tomgång
 
smaka ord
0

Låt inte bli allt. Låt allt bli.

stockholm
 
I sommar har jag lyssnat på nästan alla sommarprat. Jag har haft dem som sällskap på steniga stränder, långa promenader och rofyllda bilfärder. En del har överraskat, andra har uppfyllt mina basala fördomar. Vissa har jag glömt direkt, ett fåtal har stannat. Det programmet som träffade mig starkast var nog Jesper Walderstens och framför allt de sista minutrarna. Efter att ha hört det första gången var jag tvungen att spola tillbaka och lyssna igen. Och sen igen. Jag tyckte han formulerade sig så klokt och inspirerande att jag blev tvungen att skriva ner vad han sa, ord för ord. Sedan dess har jag återvänt till den här texten flera gånger. För att finna glöden och motivationen och lägga tankarna tillrätta.

Har ni tid tycker jag att ni ska lyssna på hela sommarpratet, men så länge delar jag (med största tacksamhet) de sista minutrarna i textform här.

 
”Låt inte bli allt. Låt allt bli. 
Låt svagheterna mobilisera, bristen på kunskap visa vägen. 
Rada upp alla dina tillkortakommanden och ge dem sköldar och spjut.
Se till att latheten får omöjliga uppdrag. Latheten har fantasi och den är mycket kreativ.
Göm dig aldrig i annat än bakhåll. Bestäm dig för att backen lutar åt rätt håll idag och gör klart för dig själv att det är inne att vara ensam, egen och enveten. 
Vänd dig så ut och in och fatta pennan. 
Glöm inte att begränsning ger frihet, att allt du hittar på är sant. 
Att dina tänder och käkar hör ihop med alla nej du någonsin fått.

Plantera i hålen som andra dräller, ge bort det sista du har att säga i dag och sätt igång brandlarmet under någons kinder. 
Glöm allt som skolan lärt dig och krymp fienden genom att springa bort dig i total hängivelse. 
Dansa sönder en tappad haka.
Och glöm inte att han som kör under hastighetsbegränsningen antingen är full eller bara bor i det aktuella området.

Lita aldrig på ett eko. Gå så mycket du kan åt andra håll utan att missa vännerna vid middagsbordet. 
Förmedla din kärlek lika knivskarpt som barnets avväpnande fråga. 
Använd alla dina fingrar, inte bara långfingret, mot dem som sover vid rodret.
Luta dig mot känslan av att alla kommer ifrån samma mor.

Lägg sen små hopp i andras fickor. 
Tänk på att du inte är den du är enligt alla andra.
Att du är en annan människas vinkel, att det är från dig som skuggan kommer. 
Att du påverkar leendets riktning med stegen du tänker ta, orden som kommer att spillas. 
Inse att allt kanske inte räcker, att nästan, hoppas och längtan har det roligare på festen.
Och se till att ditt dundrande hjärta sträcker på ryggen och bär ditt svävande ansikte över slagfälten.

Och du… skynda.
Det sista andetaget är mycket mycket blygt. 
Och allt för ofta alldeles för ungt.”

0

Jag minns alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem

rosor
 
Väntrum hos tandläkaren, den långsamt slingrande kön på Posten, en lunchrestaurang någonstans längs E4:an. Samma offentliga platser, samma marmorerade fönsterbrädor, samma småvissna krukväxter. Och så mammas fingrar där. Snabbt framme för att knipsa av en torkad pelargonblomma, plocka ett brunt blad på en saintpaulia.
 
”Sluta, det är pinsamt”, väste den tonåriga Julia alltid. ”Man kan faktiskt inte gå och peta på andras växter hur som helst”. Men det var som att mamma drogs till de där vissna bladen, en instinkt att göra fint, sköta om och se till att varenda liten begonia skulle må bra.
 
Då förstod jag inte alls – nu är jag likadan. Det tar emot att säga men det är sant. Från att vara helt ointresserad av blommor och trädgårdar har ett intresse långsamt vuxit fram. Det började mikroskopiskt sakta när jag flyttade hemifrån men tog egentligen fart på riktigt när jag blev med både balkong och tre långa fönsterbrädor att fylla med liv.
 
En stickling blev till flera, känslan av att driva fram något nytt var triggande. Plötsligt kunde jag få saker att blomstra, jag såg nya frön gro och långa rötter slå rot. Jag har alltid trott att jag inte haft gröna fingrar, men faktum var att jag aldrig testat på riktigt.
 
Och igår kom jag på mig själv. Sittandes på vardagsrumsgolvet omgiven av krukor, jord och gröna blad, i full fart med att plantera om alla mina växter. En skvätt näring i vattnet, en större kruka, ny och bördig jord. Så mindes jag alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem. Jag förstår henne så väl. Nu är vi två om att plocka bort vissna blad på offentliga platser.
0