10 diktsamlingar jag gillar

För ett tag sedan fick jag en önskan om att tipsa om tio diktsamlingar som jag gillar. Väldigt fint tema på önskning ju. Och kul! För jag gillar att läsa poesi och tänker att fler än jag också borde vilja fastna för det. Men så förstår jag om det kan kännas lite svårt och pretentiöst att närma sig den hyllan. Var börjar man ens? Tänk om man inte fattar något? Om det man möts av bara är sidor fyllda av märkliga ord och radbryt?

Precis som med alla typer av böcker så finns det enklare och svårare läsning och sådant man gillar mer eller mindre. Viss lyrik som jag läser känner jag ingenting för och ibland är det bara… konstigt. Men rätt vad det är så slår jag upp en sida vars ord liksom golvar mig. Jag läser dem en gång, två gånger. Jag känner. Det känns.

Tidigare har jag skrivit ett inlägg med tips om hur jag läser poesi och vad man kan tänka på om man är lite ovan. Det hittar ni här. Och här följer tio diktsamlingar som jag gillar och som jag tror kan falla fler i smaken. Ett tips är att kika efter dem på biblioteket för en första läsning. Det som jag verkligen fastnar för brukar jag sedan köpa hem för att ha i min egen bokhylla och kunna läsa om och om igen.

axelsson

Ædnan – Linnea Axelsson
Ædnan är kanske inte den lättaste diktsamlingen, rent formatmässigt. Den är nämligen 766 sidor lång men ett makalöst diktverk som är ganska enkelt att ta till sig. Längs sidorna får vi följa berättelsen om två samiska familjer och deras öde, från 1900-talet fram till nu. Språket är vackert, känslosamt och konkret.

öijer annabel

Och natten viskade Annabel Lee – Bruno K. Öijer
Ett av mina första starkare möten med poesi skedde i samband en skrivkurs som jag gick. Då skulle vi läsa den här diktsamlingen av Öijer och jag minns att den verkligen slog an hos mig. Mörka städer möter naturens magi och varje ord ligger tryggt på rätt rad.

malmsten

Det här är hjärtat – Bodil Malmsten
Få diktsamlingar har citerats så mycket på svenska bloggar som Malmstens Det här är hjärtat. Förmodligen för att den är så enkel att känna igen sig i om man någon gång gått omkring med ett brustet hjärta. Den är lättläst och drabbande och ett bra verk att börja med för att sedan återkomma till gång på gång.

axfors

Jag hatar naturen – Anna Axfors
Det skrivs mycket bra poesi just nu och en av mina mer moderna favoriter är Anna Axfors Jag hatar naturen. Jag gillar att den är rak, okonstlad och väldigt samtida i sina skildringar. Den är här och nu och den gör mig sugen på att sätta ord på saker.

alkberg

Med rätt att dö – Mattias Alkberg
I den här samlingen blandas något längre texter med korta dikter och genomgående är språket på en väldigt hög nivå. Det är en vass samhällsskildring som går rakt in, utan att be om ursäkt för sig. Kanske en bra bok för den som vill läsa poesi utan att hela tiden tänka på att den läser poesi.

hassan

Yahya Hassan 2 – Yahya Hassan
Hassans diktsamling är mörk och arg och ärlig. Den skildrar våld, svek och kriminalitet på ett brutalt bra sätt. Det här är långt ifrån det stereotypiskt vackra (röda rosor och blå violer) som man kanske tänker att poesi måste handla om och det går inte att värja sig.

vonhellen

Något i tiden håller på att ta slut – Victor von Hellens
Den här diktsamlingen av von Hellens plockade jag på måfå, utan att ha hört eller läst något om den innan, men den dröjde sig helt enkelt kvar hos mig. Det är personlig och eftertänksam lyrik som är lätt att läsa och ta till sig. En bra samling om man är en lite ovan poesiläsare.

julén

Orissa – Ola Julén
Orissa är kanske det jag läst i år som gjort störst avtryck på mig. Samtidigt är det också det mest fåordiga verket. Varje uppslag består av en kort mening men däremellan ryms allt. Sorg, saknad och smärta, helt makalöst skildrat.

öijer dimman

Dimman av allt – Bruno K. Öijer
Jag kunde inte låta bli att ha med två diktsamlingar av Öijer på listan. Förmodligen för att han är den som bäst lockar fram den där träffande känslan hos mig. Det är mörkt och vemodigt och samtidigt otroligt drabbande och vackert.

lugn

Hej då, ha det så bra! – Kristina Lugn
I somras läste jag igenom Lugns samlade verk och den diktsamling jag fastnade mest för är Hej då, ha det så bra! som blev hennes sista. Jag tycker att det finns få som lyckats med sina metaforer bättre. Det är vardagliga betraktelser men aldrig banala, det är sorgset men också vackert. Så som livet faktiskt är.

Det var alla mina tips just nu. Hoppas att ni hittade något som gjorde er sugna på att läsa en dikt eller två!

Sju dagar, sju dikter

Jag räknar dagarna i väntan på vaccinet. Inser att det fortfarande är flera veckor kvar innan det kan bli min tur. Det är svårt att förhålla sig till tid som rör sig sakta framåt under ett år som springer iväg. För att distrahera mig själv drar jag igång olika små projekt. Jag vet inte om det är en grej som alla gör, men jag kommer ständigt på mig själv med att söka efter koncept i min vardag. Hittar på fiktiva ramar för att göra dagarna lite tydligare och livet något roligare. Förra veckan bestämde jag mig för att ha diktvecka och posta ett nytt inlägg varje dag på mitt instagramkonto Det kom ord. Sju dagar och sju dikter blev det. De flesta skrivna mellan 23 och 00, precis som det tenderar att bli med mina projekt… Den här veckan tänkte jag klä mig i second hand-fyndade grejer i så stor utsträckning som möjligt. Och veckan efter det blir det nog ett kokboksprojekt. Lite så håller jag på, i väntan på vaccinet.

Här är alla dikterna jag skrev förresten. Har ni någon favorit?

drömmar sökandet skavsår ytan bordsskick närvaro som du

Att låta tankar och bekymmer få sätta sina spår

Jag får syn på en bild av mig själv och granskar den ingående. Porträttet har fångat mig rakt framifrån, visar mitt ansikte och alla dess detaljer. Jag tittar och jag noterar. Det är så lätt att hitta fel i det som möter ens blick. I en halv sekund tänker jag att jag borde göra något åt den där bekymmersrynkan som börjar etsa sig fast allt mer i pannan. Alla gör ju det, resonerar min hjärna, innan jag slår undan tanken och lägger den längre in i ett dunkelt hörn.

Kort därefter börjar jag att fundera, för det finns något märkligt i situationen som just hände. Ja, det finns något befängt i det faktum att vi har ett ideal som förespråkar ungdomlig spänstighet och glädjefyllda, bekymmerslösa dagar. Hur kan det inte anses vackert att ha suttit djupt försjunken i tankar? Att ha grubblat och koncentrerat sig så mycket att det lämnat fysiska spår? Att ha levt igenom bekymmer, oro och framtidsångest som de flesta av oss gör och har gjort, särskilt under detta år. Det måste ju få synas.

Det är inte svårt att avfärda mänskligheten som dum. Mycket av det vi alla håller på med är rakt igenom idiotiskt på alla sätt och vis. Men hur ska vi främja ett större tankearbete om vi samtidigt motarbetar den fysiska bilden av att vi faktiskt tänker? Hur ska vi kunna värna om livslång erfarenhet och kunskap när vi ständigt förväntas se ungdomliga ut? Självklart kan man vara en tänkande människa med helt slät panna, men i all sin enkelhet är det ett så märkligt ideal, att det inte ska få synas att vi lever.

Jag önskar att någon en dag kunde titta på mig och mitt präglade ansikte och tänka ”hon måste ha grubblat ordentligt, jag hoppas att hon kom fram till något bra”.

Slutligen, två favoritdikter av Kristina Lugn.

kristina lugn kristina lugn

Det kom ord – del I

Jag har ju ett Instagramkonto under namnet Det kom ord där jag samlar korta texter jag skrivit. Enkla meningar, små textfragment och dikter som jag vill spara och dela med andra. Oftast blir det ett par bilder i månaden och nu tänkte jag att vi skulle kolla på några som jag postat från i slutet av april fram tills nu.
 
håll mig
 
vårstädning
 
vårkänslor
 
häggblomning
 
passagerarsätet
 
vakna
 
ska hända
 
nattljus
 
alltidj ag
 
tomgång
 
smaka ord

Utkast vintern 2018

De är lite färre nu. De där utkasten med lösryckta meningar som samlas i min telefon. Kanske för att de flesta blir till innehåll till skrivkursen istället. Till längre noveller, strukturerade dikter och textanalyser. Men rätt vad det är så dyker de upp – en rad eller kanske flera. Några ord som måste ut, ner, in, fram. Så här kommer en till samling med utkast från vintern som gått och som är, plus en liten sonett på slutet bara för att den förtjänade sällskap.
 
årets sista
 
förälskad
 
falla
 
för andras skull
 
januarinatt
 
ska hönda
 
grus
 
medhårs
 
snöfall
 
ny dag
 
sonett för sommarnätter
 
PS. Om du gillar det och vill läsa fler, så hittar du dem här: del 1del 2, del 3, del 4 & del 5.

Skrivuppgift: en dikt om nåd

Jag läser ju en skrivkurs vid sidan av mitt jobb och ni är flera som frågat om vad det är för uppgifter och vad jag skrivit. Det mesta är rena skrivövningar fokuserade på att man ska lära sig något särskilt, exempelvis gestaltning genom att skriva en berättelse utan adjektiv eller berättarperspektiv genom att skriva samma text ur två olika vinklar. Ibland är det också något friare uppgifter där man får ta ut svängarna lite mer. I senaste inlämningen fick vi bland annat uppgiften Skriv en dikt i obunden form under rubriken ”Nåd”. Inte helt enkelt, kände jag till en början och gick och klurade ganska länge. Vad betyder ens nåd liksom? Men efter ett tag beslutade jag mig för att fokusera på den nåd man kan ge till någon i en relation genom att förlåta dens beteende. Ibland kanske också lite för många gånger. Så här blev i alla fall resultatet.
 
PS. Så läskigt att dela en dikt då det är första gången jag skriver något i den formen. Men eftersom jag fick fint omdöme av min lärare tänker jag att den kanske inte är helt värdelös… 
 
nåd - julia eriksson