Tankar – Sida 6 – Julia Eriksson

Höstdagbok – del 1

Oktober. Där sommardagboken en gång tog slut får höstdagboken försöka ta vid. En liten inblick i mitt liv så gott som varje måndag, varsågoda att stiga på.

Oavsett hur hårt vi klamrade oss fast vid sommaren så är den över nu. Hösten har anlänt och solen har slutat väcka mig om morgnarna. Idag möttes jag bara av en gråtung himmel och snart kommer det vara ett kompakt becksvart mörker istället. Tänk att man förvånas lika mycket varje år. Förmågan att glömma bort är nog det som gör att vi överlever och det gäller inte bara årstiderna.

Något har hänt sedan sommardagboken tog slut. Jag har börjat skriva. Eller, jag har ju alltid skrivit och gör det varje dag i mitt arbete, men nu har jag påbörjat en kurs vid sidan av mitt jobb. En kurs där jag får lära mig att analysera litteratur och skriva skönlitterärt. Det är kanske det svåraste och bästa jag gör just nu. Svårt på så sätt att jag aldrig skrivit på det viset tidigare, på riktigt liksom. Att blogga eller skriva reklamfilmsmanus eller annonser är inte alls samma sak (hur mycket man än vill inbilla sig det). Igår satt jag i sex timmar med 800 ord och kastade dem fram och tillbaka utan att bli nöjd. Min respekt för författare växer varenda sekund kan jag lova. Men det är också bra, ja till och med bäst, för att det är ett så konkret lärande. Jag har saknat den där tydliga utvecklingskurvan som är svår att kräva när man arbetar. Nu har jag angivna boksidor att läsa, övningar att göra, feedback att ge och det är så tydligt hur jag lär mig nya saker för varje gång. Det enda negativa, förutom att det är svårt och gör mig otroligt självkritisk, är att jag får mindre tid till bloggen. Men det får vi faktiskt stå ut med.

För att vakna till liv ur mitt komaliknande sömntillstånd försöker jag att promenera till jobbet så ofta som möjligt. Nyvaken går jag vägen till Gullmarsplan, förbi Koleraparken, över Skanstullsbron och Götgatan upp. Varje morgon passerar jag alltså förbi Trädgården, den kanske tydligaste markören för sommar. Idag när jag kikade in över staketet såg allt stängt och övergivet ut. Gungorna hängde stilla i sina grova rep. Discokulorna glittrade bland trötta höstlöv. Kontrasterna var slående. Kanske är det en metafor för hur vi borde vara – lite glitter bland allt det vissna.

Nej usch, det blev alldeles för smetigt. Dessutom har min nya kurs lärt mig att man ska vara sparsam med metaforer. Vi stryker det. Nu ska jag fortsätta skriva.

Sommardagbok – del 7

Folk säger att sommaren är slut. Att det känns i luften, att den är annorlunda nu. Jag antar att de har rätt. Slut på sommar betyder nog slut på sommardagbok. Det här får bli mitt sista lilla kapitel för ett tag. Men det var fint att skriva av sig, att försöka hitta orden på sådant som känns, få dela lite tankar med er. Och kanske blir det en höstdagbok sen. Den som läser vidare här får se.

I helgen var jag ute i skärgården på min kompis Annas landställe. Ett par långa dagar med horisont och hav som utsikt, goda middagar kring ett stort bord och en brun labrador att klappa på. Det var fint. Vissa platser försätter en verkligen i ett lugn. Där ute kan jag somna i en av de mjuka sofforna halv fyra på eftermiddagen. Vakna före alla andra om morgonen och sitta en stund själv på altanen. Sluta ögonen och känna saltstänk från havet när vi studsar fram med båten. Vi ville verkligen inte åka hem igår kväll utan stannade kvar så länge det var möjligt, tills solen började gå ned. En kvart före midnatt kom vi ändå hem till Stockholm och för första gången på länge kändes min älskade stad för högljudd och vass, för stressig och burdus.

Det blir inte bättre av att de bygger om på Hemköp i Skanstull och ingenting i butiken står på rätt plats längre. Brödet är vid konserverna och osten vid kexen och schampot bland salladsdressingarna. Det är totalt kaos och omöjligt att hitta någonting. Jag går varv på varv och letar efter sakerna på min inköpslista. Drar korgen efter mig i de trånga, sneda gångarna och känner energin försvinna. Vänder till slut hem utan kronärtskockor och dijonsenap. Senare på kvällen tänker jag att butiken är en spegling av min hjärna. Ingenting står på rätt plats längre, allt är en enda röra, renovering pågår och den ansvarige ber om ursäkt. Förlåt ni som drabbas.

Nu ska jag samla ihop mina tankar och skapa ordning. Sammanställa sommaren och göra bokslut. Linda in det vassa med Stockholm i mjuka stråkar, fylliga arrangemang, ljuva harmonier. Boka ett bord för tre på en favoritkrog. Kanske springa på en gammal bekant. Återkoppla på alla obesvarade meddelanden. Köpa skor till helgens bröllopsfest. Sortera kvitton, strukturera upp datum, ställa livet till rätta. Låta sommaren sakta övergå till höst.

Sommardagbok – del 6

Hej jag är tillbaka. Tillbaka i Stockholm, på jobbet, i bloggen. Jag ville skriva något klokt i det här inlägget men det känns inte som om orden faller på plats. Det som brukar gå så enkelt känns nu plötsligt svårt och allt blir dåligt och jag raderar och börjar om. Börjar om om om, det här är fjärde gången nu och det blir ändå inte bra.

Jag vill skriva om att jag är tillbaka. Om att jag har massor bilder och ord att dela med er men att jag inte riktigt vet hur jag ska göra det. Det är något med det klassiska bloggandet där man berättar om en dag i bilder och med korta texter som känns så tråkigt. Eller hur fina saker visas upp tillsammans med en adress till platsen där man kan köpa dem. Kläder, konst och mat att konsumera. Jag har gjort det så många gånger och på något vis känns det lite trist nu. Det får mig att längta efter något nytt. En slags utveckling av formatet, men jag vet varken vad eller hur så jag fortsätter skriva som jag alltid gjort.

När jag inte skriver så tänker jag. Efter fjorton dagar på resande fot i konstant umgänge med andra kände jag ett starkt behov av att få vara lite själv. Så i helgen gav jag mig tid att tänka och känna och reflektera. Det är både svårt och skönt, men det känns alltid bättre efteråt.

Jag tänker på all den tid jag ägnar åt att tänka på specifika människor. Människor som antagligen inte ägnar en sekund åt att tänka på mig. Det är en sådan tankemässig obalans vi lever i. (Om du bara visste att jag tänkte på dig nu.) Kanske finns det någon som ofta tänker på mig utan att jag har någon aning om det. Vem är det och vad tänker den? Och alla ni som bara är prickar i statistiken utan att lämna spår i form av kommentarer, ni tänker antagligen mer på mig än vad jag gör på er. Förlåt. Jag önskar jag kunde jämna ut balansen lite. Berätta något för mig så ska jag tänka på dig.

En annan sak som jag fastnat för är hur känslor kan bli så fysiska ibland. Tristess till exempel. För mig känns det som något som gror inuti. Det ligger som en grå tung klump och sväller. En jäsande deg av likgiltighet, sömnighet, ingentinghet. Och så de där kliande ångestkänslorna. De som säger att något är fel men inte exakt vad – kanske allt – som får en att vrida sig, sucka högt, vandra planlöst. Inte förlamande nog för att få mig att ligga utslagen, men frustrerande på ett gnagande enträget vis. Och konstigt nog, fastän de varit så fysiskt påtagliga, så kan jag bara vakna upp och ha glömt dem. Från en dag till en annan. Idag finns visst bara en liten grå tristessklump kvar, det är allt.

Och nu ligger det massor av ord här i någon slags sammanhängande ordning. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller begripligt eller ens intressant men jag tänker att det får duga. Att börja om en femte gång kommer jag inte göra, jag har fullt upp med att tänka på annat och andra.

Sommardagbok – del 5

Har ni tänkt på att ibland upplever man vissa intensiva stunder, tydliga ögonblick, som man vet att man kommer minnas framöver? Som man vet kommer definiera en viss tid? Igår kväll upplevde jag ett sådant. Jag hade varit hos Karin i Bagarmossen och hämtat upp min extranyckel. Klockan var runt halv tio på kvällen och Stockholm kändes semestertomt. Ett lätt sommarregn föll och färgade marken svart, spred en tung varm doft av våt asfalt. Jag cyklade längs tomma cykelbanor, fick ett infall att lyssna på Marie Fredriksson och pluggade in hörlurarna i öronen. Swischade sedan fram genom Enskededalen på min pappas gamla Crescent, ”känna önskan om en tid så ljus som friheten” och allting var så perfekt då.

Semestern är för mig en viktig tid för att hitta inspiration. Jag vill fylla min hjärna med nya intryck, väcka skaparlusten och försöka tyda ut vad jag tycker om. Och mer och mer inser jag att jag dras till gamla saker. När andra hyllar nya avsnitt av Game of Thrones på HBO och shoppar nyproducerad plast vill jag bara dyka ner i litteraturen. Jag vill titta på konst, spela 300 år gamla cellostycken av Bach, samla färgglada stenar på en strand. Köpa en antik matta med ett mönster av vävda apor och förälska mig i en djupblå tavla. Det låter kanske pretentiöst och självklart konsumerar även jag nya saker, men det finns så mycket att hämta i kulturen som får mig att må bra. Det är där jag vill inspireras just nu.

Idag är det sista dagen i juli. Sista semesterveckan. Blotta tanken på att sommaren skulle närma sig sitt slut skrämmer mig. Jag satt och pratade med Karin på tåget från Arlanda och vi kom in på frisyrer och olika stilar man ville ha framöver. ”Nämn bara inte h-ordet”, väste jag. ”H-ordet?”. ”Ja, hösten…” Så fort jordgubbarna slutat säljas är det som att man börjar ge allt för hösten istället. Det är nystart och stickade tröjor, blanka kalendrar och ulliga halsdukar. Och visst, det har också sin charm men låt oss dra ut på sommaren lite till. Tiden för höst kommer i slutet av september och varar ända fram till jul. Jag vill låta augusti vara den fantastiska sommarmånad som den faktiskt kan vara. Det förtjänar både den och vi.

Sommardagbok – del 4

God morgon från fiskebyn Przno i Montenegro. De andra ligger fortfarande och sover men jag hade svårt för att blunda mig igenom luftkonditioneringens brummande och dess svala drag, så istället har jag smugit mig upp på terassen. Utsikten här är magisk. Grönklädda berg, ett dimblått hav och små vita hus med röda tak som ligger utpositionerade längs viken. Fastän klockan är åtta är luften redan fuktig och varm – omslutande, omhuldande, som en omfamning av sommar.

Det märks att det är semestertider nu, kanske mer än förr. Era kommentarer och små staplar i statistiken blir färre och jag tänker att det är klokt. Unna er sommar, unna er att koppla ned och koppla av. Det tänkte jag också göra och det fina är ju att den här platsen finns kvar, precis som den gjort i snart tolv år.

Jag pratade med en vän om just det här om dagen. Om saker som är föränderliga och saker som finns kvar. Och vikten av att låta rätt sak komma först. Att tankar, känslor och mående är sådant som kommer och går. Som ändras med tid och som inte behöver vara beständigt. Medan fysiska ting och platser – en takterrass, en maträtt, en cykel – är sådant som kommer finnas kvar i någorlunda samma form under en längre period. Och just därför borde det inte prioriteras lika högt. I vår diskussion kändes allting självklart, nu vet jag inte om det blev lika tydligt för er.

Men en sak är säker: jag sitter här i min solstol i Montenegro. Framför mig har jag en dag i sällskap av några av mina allra bästa vänner, vi ska till stranden och läsa böcker, spela yatzy, blunda mot solen, bada i det kristallklara vattnet. Havet, böckerna och Przno är beständiga saker. De finns här i morgon, i övermorgon och nästa vecka också. Det viktigaste idag är mitt goda humör, mina förhoppningar inför dagen och min kärlek till mina vänner. Det ska jag ta vara på nu.

Sommardagbok – del 3

Jag vaknar till med ett ryck. Klockan visar 12.31 och jag har slumrat till ute på balkongen. Den är mitt andra hem, jag bor här nu. Ligger utsträck på filtar och handdukar iförd tunna kläder eller knappt några kläder alls. Plöjer hungrigt bok efter bok. Äter upp författarnas ord längs med sidorna. Tack för maten Tone Schunnesson, Ebba Witt-Brattström och Martina Montelius. Jag förtär era ord och jag sätter i mig annat.

För några dagar sedan till exempel, då gick jag till Ica Globen och köpte en stor vattenmelon. Fyra kilo. Den har snart tagit slut. Smaken är perfekt och utseendet är estetiskt tilltalande. Som om någon försökt paketera och sälja sommar i en välsmakande triangel. Jag är skadad av mitt jobb inser jag, jag borde sluta tänka så mycket på reklam och låta melon vara frukt. Bara äta den i stora bitar med isvatten och kaffe till.

Igår fann jag mig själv på ett dansgolv utan att vilja vara där. Det var en plötslig känsla av ifrågasättande som drabbade mig. Vilka platser vill jag vara på, vem vill jag vara? Och så insikten: om inte du själv vill ditt eget bästa, vem ska då vilja det? Så jag tog en taxi hem och skrev en lista över saker jag vill göra den här lediga veckan. Saker som ger samma goda känsla som att konsumera melon och litteratur på balkongen.

Cykla med vinden i håret. Besöka museum. Testa olika glassbarer. Gå i second hand-affärer. Titta på fotbolls-EM. Ta kvällsdopp i svalkande vatten. Möblera om hemma. Fotografera. Laga nya maträtter. Skriva.

Det är vad jag ska göra nu.

Sommardagbok – del 2

Jag vaknar upp i våningssängen i det blåmålade rummet. En gammal kakelugn står i hörnet mittemot, ett fönster sitter precis intill min huvudkudde. Halvt sovandes gläntar jag på rullgardinen och skapar en springa ut mot omvärlden. Tillräckligt smal för att inte väcka de andra i rummet med det bländande morgonljuset, tillräckligt bred för att kunna skymta allt blått utanför utanför. En klarblå himmel, ett lätt krusat hav. Det är måndag, solen skiner och jag är ledig.

Mitt armbandsur är mekaniskt och behöver dras upp, helst varje dag, men åtminstone efter 36 timmar. Störigt och omodernt kan vissa tycka, men jag gillar det. Hantverket, den dagliga processen, känslan av att tiden faktiskt går. Sedan jag kom ut till skärgården har jag visst slutat bry mig om klockslag. Ganska snabbt tog jag av mig uret och la det på en byrå. När jag tittade på det nyss stod det fortfarande på 9 juli 08:42. Här står tiden still.

Jag tänker mycket på platserna som definierar olika personer. För på något vis tror jag att man kan summera sin person via särskilda koordinater, via en prick på en karta, ett mål att besöka. I tjugosju år har jag tänkt att den här platsen definierar en del av mig. Jag kan varenda vrå, varje liten detalj. Vet hur fötterna ska placeras på klipporna vid badbryggan. Var de bästa, sötaste körsbären finns. Vilka dörrar som gnisslar högre än andra. Jag känner den här platsen så väl, den är som en del av mitt DNA, en byggsten i min kropp. Och ändå vet jag inte om det är den som definierar mig längre, för nu när jag är här händer det att jag känner mig fel. Som en avart. Som en besökare på min egen mark. Det är plötsligt inte lika självklart att det här stället är mitt. Och kanske är det så att med tiden byter man platser som definierar en. Kanske är definitionen av mig nu att jag inte definieras av detta längre?

I morgon återvänder jag till Stockholm men innan dess ska jag ägna mig åt myggbettet på fotknölen, de perfekt slipade klipporna, den saltklibbiga huden och det blåa vattnet

Sommardagbok – del 1

Några av mina favoritblogginlägg att läsa är de som Sandra brukar posta på måndagsmorgnar. Ett inlägg om veckan som kommer och kanske lite om helgen som varit. Enkelt, personligt och dagboksaktigt, ja lite som bloggandet såg ut i sin begynnelse. Det blir liksom en fin kontrast till allt annat blogginnehåll man konsumerar, innehåll som brukar vara på magasinnivå med stora bilder och härliga beskrivningar. Så inspirerad av det tänkte jag posta ett liknande inlägg varje måndag i juli, som en liten sommardagbok helt enkelt.

Första måndagen i juli. Två veckor till semester. Mentalt har jag redan förflyttat mig till en solstol och sitter där med tårna i sanden, ritar cirklar och blickar ut över horisonten. Luktar på armen som doftar solkräm, ljusbrunt sommarskinn som fylls av prickar, bett och småsår. Doppar huvudet i vattnet. Det finns något förlösande med de där korta sekunderna under ytan. Att stänga av allt, sluta ögonen, kapslas in i vatten, bryta ytan, andas på nytt, bli hel.

Jag längtar till havet och på lördag ska jag åka dit. Till samma gård som min familj och släkt besökt i decennier, sommar efter sommar. Jag inbillar mig att jag ska börja varje dag med ett havsdopp, fastän jag avskyr att frysa och alltid fegar ut om det är kallare än 20 grader i vattnet. Sedan ska jag läsa, dricka kaffe och bädda sängen i ett rum med knarrande golvplankor, ett rum som luktar svagt av trä och fukt. Tre hela dagar av stillhet, dålig mobiltäckning och vattenytor som klyvs. Det blir fint.

Igår var jag på Paradisos bartömning med ett gäng kompisar. En ganska icke-optimal sak att göra en söndagskväll som blev en söndagsnatt men det var så kul. Det liksom kokade inne i den lilla baren, alla var eld och lågor, det regnade konfetti och champagne, basen dunkade och ingen ville gå hem. Så vi lät bli. Och på något vis är det så talande för sommaren för är det någon gång man ska sluta bry sig om vilken veckodag det är så är det väl ändå i juli?

Och nu ska jag förflytta mig in i min skrivbubbla på jobbet. Slutföra texter och projekt, trampa igenom de sista dagarna innan semestern är här. Det brukar gå rätt enkelt, det brukar bli rätt bra.

7 april 2017

Bzzt. Telefonen som ligger intill mitt ben i fåtöljen surrar till.

Bzzt. Igen.

Jag sitter i ett kundmöte och försöker sälja in en ny kampanj. Viktiga saker.

Bzzt. Bzzt. Bzzt.

Det slutar inte så tillslut sneglar jag ned mot knät när jag tror att kunden inte ser.

”Hej sis! Är du på jobbet? Vill kolla så att du är ok, har hänt en olycka i centrala Sthlm. 💕”

”Ingen som är nära Drottninggatan va? 😘❤️”

”Är alla okej? ❤️ ”

Telefonen blinkar av meddelanden. Folk som vill försäkra mig om att jag är okej. Och ännu har jag ingen aning om vad som hänt. Jag vet bara att klockan är strax efter tre och att jag mår bra.

Jag förstår först inte att jag är rädd. Min hjärna har fullt upp med att läsa och processa nyheter, svara på meddelanden, försäkra mig om att alla mina vänner är i säkerhet. Inte förrän jag sätter mig vid skrivbordet och ser ner på mina händer som skakar inser jag: jag är rädd.

Det ringer. Paniken växer i bröstet när du säger ”Men Julia, jag vet inte vart jag ska ta vägen…” och det enda jag kan svara är ”Du måste gå! Ta dig bort från Centralen, nu genast”.

Lättnaden när jag skriver att min syster är på väg mot Kungsholmen utan någonstans att ta vägen och jag fyra minuter senare får en adress och ett telefonnummer i min inkorg. ”Det är till min kompis kontor, hon jobbar i närheten. Ring henne så ser hon till att din syster kommer in i säkerhet.”

Det är det första tecknet jag ser på vad som ska komma att bli en våg av medmänsklighet. En kvart senare sprids #openstockholm som en löpeld. Folk öppnar sina hem och kontor, erbjuder mat, skjuts och sovplatser. Erbjuder kärlek. Som en direkt motverkan på det brutala dåd som skett.

När jag några timmar senare kommer ut på gatan chockas jag. Jag trodde Stockholm skulle ligga öde och tomt. Istället är Götgatan fylld av folk som promenerar hemåt i kvällssolen. Stämningen är dämpad men mild. Jag ser på oss alla som går där. Människofloden som väller fram längs trottoarerna, strömmar sig hela vägen över Skanstullsbron, tar sikte på Globens vita kropp. Vi är så många fler. Det är vi mot dem och de kommer aldrig vinna.

Den här dagen har varit tung på så många sätt. Fruktansvärd för de som drabbats, deras anhöriga och alla som var i närheten. Hemsk på sättet att somliga använder situationen för att sprida politiskt hat. Men det jag tar med mig är den stora mängd medmänsklighet som visats. För det är i slutändan starkare, vackrare och mer övervägande. Kan vi bevara den värmen, om så bara till en liten del, så tror jag vi har en ljusare tid framför oss.

Ta hand om er, de i er närhet och era medmänniskor. ♥

Lägesrapport: svårbedömd molnighet

Jag har legat hemma sjuk i två dygn nu. Sjuk som i febrig kropp, glansiga ögon och bultande huvud. Men också sjuk som i kramp i kreativitetsnerven, ifrågasättande av livets allt och en drabbande insikt om min fullkomliga oduglighet. Varför blir det alltid så här i början av året? Det är som att saker och ting slutar inspirera mig. Jag läser böcker, lyssnar på musik, testar nya recept, tar del av andras skapelser men det går liksom inte in under huden längre. Nåväl, andas in, härda ut, det går över. På samma vis som febern sjunker så stiger också inspirationen så sakteliga.

Jag läser rubrikerna om politik och Donald Trump och idiotiska beslut som fattas och vet inte om jag är mest:

a) trött på män

b) less på att vara kvinna

I brist på skönlitterära böcker att läsa så plockar jag fram ett par kokböcker och läser dem från pärm till pärm. Förundras över Claes Brittons sätt att skriva fyraraderslånga meningar utan att tappa flödet. Det blir smutsigt och spritigt och ljuvligt på samma gång. Och under läsningen av Lotta Lundgrens ”Om jag var din hemmafru” kommer jag på mig själv med att skratta högt flera gånger. Som åt den här inledningen till ett recept på glasstårta:

lotta lundgren - om jag var din hemmafru

Jag tittar på väderleksrapporten inför morgondagen. SMHIs prognos för Östra Svealand lyder ”svårbedömd molnighet”. Svårbedömd molnighet, aldrig för har en väderprognos sammanfattat mitt mående så bra.