Jag vaknade upp i morse med en tanke om att det här skulle bli en vecka där jag bloggar varje dag. Som ett litet experiment, som ett sätt att kickstarta inspirationen, som en skjuts för att återfå förmågan att klicka på publiceringsknappen utan att ha lagt fem timmar på reflekterande och redigerande innan. Sedan fortlöpte måndagen i all hast och det fanns visst inte en ledig minut över. Allt eftersom timmarna gick blev också mitt humör mer och mer dämpat och min huvudvärk mer och mer tilltagande. När klockan var halv åtta vandrade jag omkring surmulen och vrålhungrig på Willys vid Hornsgatan och muttrade över att hälften av alla ingredienserna jag skulle köpa (gula löken, svenska äpplena, grönkålen, libabröden, parmesanosten) var utplockade på hyllorna. Till sist kom jag hem ändå och fick i mig en portion gnocchi och nu sitter jag här med fötterna på soffbordet och tänker att på samma vis som att en sen middag också är en middag så är ju ett sent inlägg också ett inlägg. Och även om jag inte skulle lyckas få till en hel vecka med blogginlägg varje dag så kan jag ju åtminstone försöka. Dessutom finns det få som är snällare än ni som läser här inne och det gör mig väldigt glad att tänka på.
Så välkomna till vecka 39, numera även känd som bloggveckan. Jag tänker att ni ska få ta del av tankar, tips och texter. Lite som vanligt, bara något mer frekvent och kanske lite mera lättsamt ibland. Kanske skriver jag om tid och om pengar, om kreativitet och om koncept, om platser som är speciella och om att känna sig som ingen särskild alls. Kanske har ni också något särskilt ni önskar att jag ska skriva om? Låt mig veta i så fall så ska jag se vad jag kan göra. Nu åker vi!