Iakttagelser i april

kvällssol

För varje dag som passerar klättrar ljuset allt längre in i min lägenhet. Några minuter av orangeröda fläckar på väggen, av brinnande kvällssol, av flammande liv. I parken nedanför hörs återigen dunkandet av basketbollar mot asfalt. Monotont och stadigt, det ekar som hjärtslag mellan husen. En samling medelålders människor står i en liten dunge av träd och rör sig svepande och synkroniserat. De utövar qigongens rörelser med precision och jag beundrar dem från mitt fönster på tredje våningen.

I helkroppsspegelns reflektion söker jag efter mening. Axlarna sluttar likt branta garageuppfarter. Huvudet snurrar tankar till nystan. Varje relation bär på en outtalad överenskommelse. När besvikelsen drabbar mig ännu en gång ställer jag en klocka på tio minuter. Låter mig känna innerligt och starkt en begränsad stund innan slutsignalen skär genom sinnena.

Det är lördagsförmiddag och vi har samlats nere på gården för att städa inför sommaren och ställa fram utemöblerna. Föreningens äldsta medlem är en 90-årig dam. Hon sträcker fram handen mot mig och säger ”jag har fått mina två sprutor, så nu kan vi äntligen hälsa på riktigt”. Och jag tar hennes tunna mjuka hand i min och den är sådär len och sval som riktigt gamla människors händer kan vara och jag skakar den varsamt och inser att jag nästan glömt bort hur det känns, att faktiskt ta i hand, och att det varit en saknad. Jag blinkar bort en tår i ögonvrån, sedan sopar vi höstlöven från terassen.

+111