För ett tag sedan fick jag en önskan om att tipsa om tio diktsamlingar som jag gillar. Väldigt fint tema på önskning ju. Och kul! För jag gillar att läsa poesi och tänker att fler än jag också borde vilja fastna för det. Men så förstår jag om det kan kännas lite svårt och pretentiöst att närma sig den hyllan. Var börjar man ens? Tänk om man inte fattar något? Om det man möts av bara är sidor fyllda av märkliga ord och radbryt?
Precis som med alla typer av böcker så finns det enklare och svårare läsning och sådant man gillar mer eller mindre. Viss lyrik som jag läser känner jag ingenting för och ibland är det bara… konstigt. Men rätt vad det är så slår jag upp en sida vars ord liksom golvar mig. Jag läser dem en gång, två gånger. Jag känner. Det känns.
Tidigare har jag skrivit ett inlägg med tips om hur jag läser poesi och vad man kan tänka på om man är lite ovan. Det hittar ni här. Och här följer tio diktsamlingar som jag gillar och som jag tror kan falla fler i smaken. Ett tips är att kika efter dem på biblioteket för en första läsning. Det som jag verkligen fastnar för brukar jag sedan köpa hem för att ha i min egen bokhylla och kunna läsa om och om igen.
Ædnan – Linnea Axelsson
Ædnan är kanske inte den lättaste diktsamlingen, rent formatmässigt. Den är nämligen 766 sidor lång men ett makalöst diktverk som är ganska enkelt att ta till sig. Längs sidorna får vi följa berättelsen om två samiska familjer och deras öde, från 1900-talet fram till nu. Språket är vackert, känslosamt och konkret.
Och natten viskade Annabel Lee – Bruno K. Öijer
Ett av mina första starkare möten med poesi skedde i samband en skrivkurs som jag gick. Då skulle vi läsa den här diktsamlingen av Öijer och jag minns att den verkligen slog an hos mig. Mörka städer möter naturens magi och varje ord ligger tryggt på rätt rad.
Det här är hjärtat – Bodil Malmsten
Få diktsamlingar har citerats så mycket på svenska bloggar som Malmstens Det här är hjärtat. Förmodligen för att den är så enkel att känna igen sig i om man någon gång gått omkring med ett brustet hjärta. Den är lättläst och drabbande och ett bra verk att börja med för att sedan återkomma till gång på gång.
Jag hatar naturen – Anna Axfors
Det skrivs mycket bra poesi just nu och en av mina mer moderna favoriter är Anna Axfors Jag hatar naturen. Jag gillar att den är rak, okonstlad och väldigt samtida i sina skildringar. Den är här och nu och den gör mig sugen på att sätta ord på saker.
Med rätt att dö – Mattias Alkberg
I den här samlingen blandas något längre texter med korta dikter och genomgående är språket på en väldigt hög nivå. Det är en vass samhällsskildring som går rakt in, utan att be om ursäkt för sig. Kanske en bra bok för den som vill läsa poesi utan att hela tiden tänka på att den läser poesi.
Yahya Hassan 2 – Yahya Hassan
Hassans diktsamling är mörk och arg och ärlig. Den skildrar våld, svek och kriminalitet på ett brutalt bra sätt. Det här är långt ifrån det stereotypiskt vackra (röda rosor och blå violer) som man kanske tänker att poesi måste handla om och det går inte att värja sig.
Något i tiden håller på att ta slut – Victor von Hellens
Den här diktsamlingen av von Hellens plockade jag på måfå, utan att ha hört eller läst något om den innan, men den dröjde sig helt enkelt kvar hos mig. Det är personlig och eftertänksam lyrik som är lätt att läsa och ta till sig. En bra samling om man är en lite ovan poesiläsare.
Orissa – Ola Julén
Orissa är kanske det jag läst i år som gjort störst avtryck på mig. Samtidigt är det också det mest fåordiga verket. Varje uppslag består av en kort mening men däremellan ryms allt. Sorg, saknad och smärta, helt makalöst skildrat.
Dimman av allt – Bruno K. Öijer
Jag kunde inte låta bli att ha med två diktsamlingar av Öijer på listan. Förmodligen för att han är den som bäst lockar fram den där träffande känslan hos mig. Det är mörkt och vemodigt och samtidigt otroligt drabbande och vackert.
Hej då, ha det så bra! – Kristina Lugn
I somras läste jag igenom Lugns samlade verk och den diktsamling jag fastnade mest för är Hej då, ha det så bra! som blev hennes sista. Jag tycker att det finns få som lyckats med sina metaforer bättre. Det är vardagliga betraktelser men aldrig banala, det är sorgset men också vackert. Så som livet faktiskt är.
Det var alla mina tips just nu. Hoppas att ni hittade något som gjorde er sugna på att läsa en dikt eller två!
