Det blev julafton i huset på landet. Vi vaknade till sol och frost, till glittrande träd och gräsmattor som såg spraymålade ut. Det var mamma och pappa och syster och jag. En liten skara, en sluten enhet. Vi kramades genom att slå våra egna armar kring oss själva och titta på varandra och säga kram. Handspriten hade fått ett rött sidenband och granen röda kulor och glitter och ljus. Efter frukosten promenerade vi längs tusenåriga fornlämningar och nyfällda träd, vi vände näsorna mot solen, lät de tunna isflaken krasa under fötterna och när vi kom hem klev jag ner i det kalla vattnet, sänkte axlarna under ytan, andades fem snabba andetag och såg huden färgas röd. På julbordet fanns nio sorters sill och utanför dörren stod plötsligt sex luvklädda personer och sjöng julsånger försedda med glöggtermos och pepparkakor. Julefrid gick före tv-tid och vi insåg att Kalle Anka inte gick att se i efterhand så det blev A Charlie Brown Christmas istället, tecknat som tecknat när maten ska smältas och ögonen slutas en liten stund i soffan. Och sedan sällskapsspel och skumtomtar och sänk dina vita vingar, signade jul, tack för att vi fick fira dig.
Etikettarkiv: jul
Molntäcket lyfter och någon visslar jingle bells
Jag matar kroppen med sömntimmar. Behovet tycks vara oändligt för om nätterna ligger jag vaken. Ständigt på min vakt efter minsta feltecken. Känner: pannan, halsen, näsan, huvudet. Sväljer. Men allt är som vanligt, hur nu som vanligt känns, jag har glömt. Jag lägger termometern under tungan så fort jag blir en aning varm, får alltid svaret trettiosex komma åtta. En gång trettiosju och ett. Aldrig mer än så. Konsekvenserna av en nysning känns gigantiska, men på den nionde dagen av överdriven vaksamhet tänker jag att nu måste jag ändå ha klarat mig, för den här stunden. Nu måste jag kunna sova som vanligt igen. Utan ett malande tänk om i huvudet, utan ovissheten om att behöva tillbringa den kommande tiden isolerad själv. Och när söndagen kommer rullar bilen tryggt längs de välbekanta vägarna. Åkrar och skog, ridhus och runstenar. Vi sjunger med till julmusiken på radion. Jag matar fortfarande kroppen med sömntimmar, men sängen är en annan och de vakna nätterna minskar och i köket utanför mitt rum hör jag kaffebryggaren knäppa och någon visslar jingle bells.
Någon sa att molntäcket var en hel kilometer tjockt. Jag såg framför mig hur det låg som ett gigantiskt mikrovågsugnslock över hela landet. En blockering av solen från alla håll. I början räknade jag grådagarna, men efter några veckor tappade jag bort mig. Väderprognosens falska löften om solchanser fyra dagar framåt hade slutat att göra mig besviken. Jag tror det när jag ser det, tänkte jag och bet ihop. För sedan kom ju stunden. Till sist. En lördag med stråk av blått i himlen, då det kändes som om någon hade lyft på locket. Och jag knöt på mig skorna och vandrade längs vattnet. Såg båtarna och löparna och hundarna i solen. I takt med att skymningen föll färgades himlen i pasteller och längden på mina steg ökades för att hinna till kajen på andra sidan. På en tom parkeringsplats av inget, belägen mittemot allt, doppades staden i ett skimmer och jag kände för första gången på länge ett litet uns av hopp.