Att komma hem är att kliva in i en vägg av grönska, allting så prunkande spirande, ögonen tåras, är det pollen? nej det är bara så ljuvligt att stå där efter den längsta av vintrar, bokstavligen mellan hägg och syren, andas djupa andetag av förväntan och om jag fick stanna tiden skulle jag göra det precis nu, låta den här perioden på några blomstrande dagar få sträcka sig över åtminstone en månad, men det är omöjligt, förgängligheten gör sig påmind och kanske är det just därför det är så vackert.
Att komma hem är att ta flygbussen till en hållplats som inte är ens egen, stiga av till ljudet av den automatiska dörrens lättade suck, höra resväskornas smatter när de rullar längs trottoaren, ticketi-ticketi-ticketi i den tidiga morgontimman i den ännu sovande staden, axlarna trötta efter den långa resan, huvudet vilse mellan olika tidszoner, hjärtat fast bultande när jag kliver in genom porten, tar hissen två våningar upp och landar i en famn.
Att komma hem är att vandra runt i lägenhetens trygga rum, metodiskt tömma resväskan, fylla maskinerna med tvätt, plocka upp nya föremål och låta dem finna sin plats, en liten porslinshund på det ljusgula skåpet, en vintagetröja med tryck in i garderoben, en färgglad väska i makramé på en krok i hallen, ett gäng smakrika såser in i skafferiet, små föremål som påminner mig om var jag varit och hur det var, som gör hemmet ännu mer hemma.
Att komma hem är att dubbelkolla datumet på biljetterna som köptes den där julidagen förra sommaren, läsa recensionerna och rapporterna från de tidigare konserterna, känna tröttheten och trängseloron bytas ut mot pirr och förväntan, öppna garderoben, ta fram den glittrigaste klänningen, matcha med svarta boots och bege sig mot arenan för att i sällskap med sextiotusen andra sjunga oavbrutet, hänföras av en tre timmar lång show genom eror tillsammans med dem som funnits vid min sida de tjugo senaste åren, som var vi än befinner oss alltid kommer att vara mitt hemma.
