Etikettarkiv: juni

Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Silverskorna med klack som jag bar tidigare på kontoret har gett mig skavsår på vänsterfotens tår och istället har jag tagit på mig ett par loafers jag hittade längst in i min hurts som för övrigt mest är fylld av gamla anteckningsblock jag inte tar mig för att slänga eftersom de skulle kunna innehålla några bra idéer, huruvida de faktiskt gör det vet jag inte eftersom jag såklart aldrig bläddrar i dem. I mina loafers sticker strumporna fram på ett sätt som får mig att önska att jag inte ska träffa någon jag känner på promenadsträckan hem och det gör jag lyckligtvis inte men ändå känner jag hur alla som passerar mig kastar dömande blickar på den synliga strumpkanten. Väl hemma kan jag inte motstå frestelsen att ta en tjugofyra minuter lång tupplur under täcket för att skaka av mig arbetsveckan. Självklart ställer jag ett alarm eftersom blotta tanken på att vakna djupt förvirrad klockan tio på kvällen gör mig både skamfylld och oroad över min framtida dygnsrytm. När klockan ringer ligger jag kvar och läser några kapitel i min bok som handlar om en ung tjej som går på Harvard och med varierande resultat försöker navigera sig i tillvaron på väg mot något slags vuxenliv. Den är bra, särskilt uppskattar jag alla de litterära referenser som vävs in i texten och i hennes tankar, de får mig att önska att jag hade läst fler och mer avancerade böcker i de sena tonåren, inte för att jag var särskilt cool i gymnasiet men nog hade jag kunnat vara ännu mer av en nörd. Eftersom tystnad är något som jag tycker hör natten till scrollar jag genom Spotify i jakt på något att lyssna på och ser att Daniel Adams-Ray släppt en singel som heter Hur förklarar man sånt för datorer? vilket får mig att känna ett instinktivt nej till all modern musik och istället vända mig till Shostakovich. När klockan är en bit över åtta är jag hungrig och inser att det är dags att försöka åstadkomma någon slags middag. Efter en snabb blick in i kylskåpet bestämmer jag mig för att koka några potatisar och ett ägg som jag lägger upp på en tallrik tillsammans med lite grönsaksstavar. Jag ställer fram en plastburk hollandaise vid sidan av för att dippa i och med väldigt mycket välvilja hade jag kunnat kalla det grand aioli men nu är det bara föda. I väntan på att potatisen ska koka klart står jag och steppar på stället, delvis på grund av rastlöshet men också för att min två veckor långa förkylning har hindrat mig från att springa och nu varnar stegräknarfunktionen i min telefon för en sviktande trend och jag förstår ju att det bara är siffror som inte betyder någonting men det finns något tryggt med det mätbara och konkreta på samma vis som jag känner kontroll över att ha exakt vetskap över bankkontots saldo. Det plingar till i min inkorg och det olästa mailet är spelschemat och platsen för ett technoevent som jag självklart inte kommer att gå på, det var många år sedan jag gick på den typen av fester och ändå har jag inte kommit mig för att ta bort min epostadress från utskicken, förmodligen av samma anledning som anteckningsböckerna ligger kvar i hurtsen, för känslan av att det kanske finns något där och om jag en dag plötsligt skulle vilja så har jag det åtminstone någorlunda inom räckhåll. Potatisen är färdig och jag ger mig själv dispens att äta i soffan fastän jag vet att det är att leka med ödet eftersom jag har belönat och begåvat mig själv med två saker: en vit, fluffig ullmatta samt förmågan att spilla och tappa ut grejer. Utanför fönstret har solen sakta börjat sjunka och ett varmt ljus spiller in i lägenheten, i spellistan har Shostakovich bytts mot Sibelius, jag har ett par sms att svara på och mitt ägg blev precis lagom löskokt. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara.