Dagbok – slutet av vecka 20

Torsdag 16 maj

I snart ett år har min pappa räknat ner. Lagt in timmar i ett excel-dokument och strukit streck på en whiteboard-tavla. Idag är det äntligen dags, sista arbetsdagen och sen: pension. Mamma har ställt upp honom på trappan framför ytterdörren och tagit ett foto, precis som hon gjorde tre gånger under 90-talet, de gångerna då jag och mina syskon skulle gå våra allra första dagar i skolan. Arbetsliv som börjar och går i mål, generationer som möts, cirklar som sluts. Grattis pappa!

Fredag 17 maj

Det är kväll, klockan är efter tio och jag trängs i baren, köper öl för vet inte vilken gång i ordningen, har slutat räkna, håller bara koll på när det är min tur. Ett okänt ansikte dyker upp bredvid mig och säger, vet du, jag har följt dig på Instagram ett tag, jag vet vem du är, jag gillar det du gör och jag tackar på artigt vis som jag alltid gör, för det händer inte ofta, men det händer ju och alla är alltid så snälla och trevliga. Men jag kan inte sluta tänka på den konstiga maktbalans som uppstår, hur personen som står bredvid mig har full koll på vilken kökslampa jag har medan jag knappt vet vad hen heter och min första instinkt är att fråga allt, att börja samla information för att jämna ut, men så inser jag att det bara är märkligt, det är inte så det fungerar, så jag tackar igen och tar emot ölglasen från bartendern, önskar en fin kväll och går tillbaka till mitt sällskap.

Lördag 18 maj

Jag känner ingen här. Eller jo, jag känner födelsedagsbarnet, men förutom det så är det blankt. Min klänning är prickig och ölburken i handen likaså, herregud så dumt tänker jag, vem matchar omedvetet så? Hade jag känt någon här hade jag kunnat skratta åt det. Nu cirkulerar jag istället omkring i lägenheten, försöker dyka in i konversationer på ett så smidigt vis som möjligt, pratar jobb och utbildning och bostäder med främlingar som heter vanliga saker som Martin och Maria och de har vanliga kläder och vanliga åsikter och ingenting skaver och det kanske är därför som ingenting riktigt fäster heller. Vi pratar stadsdelar och konstaterar att Medborgarplatsen är det farligaste stället i Sverige, där det begås flest brott och jag vet säger jag, jag var med om det bara här om dagen. Och så berättar jag om fem vildsinta fiskmåsar som ätit upp sig på pommes frites och milkshake från det nyöppnade Max, med nästan en meter i vingbredd och som störtdök mot mig när jag skulle gå förbi, som skränade och tog sats med sina vassa näbbar redo att attackera mig och göra mig till brottsoffer och jag ångrar mig så fort jag berättat klart, vad är det ens för story? Gå hem.

Söndag 19 maj

Det är söndag och det betyder att jag går på lägenhetsvisningar för så är mitt liv numera. Förra veckan var jag i en lägenhet där jag fick be ett hånglande spekulantpar i köket att flytta på sig så jag kunde se inredningen ordentligt. Den här gången är det inte lika illa men i hela Midsommarkransen pågår en loppmarknad som belamrar varenda millimeter av trottoaren och det är folk överallt, föräldrar med dubbelvagnar och barn i Mini Rodini-kläder, gläfsande hundar, medvetna sneakers, gravida kvinnor som vaggar fram, palettbladssticklingar och en pappa som har en keps som det står kokkaffe på och jag kan inte avgöra om den är ironisk eller helt seriös. Ska jag bo här tänker jag? Bli en del av den utstuderade, up-coming stadsdelen med allt vad det innebär? Ja, kanske. Bara jag inte börjar åka skateboard jag med.

Fjorton saker jag tänkt på

☞ Man behöver inte tycka någonting om allting. Ibland får man faktiskt unna sig att inte ha någon åsikt alls.

☞ Maj kommer gå blixtsnabbt för det gör den alltid.

☞ Brexit känns som EU-versionen av Fyre Festival. En idé som är lite kul och spännande på pappret men ju närmare genomförandet man kommer desto mer vill man bara ångra sig och lägga ner allt, fast man vet att det är försent att dra sig ur.

☞ När det kommer till kritan vill nog inte folk följa influencers utan kreatörer. Folk som kan skapa, inte bara sälja.

☞ Festivalernas storhetstid måste vara förbi. Länge leve långa konserter med hängiven publik på unika platser, inte slentrianmässiga entimmes-spelningar bland sponsortält. Eller så är det bara jag som blivit gammal.

☞ Det är förresten min vanligaste tanke numera. Tycker/gör jag såhär bara för att jag blir äldre? Antagligen.

☞ Greta Thunberg imponerar på mig dagligen.

☞ Ägg är verkligen 50/50 ”åh vad gott!” och ”uäh jag vill spy bara av tanken på det”. Att äta ett (1) ägg går bra, men att äta två eller en hel omelett är hemskt.

☞ Att folk kommer med tanken ”hallå, hallå tänk om alla miljardärer hade skänkt pengar för att stoppa världssvälten istället för att finansiera återuppbyggnaden av Notre Dame” gör mig tokig. Det är så banalt?! Samhällskunskap på mellanstadienivå. Problemet är ju inte vart rika människor skänker sina pengar, problemet är att vi ens har miljardärer. ¯_(ツ)_/¯

☞ Jag har ingen aning om vad jag ska göra i sommar. Alltså verkligen ingen, ingen aning. Kanske ska jag hitta en stuga någonstans och sitta där och skriva? Live-blogga från verandan, lösa korsord och jaga mygg?

☞ Vad jag än handlar i mataffären så landar det alltid på 270 kr när jag kommer till kassan.

☞ I princip dagligen tackar jag mig själv för att jag slipper skriva copyn i mäklarannonser. ”Perfekt planlösning!” ropar rubriken och så kollar man på bilderna och inser att kylskåpet står i sovrummet…

☞ Alla borde lyssna på En varg söker sin pod och genom det bli lite, lite smartare.

☞ Varje kväll tänker jag ”imorgon ska jag gå upp 30 minuter tidigare så jag hinner promenera till jobbet”. Sedan snoozar jag tills det blir jogga runt i lägenheten-bråttom ändå.

Välkommen till samma lilla hörn av internet som det alltid varit

Jag tänker på förr i tiden. När jag bloggade nästan varje dag, eller åtminstone varannan. Det var som att timmarna räckte längre då på något vis. Eller kanske var kraven lägre? Mina egna i alla fall. Jag kunde titta in och skriva ”hej”, dela en bra låt jag lyssnade på för stunden eller berätta något halvkryptiskt om min dag.

Nu känns det som att alla idéer blir så stora, de finns där men själva genomförandet tar flera, flera timmar. Alla inlägg jag vill skriva tycks plötsligt så komplicerade. Det ska fotas bilder som ska redigeras, laddas upp och bäddas in tillsammans med smarta, roliga och engagerande texter. Den som ändå hade tre timmar om dagen att lägga på detta…

Men vet ni vad? Trots att jag älskar min blogg oerhört mycket är jag så glad att den här platsen inte är mitt jobb. Jag hade nog varit så dålig på det. Jag vill ha er som mina vänner, inte min publik. Jag vill inspirera till kreativa beslut, inte sälja varor. Jag vill ha en dialog, inte staplar i statistiken.

Folk har förutspått bloggdöden så många gånger. Förklarat mediet både trött och utgående. Och även om den här platsen inte spritter av energi utan snarare jäser på som en mycket långsam surdeg, så lever den för mig. Jag gillar det långa formatet, kombinationen av text och bild och det faktum att bara min blogg ser ut så här.

Här finns ingen casinoreklam, inga blinkande banners och inga adlinks. Men inte heller några frekventa uppdateringar, proffsbilder tagna av fotograf eller inlägg som skulle platsa i ett magasin. Min blogg är samma lilla hörn av internet som den alltid varit. Stundtals tyst, ibland högljudd. Något som sköts i mån av tid och när inspirationen dyker upp. Och så får det faktiskt lov att vara. Jag vill tänka att det finns något fint i det hela. Det långsamma och sporadiska, det mestadels kravlösa, det genuina som bara är jag.

Jag tänker på förr i tiden. På att jag förmodligen skulle bli oerhört förvånad om jag visste att både jag och ni var kvar här fortfarande. Men det är vi, och det gör mig väldigt, väldigt glad.

Hela världen springer på samtidigt som jag inte ens hunnit knyta skorna

Är det lämpligt att basunera ut sin livskris i en blogg till allmänhetens beskådan? Tveksamt. Om jag gör det ändå? Kanske.

Nej men ärligt hörrni. Man kan skylla på november och höstmörker och d-vitaminbrist men det hjälper ju inte det faktum att jag sitter här med vad Gun-Britt Sundström i sin eminenta bok Skrivliv skulle kallat för ”en gris”, det vill säga: en kris.

Runt omkring mig gifter sig folk, skaffar barn, köper lägenheter, tar magisterexamen, flyttar utomlands, blir ihop och köper hund. Det är som att hela världen springer på samtidigt som jag inte ens hunnit knyta skorna. För när jag ser tillbaka på vad jag gjort det senaste året så är det i princip följande: 1. bytt arbete tillbaka till mitt gamla jobb (den så kallade karriärmässiga u-svängen) 2. stängt av alla former av dejtingappar i ett tappat förtroende för mänskligheten 3. inlett det sista året på mitt korttidskontrakt vilket betyder att min boendesituation är på nedräkning. Succé.

Samtidigt tickar ju den där lilla stressen inombords att är det någon gång jag ska passa på att göra allt det där jag kan göra när jag bara har mig själv att tänka på så är det nu. Nu nu nu. Nu är tiden att flytta utomlands, att åka jorden runt (förutom att det är sämst för klimatet, hej ångestgrej nr 2) och att förverkliga sin innersta idé. Fast även om timingen är bra så är det inte riktigt någon av de där grejerna som känns så lockande. Jag vill ju bo i Stockholm och jobba på mitt roliga kontor och vara med alla mina kompisar, men kanske bara lite mer på samma villkor som alla andra.

Och jag vet. Nyckeln är väl antagligen att sluta jämföra sig så mycket med folk omkring sig, att göra saker för sin egen skull och blicka inåt. Men det är bara så svårt när jag inte riktigt vet vad jag vill eller hur det ska gå till. Jag har så lite för självhjälpsböcker och femårsplaner, det känns inte som vi tänker på samma sätt och att låna någon annans livsstil rakt av känns inte heller som lösningen. Så då återstår att fortsätta krisa och irra lite till, samtidigt som jag osa:r till dop, bröllop och inflyttningsfester med en antik porslinshund som det närmaste jag kommer en +1.

Nåväl, vad är väl en kris i mitt privilegierade innerstadsliv? Förhoppningsvis bara en parantes i denna blogg med en disclaimer om att det sista jag vill är att uppfattas som missunnsam, för jag önskar mina nära och kära allt gott. Och så hoppas jag att hörs vi snart igen om något roligare!

Fyra nyfunna intressen

Hej! Här hade jag egentligen tänkt visa härliga Köpenhamn-bilder. Jag var där i helgen och hade med min riktiga kamera som jag fotade med för första gången sen i somras. Dessutom hade jag en ledig hemmakväll idag, den allra första på ett tag, ämnad för redigering och bloggande. Ni hör ju, det var en perfekt plan, förutom att jag glömt alla kamerasladdar och adaptrar på jobbet så bilderna är fast inuti kameran… Köpenhamnsrapporteringen får helt enkelt vänta, men jag ville titta in och säga hej i alla fall nu när andan föll på.

Idag var det första dagen då det var mörkt när jag gick ifrån jobbet vid 18. Hösten är här med råge och med den här några nya vanor följt. Eller, jag vet inte om vanor är rätt ord, men intressen, egenheter och kunskaper. Saker jag inte gjort tidigare men som jag gör nu. Sådant ni antagligen inte har en aning om men som kan vara kul att berätta.

Ett

För några veckor sedan stod jag i tvättstugan och bestämde mig för att jag skulle lära mig mangla. Det är ju ändå något visst med helt släta, nästan hårt pressade, lakan. Så jag kollade några youtube-klipp och läste instruktionerna över mangeln noga och sedan rullade jag igång. Först lite trevande och numera ganska självsäkert för det är ju inte särskilt svårt och det blir bra. Nästa steg är att börja använda en flaska med lavendelvatten som man sprayar på lakanen innan. Det har min kompis Madde tipsat om och det ska tydligen göra att man sover ännu bättre. Jag tror det får bli höstens projekt: att få till den helt perfekta, väldoftande och frasiga bäddningen.

Två

En annan grej som jag börjat med är att gå från ”det är kul när Sverige spelar landskamp” till ”jag är den på kontoret med bäst koll på Allsvenskan” när det gäller mitt fotbollsintresse. Förvisso har detta skett under ett par år, men det är ändå en stor skillnad. Nu har jag notiser påslagna varje gång IFK Norrköping spelar match (om jag inte ser den live) och kan gå runt och muttra eller glädjas över olika resultat. Så märkligt med en helt ny grej som kan påverka ens humör, men mest kul såklart. Vi får väl se var detta slutar…

Tre

På det lite mer kultiverade spåret har jag börjat läsa en ny kurs. Förra året läste jag ju Kreativt skrivande i två terminer på 50 % och tanken på att vara helt utan studier kändes plötsligt lite främmande. Det är ju ändå en lyx att på ett så konkret sätt få lära sig nya saker, att jobba blir ju inte riktigt samma sak även om det också är utvecklande. Så nu har jag börjat läsa en distanskurs som heter Att skriva om samtida konst som sträcker sig över den här höstterminen men är på 25 %, så det blir bara några timmar i veckan. Hittills har det varit lite svårt men ganska lärorikt och jag ser fram emot resten av kursen!

Fyra

Slutligen har jag påbörjat en intensiv Blocket-bevakning sedan slutet av sommaren. Jag är nämligen sugen på att skaffa mig ett piano och då ett riktigt sådant och inget el-drivet eller syntaktigt. Ett klassiskt skolpiano med raka kanter eller möjligtvis ett ännu mindre, med fin klang och i någorlunda skick. Jag trodde att det svåraste skulle vara att få upp det för mina tre trappor, men det verkar ganska enkelt om man betalar en flyttfirma. Det kluriga är att hitta ett som inte är alltför klumpigt eller för långt bort, så känner ni någon i Stockholm som vill bli av med ett piano kan ni väl hojta! Jag är så sugen på att ta upp lite planlöst pianospelande igen, vi får väl se om grannarna är lika sugna…

Det var fyra nya grejer som ni antagligen inte visste om mig. Har ni upptäckt något nytt i höst får ni gärna berätta! Annars hörs vi snart igen, förhoppningsvis med bilder från Köpenhamn.

För att Stockholms gator ska bli våra igen

Min trygghet

har jag alltid tagit förgiven

Stockholms gator

har sedan länge varit våra

Torgen och trottoarerna

har varken lås eller staket

”Håll er borta från city”

säger en vän

och jag vet att hon bara vill väl

men det är något som skaver.

En grupp män i huvtröjor

ska inte sätta agendan för våra kvarter

hindra folk från att röra sig fritt

krossa våra drömmars stad.

För när ondskan har fritt spelrum

på bästa sändningstid

är vår passiva skrämda tystnad

deras bästa megafon.

Så sida vid sida

med vänner och okända

skanderar vi från hjärtat

likt en medmänsklig svallvåg.

”Inga nazister på våra gator!”

”Ni kan gå hem nu!”

”Vad ska vi göra?”

”Krossa nazismen!”

Och jag skriker för att jag måste

och för de som inte vågar

och för de som inte kan.

För att historien

aldrig får upprepas

För att godheten

alltid bör segra

För att Stockholms gator

ska bli våra igen

Sommardagboken 2018 – del 7

De tunga fönsterluckorna stänger ute allt ljus i rummet, ändå vet jag att solen strålar där utanför när jag vaknar vid sju. De andra sover än men jag tar med block och penna och smyger ut – hur väl man nu kan smyga i gamla italienska stenhus med tjocka knarrande dörrar och tunga beslag… Jag slår mig ned vid den första uteplatsen med utsikt över hela dalen. Humlorna surrar i lavendeln, fåglarna kvittrar i trädens kronor och tryffelhunden Trilly kommer snart och lägger sig vid mina fötter.

Ibland kan det kännas så platt att prata om platser och dess skönhet, men just nu måste jag. För det här är ett av de vackraste ställena jag bott på. Beläget i en grönskande sänka, bland solrosfält och vinodlingar, med dignande fruktträd och välbevarade stenhus. Här går djuren omkring fritt. Väldigt fritt. När vi slog upp dörren igår stod en åsna utanför och ville kika in i vårt sovrum.

Varje kväll serveras vi en stor middag tillagad på omgivningens råvaror. Pasta med egenjagad tryffel, caprese på trädgårdslandets tomater med en egenproducerad olivolja, bruschetta med späda sparrisstjälkar skördade samma dag. Allt smakar himmelskt. Ja, att vara här är en fröjd för alla sinnen, en övning i tacksamhet över allt som är vackert, en uppsjö av stunder att spara på länge, en orgie i la dolce vita.

Nu slår kyrkklockorna åtta. Snart väntar frukosten vid långbordet under vindruvsbladen. Snart väntar en ny dag av äventyr och semester. Jag är redo.

PS. Kanske blir det inte så mycket bloggande den här veckan, men under tiden lägger jag upp en del bilder på Instagram och Stories. Ni hittar mig där under namnet @juliaeriksson.se

Sommardagboken 2018 – del 5

Livets eviga kontraster. Ena dagen sitter jag med min väns tre veckor gamla bebis i famnen, ett och ett halvt dygn senare håller jag min mormors hand på sjukhusets akutavdelning. Jag har gråtit mig fram i 148 kilometer i timmen för att hinna dit, gömt tårar bakom solglasögon och välkomnat regnet som träffar mina kinder, som blandar salt och sött vatten, bildar rännilar ner mot hakspetsen.

Ingenting blir som man tänkt sig, det är det enda man kan tänka sig. Det spelar ingen roll hur detaljerade planer jag gör, hur jag stämmer av med olika människor, ska du med? ska du med? ska du med? det blir inte som jag tänkt mig.

I skuggan av det riktiga livet är plötsligt fotboll och kvartsfinaler och VM-bragder så oviktiga. De betyder ingenting när det väl gäller. Jag vill ju bara vara där du är, säga hej, fråga hur du mår, berätta om konserten jag var på. Och jag svischar fram genom landskapet, längs gyllene åkrar och förbi blanka sjöar och sedan in i bilen, genom rondellerna och uppför allérna och sist in på sjukhuset, följ röda skyltarna, håll till höger, avdelning F, den lilla salen åt vänster och jag hann. Hela livet på bara några timmar, det händer mig nu.

Den ofrivilliga influencern

Jag har nog aldrig presenterat mig som influencer. Kanske för att jag själv förknippar ordet med tiotusentals följare, maffiga reklamsamarbeten och contentskapande på heltid. Och ingen av de där grejerna har ju jag. Jag är bara en helt vanlig arbetande person som 2006 råkade starta en blogg som på något vis hängt kvar sedan dess. För att det är kul och trevligt liksom.

Dessutom är det något med hela grundtanken som skaver lite. Det här med att jag visar upp en sak och sedan ska alla andra gå och köpa samma. Jag vill inte att alla ska ha likadana saker som jag. Det känns tråkigt och jag vet att det är fånigt men jag kommer ibland på mig själv med att nästan bli lite irriterad om någon frågar var jag köpt ett specifik plagg eller föremål, även om jag gör samma sak själv ibland. Och vetskapen om att jag bidrar till att någon vill springa till en affär för att köpa ännu en tröja, en kopp eller ett par skor, det känns sådär.

Samtidigt så har jag ju mina kanaler som jag är aktiv i. Jag gillar att skriva, att fota, att dela med mig och inspirera. Och jag vet att detta kommer leda till att andra känner att de ibland vill göra samma sak som jag. Äta på samma restaurang, köpa samma kjol, resa till samma ställe. Så då är jag ju ändå en influencer på något vis. Kanske en ofrivillig sådan och en väldigt liten, men fortfarande någon som påverkar och inspirerar. Att inte inse det vore att ducka för ett ansvar.

Även om jag inte valt titeln influencer själv så kan jag fortfarande styra vad jag vill influera i. För jag vill inte att den här bloggen ska bli ett ställe med en massa köplänkar där jag tjänar pengar på att ni klickar in och handlar något jag tipsar om. Jag har inget emot att andra gör det (särskilt inte de som arbetar med sitt bloggande på heltid), men jag har redan ett heltidsjobb med lön och det räknar jag med att ha som huvudsaklig sysselsättning ett bra tag till. Jag vill inte heller ha annonser i min blogg som gör reklam för saker jag inte kan stå för. Nej som ni ser så vill jag faktiskt inte ha några annonser alls och därför betalar jag en summa varje månad för att hålla bloggen clean. Ja, det är olönsamt och tidskrävande och jag hade säkert kunna göra annorlunda, men i nuläget är det vad som passar bäst för mig och vad som jag kan stå för.

Som tur är finns det ett antal saker som denna ofrivilliga influencer faktiskt vill inspirera till. Sådant som jag vill ska genomsyra denna blogg och som du som läsare förhoppningsvis kan få mervärde av. Här är några exempel:

• Att fler tar del av kultur. Gärna musik, dans, konst, litteratur och teater.

• Att fler känner matglädje. Både genom att laga mat själv eller under en riktigt bra restaurangupplevelse. Här får det gärna vara vegetarisk mat, men kanske framför allt spännande och goda saker och även sådant som är bra för själen (marängswiss).

• Att fler vågar ta ut svängarna i sin garderob. Inte bara genom att handla nya saker, utan genom att kombinera plagg på ett nytt sätt.

• Att fler handlar vintage, second hand och på auktion. Uppmuntra till det fina med unika föremål och saker med en historia.

• Att fler ägnar sig åt kreativitet. Alltifrån att skriva en dikt till att klippa i papper, plantera en växt eller bygga ett stilleben.

• Att fler upptäcker bra musik. Både ny och gammal, glad och känslosam, inspelad och live.

• Att fler gör roliga saker tillsammans med sina vänner. Utflykter, resor, aktiviteter, ja allt som är kul.

Influencervärlden är oerhört spännande och samtidigt snårig, det händer nya saker hela tiden och premisserna ändras ständigt. Därför försöker jag med jämna mellanrum fråga mig vem jag vill vara och vad jag vill stå för. Det här inlägget är ett försök att göra det tydligt för både mig själv och er och jag hoppas ni förstår ungefär hur jag tänker. Har ni själv funderingar och åsikter kring detta ämne så diskuterar jag gärna med er!

Sommardagboken 2018 – del 3

Fotboll. Ju mer jag lär mig desto roligare blir det och jag kommer på mig själv med att googla startelvor, möjliga förutsättningar och gruppspel. Jag har gått från att vara den som undrande säger ”varför gör de inte bara mål?” till att ha livenotiser på Senegal-Japan. Samtidigt vet jag att det är ett sammanhang där jag är en minoritet, där bröliga män alltid tycks låta mest och där kvinnliga reportrar antastas av fans, där rasistiska kommentarer haglar och våldet i hemmen ökar vid en förlust. Det gänget vill jag knappast tillhöra och jag förstår om detta är skäl nog för att avskräcka andra, men visst måste det gå att ändra på? Mitt lag är också ditt lag och det är vi tillsammans som vinner, förlorar och gör det omöjliga möjligt. Bollen är rund, allt kan hända och min puls ökar för varje minut.

Jag vet att jag borde lyssna på kroppen men hjärnan skriker om kul och fest och sena nätter, alla låtarna som måste dansas till, alla sakerna som måste sägas, kom så vi upptäcker världen, du jag tror vi flyr rakt in i solen och plötsligt så är klockan halv fem och jag sitter rakt upp i sängen för att lätta på trycket i örat, kvider av smärtan i hörselgången medan jag väntar på att värktablettens effekt ska slå till och jag tänker jajaja, jag ska ta det lugnt alldeles snart, jag lovar, imorgon blir jag bättre, det är alldeles sant.

Men först springer vi längs grusvägar till barndomens låtar, there she goes again, dansar som vildar i ett vattenfall, betrakta livets skeende med en tro: kärleken ääär. Gryningen vandrar över ängarna, ett gäng höbalar blir vår scen och vi leker på ett sätt som liksom låtarna tillhör barndomen. Och jag tänker på hur viktigt det är att aldrig sluta, att fortsätta omge sig med folk som plockar fram de största av skratt, som saknar filter och förmaningar, som liksom jag ibland bara måste få dansa med armarna utsträckta över vidderna och på en lycklig rad vandrar vi sedan tillbaka mot ladan där alla andra sover djupt.