Februarinymfen som äter toast på språng

Känner ni? Det är februari och sol. Förvisso blåser det halv orkan, men jag åt årets första semla till frukost och lämnade vinterbootsen hemma. Än är det inte vår men i luften ryms i alla fall något som liknar hopp. I min telefon ligger bilder på nyfödda bebisar, en reseplanering som börjar ta form, biljetter till Sara Stridsberg på Dramaten och Timulak/Portner på Operan. De blandas med vibrerande sms och långa telefonsamtal, ett ”förlåt om jag tuggar i luren, jag måste bara hinna äta min macka men fortsätt berätta du” och så ut genom porten med toasten i handen, parera hålet i fickan där allt faller genom och lägger sig i fodret, jag har lagat det förut men kommer inte orka en gång till, snart ska kappan ändå vikas ihop och förpassas till förrådet.

Jag samlar på saker som ska få februaris tjugonio dagar att flyta förbi. Fyller kalendern med kul och skriver listor på sådant jag ser fram emot att göra.

februari


Jag vill köpa knallgula mimosablommor och sedan inte kunna låta bli att lukta på dem hela tiden därför att doften är så distinkt och magnetisk. Helst också komma på ett sätt att torka dem så att jag kan ha små soliga bollar i min vas längre än en vecka.

Jag vill äta fler semlor. Kanske baka egna till och med? Stå i mitt gulmålade kök och röra i grytor, hacka, skiva, steka. Laga sallader med bakad fänkål och citrus. Varma bönor i buljong med kål och parmesan. Paj med lök och ost eller rejäla mackor med salta pålägg och krispiga grönsaker. Göra en stor form med lasagne och baka plåtar med pizzabullar till vännerna som precis fått barn.

I bakgrunden vill jag låta radion surra. Ibland är det så skönt att inte behöva tänka utan bara slå på P1 och vaggas in i diskussionerna. Eller inse att åldern tagit ut sin rätt och att jag numera blivit en sådan som älskar P2. Tvåtimmarsavnitt av Kalejdoskop, Text och musik med Eric Schüldt som sänker pulsen eller bara Lokko i P2 med nya låtar att upptäcka. I second hand-affärerna och på Tradera letar jag efter en liten fysisk radio som kan få en plats där hemma. Streamade spellistor i all ära men det finns något genuint i att bara trycka på en faktisk knapp och låta någon annan styra.

Jag vill läsa, läsa, läsa. Just nu läser jag Solvej Balles Om uträkning av omfång 2. Jag läste den första i serien i julas och tyckte den var bra men lite repetitiv och enformig. Den andra däremot, den känns otrolig så här halvvägs in och jag är så glad att jag plockade upp den. I bokhögen ligger också När bror dör av Emilia Aalto, Bli utan av Ellen Strömberg samt Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug. Jag köpte och gav bort Hyper av Agri Ismail i present men blev sugen på att läsa den själv. Har också ställt mig i lånekö på enkel cellulosa av Åsa Maria Kraft samt Kallt nog för snö av Jessica Au.

februari

Mellan boksidorna vill jag dricka te. Jag köpte en tekanna efter att jag var i Newcastle över nyår och insåg det trevliga i att ha en stor kanna att konstant fylla på sin kopp ifrån. Efter lite sökande hittade jag en underbar på Tradera som talade direkt till mig med sin danska 80-talsestetik. Den knallblå knoppen är verkligen pricken över i.

På tal om estetik så hade jag och min vän Nina en intressant diskussion om vikten av att värna det estetiska och plocka in det så ofta man kan, i sitt hem och i sin vardag. Hon ordinerade mig att se dokumentärserien om Karin och Carl Larsson på svt, så det ska jag göra och sedan ska jag brodera på alla mina tygföremål och fortsätta att måla allt som kan få ny färg i min lägenhet. Just nu står en burk med rosa färg i en kasse i hallen och väntar på att öppnas.

Jag håller tummarna för att barmarken stannar – vita vintrar i all ära men nu är jag klar. Jag vill börja springa utomhus, kanske redan till helgen. Frisk luft i lungorna och sol i ögonen, tack! Så länge termometern visar ett par plusgrader vill jag också bära ullkappa, sneakers och keps. Ett potentiellt kamelbrunt fynd i ull och mohair är på väg hem till mig från Sellpy och jag håller tummarna för att den passar. Kappan hade visst en trasig ficka men som ni kanske räknat ut vid det här laget så gör det mig inget.

Från en dag till en annan började mitt hår att kännas som en katastrof och jag räknade på fingrarna och insåg att det var åtta månader sedan jag senast klippte mig, så jag bokade en tid om två veckor. Min plan är att tunna ur och klippa upp det, låta det gå strax över axlarna och komplettera med en halvlång gardinlugg. Till min nya ~look~ vill jag också addera två droppar brun utan sol i min hudkräm. Vem kommer jag att bli? En fräsch nymf som äter toast på språng och semlor till frukost? Ja, förmodligen.

Iakttagelser i april

kvällssol

För varje dag som passerar klättrar ljuset allt längre in i min lägenhet. Några minuter av orangeröda fläckar på väggen, av brinnande kvällssol, av flammande liv. I parken nedanför hörs återigen dunkandet av basketbollar mot asfalt. Monotont och stadigt, det ekar som hjärtslag mellan husen. En samling medelålders människor står i en liten dunge av träd och rör sig svepande och synkroniserat. De utövar qigongens rörelser med precision och jag beundrar dem från mitt fönster på tredje våningen.

I helkroppsspegelns reflektion söker jag efter mening. Axlarna sluttar likt branta garageuppfarter. Huvudet snurrar tankar till nystan. Varje relation bär på en outtalad överenskommelse. När besvikelsen drabbar mig ännu en gång ställer jag en klocka på tio minuter. Låter mig känna innerligt och starkt en begränsad stund innan slutsignalen skär genom sinnena.

Det är lördagsförmiddag och vi har samlats nere på gården för att städa inför sommaren och ställa fram utemöblerna. Föreningens äldsta medlem är en 90-årig dam. Hon sträcker fram handen mot mig och säger ”jag har fått mina två sprutor, så nu kan vi äntligen hälsa på riktigt”. Och jag tar hennes tunna mjuka hand i min och den är sådär len och sval som riktigt gamla människors händer kan vara och jag skakar den varsamt och inser att jag nästan glömt bort hur det känns, att faktiskt ta i hand, och att det varit en saknad. Jag blinkar bort en tår i ögonvrån, sedan sopar vi höstlöven från terassen.

Åtta tecken på vår

Fastän tiden tycks stå stilla så händer det något där ute. Vi går mot vår. Det märks i luften, hur den plötsligt känns mjuk och lätt att andas. På ljudet, i fåglarnas kvittrande och dunkandet från basketplanen som fortsätter allt senare. Och det märks på ljuset, på att jag inte längre måste jaga solen innan den går ner och hur jag varje morgon tänker att nu måste jag verkligen fixa en rullgardin till fönstret. Vi lever i den konstigaste av tider men det blir vår ändå. Här är några andra mer eller mindre klassiska vårtecken som jag noterat.
 
rensopade gator
 
När jag kliver ut ur porten för att ta min lunchpromenad märker jag att något är annorlunda. Trottoarerna är rensopade från grus och gatan ligger mörkgrå och fuktig, nytvättad och redo att torka i solen. Jag känner lukten av våt asfalt som sakta värms upp och den påminner om den intensiva doft som fyller luften efter ett tungt sommarregn.
 
I trapphuset sitter en lapp som informerar om att det är dags för gemensam gårdsstädning och iordningställande av terassen. Som nybliven bostadsrättsägare är det min första samling någonsin och det känns nästan lite pirrigt, på ett ytterst fånigt vis. Men jag är ju så glad för att få bo här och när vi är klara har föreningen lovat att bjuda på korv och öl, bara en sådan sak!
 

körsbärsblom

 
På Bysistorg vid Hornsgatan blommar körsbärsträden för fullt och uteserveringarna ekar förnuftigt tomma. Jag ställer mig under ett av träden och riktar telefonens kamera uppåt. Det är ett märkligt behov att behöva dokumentera dem år efter år, men det är som att kroppen känner av att det här är för fint för att inte spara på.
 
glass
 
På Pressbyrån har de just nu halva priset på all glass, precis som de brukar varje vår. Och jag kan inte låta bli att köpa en magnumpinne eller en lakritspuck när jag går förbi på min kvällspromenad. Snart öppnar kanske också glasskiosken som ligger på hörnet vid parken nedanför mig. Då ska jag gå dit ofta.
 
vårjackor
 
Termometern visar femton grader och för första gången på länge lämnar jag halsduken hemma och väljer en tunnare jacka. Ett par dagar senare plockar jag ner alla tjocka ytterplagg från krokarna i hallen och låter dem byta plats med jackorna som legat ihopvikta i lådan under min säng. Plötsligt är min hall full av färg och jag längtar tills nästa gång jag får gå ut.
 
Jag jobbar hemifrån sedan några veckor tillbaka och på eftermiddagarna brukar min rygg protestera efter alla timmar på en enkel köksstol. Så då ställer jag mig med datorn på en kartong i fönstret och blickar ut över parken samtidigt som jag står och knapprar. Idag upptäckte jag att de ställt ut nya röda soptunnor i parken. De som är till för avfall från grillar. Tänk, det kommer faktiskt en tid då vi får sitta och grilla i parker igen.
 
silltallrik
 
Påsken blir inte vad den brukar i år. Inte det minsta. Jag hade planerat att åka hem till min familj på landet, träffa släkten, gå i kyrkan och bli uppvaktad på min 30-årsdag. Nu blir inget av det som tänkt och jag stannar i Stockholm istället. Men sill, det tänker jag minsann äta och jag börjar redan nu. Med en matjessilltallrik med potatis, rödlök, gräslök, ägg, gräddfil och brynt smör. Den första tallriken av många.
 
Jag är ett aprilbarn. Det betyder att jag aldrig kan veta vilket väder det ska vara på min födelsedag. Det har både snöat och varit strålande sol i en oförutsägbar blandning. Och på samma oförtusägbara vis har alla mina födelsedagsplaner i år vänts upp och ner. 30-årsresan ställdes in, 30-årsfesten med mina jämnåriga vänner flyttades fram och min riktiga födelsedag kommer inte heller bli som tänkt. Men likväl är den ett vårtecken och den kommer dyka upp, mot alla odds. Så nu ska jag sätta mig och skriva min önskelista som jag lovat min familj, även om jag bara önskar mig två saker just nu: att allting ska bli som vanligt och att vi får en sommar vi kan njuta av.