Sedan årets början har jag läst ut arton böcker, vilket ger ett stadigt snitt på en i veckan. Det har varit mestadels romaner, någon fackbok och en enstaka diktsamling. Mycket har varit helt okej bra, ni vet klassiska 3 av 5-betyg, och en del riktigt bra, glädjande nog. Här är sex tips som placerat sig högt på min personliga betygsskala av det jag läst hittills.
Av månsken växer ingenting av Torborg Nedreaas
Romanen Av månsken växer ingenting kom först ut i Norge 1947 och har nu getts ut på nytt i en fin översättning av Cilla Naumann. Hela romanen utspelar sig under en enda natt då en kvinna möter en man på en järnvägsstation och följer med honom hem. Från den sena kvällen till morgonens ankomst berättar hon sin historia och tar oss igenom den omöjliga, olyckliga kärlekens smärta. Det här är en stark och tät bok fylld av hopplöshet och mörker, samtidigt är den skriven med en självklarhet och närvaro som letar sig rakt in under huden. Nedreaas berättar om ensamhet, kvinnoförtryck och klass och hon gör det på ett sätt som får boken att kännas skrämmande aktuell, även 80 år senare.
Liken vi begravde av Lina Wolff
Lina Wolff har en förmåga att skriva fängslande, litterära berättelser om karaktärer man sällan mött. Hennes senaste roman, Liken vi begravde, belönades med Augustpriset förra året och är precis sådär lagom märklig som jag vant mig vid. Här får vi möta systrarna Jolly och Peggy som växer upp som fosterbarn i en by någonstans i Skåne. Det är en mörk plats, fylld av fördomar och misär, men genom allt strömmar också en vilja att slå tillbaka och ett evigt sökande efter revansch. Mänsklighetens många sidor skildras på ett rakt och drivande sätt och under berättelsens gång börjar jag att tvivla kring vad som faktiskt är gott eller ont. Jag, som vanligtvis har väldigt lite till övers för deckare, thrillers och all typ av true crime, slukar här bisarra mordhistorier och detaljerade våldshandlingar utan problem och det är bara för att Lina Wolff skriver så självklart och bra. När romanen är slut kan jag bara lyfta på den imaginära Lantmännen-kepsen och tacka.
Spricktand av Tanya Tagaq
I Spricktand följer vi en inuitflicka som växer upp i en liten arktisk stad i norra Kanada, långt borta från allt. Det är tidigt åttiotal och tillvaron präglas av tristess, sexuella övergrepp och våld. Ett tillstånd som främst motas av att sniffa lim, leta fimpar och ställa till med bråk, men också att genom att ta tillflykten till naturen. Tanya Tagaqs bok är svår att placera i ett fack. Den är mörk, mystisk och mycket olik annat jag läst. Hela tiden balanserar vi på gränsen mellan prosa och lyrik, mellan nattsvart djup och glödande norrsken. De ständiga kontrasterna hos naturen och människan, våldsamhet och lyckorus gör det till en läsupplevelse som dröjer sig kvar länge.
Det blev ingenting av Katarina Soldan
Den tidigare hyllade skådespelaren Hedvig är på dekis. Från att som ung och lovande ha fått stå på scen och tagit emot en guldbagge kämpar hon nu, som närmare 30, för att komma in på scenskolan. Hon vet att hon borde ge upp, men varje gång dyker det upp något som får henne att hoppas. Under en sommar som kantas av lögner och uppbrott träffar hon den markant yngre Sophie som får något att hända i henne. I tre olika delar får vi följa Hedvig, Sophie och deras gemensamma resa som sakta men säkert rör sig utför. Katarina Soldan skriver genomgående med ett högt tempo och tydligt driv. Det blev ingenting är en lättläst historia fylld av gränslösa karaktärer och tvivelaktiga beslut. Jag upplever att den har ett visst tapp i mitten, men slutet landar skarpt i den där olustiga känslan som hela tiden funnits med genom läsningen. Soldan duckar inte för att lyfta synder och begär och det finns något mycket uppfriskande i det.
Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman
Djupt nere under marken sitter trettionio kvinnor fängslade i en bur. De har ingen aning om var de befinner sig och hur de har hamnat där. Dagarna smälter samman i en kompakt massa och hela tiden övervakas de av beväpnade vakter. I ett hörn sitter en fyrtionde fånge, en flicka som är betydligt yngre än de andra. Hon har inga minnen utifrån buren, ingen bild av den värld hon fått beskriven för sig av de andra. En dag börjar hon att tänka, hon ifrågasätter den hopplösa tillvaron och försöker att vidga sina vyer, trots burens snäva begränsningar. När så kvinnorna plötsligt får en chans att fly, spelar den unga flickan en avgörande roll i deras överlevnad. Jag som aldrig känt en man har jämförts med mästerverk som Väggen av Marlen Haushofer och visst finns det likheter i det isolerade världsbygget, de filosofiska tankarna, det existensiella drivet. Mina förhoppningar på romanen var höga och läsningen är fängslande med ett tydligt driv, men språket är dock lite av en besvikelse. Kanske är det översättningen till svenska som inte helt håller måttet? Oavsett så tycker jag att det är en bok värd att läsa, skriven på ett unikt tema med tankar som tenderar att dröja sig kvar.
Våran pojke av Mikael Yvesand
Efter den hyllade debuten Häng City är Mikael Yvesand tillbaka med romanen Våran pojke. Den handlar om Johan som växer upp i ett litet samhälle någonstans i Sverige. Här är det mesta vanligt och småtrist på ett 90-talsbarnvis. Han och kompisarna kollar på tv, gräver hål i sanden, driver runt och försöker få något att kännas. Tills så en dag då vännerna har försvunnit och Johan plötsligt mördar en ung kvinna och en liten pojke, utan att riktigt förstå varför. Vad som inleds som en komisk samtidsroman är nu en helt egensinnig berättelse där allt mer underliga saker börjar att ske. I början försöker jag att förstå, sedan ger jag mig hän och finner boken helt perfekt märklig, eller som karaktären Danne skulle sagt: ”öööö normalt”. Mikael Yvesand har en otroliga förmåga att leka med språket och hitta de mest igenkännbara referenserna och finstämda metaforerna, som hans beskrivning av stjärnhimlen som saltkorn på en McDonaldsbricka. Jag skrattar fortfarande inombords när jag tänker på stycket där Timo anklagar Eurotroll för att ”tro på Skurt” och när jag lägger ifrån mig boken har jag en stark vilja att få diskutera den och dess absurda karaktärer med någon.
Har ni läst något riktigt bra på sistone?
