Kategoriarkiv: Tankar

Hej! Det är onsdag och klockans visare står på 18:47 när jag börjar skriva det här. Jag sitter och väntar på att mina föräldrar ska komma upp till Stockholm. Bilen rullar just nu längs E4:an och det är ungefär en timme till deras ankomst. När de är framme ska vi gå ut och äta någonstans och nu funderar jag på vad vi kommer vilja ha för mat. Kanske husman på Pelikan? Eller indiskt på Shanti? Varsin skål ramen? De får välja när de är framme.

I morgon är det Kristi himmelsfärdsdag och vi tre ska åka till Uppsala för att hälsa på min syster och hennes man. Grejer ska fixas, middag ska ätas, födelsedag ska firas i efterskott och just det, jag måste slå in paket också. Det ska bli skönt med en ledig torsdag mitt i allt även om jag jobbar på fredag igen.

Eftersom det är röd dag i morgon arbetade jag halvdag idag och hade därför tid att ägna hela eftermiddagen åt att städa. Jag putsade till och med fönster med största noggrannhet ackompanjerad av Robyn på hög volym. Men innan dess var jag och klippte mig. Här om dagen klev jag upp och tittade på mig själv i badrumsspegeln och insåg att min tidigare page vuxit ut och gav mig en frisyr som förde tankarna till Janne Schaffer. Intressant. Som tur var hade jag redan en klipptid bokad och den här gången tog jag i ännu lite mer och klippte en hak-kort page. Det kändes rätt!

Nu ska jag strax resa mig ur soffan och göra två saker. 1. Gå ner i källaren och slänga all återvinning jag samlat i hallen. 2. Promenera till Ica och hämta ut ett paket jag beställt. Det innehåller ett par vandringsskor som jag är mycket peppad på. I sommar ska jag nämligen iväg på en vandring med några vänner vilket ska bli så kul och nu tänker jag att jag ska ägna de kommande veckorna åt att gå in skorna ordentligt. Ser ni någon traska runt på Södermalm i kort page och vandringsskor är det alltså med ganska stor sannolikhet jag.

Då återstår bara att posta detta inlägg – tack för att ni läste och hoppas att ni får en fin fortsättning på veckan. Vi hörs!

Hej från tåget på väg mot Köpenhamn. Utanför fönstret: en klarblå himmel, orangegula träd, villaområden, åkrar och sjöar. Inuti mig: en blandning av pepp och nöjdhet, en glödande livsgnista, en bultande hoppfullhet. Jag drabbades av en insikt här om dagen, det var en plötslig och stark känsla av tacksamhet. Över att livet känns lättare igen. Över att faktiskt kunna göra saker. Att få blicka framåt, planera in dagar och kvällar av kul. Att hitta restauranger att besöka, utflykter att åka på, fester att hålla i. Allt som jag en gång tog för givet, som jag sedan ägnat tid åt att sakna.

Jag glömmer så snabbt men vintern och våren var tung. Den konstanta rädslan för att göra fel, alla resonemang som kantade vartenda beslut ner till minsta mataffärbesök. De långa dagarna, kvällarna och nätterna hemma själv. Jag tänkte ofta att det fanns de som hade det värre, att det inte var min sak att klaga. Men samtidigt blir det så tydligt att det är mycket bättre nu. Jag mår mycket bättre nu.

Ikväll ska jag möta upp min kompis Anna i Köpenhamn. Vi ska gå på restaurang och äta en ännu hemlig avsmakningsmeny. I morgon ska jag hitta några trevliga frukost- och lunch-ställen att jobba ifrån. Sedan ska tillbringa helgen i Malmö med Emelie och fortsätta att fylla livet med allt jag saknat. Det blir fint. Eller som Peter LeMarc skulle sagt: Ååh, det är så gott att må gott igen.

Hej och välkomna till livet rakt upp o ner va. Jag kände att ett sådant inlägg kunde vara på sin plats, liksom bara hallihallå, inget riktigt tema, bara lite högt och lågt från hjärnbarken, eller det kanske inte alls är där tankarna kommer ifrån, jag orkar inte kolla upp hjärnans uppbyggnad, orkar inte återvända till högstadiets biologiklass, vi går vidare istället.

Idag har det varit strålande sol och fjorton grader ute, vilken ynnest, en sån glädje. Jag premiäranvände mina låga converse på lunchpromenaden och hade egentligen tänkt ha min beiga trenchcoat till men den hade legat slarvigt ihoprullad i jacklådan och var alldeles skrynklig från topp till tå, så den fick vänta lite. Jacklådan förresten, jo jag har en sådan under sängen där jag lägger undan alla ytterplagg som varken är i säsong eller får plats i hallen och när jag drog ut den idag drabbades jag av en liten pinsam välbehagsrysning då jag såg alla fina jackor som väntar, på mig och på varmare väder. Det är absolut en svag punkt hos mig, att köpa jackor, helst en i varje färg, men så gör de ju mig glad också. Jag njuter av att tänka på att jag snart får plocka fram den ljusblå boxiga, den gula i mockaimitation, den svarta med fransar, den vita ulliga, den vinröda stiliga, den orangea i sammet, den olivgröna praktiska… Ja, ni hör ju, det är inte rimligt, men där har de legat och väntat hela vintern och är nu redo för ännu en säsong i mitt sällskap.

Det har inte bara varit vår utanför mitt fönster utan jag bestämde mig också för att flytta in den i kylskåpet igår när jag var och handlade. Jag slog upp mina blå på morgonen med ett otroligt sug efter mat som kändes vårig och skrev en inköpslista med magkänslan i fokus. Det blev bara saker som rädisor, sparris, potatis, fänkål, spenat, citron, dill, spetskål, krasse, hollandaisessås, rom, gravad lax, ägg, färskost, rågbröd och räkor (varsågod att skriva av och ta med till affären om ni vill). Gissa om jag ska veva egen pasta och servera med citronsmörsås, dill och forellrom i veckan? Det var en otroligt dåligt ställd retorisk fråga, jag ber om ursäkt, men det ska jag i alla fall.

Idag hände två saker som kändes väldigt signifikanta för att vara 30 år och liksom lite ung och lite gammal på samma gång. Först hade jag bolånemöte med min rådgivare på banken och förhandlade räntor och joxade med bolån och sånt supervuxet och viktigt och ganska tråkigt. Strax därefter fann jag mig själv joggandes efter glassbilen för att lyckas komma ikapp den, vilket jag tyvärr inte gjorde. Jag upptäckte nämligen sent igår kväll att de har fått in en ny sorts glassbåtar med smak av lakrits och viol, vilket är min favoritkombination när det gäller glass, så då var det bara att kolla upp tidtabellen och försöka pricka in när glassbilen skulle vara på min gata. Men tydligen hade jag missat detaljen att man måste stå redo med skorna på och plånboken i högsta hugg när den anländer, för när jag kastat på mig jackan och sprungit mina tre trappor ner såg jag den bara bränna iväg, varpå jag kubbade efter en kort stund innan jag insåg att jag är en vuxen person med bolån som inte borde springa efter glassbilen. Men nästa gång den kommer förbi är det jag som köar på trottoaren för att få fylla frysen med glassbåtar. Lite pengar på amortering, lite pengar på glass, det är min filosofi.

Annars då? Jo, jag är sugen på att börja på en ny bok efter att ha tragglat mig igenom Lena Nymans dagböcker och brev. Inte för att den var dålig, nej det fanns en del fina saker med den, men det blev bara väldigt mycket med 460 sidor av personligt dagboksskrivande och killar som heter Janne, Bosse, Rolf och Stig osv. Jag borde kanske växelläst den med något annat samtidigt, men jag brukar nästan aldrig göra så, här är det en sak i taget och fullt fokus åt ett håll. Det här fick mig förresten att tänka på att det var länge sedan jag skrev om vad jag läst i bloggen. Nog får det bli ett litet uppsamlande bokinlägg snart tror jag, stanna kvar och håll utkik så kommer det när ni minst anar, lite som glassbilen, fast ni slipper jaga den, jag lovar.

Just det, en till anekdot innan jag slutar, jag lovar att det ska bli den sista. Igår var jag och tog den tredje dosen av mitt TBE-vaccin. Jag kom på det på morgonen, att det nog var dags att ta den där sista sprutan nu för att få fullgott skydd, för hur var det, 9-12 månader efter, jo men det var verkligen dags. Så jag bokade en tid på vaccinmottagningen redan samma kväll, smidigt värre, och travade dit till 18:30. Eftersom det var dagens sista tid var det bara jag i väntrummet och efter lite knappande på datorn för att intyga att jag var jag och inte var allergisk eller sjuk blev jag visad in till sköterskan. Hon lyste upp när hon fick se mig och utbrast glatt ”jaha, dagens sista covid-dos då!” varpå jag för en tusendels sekund fick min moral kraftigt testad innan jag skakade på huvudet och svarade henne att ”nej nej, jag är här för en TBE-spruta, det lär nog dröja ett bra tag innan det är min tur att vaccineras mot covid”. Så nära men ändå inte. Nåväl, en vacker dag är det nog också min tur att få den där efterlängtade sprutan, till dess ska jag rulla runt i gräset och vandra genom de snårigaste skogarna utan någon fästingskräck.

Okej, nu är klockan tio och jag undrar lite vad jag skrivit men tänker att det är lika bra att trycka på publicera innan jag ångrar mig. Kanske finns det något kul ändå med det ofiltrerade rakt upp och ner, utan bilder och puts, bara lite vanligt liv, en tisdag år 2021. Vi säger så, berätta något om er dag vettja, hej på er!

Det är måndag morgon. Jag ligger vaken i sängen, ser gryningsljuset kämpa sig fram utanför, hör det skrapande ljudet från snöplogen längs gatan. En tanke far genom mitt huvud. Tänk om jag bara skulle bestämma mig för att vara en pigg och härlig tjej den här veckan. En sådan som studsar upp om morgnarna med ett leende, redo att fylla dagen med äventyr. Spontan och energisk och sprudlande glad. Lite, lite mystisk, men bara precis sådär att det blir lagom. Med mungipor som automatiskt går uppåt istället för att neutralt ligga i en smått bekymrad min. Som säger ja, javisst och absolut utan att tveka. Som inte ställer motfrågor eller tänker ett varv till på allting. Hur svårt kan det vara?

Jag drar upp täcket över axlarna. Tänker vidare och undrar om det egentligen handlar om en grundläggande ödmjukhet och tacksamhet. Att om jag hade gått igenom ett stort trauma, skulle jag då varit mer glad för varje liten stund? Är det vad det bygger på? Fastän klockan är strax efter sju har jag vett nog att inte önska mig någon reell olycka. Istället tänker jag på att jag är frisk, att jag har tak över huvudet, mat i kylen och vänner att ringa. Jag har det bra, bättre än bra, det borde vara gott nog, varför spritter det då så lite i benen?

Jag tänker att lyckan finns sida vid sida med synd och skam. Ser framför mig hur de ligger formgjutna intill varandra likt stora sked och lilla sked. Naiv glädje måste villkoras, att jag har det så bra beror till viss del på att andra inte har det. Jag lärde mig redan som barn att lyckan kommer och lyckan går, ingenting är konstant och varför kan jag inte bara tänka lite mindre? Det skulle vara så mycket enklare att sprudla sig genom livet då. Fri från måsten och borden och reflektioner skapade av mig själv.

Det är måndag morgon och jag ligger vaken i sängen och önskar att jag var en pigg och härlig tjej men jag är jag. En grubblande, analyserande och skuldmedveten person. Obenägen att lura sig själv, kanske allra mest om måndagsmorgnar. Det får bli ett nytt försök nästa vecka.