Hela världen springer på samtidigt som jag inte ens hunnit knyta skorna

julia
 
Är det lämpligt att basunera ut sin livskris i en blogg till allmänhetens beskådan? Tveksamt. Om jag gör det ändå? Kanske.
 
Nej men ärligt hörrni. Man kan skylla på november och höstmörker och d-vitaminbrist men det hjälper ju inte det faktum att jag sitter här med vad Gun-Britt Sundström i sin eminenta bok Skrivliv skulle kallat för ”en gris”, det vill säga: en kris.
 
Runt omkring mig gifter sig folk, skaffar barn, köper lägenheter, tar magisterexamen, flyttar utomlands, blir ihop och köper hund. Det är som att hela världen springer på samtidigt som jag inte ens hunnit knyta skorna. För när jag ser tillbaka på vad jag gjort det senaste året så är det i princip följande: 1. bytt arbete tillbaka till mitt gamla jobb (den så kallade karriärmässiga u-svängen) 2. stängt av alla former av dejtingappar i ett tappat förtroende för mänskligheten 3. inlett det sista året på mitt korttidskontrakt vilket betyder att min boendesituation är på nedräkning. Succé.
 
Samtidigt tickar ju den där lilla stressen inombords att är det någon gång jag ska passa på att göra allt det där jag kan göra när jag bara har mig själv att tänka på så är det nu. Nu nu nu. Nu är tiden att flytta utomlands, att åka jorden runt (förutom att det är sämst för klimatet, hej ångestgrej nr 2) och att förverkliga sin innersta idé. Fast även om timingen är bra så är det inte riktigt någon av de där grejerna som känns så lockande. Jag vill ju bo i Stockholm och jobba på mitt roliga kontor och vara med alla mina kompisar, men kanske bara lite mer på samma villkor som alla andra.
 
Och jag vet. Nyckeln är väl antagligen att sluta jämföra sig så mycket med folk omkring sig, att göra saker för sin egen skull och blicka inåt. Men det är bara så svårt när jag inte riktigt vet vad jag vill eller hur det ska gå till. Jag har så lite för självhjälpsböcker och femårsplaner, det känns inte som vi tänker på samma sätt och att låna någon annans livsstil rakt av känns inte heller som lösningen. Så då återstår att fortsätta krisa och irra lite till, samtidigt som jag osa:r till dop, bröllop och inflyttningsfester med en antik porslinshund som det närmaste jag kommer en +1.
 
Nåväl, vad är väl en kris i mitt privilegierade innerstadsliv? Förhoppningsvis bara en parantes i denna blogg med en disclaimer om att det sista jag vill är att uppfattas som missunnsam, för jag önskar mina nära och kära allt gott. Och så hoppas jag att hörs vi snart igen om något roligare!

Delta i diskussionen

26 kommentarer

  1. Igenkänningsfaktorn har inte varit större. Jag känner precis likadant. Egentligen är jag så nöjd med mitt liv och egentligen lycklig med mitt jobb som är kul och mina kompisar men samtidigt hände något någonstans där efter att jag fyllt 27 och vi alla tog examen. Plötsligt började instagram svämma över av fotografier på ringbeklädda ringfingrar eller ultraljudsbilder. Plötsligt började folk bli lite mindre benägna att hänga med på den där skidresan eller ta den där ölen pga samboliv. Antar att jag någonstans bara är rädd att de alla ska försvinna in i en familjebubbla där jag faktiskt inte hör hemma. (För folk försvinner ju faktiskt när de får barn) Jag har också raderat Tinder för sjunde och kanske sista gången. Känner att jag ger upp. Att han får komma till mig i verkliga livet eller kanske inte alls. Kanske slutar det med att jag skaffar barn ensam en dag. Så känns det. En oftast är jag ju ändå glad. Men ångesten finns alltid någonstans i bakgrunden dessa dagar.

    I övrigt tack för bästa bloggen och instagram. Blir så inspirerad! Älskar dina spellistor; foton, texter.

  2. Känner också igen mig i känslan av att ha en gris (bästa Gun-Britt!). Fint inlägg Julia, och typ viktigt att se att vi alla känner samma sak ibland. Jag försöker tänka att de som skyltar med allt de "gör" är minst lika stressade och ångestfyllda av kraven och det är därför de visar upp det så. Checka av en mall, inte sticka ut, följa normen, bekvämt och bra. Men inte säkert att man är komplett och totalt lycklig för det

  3. Kände också så sen helt plötsligt hade jag sambo, förlovat oss och gift oss inom loppet av tre år. Nu står man här och undrar hur de gick till istället, skulle man ha levt mer. Man är nog aldrig nöjd 🙂

  4. så tacksam är jag i alla fall för att du väljer att dela de där tankarna i din blogg. Vad man själv känner sig bekväm med att dela får förstås styra, men som läsare älskar jag mest de bloggar där man just får läsa den här typen av reflektioner, längtan, önskningar, sorger.

    jag är ju jämnårig och känner igen att "plötsligt" skaffar alla barn/gifter sig osv. har ibland också en känsla av att "plötsligt" förändras vad som är statusfyllt? samma människor som för bara några år sedan sa att de aaaldrig kan fatta varför man ska vilja ha barn trycker upp ultraljudsbilder i ansiktet på en på Facebook. hör att jag låter sjukt bitter men själv skaffade jag barn och familj på "fel" ålderssida åt andra hållet, alltså jag var väldigt ung och tappade supermycket vänner och bekanta på det. (samt fick höra att jag förstörde mitt liv). så det kan trigga att jag tittar på de där gamla bekanta och liksom tycker att "men du ville ju exakt samma sak som jag, bara när alla andra gör det". sedan krisar jag över att jag är otacksam och otrevlig och bitter och tar en kaka och försöker chilla lite istället.

    Men kontentan var – det är så mycket som gömmer sig under ytan. här har jag gluttat på ditt liv och tänk att om man ändå hade varit lite mer fancy och creddigt cool som hon istället för att vara känslig ohipp och fel. kanske därför jag är extra svag för den här typen av inlägg – att man får en inblick i att självklart är inte alla andra coola och glada medan man själv är den enda som känner sig som ett litet skrutt ibland

  5. Hej fina Julia!

    För det första, jag älskar din blogg, det är typ en enda jag läser nu för tiden.
    För det andra, det kanske inte hjälper dig, men du är verkligen inte den ända. Jag fyllde 30 i somras och stod på nyår och sa att 2018 – det skulle bli mitt år, Tji fick jag – det blev INTE mitt år. Separation, jobbångest och bostadslös.

    Jag har försökt koppla bort sociala medier, för att jag tror det spär på ångesten. Men det är svårt då jag är i samma bransch som dig, och en MÅSTE hänga med.

    Vet inte riktigt vart jag är på väg med den här texten mer än att du inte är ensam, det är verkligen inte alla som lever det där livet du beskriver att dina vänner har, och if you wanna drink about it – så har du min mail ovan!

    Lycka till Julia – det kommer bli bra för oss båda! <3

  6. Igenkänningsfaktorn är hög. Även om jag själv precis fått fast jobb och boende (äntligen) så gifer sig mina vänner, skaffar barn, bygger upp ett annat liv, ett vad jag kallar för vuxenliv. Konstigt egentligen, för jag är väl också vuxen? Fast jag saknar både sällskap, barn, giftemål och allt sånt. Vissa dagar fastnar jag helt i "jag kommer vara ensam hela livet" och herregud vad den är jobbig. Men så kommer man ut på andra sidan och inser att singellivet är helt okej ändå. Iallafall oftast. <3

  7. WORD <3 Så skönt att en inte är ensam! Jag har varit singel länge. Haft ett skitroligt och bra liv ändå. Alltid tänkt och tänker att jag har kul hela tiden, går inte och väntar på att något ska bli bättre. Men när det till slut inte finns någon att göra något med pga att alla har barn, hus och partner, då blir det ändå deppigt, SPECIELLT i november. Vet inte om jag längtar efter varken barn eller partner trots att jag är 32 år. Men jag är inte redo för att sluta ha kul och vänner bidrar väldigt mycket till att en har kul. Stor kram till dig och alla andra!

  8. Alltså åååh vad skönt att läsa ditt inlägg och alla kommentarer och inse att man inte är ensam om att livskrisa. Är 28 och gjorde slut med min pojkvän i våras efter ett 6 års långt förhållande. Har sedan dess lyckats fixa boende och har ett jobb jag trivs väldigt bra på, MEN känner det där att mina närmaste kompisar känns så himla vuxna helt plötsligt, medans jag mest vill festa, ha kul och leva life utan att behöva tänka så mycket på vad jag gör. Och har väl lite (eller mycket) ångest över att vi kanske håller på att glida isär från varandra. Och vet heller inte om jag faktiskt vill bo kvar i den här staden som jag flyttade till med mitt ex eller om jag vill flytta tillbaka till mina gamla hemtrakter… Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med kommentaren men var skönt att få lätta hjärtat lite.

  9. hehe, vet inte om jag är till någon större tröst här men jag är snart 40 och känner igen mig. vill göra massor! bo utomlands, testa på nya jobb, och sen det där med att skaffa barn och familj (tror fortfarande att jag är 25 och att jag har all tid i världen). även om det är en jobbig känsla tror jag att det är en bra sådan också. hoppas att man kommer känna så i hela livet, att man alltid vill hitta på nya grejer. en del kanske förblir drömmar, men du kommer märka att en del saker stannar längre med dig, och då blir det lättare att slå slag i saken.

    vid trettio var jag nyseparerad och jobbade på ett förvisso bra jobb men utan någon slags utveckling över huvud taget. alla runtomkring mig gifte sig, skaffade barn och flyttade till mamma-och-pappa-lägenheter eller ännu värre, skitfula radhus som de betalade många ovärda miljoner för. de åren runt trettio var faktiskt knäckande, har aldrig känt mig så ensam och omsprungen som då. men sen planar det liksom ut för dem. om du bara uthärdar lite så kommer de stanna in. och vid 40 tar skilsmässorna vid. för är det nåt jag har lärt mig av mina vänner så kan barn, giftermål och annat vuxengrejs vara minst lika jobbigt som att känna sig omsprungen. allt det här med att alla utkämpar strider som inte syns och bla bla.

    stor kram!

  10. Åh, vad jag känner igen mig. De senaste året har varit ett enda kaos av fantastiska och mindre fantastiska händelser. Jag hade lägenhet och sambo i vad jag trodde var ”min” stad, där jag skulle bli kvar. Men livet ville annorlunda och nästan från en dag till en annan hamnade jag i Stockholm med ett fantastiskt, om än temporärt, jobb. Plötsligt var jag inneboende och levde mer eller mindre i en resväska, förhållandet sedan åtta år tog slut, jobbkontraktet blev förlängt, våren var solig och kvällarna långa och Tinder var spännande och sommaren var den mest hektiska men också den bästa i mitt liv. Så blev det plötsligt höst och här sitter jag med vad som känns som någon sorts baksmälla efter att ha varit hög på livet i flera månader. Alla mina ägodelar är utspridda över landet, i brist på något vettigt ställe att göra av dem, och jag längtar så mycket efter att ha ett riktigt hem. Om tre månader är jag arbetslös igen och vet inte ens i vilken stad jag borde bo, var som ska vara hemma. Nästa år fyller jag 30 och livet har aldrig varit så osäkert som nu. Och runt omkring mig gifter sig folk och får barn och det känns så otroligt avlägset.

  11. Känner så himla mycket igen mig! Den stora vuxengrejen har väl inte riktigt dragit igång ännu i mitt gäng, men den har helt klart börjat. Blir skitglad för mina kompisar som vill ta nästa steg i livet (barn, giftemål osv), men inombords känner jag bara samtidigt: vänta!! Jag vill inte ge upp det här ungdomslivet nu. Det är klart att jag kan fortsätta leva det om jag vill, men om alla ens bästa vänner ska leva familjeliv kanske det inte är så himla kul att vara ungdom ensam? Jag lever visserligen i en långvarig relation, men varken jag eller min kille känner något som helst sug efter barn eller att flytta till en större lägenhet, vilket liksom är förväntan på en när man har varit ihop i 5 år. Jag vill: fortsätta bo i stan och ha nära till allt, fortsätta lägga oansvarigt mycket pengar på öl & restauranger, fortsätta resa utan att tänka på om det är barnvänligt med internationella tågresor, fortsätta ändra mig om vad jag vill jobba med utan att behöva tänka på att jag har en liten att försörja, fortsätta sätta kompishänget i första rummet, fortsätta med sovmorgnar och planlösa lördagar – och så vidare!

    Önskar bara att mina närmsta vänner känner så ett bra tag till också.

    Uppskattade den här texten så himla mycket <3

  12. Du satte ord på precis mina känslor. Alla mina närmaste vänner har sambo och en del av dem har hunnit gifta sig och skaffa barn. Självklart jätteglad för deras skull men känner en sån sorg för att våra liv inte är i fas längre. Har inga vänner runt omkring mig som är singlar vilket gör att jag hamnar utanför; är aldrig någon av mina vänners förstahandsval och jag tror inte att de förstår hur ensamt det ibland känns.

    Är nöjd med mitt liv i övrigt, har precis fått en fast tjänst, bor i en lägenhet jag älskar men ibland känner jag mig bara så ensam och dejtandet känns meningslöst, hur tusan träffar man nya människor när det inte finns någon i vänskapskretsen eller på jobbet? Har precis som du lagt ner Tinder för gott.

    Tack för ett bra inlägg och du är inte ensam! <3

  13. Upplyftande att läsa att man inte är ensam, tycker du ringar in så himla mycket vad jag går och bär på just nu! Viktigast är nog att sluta jämföra sig, och inte heller se summan av alla ens vänners bedrifter som en målbild man aldrig kommer uppnå. Alla kämpar med sitt <3

  14. Hej! Vill mer bara säga: det är OK att känna så. Känna sig sliten mellan drömmar (vilket ibland är ”saker man borde vilja göra”) och ens nuvarande liv som känns rätt gött. Jag skulle flytta utomlands, hade allt fixat och klart, men sket i det då jag hade det så bra i livet och egentligen inte hade ett behov av att förverkliga mig i Rom just då :—). Man kan göra allt det där längre fram, hela livet finns ju framför en.

  15. Tack, tack, tack! Känner igen mig i precis allt. Har ett jobb som jag drömt om men känner mig ändå rastlös. Bor i andrahand vilket får mig att känna mig allt annat än vuxen trots att jag faktiskt ÄR det (vet inte varför men att ha en egen bostad känns SÅ JÄVLA synonymt med att vara vuxen ”på riktigt” för mig). Dejtar men verkar fan aldrig få till det och börjar fundera på om det är mig det är fel på och inte killarna. Och den tanken väcker en enorm ångest. Men gissa vad som ger mig ännu mer ångest? Känslan av att jag inte borde klaga. Jag har mina vänner, en kandidatexamen, ett najs jobb och jag fyller 25 nästa år så jag har väl ”hela livet” framför mig men ändå känns det inte bra. Funderar också på om jag borde flytta utomlands, som du skriver , det är ju nu man har chansen att flippa och bryta sig loss men precis som du så älskar jag ju att bo i Stockholm och trivs på många sätt med mitt liv här. Jag vet inte vad jag vill längre, något som jag alltid vetat tidigare och det driver mig till vansinne.

    Guud brukar aldrig kommentera på bloggar men har nog aldrig känt igen mig så mycket som i ditt inlägg så var tvungen att skriva av mig. Återigen, tack, tack, tack! <3

  16. Jag känner verkligen igen mig. Det är plågsamt ibland, ett ryck på axlarna ibland, att känna så som du beskriver. Som du också är inne på, det finns ingen given lösning. Mitt tryck över bröstet brukar lätta när jag säger det till någon. När jag delar det med någon. Ofta finns det någon som känner ungefär likadant, eller kan känna igen sig. Tack för att du delade med dig <3

  17. Att jämföra sig med andra är vad som gör att jorden håller på att gå åt skogen. Att resa gör ju att det ändå inte finns nån framtid för oss. Jag har också klimatångest och hoppas folk hittar sin lycka inombords så vi inte bränner ut oss på en utbränd planet. Fridens!

  18. Fina Julia,
    Jag har aldrig känt igen mig så mycket som nu när du beskriver detta.
    2018 har varit ett riktigt skitår för mig fullt med separation, sjukdomsfall, svek och meningslöshet. Jag har aldrig känt mig så vilsen som jag gör just nu i livet. Identitetslös.
    För precis som du säger så bygger alla andra runt mig ett liv medan jag själv får börja om när jag tror jag har hittat rätt. Hur i helsike ska man hitta balansen? Veta vad man vill? Det hjälper inte alls alla ni som säger att man ska ta den tid det tar, familj, barn, boende, jobb kommer i sin takt. Det gör en bara ännu mer stressad av livet.

  19. Ok, nu bara skriver jag- det här inlägget träffade mig rakt i hjärtat av igenkänning och det har legat bokmärkt i min webbläsare ett tag nu för att komma tillbaka till, "det här måste jag kommentera men när jag landat i nåt…". I nåt kommer inte hända och läsa om och se alla fina kommentarer om hur andra (precis som jag) har det som du orkar jag inte, men du ska veta att du inte är ensam 🙂

    Jag känner det lite som att alla mina bästisar paktade bakom min rygg om att vid 30 ska vi både ha sambo och barn på g, men så glömde de att säga det till mig och nu står jag här. Ensam. Men då satsar man ju på karriären (Ha. Ha.) vilken (?) har ett helt ok jobb som inte riktigt når upp till att matcha eller rättfärdiga min kandidatexamen så jag letar mig vidare. Men att sälja in sig och bli ratad både på Tinder och i en rekryteringsprocess är mer än vad jag klarar så Mr. Right hoppas jag gömmer sig på jobbet.

    Tack för din uppriktighet! Hoppas vi båda och alla andra stukade och lätt vilsna som kommenterat här får ett bättre 2019 än vi vågar drömma om:) Kram till er alla!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *