Genomgång av två bokhögar

I början av oktober drabbades jag av känslan av att allt jag läst sedan slutet av sommaren bara varit två eller tre plus. Det var böcker jag tagit mig igenom som känts okej, ibland bra, men aldrig riktigt wow. Jag ville hitta något som kunde göra mig golvad! Sagt och gjort så travade jag till mitt bästa ställe, biblioteket, och lånade den största högen jag kunde bära. Här skulle minsann hittas otrolig litteratur! Hur det gick? Låt oss se. Jag har summerat böckerna i ordningen jag läste dem tillsammans med ett betyg och mina korta Goodreads-recensioner.

bokhög

Ömhetsmarker – Lina Hagelbäck & Ulrika Nielsen
Betyg: 3,5/5
En bok som är lika mycket ett koncept. En samverkan mellan två författare vars ord vävs samman, smälter till en helhet, stryker varandra längs sidorna.

”Skrivandet är ett rymmande och en rymd.
Man måste vara starkare än det man skriver.
Någonstans i djupet
på vid gavel
en djurisk självklarhet.”


Hängiven – Patti Smith
Betyg: 2,5/5
Jag gillade dagboksbitarna och reflektionerna mycket, men novellen i mitten desto mindre. Generellt var boken inte riktigt vad jag väntat mig.

Stoft – Lars Norén
Betyg: 3/5
Existentiellt och dagboksaktigt. Stundtals guldskimmer, stundtals dammkorn.

En flickas memoarer – Annie Ernaux
Betyg: 4/5
Unikt skriven i sin form genom ett återberättande som sätter fingret på händelser som definierat ett liv. Ett tema som är svårt att värja sig för, det är dåtid och 50-tal men känns fortfarande nära. En välbehövlig skjuts i rätt riktning för mitt läsande.

På väg från Atocha – Ben Lerner
Betyg: 4/5
Det är omöjligt att inte störa sig på huvudkaraktären Adam Gordon. På hans hopplösa tvivel, oförmågan att nå andra eller bli nådd, på lögnerna, flykten och dikten. Men det är också där en stor del av behållningen finns. I narcissismen och självtvivlet, sökandet efter bekräftelse och ett sammanhang. Alltsammans är paketerat på en hög litterär nivå med en lekfullhet som får sidorna att sjunga.

Himlen till munnen tången till hjärtat – Gabriel Itkes-Sznap
Betyg: 3/5
Vackert, ibland vardagligt, ibland metaforer som går långt förbi mig. Jag blev nyfiken på debuten Tolvfingertal.

Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne. – Olga Ravn
Betyg: 2,5/5
Rått, mäktigt och gripande men också vasst, komplext och oreglerat.

Presens Maskin – Gunnhild Øyehaug
Betyg: 5/5
Ljuvligt märklig! Det är en språklig fröjd att befinna sig bland dessa sidor, i två parallella universum varsamt sammansvetsade av sina detaljer: en syrenbuske, ett stycke av Satie, en gata. Den allvetande berättaren kan ibland bli lite väl högljudd, men på det stora hela skapar Øyehaug en värld där jag mer än gärna stannar kvar.

Sov du så diskar jag – Stig Claesson
Betyg: 2/5
Jag gillade titeln och flödet men historien kom mig aldrig riktigt nära. Det blev en betraktelse på avstånd, en trivsam tavla som varken upprör eller berör. Ett vackert korsstygnsbroderi på en vägg.

Makens skönhet: en fiktiv essä i 29 tangos – Anne Carson
Betyg: 5/5
Som alltid: hänförd av Carsons språk, hennes förmåga att bygga en sanning, ett skimmer. Det är gränslöst och befriande, vackert och intimt. Att läsning KAN vara så här, FÅR vara så här, det är en fröjd.

Yann Andréa Steiner – Marguerite Duras
Betyg: 4/5
Duras lyckas verkligen vara otrolig i sin enkelhet. De små medlen, den språkliga varsamheten, hur berättelsen vävs fram i kärlek och parallella historier. Och havet slår mot stranden, det drar in och sköljer bort som om tiden vore evig.

Hennes ord: Värk I-III – Tove Folkesson
Betyg: 4,5/5
En smärtsamt ärlig och språkligt lyrisk berättelse om liv, död, arv och släkte. Jag gillar hur vi får komma nära, nära i allt som känns – det fula och det fina och det helt vardagliga. Formen är fri och ibland kan det kännas snudd på övermäktigt med alla metaforer och naturskildringar men samtidigt är det 420 sidor som jag plöjer mig igenom med fröjd och förundran.

Lite golvad blev jag allt! Framför allt framåt slutet vilket var härligt. Den uppmärksamme ser att två av böckerna i högen inte fick någon recension och det var Celestine av Olga Ravn och Saknade av Merethe Lindström. Den sistnämnda hann jag inte läsa innan lånetiden gick ut och Celestine fastnade jag inte riktigt för efter några sidor, så då bestämde jag mig för att släppa Ravn som jag redan läst till förmån för andra författare. För jakten på fler bra läsupplevelser fortsätter och nu ligger en ny hög på mitt nattduksbord. Inte riktigt lika stor, men den känns lovande.

bokhög

Här finns Undergången av Malte Persson, Moderkakan av Elinor Torp och En gång kände jag av Sofia Elie. Snö och potatis av Cecilia Hansson, Den stora kyrkan av Tove Folkesson samt Elegi över en lördagskväll på Söder av Gösta Friberg. Överst ligger Kungsbacka Ultras av Johan Espersson som är en omläsning eftersom jag minns att jag gillade den mycket vid första läsningen och inspirerades av dess tempo och stil.

Vad läser ni just nu och när blev ni golvade av en bok senast?

10 diktsamlingar jag gillar

För ett tag sedan fick jag en önskan om att tipsa om tio diktsamlingar som jag gillar. Väldigt fint tema på önskning ju. Och kul! För jag gillar att läsa poesi och tänker att fler än jag också borde vilja fastna för det. Men så förstår jag om det kan kännas lite svårt och pretentiöst att närma sig den hyllan. Var börjar man ens? Tänk om man inte fattar något? Om det man möts av bara är sidor fyllda av märkliga ord och radbryt?

Precis som med alla typer av böcker så finns det enklare och svårare läsning och sådant man gillar mer eller mindre. Viss lyrik som jag läser känner jag ingenting för och ibland är det bara… konstigt. Men rätt vad det är så slår jag upp en sida vars ord liksom golvar mig. Jag läser dem en gång, två gånger. Jag känner. Det känns.

Tidigare har jag skrivit ett inlägg med tips om hur jag läser poesi och vad man kan tänka på om man är lite ovan. Det hittar ni här. Och här följer tio diktsamlingar som jag gillar och som jag tror kan falla fler i smaken. Ett tips är att kika efter dem på biblioteket för en första läsning. Det som jag verkligen fastnar för brukar jag sedan köpa hem för att ha i min egen bokhylla och kunna läsa om och om igen.

axelsson

Ædnan – Linnea Axelsson
Ædnan är kanske inte den lättaste diktsamlingen, rent formatmässigt. Den är nämligen 766 sidor lång men ett makalöst diktverk som är ganska enkelt att ta till sig. Längs sidorna får vi följa berättelsen om två samiska familjer och deras öde, från 1900-talet fram till nu. Språket är vackert, känslosamt och konkret.

öijer annabel

Och natten viskade Annabel Lee – Bruno K. Öijer
Ett av mina första starkare möten med poesi skedde i samband en skrivkurs som jag gick. Då skulle vi läsa den här diktsamlingen av Öijer och jag minns att den verkligen slog an hos mig. Mörka städer möter naturens magi och varje ord ligger tryggt på rätt rad.

malmsten

Det här är hjärtat – Bodil Malmsten
Få diktsamlingar har citerats så mycket på svenska bloggar som Malmstens Det här är hjärtat. Förmodligen för att den är så enkel att känna igen sig i om man någon gång gått omkring med ett brustet hjärta. Den är lättläst och drabbande och ett bra verk att börja med för att sedan återkomma till gång på gång.

axfors

Jag hatar naturen – Anna Axfors
Det skrivs mycket bra poesi just nu och en av mina mer moderna favoriter är Anna Axfors Jag hatar naturen. Jag gillar att den är rak, okonstlad och väldigt samtida i sina skildringar. Den är här och nu och den gör mig sugen på att sätta ord på saker.

alkberg

Med rätt att dö – Mattias Alkberg
I den här samlingen blandas något längre texter med korta dikter och genomgående är språket på en väldigt hög nivå. Det är en vass samhällsskildring som går rakt in, utan att be om ursäkt för sig. Kanske en bra bok för den som vill läsa poesi utan att hela tiden tänka på att den läser poesi.

hassan

Yahya Hassan 2 – Yahya Hassan
Hassans diktsamling är mörk och arg och ärlig. Den skildrar våld, svek och kriminalitet på ett brutalt bra sätt. Det här är långt ifrån det stereotypiskt vackra (röda rosor och blå violer) som man kanske tänker att poesi måste handla om och det går inte att värja sig.

vonhellen

Något i tiden håller på att ta slut – Victor von Hellens
Den här diktsamlingen av von Hellens plockade jag på måfå, utan att ha hört eller läst något om den innan, men den dröjde sig helt enkelt kvar hos mig. Det är personlig och eftertänksam lyrik som är lätt att läsa och ta till sig. En bra samling om man är en lite ovan poesiläsare.

julén

Orissa – Ola Julén
Orissa är kanske det jag läst i år som gjort störst avtryck på mig. Samtidigt är det också det mest fåordiga verket. Varje uppslag består av en kort mening men däremellan ryms allt. Sorg, saknad och smärta, helt makalöst skildrat.

öijer dimman

Dimman av allt – Bruno K. Öijer
Jag kunde inte låta bli att ha med två diktsamlingar av Öijer på listan. Förmodligen för att han är den som bäst lockar fram den där träffande känslan hos mig. Det är mörkt och vemodigt och samtidigt otroligt drabbande och vackert.

lugn

Hej då, ha det så bra! – Kristina Lugn
I somras läste jag igenom Lugns samlade verk och den diktsamling jag fastnade mest för är Hej då, ha det så bra! som blev hennes sista. Jag tycker att det finns få som lyckats med sina metaforer bättre. Det är vardagliga betraktelser men aldrig banala, det är sorgset men också vackert. Så som livet faktiskt är.

Det var alla mina tips just nu. Hoppas att ni hittade något som gjorde er sugna på att läsa en dikt eller två!