Tjugotjugofem

Ett år har gått, ja ett år bara gick och vad hände? Vad passerade egentligen förbi? Under de första vintermånaderna inte särskilt mycket. Jag fick en brorsdotter att lägga till mitt hjärta och jag fick prata i radio om mina trendspaningar för det nya året. I ett svagt infall anmälde jag mig till mitt livs första marathon och strax därefter drabbades jag också av mitt livs första bihåleinflammation som höll i sig i veckor. Vintern var grå och blek, den kom med en känsla av att stå stilla och trampa, tills att jag en dag plötsligt satt med ryggen mot en solig husvägg med någonting som liknade vår framför mig. Jag minns att jag sprang och sprang, allt längre och längre sträckor. Vi tillbringade påsken på Gotland och jag firade min födelsedag på Pet Sounds bar, skålade med vänner i timmar, så glad över alla som kom. I början av maj väntade äventyren och jag tog tåget ner till Antibes. Två veckor av skrivresa på franska rivieran, av salta bad och dagsutflykter, solmogna tomater och nybakade baguetter. Jag sprang till Nice och tillbaka, såg en trafikolycka på vägen och blev skärrad, benen helt matta, var det värmen, blodpölarna, de 26 kilometerna, förmodligen allt. Hemma i Stockholm igen var det vår, en kall men vacker sådan. Jag omgav mig med vännerna, gick på festerna, jobbade och jobbade. Den sista dagen i maj sprang jag äntligen Stockholm marathon, 42195 meter, hela vägen in i mål. Tänk att det gick, att jag kunde.

Försommar i huvudstaden, om möjligt ännu vackrare än våren och på midsommarafton for vi till Toronto. Hälsade på familj i tio dagar, for till Niagarafallen, gick på baseball och badade i iskalla Lake Ontario. Sedan hem, ja hem-hem, till Trointeduärnåt city för att se Krunegård på Parken, en nedräkning till semestern, den riktiga alltså och sedan till sist en sommarvistelse i Visby. Därefter for jag till Skottland och vandrade West Highland Way. 6 dagar och 136 kilometer i otroliga landskap, stundtals genomblöta, men oftast glada. Några dagar tillbringades utanför Edinburgh i ett historiskt hus och sedan var semestern slut och över. Tillbaka till vardagen och dags för en ny sådan. Flytta, packa, fixa, städa, sälja först en lägenhet, sedan en andra och så köpa en ny tillsammans. Men först vara bröllopsgäster på Österlen, gå på kräftskiva i skärgården, plocka svamp vid torpet i Sörmland och göra ett och annat besök på Dramaten och Operan. Överraskad med biljetter till Krunegård i Globen, på jobbresa ner till Västkusten och sedan starten på samboliv. Ja kanske livets liv, vi två på trettio kvadrat och känslan av att ha hamnat helt rätt. Desto mer fel var en horribel avslutning på ett generellt uselt fotbollsår, men sorgerna dränktes i Thanksgiving-vin och tonerna av en orkester på riktigt nära håll. En 40-årsfest i en gammal kyrka och så for vi till Dublin där julen gjorde fullskalig entré. Guinness och Mariah Carey, Sunday roast på puben och ostron vid havet, ett skimrande filter på allt hela vägen in i mål. Jul utanför Norrköping med hela familjen, alla barnen, fyra små under fyra år i ett underbart kaos och så en sista tur till ön. Stormvindar på Gotland, en mild bris i hjärtat, nyårsafton i Hornstull, ett helt år har nått sin ände, det här var nästan allt som hände. Gott slut!