Att låta tankar och bekymmer få sätta sina spår

Jag får syn på en bild av mig själv och granskar den ingående. Porträttet har fångat mig rakt framifrån, visar mitt ansikte och alla dess detaljer. Jag tittar och jag noterar. Det är så lätt att hitta fel i det som möter ens blick. I en halv sekund tänker jag att jag borde göra något åt den där bekymmersrynkan som börjar etsa sig fast allt mer i pannan. Alla gör ju det, resonerar min hjärna, innan jag slår undan tanken och lägger den längre in i ett dunkelt hörn.

Kort därefter börjar jag att fundera, för det finns något märkligt i situationen som just hände. Ja, det finns något befängt i det faktum att vi har ett ideal som förespråkar ungdomlig spänstighet och glädjefyllda, bekymmerslösa dagar. Hur kan det inte anses vackert att ha suttit djupt försjunken i tankar? Att ha grubblat och koncentrerat sig så mycket att det lämnat fysiska spår? Att ha levt igenom bekymmer, oro och framtidsångest som de flesta av oss gör och har gjort, särskilt under detta år. Det måste ju få synas.

Det är inte svårt att avfärda mänskligheten som dum. Mycket av det vi alla håller på med är rakt igenom idiotiskt på alla sätt och vis. Men hur ska vi främja ett större tankearbete om vi samtidigt motarbetar den fysiska bilden av att vi faktiskt tänker? Hur ska vi kunna värna om livslång erfarenhet och kunskap när vi ständigt förväntas se ungdomliga ut? Självklart kan man vara en tänkande människa med helt slät panna, men i all sin enkelhet är det ett så märkligt ideal, att det inte ska få synas att vi lever.

Jag önskar att någon en dag kunde titta på mig och mitt präglade ansikte och tänka ”hon måste ha grubblat ordentligt, jag hoppas att hon kom fram till något bra”.

Slutligen, två favoritdikter av Kristina Lugn.

kristina lugn kristina lugn
52+