Jag springer genom frasande gula höstlöv, förflyttar mig längs vattnet, snuddar nästan Södermalms alla kanter. Benen känns pigga och när jag tittar på klockan första gången har sex kilometer passerat. Jag bestämmer mig för att springa nio till. Går i mål i höjd med Bondens marknad och ställer mig i kö vid ett av stånden för att köpa ägg. När jag kommer fram får jag den sista fyllda kartongen och kvinnan bakom disken skickar med mig fyra extra för att de ska ta slut. Idag tänker jag göra äggröra till frukost.
Jag tittar på Upp till kamp och det är ännu bättre än jag minns det. En ung Simon J Berger och Sverrir Gudnason som briljerar sida vid sida. Jag inser att det är Hoyte van Hoytema som gjort fotot, kanske är det därför jag vill spara så många scener, ta mentala skärmdumpar på de finaste bilderna. Jag njuter av de filmslånga 90-minutersavsnitten, tittar på ett varje helg för att de ska räcka länge. Har två kvar, de kommer ta mig en bit in i november.
Jag läser ut Själens telegraf av Amanda Svensson och den är som ett litet lyckopiller. Hennes böcker har alltid träffat mig och jag tänker först att det kanske berodde på att jag var i optimal ålder för dem, att det var en ung vuxen-nerv som slog an helt perfekt, men i så fall är jag i optimal ålder även för denna för jag tycker så mycket om den. Språket är vackert, sorgligt och fullt av brinnande små eldar. Det är en mycket fin skildring av kärlek och pengar, om att äga och att ägas.
Jag tänker mycket på pengar. Kanske är det en bieffekt av att jobba på bank, förmodligen, även om jag är längst bort ifrån de faktiska transaktionerna, skyddad i mitt kreativa hörn. Men jag tänker på pengar som medel för ängslan och ångest, att ha eller inte ha dem, så mycket handlar så ofta om det och samtidigt är det något vi sällan pratar om. På middagen förra veckan handlade konversationerna om uppväxt och klass, om dumsnålhet och om ekonomisk kontroll och jag kände inte alla kring bordet särskilt väl men det fanns en närhet där som betydde något.
Jag köper en torrborste, en liten rund med hårda strån som jag drar i fasta cirklar över huden. Börjar vid fötterna och jobbar mig sakta upp till området kring hjärtat. Känner den stickande värmen sprida sig, de stramande vaderna mjukas upp, den sista solbruna huden från sommaren kommer snart att vara ett minne blott. Jag köper en liten borste till fogarna i badrummet och en stor burk med rosa medel. Funderar över instinkten kring allt skrubbande, någon slags vilja att göra rent och bli ny, att skala av det gamla och metodiskt dra borstar.
Jag lyssnar på nya album. På Cleo Sol, Deportees, Sarah Klang och Solen. Jag lyssnar på gamla skivor. På Tapestry med Carol King och All Things Must Pass med George Harrison. Under en av alla Spotifys flikar hittar jag en ny sektion som heter Your Niche Mixes. Där väljer jag bland Chill Morning Mix, Disco Funk Soul Mix och Japanese Jazz Mix beroende på mitt humör. Jag saknar att lyssna på podcasten Månens sällskap. De innerliga existentiella samtalen, de intellektuella djuplodade funderingarna, det magiska i alla små detaljer. Hittills har inget annat fyllt samma behov.
Jag skriver inte och det stör mig. Jag tänker på det varje dag, att jag borde, men inga ord har hittat ut den här veckan. Dokumentet senast öppnat förra söndagen kl 9:14 står det när jag för muspekaren över filen. Jag bestämmer mig för att strunta i den bristfälliga inspirationen. Lägger ner den mörkblå anteckningsboken med mjuka pärmar i väskan tillsammans med Här ruvar havet som jag nyligen börjat på. En bok att skriva i, en bok att läsa ur, ett café att sitta på. Det är min plan för dagen. Men först frukosten och 11-mässan, bönerna och donationerna för världen, tystnaden under valvet, gemenskapen i sorgen. Kyrie Eleison.
Jag skriver inte heller. I vart fall inte på romanen jag föresatt mig att skriva. Bu. Men läser läser läser. Och tänker. Och det är ju den andra sidan av samma mynt. Intalar jag mig. Å andra sidan finns det uppenbarligen de som läser och tänker men inte har något behov av att skriva. Fast i längden brukar det bli så för mig. Till slut. Att jag måste. Snart! Hoppas detsamma för dig.
Herre förbarma dig. Vi sjöng en Kyrie Eleison på kören Philomela för hundra år sedan och jag tror fortfarande, när orden råkar sippra ut, att det kanske är ett litet hörn av helig ande som besöker mig.
Du skriver här, ditt språk är innerligt, jag förlorar mig i det. Jag ser på All about Eve i bakgrunden, andra vackra väl valda ord. Det är en trasig söndag, men full av ord! Tack för det.
Du skriver här och det är jag väldigt glad över!
Du ordrika människa. Du skriver. Fast kanske inte där du hade tänkt att dina meningarna skulle hitta hem och byggas upp.
Men här, du skriver här.
Och just där, hamnar de.
I mellanrummet tillsammans med alla de känslor som du inte säger.
Där hamnar orden.
Får åh vad du skriver. Du skriver för oss andra.
Som ser orden trilla på plats. Genom dig.
Även om det kanske inte är just i worddokumentet de hamnar.
Så hamnar de här.
I hjärtat hos någon som läser.
Jag ville bara skriva det som flera redan har skrivit: du skriver här, du skriver säkert på många andra ställen också. Och allt skrivande räknas. Så är det.
Jag märkte förra veckan att skrivandet i mig lossnade när jag skrivit av mig på min blogg. Då kom också orden lättare på arbetstid, för jag jobbar med att skriva (halva tjänsten). Fantastiskt! Fast jag inte kan skriva precis det jag vill så får jag ändå formulera mig. Men ja, iblabd går det trögt och då kan det hjälpa att skriva nåt helt annat.
Tack för orden, kunde inte hålla tårarna tillbaka vid de sista raderna. Du är så träffsäker med dina formuleringar. Tack också för att du vågar beröra det svåra, och i den här texten den existentiella våndan och behovet av tröst. Aldrig har kyrkan känts så livsnödvändig som nu; rummet och gemenskapen, de tusentals bönerna som sitter i väggarna, att bli buren av någon som vet vad sorg och ångest och ilska är.
Vad fint att höra, tack för att du tog dig tid att skriva. <3