Böcker – Julia Eriksson

Bok- och läsåret 2024

Hur var läsåret 2024?
Lite fram och tillbaka litterärt, men på det stora hela ett bra år. Jag läste mycket och ofta, hade ständigt en hög med böcker bredvid sängen och fick in rutinen att läsa på väg till och från jobbet.

Antal lästa böcker under 2024:
54 stycken. Mitt mål var en i veckan, så det klarade jag med en liten marginal.

Vilken typ av böcker läste du?
Mest skönlitteratur, en del poesi och lite kurslitteratur.

Vilken månad läste du flest böcker?
I november läste jag klart åtta stycken…

Vilken månad läste du minst?
…men i april slutförde jag visst bara två.

En bok du inte läste ut?
Middlemarch av George Eliot. Den är nästan tusen sidor lång och jag läser den i min bokklubb där vi tar en av bokens åtta delar i taget. Vi ses ungefär en gång i månaden och diskuterar varje del, de olika karaktärernas utveckling och hur våra tankar har förändrats längs läsningens gång. Väldigt mysigt och jag ser fram emot att slutföra den under 2025.

En ny genre för året?
Sheila Hetis Alphabetical Diaries är något av en konceptbok och olikt någonting jag läst tidigare. En kul och mycket inspirerande upplevelse!

Några omläsningar?
Enbart Längtans flöde av Alva Dahl. Jag mindes den tyvärr som bättre än vad jag upplevde den vid omläsningen.

Några citat som du fastnade för?
”Väl uppe för trappan satte jag mig på en bänk och grät. Det var ingen förlösande gråt, den var ökenlik och lång, och i slutet av den stod en människa som var jag själv och stirrade på mig med hård blick. Det är så man tar sig samman.”
Ur Djävulsboken av Asta Olivia Nordenhof

”Kriget skapar två kategorier av människor: de som överlever och de som inte överlever.
Båda bär på sår.”
Ur Norma Jeane Baker av Troja av Anne Carson

”Skriker man samtidigt som man sågar så kan man kamouflera sorgen.”
Ur Mjölkat av Sanna Samuelsson

”Kom och kolla”, säger jag åt Hugo.
Han ställer sig bredvid med händerna i fickorna och snörvlar. Det flyger kråkor mellan granarna och jakttornen som står längs trädkanten. Svaga stjärnor på himlen. Är det så här att vara pappa?
”Varför ska vi kolla på det här”, säger pojken.
Ur Slask av Mikael Berglund

Några böcker som fick dig att vilja skriva?
Röd galla av Donia Saleh gjorde mig både skrivsugen och avundsjuk. Alphabetical Diaries fick mig att göra två inlägg av alfabetisk blogg (det finns ett tredje som ligger och väntar på att publiceras en vacker dag när ni är redo). Röd sol av Johanne Lykke Naderehvandi väckte också en skrivlängtan i mig.

Bästa läsplatsen 2024?
Alltid på en solig klippa nära havet. Det är där jag helst vill vara.

Ett fint läsminne från 2024:
Jag hade med Bret Easton Ellis Skärvorna på min vandringsresa och läste den utsträckt i solen invid en fransk liten flod efter dagens tur, i det stora sommarhuset i Biarritz en tidig morgon och under hela tågresan hem igenom Europa. Jag avslutade boken på tåget mellan Stockholm och Malmö med soundtracket i öronen. Det blev en dubbel resa.

I vilken form läste du böcker 2024?
Enbart i fysisk form, jag har inte lyckats ta mig in och fastna i ljudboksvärlden eller e-boken för den delen heller. Likt tidigare år lånade jag ganska många böcker från biblioteket, sedan brukar jag försöka att köpa de jag gillar bäst för att fortsätta att bygga samlingen i min bokhylla.

Vilken var den första boken du läste 2024?
Om uträkning av omfång 1 av Solvej Balle. Jag minns att jag var lite skeptisk till den, tyckte att den var en smula repetitiv och lite långtråkig. Sedan läste jag ändå del 2 i serien och älskade den! Jag fick revidera hela min bild av septologin och nu längtar jag efter de sista delarna.

Och vilken var den sista?
Jag erkänner inte längre er auktoritet av Glenn Bech. En diktsamling av en dansk författare som jag gillade skarpt till en början men tröttnade något på halvvägs in. Jag tycker att den borde ha redigerats lite hårdare.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2024?
När bror dör av Emilia Aalto
Det enastående av Christina Hesselholdt
Alphabetical Diaries av Sheila Heti
Det tredje riket av Karl Ove Knausgård
Röd galla av Donia Saleh
Mjölkat av Sanna Samuelsson
Växla ringar med mörkret av Bruno K. Öijer

Vad har du för förväntningar på bokåret 2025?
Jag vill fortsätta att läsa mycket. Mitt mål ligger kvar på en bok i veckan i snitt. Jag gillar den jag är när jag läser och för mig är det en känsla att hålla fast vid. När andra skriver att de har svårt att fastna i läsningen för att de hellre scrollar eller kollar på serier kan jag till viss del förstå dem men också inte. För mig handlar det så mycket om vem jag vill vara och jag vill hundra gånger hellre vara en bokläsande person än en scrollande person, så då handlar jag därefter. Stoiskt och pretentiöst tänker förmodligen någon, men må så vara. Det hjälper också att tänka på hur snyggt det är med böcker, jag vill vara i deras närhet, bläddra i dem, gömma mig bakom pärmarna. Det är helt enkelt den främsta accessoaren och bästa chansen till verklighetsflykt om ni frågar mig.

Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?
Jag har många på min lista, men här är ett urval:
Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes
Parad av Rachel Cusk
Body double av Hanna Johansson
Mullvadens kärlek till buffeln av Erik Lindman Mata
Den första boken av Karolina Ramqvist
Din vilja sitter i skogen av Mattias Timander
Onda blommor av Gunnhild Øyehaug

Vilken var den bästa boken ni läste förra året?

December-blender

Hej, jag har inte glömt att jag har en blogg. Jag har bara glömt att december har ett begränsat antal dagar och att det här med att tacka ja till allt är ungefär lika kul som utmattande. Det känns också som att ju längre jag väntar med att skriva, desto större blir steget till att göra det och då skapas känslan av att nu måste det komma något riktigt, riktigt bra och så har jag inte något riktigt, riktigt bra på lager och då blir det bara tyst.

Därför får ni nu en blandning rakt ifrån mixern som också är min hjärna. Låt oss kalla det för en december-blender.

Mina planer för julen i år är ganska vaga men jag jobbar med svepande rörelser och generella ledord. En sak har jag klart för mig i alla fall och det är att jag önskar mig en jul utan en enda sekund av stress. Inget sånt skynda in i bilen för nu måste vi åka någonstans och nu ska vi duka upp det perfekta bordet eller vad är klockan har det börjat på tv:n?

Jag vill lägga pussel och läsa böcker, gå på promenad och slumra på soffan. Och sen när mina syskonbarn kommer vill jag lägga pussel och läsa böcker med dem också. I min bokhög ligger just nu: Carl Frode Tiller – Inringning, Milan Kundera – Varats olidliga lätthet, Josefine Klougart – New Forest, Glenn Bech – Jag erkänner inte längre er auktoritet och Johanna Adorján – En alldeles särskild kärlek. Att jag hinner läsa alla känns naivt men jag hoppas på tre.

❦

Är det faktumet att jag börjar bli utomordentligt trött på individualism som gör att jag är så ointresserad av Spotify Wrapped i år? Att hålla på och visa upp sin personliga musiksmak, det känns tradigt. Jag nöjer mig med att veta att Shaboozeys A Bar Song (Tipsy) blev Sveriges mest spelade låt och folk har ju rätt, den är faktiskt bra.

❦

Ett knep som märkligt nog alltid funkar är att ha en riktigt tråkig uppgift framför sig, för då kommer allt det där som bara är lite lagom småtråkigt plötsligt kännas kul att genomföra. Som att dammsuga lister, torka ur kylskåpet, sortera lådor, gå igenom kvitton eller springa en och en halv mil på ett löpband. I jämförelse med att skriva en hemtenta är det nämligen riktigt skoj och exakt vad jag gjorde förra veckan istället för att författa 1600 ord om konsumtion. Det fick jag ägna hela söndagen åt istället.

Förra veckan hittade jag också en kamelfärgad dubbelknäppt nittiotalskappa i 80 procent ull för 300 kronor. Idag premiärbar jag den och gjorde en halvstark imitation i kontorslandskapet där jag låtsades vara Kevins mamma i Ensam hemma. Ändå lite julkänslor på det.

På tal om julkänslor så är det här mitt pynt som jag hängt upp hemma. En mistel i vinrött sammetsband som råkade vissna innan jag hann ställa N under den, men nu får den hänga kvar ändå.

En lingonkrans på ytterdörren som jag knutit tunna rosetter i ljusrosa och klarrött sidenband kring. Tyvärr vägrar vecken på banden att försvinna och lika mycket vägrar jag plocka ner och stryka dem. 1–1 i envishet.

Ett fång röda rosor i en tennvas. Och ej i bild men som ett tjockt lager i hela lägenheten: en intensiv doft av hyacinter som blommar för fullt.

❦

Det var dagens smoothie. Hoppas att ni mår bra och kommer ihåg att hälsa på busschauffören, hjälpa folk med barnvagn och säga tack fastän det kanske tycks överflödigt. Vi är alla bara små sillar som simmar fram i samma hav av dunjackor, stress och förkylningar och vi behöver varandra.

Sommarens läsning

Mmm… sommar och läsning. Hur trevligt? Jag längtar efter att få lägga mig raklång på en filt mitt på dagen med en bok i näven och bara vända blad efter blad. Snart så! Tills dess ägnar jag mig åt förberedelserna som går ut på att bygga upp olika slags boktravar som ska få följa med mig de kommande månaderna.

Vad jag läser hemma
Även om jag inte har semester än så går det ju fint att börja sommarläsandet så smått. Då passar det extra bra med biblioteksböcker som jag behöver vara lite mer rädd om samt de där tjocka verken som är för tunga för att släpa land och rike runt. I min hemma-hög ligger just nu sex titlar.

Parasit av Catariina Salo
En debutbok som beskrivs som en mångbottnad och intensiv kortroman. Parasit är en berättelse om ursinne, ett rop på hjälp och ett långfinger mot världen, men också en berättelse om kärlek, åtrå och svartsjuka. Jag tänker att den kan ge en bra skjuts in i läsandet.

Magnificat av Linnea Axelsson
Sedan tidigare har jag läst Linnea Axelssons bok Ædnan som tilldelades Augustpriset 2018. Ett otroligt diktepos som jag tyckte mycket om. I romanen Magnificat byter vi både miljö och form, även om vissa likheter tycks kvarstå. Den beskrivs som en både konkret och mytiskt färgad berättelse om förälskelse och sorg. Om att söka ett hem i en värld som förblir främmande.

Försvinnandet av Josefin de Gregorio
Av en slump hamnade den här i min bokhög på biblioteket men när jag läser att det är ”en kort roman med stora essäistiska kvaliteter”, så känns det inte jätteförvånande med tanke på att jag ofta dras till den typen av böcker. Försvinnandet är ett triangeldrama som handlar om asymmetrisk vänskap, förbjuden kärlek och, givetvis, ett försvinnande.

Alphabetical Diaries av Sheila Heti
Helt plötsligt kändes det som att alla jag följde läste den här boken. Den dök upp över allt och jag blev såklart nyfiken, kanske mest på grund av det kreativa men strama konceptet. Under tio års tid skrev Sheila Heti dagbok, därefter lade hon in alla meningar i ett excel-dokument, sorterade dem i bokstavsordning och började att redigera. Resultatet är Alphabetical Diaries och jag längtar efter att få läsa den.

Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg
Åke Smedberg har kallats en av Sveriges främsta novellister och det här är det första jag läser av honom. Kanske var det titeln som fångade mig eller bara en del av baksidetexten. ”Att vara författare är så mycket mer än skrivakten, det kan handla om att ha ett vanligt kneg för att ha råd att kunna skriva, det kan vara världarna som talar via pappret.”

Dikter av Sonja Åkesson
En liten sommartradition jag har är att läsa de samlade diktverken från en svensk poet. Efter en titt i lyrikhyllan hos mitt närmsta antikvariat föll lotten på Sonja Åkesson vilket känns kul efter ett par somrar med manliga poeter. Viktigt med poesiboken är att den är min egna så att jag kan göra rejält med hundöron om jag skulle vilja. Jag hoppas att det blir många i den här.

Vad som får följa med i resväskan
När jag ger mig ut på resande fot väljer jag oftast att ha pocketböcker med mig. Då gör det inte så mycket om det blir sand mellan sidorna samtidigt som vandringsryggsäcken också håller sig rimligt tung. I förra veckan köpte jag fyra titlar som ska få åka tåg och båt med mig.

Gästen av Emma Cline
Av Emma Cline har jag tidigare läst både Flickorna och Harvey, där jag gillade fram för allt den första väldigt mycket. Gästen beskrivs som en andlöst spännande roman med stark underström, vibrerande nära gestaltad och samtidigt så ovanligt öppen att hela boken framstår som en spegel. Jag håller tummarna för att översättningen gör den rättvisa.

Skärvorna av Bret Easton Ellis
Eftersom prick alla andra har läst den här boken kände jag att jag också ville göra det. Nej, jag skojar bara, men lite så är det ju. Hur som helst tänker jag att det är trevligt med en riktigt tjock pocket och en roman som drivs av en stark och spännande historia.

Mjölkat av Sanna Samuelsson
Förutom ett 5/5-omslag bjuder Mjölkat på en berättelse om en uppväxt på landet där korna står i centrum. Det är en sinnlig tillbakablick på något man lämnat och en kroppslig påminnelse kring var man befinner sig nu. En kort debutroman som jag ser fram emot att läsa.

Hemma av Judith Hermann
I romanen Hemma berättar Judith Hermann om det opålitliga minnet av det som varit. Och om det ögonblick när livet delar sig, en gammal värld brister och en ny föds. Boken beskrivs som en underfundig och djupt humoristisk historia där mycket lämnas outsagt. Det här är den första boken jag läser av Hermann och jag hoppas att den ska ge mersmak.

Vad jag har på önskelistan
Vad vore väl ett bokinlägg utan en lista på de övriga titlarna som jag är sugen på att komplettera mina bokhögar med? Just det. Här är ett utdrag ur min bok-önskelista som förmodligen får följa med en bit in i sensommaren och hösten.

En emigrants dagbok av Wera von Essen
Epos av Ellen Nordmark
Jag erkänner inte längre er auktoritet av Glenn Bech
Om uträkning av omfång 4 av Solvej Balle
Skapelser av Malte Persson
Vikarien av David Norlin

Det var allt från bokbloggen för nu! Dags att krypa i säng och läsa några sidor ur Parasit innan jag somnar.

Höstens och vinterns läsning

Året börjar gå mot sitt slut och jag har hunnit läsa 48 av de 52 böcker som var mitt mål att slutföra under 2023. Med några lediga dagar framför mig tror jag att jag kommer att lyckas ro läsmålet i hamn. Kanske handlar det bara om att vara taktisk på slutet och slänga in ett par tunnare diktsamlingar i bokhögen? Inte mig emot, att varva tyngre romaner med kortare dikter brukar bara vara ett vinnande koncept.

Jag skrev ett inlägg om läsning i slutet av september och sedan dess har jag hunnit läsa ett gäng böcker till. Här är några korta tankar om dem, samt några rekommendationer och en icke-rekommendation.

Det förflutna återvänder – Hannele Mikaela Taivassalo
En kvinna försöker glömma en man, en man försöker glömma en kvinna. Större än kärleken och passionen som förenat dem – och de är gigantiska – är det svarta hålet, smärtan som strålar ut från deras gemensamma förflutna. I det förflutna finns dessutom Alisa. Vad händer när det förflutna växer sig starkare än nuet?

Hannele Mikaela Taivassalo bjuder på välskriven prosalyrik men stundtals känner jag att den blir lite upprepande och stillastående. Och vem är det egentligen som berättar? Det flytande perspektivet är något som jag tycker är både intressant och aningens förvirrande. Litterärt har den fina kvaliteter men den är kanske inget självklart val för den som behöver en tydlig story att hålla sig i.

Här ruvar havet – Flora Wiström
Här ruvar havet utspelar sig under ett par vindpinade sommarveckor i Bohuslän. Ida är där för att hälsa på sin pappa, Tommy. Hon har precis blivit lämnad efter ett flerårigt förhållande men berättar ingenting. Det finns så mycket de inte pratar om.

Min bloggkompanjon Flora har skrivit en innerlig och känslofylld historia som skickligt målas upp med naturen som evig kuliss. Såriga relationer och mörka minnen varvas med karga klippor och brännande maneter. Det är enkelt och snabbläst men inte banalt. Tvärtom, här finns en vändning och en frihet i berättandet som inte hålls tillbaka och kanske är jag lite partisk, men det är en ynnest att få läsa.

Eden – Isabelle Ståhl
Vid vårterminens slut har Elise bara skrivit teoridelen i sin masteruppsats i konstvetenskap. Relationen med Johan verkar vara slut. Han tycker att hon har en mörk livssyn och alltid måste prata om nervsystemet. Elise själv önskar att hon vore ett blötdjur eller ett träd och vill återgå till ett tidigare stadium i evolutionen. När hon träffar Johannes och Fredrik som studerar utdöda språk känner hon en ovanlig tillhörighet. På jakt efter en gemenskap bortom den moderna civilisationens begränsningar följer de motorvägen ned genom Europa.

Förstasidan av Eden känns som en fullträff och jag blir direkt sugen på att läsa vidare. Överlag är det en snabbläst och indragande bok, men halvvägs in tar den en något oväntad vändning. Vad är sant och vad hände egentligen? Kanske spelar det ingen roll när sidorna vänds snabbt. Dock finns det ett gäng textmässiga upprepningar som jag stör mig lite på och några detaljer som kunde fått mer kärlek i redigeringen.

På undersidan av dagen – Emeli Bergman
Efter en familjetragedi reser Anna till Paris för att arbeta som au pair. Ett jobb som inte blir så tillfälligt som det var tänkt. Hos varje ny familj knyter hon an till barnen, till deras föräldrar och till uppgifterna i hemmet, även om anställningen kan upphöra närsomhelst.

I På undersidan av dagen finner jag en mystik och detaljrikedom som är perfekt balanserad. I början upplever jag boken som lite trevande, men sedan växer den på mig och jag kommer på mig själv med att gå runt och tänka på huvudkaraktären mellan läsningarna. Överlag är det en mycket intressant skildring av klass och familjeliv från ett perspektiv som jag inte läst innan.

Inte alls dåligt: Efterlämnade dikter – Kristina Lugn
”En av de sista gångerna Kristina Lugn och jag sågs över te och scones berättade hon om en pärm med dikter och diktutkast som hon inte sett i på mycket länge. ’Det var inte alls dåligt’, var hennes kommentar. ’Inte alls dåligt’ blev den självklara titeln på den postuma diktsamling som i samarbete med förläggaren Lina Rydén Reynols vuxit fram ur en stor och osorterad mängd efterlämnade skisser, utkast och avslutade dikter.”

Få tycker jag har skrivit så bra och så vackert om allt det vardagliga som Kristina Lugn. Hon kunde konsten att dikta om galonbyxor och dammsugare men också om hur det känns att vara människa. Jag inser att jag saknar hennes kommentarer på den samtid vi lever i idag, men är glad över att ha den här lilla diktsamlingen att luta mig emot i alla fall.

The Creative Act: A Way of Being – Rick Rubin
I The Creative Act: A Way of Being bjuder Rick Rubin på kunskaperna han har samlat på sig genom att jobba med världens största musikartister, som Eminem och Beastie Boys, men han berättar också om vad författare som Marcel Proust behövde för att kunna skapa. En motiverande och inspirerande läsupplevelse som ger kraft att skapa ögonblick av magi och självinsikt.

Det första som slår mig när jag tar upp den här boken är hur lätt den är. Trots sina dryga 400 sidor väger den väldigt lite – tyvärr speglar det också till stor del innehållet. Rick Rubin må vara en duktig producent och kreatör, men hans bok levererar knappast några revolutionerande tips. Det mesta är banalt, repetitivt eller bara flummigt. Roligast är storyn om hans blindtarm, värst är de små ”dikterna” eller korta insikterna eller vad man nu ska kalla det. Bara för att man slänger in ett radbryt så blir det inte djupt eller bra. Tyvärr. Det här verkar vara en riktig vattendelare, men jag rekommenderar ingen att lägga sin lästid på den.

Allt detta kunde du fått – Josefine Klougart
Det är vinter. Barbara återvänder till Jylland med sitt nyfödda barn för att tillbringa tid med sin mamma och syster. Medan läkarna kämpar för att väcka fadern som genomgått en stor hjärtoperation skärskådar hon familjens historia, systrarnas nära band och konflikter, föräldrarnas förverkligande av ett liv i samklang med naturen. Drömmarna och det som blev av dem.

Josefine Klougart är en av mina favoritförfattare sedan tidigare och jag har sett fram emot att få läsa hennes senaste roman. Det tar en liten stund innan jag fastnar för boken, min läsning sker bitvis i små doser, men sedan händer något. Jag försvinner in i Klougarts ljuvliga språkvärld där varenda mening är genomtänkt, där orden och berättelsen flödar fram och griper tag. Det är smärtsamt vackert och samtidigt vardagligt. Livets alla små händelser helt varsamt skildrat.

Just nu läser jag Sniglar och snö av Agneta Pleijel och i morgon ska jag gå förbi biblioteket och hämta upp Stacken av Annika Norlin. Helst hade jag velat hinna läsa Systrarna av Jonas Hassen Khemiri före årets slut, men den är så tjock att jag är osäker på om den ryms i packningen. Annars är jag också sugen på Gästen av Emma Cline, Moral av Lyra Ekström Lindbäck, De anställda av Olga Ravn samt Genom blå hagar av Claire Keegan. Vad läser ni i vinter?

4 gånger 4 om läsning

Bokmässan pågår i Göteborg och mitt flöde tycks vara fullt av böcker. Jag ser nyutgivna böcker som jag vill läsa och klassiker som jag känner att jag borde ha läst. Det är så många sidor och så lite tid. Så många titlar som talar till mig, så många omslag som tävlar om att bli hemburna och placerade i min bokhylla.

Jag har för vana att gå till biblioteket åtminstone varannan vecka och plocka hem böcker som staplas intill min säng och som jag skyndar mig för att hinna läsa innan påminnelsemeddelandena dyker upp i inkorgen. Det jag dras till är ofta en blandning av poesi och prosa. Läser jag skönlitteratur så föredrar jag ett riktigt bra språk före en riktigt bra story, men det får gärna innehålla båda såklart. Jag gillar täta, melankoliska stämningar och små detaljer som får ta stor plats men har svårt för deckare och en viss typ av historiska romaner.

Fyra böcker jag vill läsa i höst
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
Här ruvar havet av Flora Wiström
Själens telegraf av Amanda Svensson
Allt detta kunde du fått av Josefine Klougart

Fyra böcker som ligger i min läshög just nu
Historien om Fru Berg av Ingvild H. Rishøi
Om livets korthet av Seneca
Elin, diverse av Kristin Eiríksdóttir
Solgrönt av Gunnar Björling

Fyra favoritplatser att läsa på
Utsträckt på en solvarm klippa.
I en bar med ett glas vin och mjukt sorl i bakgrunden.
På en kökssoffa i ett sommarhus.
I sängen en ledig morgon.

Fyra riktigt bra böcker jag läst i år
Den sista människans leende av Axel Winqvist
Efter att ha läst ut mitt biblioteksexemplar av Den sista människans leende gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte en egen bok, för den här kände jag hade en given plats i min bokhylla. Winqvists lyrik är både vacker och dystopisk, storslagen och hudnära. Det här är en undergångsskildring när den är som allra bäst.

Sällskapet av Christina Hesselholdt
Det tog mig över två månader att avsluta Sällskapet. Min läsning skedde bitvis, till en början i små små delar för att avslutas i ett större svep. När jag senare fördjupade mig i bokens framtagande fick jag veta att det egentligen är fyra sammanslagna kortromaner och kanske var det så jag skulle läst den för att lättare ta mig fram. För det är inte helt enkel läsning men språket – språket! – det är ljuvligt. Sällskapet är en hyllning till vänskapen och litteraturen, de inre tankarna och de små detaljerna som präglar våra liv.

En av oss sover av Josefine Klougart
Jag tyckte så mycket om att befinna mig i Klougarts litterära värld som är vacker och melankolisk, ärlig och uppstyckad. En av oss sover är i mina ögon en fantastisk bok med stillsam handling och otroligt språk. Den var också utmärkt för att injicera inspiration till mitt eget skrivande, en sådan bok som får mig att vilja formulera meningar på samma perfekt avvägda sätt.

”Vi gick upp, det var tyst. Jag vet inte, vi gick hemåt. Jag var släckt och inte som en törst men som ett ljus. Det är det sorgligaste jag har upplevt i hela mitt liv.”

Häng city av Mikael Yvesand
Det här var förmodligen den mest lästa boken runt om i landet i somras, men det är omöjligt att inte älska tonen i Häng City. Mikael Yvesand fångar den så exakt, den där känslan av att vara mitt emellan barn och ungdom, att något måste hända, att allting och samtidigt ingenting spelar någon roll. Språket är eget, kul och mitt i prick med miljöskildringar och detaljer som kastar en tillbaka till sent 90-tal. Samtidigt finns en fin melankoli invävd som jag gillar oerhört mycket. Jag kommer aldrig mer kunna äta en margherita utan att tänka på att det är ”den pizzigaste pizzan”.

Sju fina saker just nu

Hej i februarikylan! Jag ville bara kika in och dela med mig av sju fina saker som gör mig glad just nu.

I söndags tog jag en långpromenad till Myrorna i Ropsten. Solen sken och när jag gick någonstans mellan Stadion och Lill-Jansskogen ringde plötsligt en vän jag inte pratat med på länge. Väl framme tog jag en korg och strosade runt bland alla hyllorna i sakta mak. Jag samlade på mig en liten glasskål, ett ljusblått kuddfodral och en rosa kruka, sedan hittade jag den här väskan. En gissningsvis hemvävd historia i kleinblått, orange och svart som förde mina tankar till Marni Market och deras väskor, men till en bråkdel av priset. Jag ser fram emot att bära den i vår.

I ett bra tag har jag varit på jakt efter den helt slutsålda boken Röd självbiografi av Anne Carson som jag känt ett starkt behov efter att få äga. Med vissa böcker är det bara så, deras ord vill man ha inom nära räckhåll. Så en morgon förra veckan fick jag ett mail om att en av mina bevakningar på Bokbörsen fått en träff. Jag höll tummarna och klickade mitt snabbaste på länken och där var den! Långt ifrån billig, men det var sekundärt. Nu är den min.

Min favoritpodd Månens sällskap har tyvärr lagt ner, men så fick jag nys om att Eric Schüldt gör en ny podd i samarbete med föreningen Valv. I det första (och hittills enda) avsnittet träffar han Johannes Anyuru och de har ett väldigt fint samtal om andlighet, skrivande och att bli fri från sitt ego. Jag kan rekommendera att lyssna och ser fram emot att höra mer.

Under hela vintern har min stora paraplyaralia mått uselt och jag har stressat sett på hur den tappat något av sina tunga gröna blad i princip varje dag. Jag har vattnat mer och jag har vattnat mindre och jag har konstaterat att det nog är torr, elementvarm luft och brist på solljus som är den stora boven. Bara att vänta helt enkelt. Men så här om dagen när jag gick runt och vattnade så såg jag att ett nytt litet ljusgrönt blad var på gång. Den är på väg tillbaka, vi likaså.

Där jag växte upp i trakterna utanför Norrköping var vecka 8 alltid sportlovsvecka och det sitter liksom rotat i huvudet (även om jag fått lära mig att i Stockholm har man lov vecka 9). Inte för att jag har något lov nu för tiden, nej det är jobb som vanligt som gäller, men jag har ändå lite sporttema på min vecka och försöker hitta på någon träningsrelaterad sak varje dag. I måndags körde jag lite styrketräning och så testade jag TikTok-trenden 12-5-30 (löpbandet på 12 % lutning, 5 km/h, i 30 minuter) vilket var lite för seg och tråkig träning för min smak. I tisdags sprang jag milen och i onsdags körde jag ett pass hemma med fokus på styrka i höfter och säte. Resten av veckan tänkte jag träna yoga, meditation, intervallträning och ta en långpromenad i naturen.

I tisdags var det bokrea och jag klämde mig in på Söderbokhandeln efter jobbet för att kika runt i deras sortiment. Mycket av det jag planerat att köpa var redan slut, men jag kom i alla fall hem med Axel Winqvist senaste diktsamling Den sista människans leende som jag gillar mycket. Lyckades ni få tag på något ni ville ha?

När jag var på Myrorna hittade jag också ett kuddfodral i lite grövre tyg och en påse med blandade trådar. Perfekt, ett helt pysselkit för 49 kronor, tänkte jag. En del av min plan för 2023 var ju nämligen att börja brodera och den här kudden får bli ett litet experiment med små figurer. Det första jag gjorde var en småbutter ansjovis. Vad nästa sak blir återstår att se.

Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig.

Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Så går mina dagar just nu. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil, det är inte ens jobbigt i jämförelse trots att pulsen bultar argt under huden efteråt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Vill blunda för det vita dokumentet som heter Skrivprojektet eftersom det är för läskigt att sätta en annan titel. Och jag inser att anledningen till att det är skrämmande är för att det är viktigt, för att det faktiskt betyder något.

Jag går till biblioteket och hämtar upp en trave böcker som jag reserverat. En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. 64 sidor skrivna under tidigt 1900-tal. Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke. År 1902 skickar den unge, aspirerande poeten Franz Kappus några dikter till sin litterära förebild Rilke för att få ett ärligt omdöme. Där och då inleds en sex år lång korrespondens och Rilkes tio tidlösa brevsvar publiceras sedan, några år efter hans död.

Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. 120 år gamla ord som vill mig väl, sätter fingret på mina känslor, väcker nya tankar och funderingar. Det är frestande att börja stryka under i bibliotekets bok, men jag låter den vara. Istället skriver jag noggrant av olika stycken från breven och sparar i mina anteckningar för att kunna återvända till dem under perioder av tvivel. På lördagen promenerar jag till bokhandeln i Götgatsbacken och köper ett eget exemplar. Sedan går jag och sätter mig och skriver. Fortfarande rädd, men jag skriver.

”Du frågar om dina dikter är bra. Du frågar mig. Du har frågat andra tidigare. Du skickar dem till tidningar. Du jämför dem med andra dikter och besväras av att vissa redaktioner refuserar dem. Nu (eftersom du har bett om mitt råd) ber jag dig sluta med allt detta. Du förhåller dig till det yttre, och det borde du absolut undvika. Ingen kan råda eller hjälpa dig, ingen. Det finns bara en sak du kan göra. Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystare timme: Måste jag skriva?”

❧

”Allt handlar om detta: att bära inom sig och sedan föda. Att låta varje intryck och begynnande känsla fullbordas helt i sig själv, i mörkret, i det outsägliga, omedvetna – bortom intellektets räckvidd – och med tålamod och djup ödmjukhet invänta den stund då en ny klarhet föds; endast detta är att leva konstnärligt, i sin förståelse och i skapandet.”

❧

”Du är så ung, allt ligger fortfarande framför dig, och jag vill be dig, käre herrn, att ha tålamod med allt olöst i ditt hjärta och försöka att älska frågorna själva som om de var stängda rum eller böcker skrivna på främmande språk. Leta inte efter svaren, som du inte kan få, för du skulle ändå inte kunna leva dem. Och poängen är att leva allt. Lev frågorna nu.”

❧

”Och du får inte bli förledd ur din ensamhet av det faktum att någonting inom dig vill ta sig ur den. Precis denna drivkraft kommer, om du lugnt och klokt använder den som ett slags verktyg, att hjälpa dig vidga din ensamhet över stora områden. De flesta människor har (med hjälp av konventioner) riktat in sig på att lösa det lätta och det lättaste av det lätta, men det står klart att vi måste rikta in oss på det svåra; allt levande gör det, allt i naturen växer och försvarar sig på det sätt det kan och är något av sig självt, försöker vara det till varje pris och mot allt motstånd. Vi vet inte mycket, men att vi måste lita till det svåra är en bestämdhet som aldrig kommer svika oss. Det är bra att vara ensam, för ensamheten är svår; att något är svårt bör vara ytterligare en anledning för oss att göra det.”

❧

”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.”

Juldagar och mellandagar

God fortsättning kära vänner! Hoppas att ni haft fina lediga dagar och att ni som firar jul har haft en fridfull sådan. Jag har varit hemma hos mina föräldrar på Östgötaslätten i några dagar och är nu tillbaka i Stockholm igen och mellandagsmyser. Lite så här har min jul sett ut.

Några dagar före jul träffades jag och min vän Malin hemma hos mig för ett litet julfirande på tu man hand. Vi åt skaldjur och löjromstoast och avslutade kvällen med en liten juldrink och paketöppning. Vad som låg i mitt paket får ni strax se!

Jag hann också följa med min lillebror på filmpremiären av UFO Sweden och kunde inte låta bli att känna mig både stolt och imponerad över vad mina Norrköpingsvänner åstadkommit på bioduken. En varm och smårolig film med maxade effekter och bra tempo som jag absolut tycker att ni ska gå och se om ni har några lediga dagar framöver.

Den 23 december hoppade jag tåget och hamnade till sist här, hemma hos mamma och pappa på landet. Vi rullade köttbullar, griljerade skinka, klädde granen och jublade över att alla var friska.

På julaftonsmorgonen tog jag en solig promenad. Snön hade hunnit smälta men det låg ett tjockt lager rimfrost som fick allting att gnistra, så det var vintervackert ändå. En sångsvan flög förbi precis framför mig och bidrog till lite extra julmagi.

Jag i fyndad shearlingmössa och min lilla barndomsby med kyrka, skola och en riktigt snygg hängbjörk.

Jag gick genom hela den långa allén, sedan hemåt, tillbaka in i värmen och julstöket igen.

Här är jag ombytt och med ny krage på, för det var ju den som låg i Ganni-paketet där i början. Lagom till lunchtid åkte vi sedan till min moster och hennes sambo för att äta julbord med dem, slumra framför Kalle Anka, gå på juljakt i deras nya lägenhet och fika.

Resten av julaftonskvällen förflöt i stillhet med risgrynsgröt, glögg och Karl Bertil Jonssons jul. Men på juldagen blev det desto mer fart för då kom mina syskon med respektive och mina små syskonbarn Uno och Agnes.

Det blev julbord i repris och paketutdelning till de minsta. Och sedan förflöt resten av julen i det underbara icke-lugn som infinner sig när man har två halvårsgamla bebisar att roa, men det är ju precis så som det ska vara. Varmt, stökigt, kärleksfullt och hela famnen full av några som ser sitt livs första julgran och som blir om möjligt ännu gulligare i en liten tomteluva.

Men tro det eller ej, mellan varven lyckades jag faktiskt få in lite lästid och hann avverka tre böcker i ett svep.

Och nu är jag tillbaka i Stockholm igen och har hunnit träffa lite kompisar på öl, fika och pussel, fastän jag borde tillbringa årets sista dagar på biblioteket skrivandes på mina inlämningsuppgifter vilka jag skjutit upp ännu lite till genom att komponera detta inlägg. Men nu så, ingen återvändo. Gott nytt år till er och god skrivfortsättning till mig själv!

Julens efterlängtade läsning

I helgen tillbringade jag två hela förmiddagar med att ligga kvar i sängen, lyssna på P2 klassisk morgon och läsa böcker. Det var ljuvligt i all sin enkelhet och där och då bestämde jag mig för att just så ska min julledighet se ut. Planen är att parkera mig på mina föräldrars kökssoffa med en bokhög och varva bladvändande med vinterpromenader, lek med syskonbarn, sillätning och lite sällskapsspel. Det tillsammans med de sex sista uppgifterna på skrivkursen för terminen som jag, mer eller mindre strategiskt, sparat tills nu. Utöver den obligatoriska kurslitteraturen har jag därför samlat ihop ett gäng böcker jag tänkte sätta tänderna i under ledigheten. Vill ni se vad som finns i min packning?

Underst i högen ligger Kirke av Madeline Miller. Jag läste ut hennes hyllade Sången om Akilles nyligen och gillade den mycket, både språkligt och innehållsmässigt, och har recensionerna rätt så ska Kirke vara ännu bättre. Boken beskrivs som en kraftfull och tidlös saga för vuxna, om en kvinnas kamp för överlevnad och frihet. Kirke är den första häxan i litteraturen och här lyfts hon ur Odysséen och får en helt egen bok.

Därefter hittar vi Therese Bohmans Andromeda som utspelar sig i förlagsvärlden där en ung kvinna gör karriär under överseende av den äldre, manlige litteräre chefen. Böcker, Stockholm, relationer och maktstrukturer låter som en perfekt kombination i mina öron, så den här ser jag verkligen fram emot att läsa.

Överst i prosahögen ligger Allegro Pastell av Leif Randt. En bok jag varit nyfiken på ända sedan min vän som jobbar på bokförlag nämnde den för första gången. Hon beskrev den som ”en tysk Sally Rooney med mer svärta”, vilket jag tyckte lät lovande. Den handlar om den snart trettioåriga författaren Tanja och den några år äldre webbdesignern Jerome och kretsar kring deras distansförhållande och syn på kärlek, politik och sig själva. Jag är ju svag för krångliga relationer, ärliga samtidsskildringar och Berlin-romantik, så jag hoppas att den lever upp till mina förväntningar.

Två poesisamlingar får också följa med i julpackningen. Den sista människans leende av Axel Winqvist som beskrivs såhär på baksidan. ”Virginia Woolfs Orlando har överlevt oss alla. Om tusen år sitter hon ensam i ett skyddsrum och inventerar en underjordisk ark – en paradisisk trädgård som rymmer alla djur och växter. Som den sista människan på jorden försöker hon få kontakt med andra solsystem, men inser snart att det är lönlöst. Vad återstår då att göra, annat än att minnas den värld som en gång var?” Jag läste Winqvists debut Det vackra och det fula förra sommaren och fastnade för hans ömsom råa, ömsom skimrande språk.

Till sist har vi Geir Gulliksens Vuxna dikter som gavs ut för första gången 1999. Jag har tidigare bara läst Gulliksens romaner och gillar hans enkla, raka ton vilken jag tänker gör sig bra i lyrik också. Vuxna dikter beskrivs som ”en svit om smärtsam mognad som tar sin utgångspunkt i den mycket unge författarens första osäkra skrivförsök samt en väninnas självmord”. Gripande, tungt och förmodligen vuxet.

Nu önskar jag mig en frisk och vilsam jul med mycket lästid. Har ni några böcker ni tänkt försätta er i viloläge med under helgerna?

Sju små julkarameller

Jag har typ glömt bort hur jag bloggar om jag inte skriver prosalyrisk känslosås, vilket jag i och för sig gillar väldigt mycket (tack för alla fina kommentarer), men det är ju också påfrestande och utlämnande. Trycket på den där publiceringsknappen känns jätteläskigt och befriande på samma gång. Att ställa hjärnan och hjärtat på, kanske inte vid gavel, men långt mer än glänt i alla fall och säga ”här är jag och just nu är det inte så bra”. Det är livsfarligt. Men förlösande. Och ja, något ska jag väl göra med misären.

Med det sagt så är fint att se er här igen i mitt älskade dammiga lilla hörn på internet. Mer lyrik och känslor lär det säkert bli snart igen, men låt oss fokusera på något helt annat ett tag.

Jag har köpt ett sånt där nedräkningsljus som man tänder varje dag till jul. Självfallet hamnade jag efter direkt och fick hetselda från dag 3 till dag 8 i ett svep. Ljusstaken i glas hittade jag högt uppe på en hylla på Myrorna. Den ser ut som grön jello vilket ändå är lite kul.

Förutom mitt ljus har jag också en adventskalender med konst- och litteraturtema som jag fick av min vän Karin. Varje dag får man sprätta upp ett nytt uppslag och där i finns antingen en kortare text eller ett verk att titta på. Mysigt!

Under en av alla tusen dagar i slutet av november fick jag för mig att bygga ut min tavelvägg ovanför soffan lite åt höger och spikade således upp en gammal spegel med fläckar som inte går bort samt en liten meteorit i mässing. Till advent åkte också stjärnan i fönstret upp.

På första advent sjöng jag några sånger på högmässan. Det var svart klädkod för kören så jag bar sammetskostym och matchade med stor rosett i håret. Jag saknar lite att ha långt hår nu när man vill vara extra fin med olika uppsättningar och frisyrer, men det här funkar ju i alla fall.

Nästan all min lästid just nu går till kurslitteratur, men när jag får en lucka över försöker jag klämma in lite egenvalda böcker också. Som Ingvild H. Rishøis Vinternoveller som var otrolig läsning. Tre långnoveller med vältecknade personporträtt och ett balanserat språk med nerv.

Nu blev det här jätterandom bland allt julpynt men jag har köpt en ny badrumsmatta som gör mig glad. Kanske mest för att den passar så bra till köksgolvet utanför badrummet. Smårutigt och storrutigt på längden och snedden. Härligt med badrumsljus så här års också, noll procent äkta sol.

Till sist gick jag en dag till bästa Söderbokhandeln och köpte en julklapp till mig själv. Det tycker jag att man får göra om man inte kommer att få några andra klappar. Egentligen hade jag velat köpa Anne Carsons Röd självbiografi som jag tycker så otroligt mycket om och skulle vilja ha i min ägo, men den verkar vara slut exakt överallt. Om någon av er skulle råka sitta på ett ex är jag redo att öppna stora plånboken och erbjuda en bra slant. Annars får jag väl vänta på att hon får nobelpriset och det blir nytryck, men det känns lite väl långt bort just nu.

Det var sju små julkarameller som får liva upp tillvaron just nu. Hoppas att vi hörs snart igen!