När jag vaknar märker jag att jag gråter. Det känns som om tårarna har flyttat in under natten, trots att jag gnuggar ögonen vägrar de att försvinna. De rinner istället sakta ner för kinderna, lämnar blöta fläckar på påslakanet. Jag känner efter och jo, i bröstet bor en svallande ledsamhet. Den triggas av snurrande tankar, en fråga om längtan, avsaknaden av närhet, jag vill bara ha en kram, en arm på min rygg som säger att allt kommer att bli bra. Försäkran och förtröstan.
Det är fredag och klockan slår fyra. Jag sitter kvar hemma vid köksbordet. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar. De andra rör sig ned mot stan, ska sammanstråla ett större gäng, skåla inomhus på en bar. Jag sa nej, det känns inte rätt. Min moraliska kompass pekade med hela handen. Ändå finner jag mig själv med känslan av att det är jag som gjort fel. Som frivilligt valt ensamheten och nu ska avtjäna dess straff. Och jag vill springa ikapp dem, säga vet ni vad, jag är jättekul egentligen, jag är inte bara ordning och reda, jag kan vara explosion och fyrverkeri också. Men jag låter bli och sitter kvar. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar.
I en ambition att ta mig framåt har jag försökt hitta sätt att romantisera ensamheten. Allt går att paketera och sälja om man är skicklig nog. Så jag bestämmer mig för att hoppa av pendeltåget två stationer tidigare och gå till det där ramenstället jag velat testa ett tag. Får ett bord längst in i hörnet och kryper upp själv i soffan. Äter en skål nudlar, dricker en liten öl och läser några sidor ur min bok. I en timme sitter jag där innan jag promenerar hem längs regnvåta gator i kvällssolen. Jag bestämmer mig för att göra om samma sak på en ny restaurang nästa vecka. Alltid kan jag lura någon, ibland också mig själv.
Även om jag har sambo så känner jag igen mig. Kram
så viktigt att välja ordning och reda framom fyrverkeri och explosioner just nu. fyrverkerier är sämst när de är på det större bästas bekostnad. fint att du skildrar både det plågsamma och svåra i de här tiderna och att fortsätta göra rätt val trots det.
Det är så sorgligt att välja att ta ansvar och inse att kompisar inte gör det. Det blir en spricka som jag är rädd ska vara svår att laga när detta är över. Ta hand om dig! Kram
Tänker också mycket på detta. Sprickan. Att inse att ens närstående tänker olika på ett sätt som kanske speglar något större… något om solidaritet och egoism? Blir ledsen av det.
Jag har sett nya sidor hos många av mina vänner som gör mig besviken. Eller jag kanske ska säga ledsen. Personer som ”måste gå till gymmet flera gånger i veckan för annars dör jag”, eller ”inte kan träffa bara de jag bor med för det funkar bara inte”. Jag vill också göra det där, men jag kan inte! För man ska inte! Samtidigt tittar mina vänner inte på nyheterna varje dag. Kanske skulle de göra annorlunda då. Men de undviker ju att lyssna och se, av en anledning.
Ja, det blir tydligt att hur man resonerar är väldigt individuellt och vissa orkar/försöker/offrar mer än andra. Jag är glad att de flesta av mina närmsta kompisar har ungefär samma förhållningssätt som jag, det har gjort det lättare i många beslut. Men sen finns det absolut de jag känner som lever på helt andra sätt. Så här ett år in i pandemin känner jag dock att jag inte orkar lägga energi på att ifrågasätta eller rätta, jag tänker att jag står fast vid det som känns rätt för mig och säger det, men mer än så orkar jag inte göra. Kanske kommer det att leda till sprickor i relationerna, men jag hoppas att vi kan hitta tillbaka. Och jag är som sagt glad att det inte är mina närmsta vänner, för då tror jag att det hade varit kämpigare. I slutänden handlar det ju mycket om solidaritet och medmänsklighet. Tack för kloka kommentarer!
Good for you!! Medkänsla och medvetenhet är alltid coolast!
Sitter kvar sitter kvar sitter kvar. Ja. Samma här <3
Du har en stark moralisk kompass som leder dig framåt. Det är beundransvärt att läsa om hur du klara av att stå upp för din moral och tar ansvar när så många andra tänker individens bästa framför kollektivets. Men om behovet av närhet blir för stort hoppas jag kanske att din moraliska kompass leder dig till att bryta råd och rekommendationer, om så bara en enstaka gång. Vi bär alla ansvar för att den här skitpandemin ska ta slut, men vi är också människor som behöver hitta sätt att härda ut lite till.
Hjärtat mitt.
<3
Vill bli din kompis. Kanske vara lite arga tillsammans, kanske vara vemodiga och melankoliska och ibland väldigt glada. Mest det sista.
Sån ynnest att få kika in här och känna att man inte är ensam i sina känslor.
Vem
Har skrivit dikten på första bilden?
Det är Eva-Stina Byggmästar.
Stark igenkänning på känslan av att jag frivilligt väljer ensamhet när det i själva verket är en kamp mellan vad jag vill och vad min moraliska kompass säger. Tryggt ändå att veta att vi är flera som känner samma.
Åh tyckte mycket om detta inlägg <3
Bra ibland att försöka lura den där någon som är en själv. Det blir bättre, steg för steg. Om inte helt bra, så bättre.
Längtar så jäkla mycket efter den där sprutan och livet efter den! Heja dig som lyssnar på din moralkompass 💕 det är fanken inte lätt, men jag hoppas att det kommer kännas bättre efter pandemin att veta att man inte tog onödiga risker och bidrog till att folk ev blev allvarligt sjuka!
Syns du deler så fint, Julia. Det er en vanskelig balanse mellom å gjøre det som føles riktig, og andres forventninger.
Her i Oslo er det så nedstengt at vi ikke har så mye valg. Det har ikke vært alkoholservering siden november, og kinoer, restauranter, butikker, alt er stengt. At det er så nedstengt gjør det i alle fall lettere å stå støtt i valg om å være veldig restriktiv rundt det å møte folk.
detta inlägg, blev berörd. känner igen känslan du är otroligt duktig att sätta ord på. kändes fint att man inte är ensam med känslan av ensamhet. Coronafriendly-kramar till dig
Vad är det för bok du läser bredvid ramenskålen? <3
Det är Ararat av Louise Glück.
Tack! 🙂
Känner SÅ igen mig!
Så fint att du delar detta, tack!🌸
Känner SÅ igen mig!
Tack för att du delar! 🌸