En decemberhelg i Dublin

Vi for till Dublin, tidigt en lördagsmorgon i början av december, och med vi menar jag Emelie, Ella, Karin, Sandra och jag. Ett gäng vänner från universitetstiden, numera utspridda i olika städer och på lite olika platser i livet.

Efter att ha lämnat väskorna på hotellet började vi att se oss omkring i staden. Ingen av oss hade varit där tidigare, så vi strosade omkring på måfå, köpte en andra frukost i form av pain au chocolat och trillade in på marknad med en massa konstböcker.

En kvart här gav oändligt mycket mer inspiration här jämfört med en lång Pinterest-scroll, både vad gäller färgval, form och kreativitet. Vad bra det är för hjärnan att gå ut och inspireras ibland och titta på riktiga saker.

Strax därefter passerade vi ikoniska The Temple Bar och var såklart tvungna att kliva in. Trots att klockan var före lunchtid var det proppfullt där inne med juldekorationer från golv till tak, livlig livemusik och glittrande partytoppar över allt.

Det beställdes in Guinness, givetvis. Jag trodde tills för några år sedan att jag inte tyckte om Guinness för att jag tänkte att det smakade som en riktigt tung, mörk och mäktig julöl ungefär. Sedan tog jag en klunk av en och insåg att så inte alls var fallet, i själva verket är det ju ganska lätt och snällt med sina 4,2 %. Tur att man kan ändra sig.

Efter den lilla barvisiten var vi redo för lunch. Vi tog sikte på Fish Shop som ska ha Dublins bästa fish & chips, men trots att de just öppnat för dagen skakade de bara på huvudet när vi frågade om de hade plats för fyra spontana lunchgäster. Jakten fick således fortsätta och till sist kom vi till Slice i området Stoneybatter.

Där åt vi brunch och pratade ikapp om allting som hänt sedan sist.

Mätta och belåtna strosade vi vidare genom den grådisiga staden. Här och var dök vi in i små gulliga affärer, kikade på hantverk, drack en pepparmintskaffe och köpte barnböcker.

Vår taxichaufför hade tipsat oss om att titta in i den här medeltida kyrkan, så det gjorde vi såklart. Sedan tog vi en tur förbi den enorma bokhandeln Hodges Figgis innan vi gick tillbaka till hotellet för en liten paus och ombyte.

Jag bytte om till sammetsjacka, puffig kjol och zebrastrumpbyxor innan vi gick ut för att äta middag på en ganska anspråkslös restaurang. Här lärde vi oss vikten av att boka bord i tid i Dublin. Likt Stockholm är det en ganska osmidig stad om man är spontan och fler än två personer.

Kvällen fortsatte med barhoppande hit och dit tills vi hamnade på en klubb där dj:n spelade exakt samma låtar som var populära under våra universitetsår (underbara 2009 till 2012). Det var som om vi färdats i en tidsmaskin för alla tjejerna på dansgolvet bar korta lädershorts över tunna strumpbyxor och varannan låt var med Rihanna. När till och med Lykke Li’s I Follow Rivers började strömma ur högtalarna kände vi att det nästan var för mycket. Var vi tillbaka på kårhuset Trappan igen? Det blev dags att röra sig hemåt innan tiden gick helt ur led.

Nästa morgon promenerade vi till The Fumbally för att äta brunch. Jag beställde toast och en jättegod gröt med konjakspäron och något krispigt på toppen som jag glömt vad det var.

Efter brunchen hade vi bokat in oss på en tur inne på Guinness-muséet. Det var stort och visuellt kul men kanske inte jättegivande rent intellektuellt. En stor del av utställningen handlade om de fyra grundingredienserna (vatten, malt, jäst och humle) och det var ganska lite plats för kritiskt tänkande om man säger så.

Men ja, man fick en liten provsmakningsupplevelse och sedan dricka en öl i deras takbar med utsikt över stan, så det var okej ändå.

När besöket var klart traskade vi tillbaka till vårt område Temple Bar (ja, det heter likadant som tidigare nämnda bar, förvirrande nog) och vårt hotell The Fleet.

Framåt kvällen hade vi bokat bord för Sunday Roast på The Legal Eagle, en trevlig liten gastropub. Det var mycket gott och kul service, vår servitör gav oss flera bra tips på vart vi skulle gå sedan.

På hans rekommendation hamnade vi på Irlands äldsta bar The Brazen Head där det givetvis satt ett par äldre herrar i ett hörn och spelade folkmusik.

Nästa morgon hade jag som aktivitetsansvarig föreslagit att vi skulle hoppa på tåget och åka i ungefär en halvtimme till kuststaden Howth. Där kan man gå en trevlig sträcka längs med havet, äta nyplockade ostron och spana efter sälar och delfiner.

Vi började att traska längs de breda kuststigarna och gula klotet glänste med sin närvaro. Mycket tacksamt efter några grå dagar av duggregn och ännu mer tacksamt med tanke på att jag inte sett skymten av den där solen sedan dess.

Lägger till Irland på listan över ställen jag vill vandra på, så otroligt fint ju.

Alla glada i solen och i bra konversationer. Tänk att man blivit en sådan vuxen person som ser fram emot att åka iväg en helg och bara prata, prata, prata om saker. Precis så som det kändes att ens föräldrar gjorde hela tiden när man var liten.

Efter två timmar av promenad kände vi oss klara och återvände till hamnen.

Där letade vi upp en fiskrestaurang och beställde in ett gäng ostron och enorma portioner med fish & chips.

Tillbaka i Dublin passade vi på att kolla in Trinity College en sväng. Jag drabbades som alltid av en lätt ångest över att jag aldrig gått på ett anrikt universitet ute i världen. Hade jag fått leva om mitt liv hade jag klämt in minst ett utlandsår någonstans i mina tidiga 20-någonting.

Våra sista skälvande Dublin-timmar tillbringade vi i små butiker längs Grafton Street och på puben Grogan’s där jag drack varm choklad.

Sedan tog vi farväl av Dublin och tackade för otrolig julstämning, oändliga mängder öl, svindlande vyer, inte alltför mycket regn och finfint kompishäng. Det var ljuvligt och juligt hela vägen rakt in i hjärtat.