Sommardagboken 2018 – del 1

Kommer ni ihåg sommardagboken? Jag skrev den förra sommaren, ett inlägg varje vecka med lösa tankar och funderingar kring sådant som hände och kanske allra mest sådant som kändes. I vilket fall tänkte jag att den skulle få komma tillbaka i år, bli en följeslagare genom dagar av värmebölja och myggbett. Här är del ett.
 
sjön
 
Jag känner mig som ett sommarlovsbarn när jag knäpper fast hjälmen under hakan och sätter mig på min pappas gamla cykel. Jag har plockat fram den ur förrådet, fyllt de platta däcken med luft och nu trampar jag längs asfalterade vägar genom Enskededalen, förbi Skogskyrkogården, längs med kolonilotterna. Inga människor syns till och jag ger upp för frestelsen att sjunga med till musiken i mina öron. Till en början lite tyst och försiktigt, men sedan skrålar jag rakt ut: ”OAOAE vi förlorade” om och om igen, blir till en stämma i kören, struntar i om någon hör. Tramporna spinner under mina fötter, det går snabbt, jag är fri.
 
Vattnet i sjön är mjukt och coca-colafärgat. En tjugotvågradig omfamning (håll mig, åh ingenting) och jag sträcker ut min kropp, låter hundrasjuttioen centimeter plöja rakt fram, renar mig, rensar huvudet. Folk frågar mig ibland varför jag gillar Stockholm så mycket och jag tänker att det här är en del av sakerna. Att efter fem år i staden fortfarande kunna upptäcka nya platser, den konstanta närheten till vattnet och att jag tillåts göra saker själv, på egen hand, utan att ifrågasättas.
 
Jag kommer på mig själv med att hänvisa till ”i början av sommaren” och syfta på en period för ett par månader sedan, innan jag inser att början av sommaren är nu. Kalendermässigt är den knappt igång. Kanske kommer vi prata om maj 2018 som ett fenomen? ”Minns du värmen?”, kommer vi säga. ”De många soliga dagarna, hur vi slutade läsa prognoserna, gräset som var knastertorrt under fötterna?”. Jag hoppas vi säger det med samma nöjdhet som man pratar om högtrycket under fotbolls-VM 1994 och inte som en startpunkt för en tid av något ont.
 
Min kropp luktar salt och svett. Håret är tovigt, huden fläckig av damm och grus, naglarna har svarta kanter. Tanken på konferenssamtal, viktiga möten och kontorslandskap känns så främmande… Ska jag verkligen behöva gå till jobbet i morgon efter den här helgen som har känts evighetslång? Jag är ju ett sommarlovsbarn på jakt efter sol och äventyr.

En sen kväll i maj

syren
 
Klockan är tio över tolv och jag har fortfarande balkongdörren öppen. Värmen har lagt sig som en filt över stan, bäddat in den i tjocka lager av syrentung doft och hettande sol. Den gör oss gott. Det är som att alla lever lite mer nu.
 
Ikväll efter jobbet köpte jag smågodis för tolv kronor och gick och satte mig i Ivar Los park. Jag hade lovat mig själv att läsa ut en bok och hemma får jag ingen ro, det finns så mycket som stör. I en och en halv timme satt jag där själv under ett träd och vände blad. Folk omkring mig picknickade, cavaflaskor poppades, pizzakartonger veks upp. Jag trivdes bra i deras sällskap även om jag var där på egen hand. Själv men inte ensam, tänk att det kan vara sådan skillnad. Jag borde göra den lästimmen till en vana.
 
På måndag gör jag den sista stora inlämningen i min skrivkurs. Sedan har jag vips läst 30 hp kreativt skrivande och får gå på sommarlov, även om det är ganska många veckor kvar till min semester. Jag har gillat att plugga vid sidan av jobbet. Det har varit tidskrävande men oerhört stimulerande. Någonstans inom mig har jag också börjat nära en rädsla för att bli intellektuellt och kulturellt förslappad, för att samhället numera kräver så lite analys av en och för att man ständigt är van vid saker som bara ska vara fina eller roa en. Inget får kännas komplicerat längre, allt ska vara self love & feel good. Då är det bra med en kurs som ser till att man måste reflektera kring 1800-talsromaner och skriva sonetter. I alla fall behöver jag det motståndet i mitt liv.
 
Sämre effekt har det dock fått på bloggen. Jag har kommit på mig själv med att sakna den (och er!) flera gånger, samtidigt som den verkligen inte har hunnits med just nu. Kanske är det formatet med långa, välarbetade inlägg som gör att det känns extra krävande? Inom mig bor en liten nyfikenhet där jag skulle vilja testa att ha den mer som en anteckningsbok. Ibland med bildrika och noga formulerade inlägg, ibland med bara någon textrad, en låt jag gillar extra mycket eller ett foto jag fastnat för. Kanske är det värt att testa. Vi får se.
 
Nu är klockan halv ett och jag har ännu inte stängt balkongdörren. Innan jag somnar ska jag läsa en novell av Tjechov och i morgon ska det bli tjugoåtta grader varmt. Försommaren är här nu.

Inget är dåligt men allting är skit

sara granérParis alltså. Det var magiskt. Tre långsamma men fullmatade dagar i strålande sol och min systers bästa sällskap. Jag fotade massor och ska snart berätta mer, men eftersom jag strulat till mitt Adobe-login kan jag inte öppna Photoshop för att redigera några bilder och i väntan på att jag styrt upp det tänkte jag att vi skulle prata om något helt annat. Nämligen känslor.
 
För bara några timmar efter att jag kommit hem från min semester vaknade jag med en specifik känsla i bröstet. Det sker så pass sällan att jag lyckas bli förvånad varje gång och intensiteten är ganska varierande den med, ibland knappt märkbar. Men plötsligt är den ändå där. Känslan som jag valt att kalla ”inget är dåligt men allting är skit”.
 
Det är en högst irrationell känsla som tar över min kropp, kanske nån gång i kvartalet under ett eller ett par dygn, och styr om alla tankar. Fastän allting är bra på pappret och livet är fritt från direkta olägenheter, så känns det liksom bara… uselt.
 
Först kommer den kreativa ångesten. Inget jag gör blir bra, jag ifrågasätter varför jag ens jobbar med reklam, allt jag skriver är kasst och jag vill hellre gömma mig under ett konferensbord eller smälta in i heltäckningsmattan än att behöva presentera mina tankar och formuleringar. Sedan kommer självföraktet. Jag är en dålig människa, varken särskilt snäll eller trevlig, mina vänner borde inte tycka om mig, jag pratar irriterande, är knappast vacker och allt jag gör är fel på ett eller annat sätt. Sist dyker oviljan till att göra något upp. Jag vill enbart ligga raklång i soffan i mitt släckta vardagsrum och lyssna på poddar, helst inte prata med en enda människa, sitta tyst i ett hörn med hörlurar på och undvika alla sociala sammanhang.
 
Allt detta drabbar mig som en tung våt filt som jag tvingas släpa runt på. Som jordens mest gigantiska offerkofta och det värsta är nästan att känslan är så orimlig och irrationell. Jag kan inte förklara varför jag känner som jag gör för jag vet ju innerst inne att det inte är sant, ändå känns det så tydligt. Det spelar ingen roll hur många peppiga ”jo, men du är ju visst bra/duktig/fin” jag får för det kommer ändå inte gå in. Jag har fullt upp med att älta allt eländigt.
 
Det finns bara ett sätt att bli av med känslan och det är att vänta ut den. För rätt vad det är så är den borta. Det kan ta en dag eller kanske två, men den försvinner alltid och det blir nästan bisarrt att tänka på hur den kändes. I morgon när jag vaknar vet jag att jag kommer ha glömt alla detaljer, kanske till och med ångrat att jag skrivit det här inlägget, för då är känslorna så distanserade och redan nu märker jag hur de har mildrats. Kanske är det vetskapen om att jag satt ord på allting, delat en av mina sämsta känslor med en massa folk jag inte känner (och ännu värre: folk jag faktiskt känner) som gör att det känns bättre. Vad vet jag?
 
Det enda jag säkert vet är att känslan kommer komma tillbaka, antagligen när jag minst anar det, men nu slipper jag den på ett tag. Och kanske finns det någon mer som känner igen sig? Som också har stunder då inget är dåligt men allting är skit? I så fall är vi ändå flera. Nu ska jag sova och vakna till en ny dag. Jag hoppas att ni också vaknar på rätt sida.
 

Sju ögonblick & tankar

Stockholm
 
Klockan är 17.30 och det är lördag. Jag känner ett pirr i kroppen. Närmare bestämt är-hemma-och-gör-mig-i-ordning-lyssnar-på-Lill-Lindfors-dricker-en-kall-öl-lägger-en-ögonskugga-pirret. Kanske en av mina allra bästa känslor.
 
Jag inser mer och mer att jag har en underlig hatkärlek till mitt yrkesval. Att jobba med kreativitet är att ständigt växla mellan lägena ”jag kommer inte på något – jag är sämst” och ”nu har jag det – jag är bäst”. Som tur är vinner den positiva sidan nästan alltid, men nog är det märkligt att man alltid behöver ta sig igenom den kreativa ångesten för att hitta rätt?
 
Varje gång jag promenerar genom Stockholm slås jag av hur vacker stan är. Till och med Slussen fylld av sprängningar och kaos ser bra ut i den sjunkande kvällssolen. Jag skulle kunna gå här varje dag i en evighet och ändå tänka samma sak.
 
I morgon är det exakt tio år sedan För sent för Edelweiss släpptes. Jag lyssnade igenom hela albumet ikväll och drabbades av stark nostalgi. ”Nittifyra hade jag ett fast joooobb” kommer för alltid vara de stökiga middagarna på Smedjegatan, lägenheten på 36 kvadrat med det gröna köket och du med gitarren, whiskeyn i glasen och allt var så annorlunda då. Jag minns att jag var lycklig, ovetandes och orolig på samma gång. Nu är jag nån annan.
 
Från ingenstans känns det som att mitt liv till stor del består av administrativa uppgifter. Är det en del i att bli vuxen? Alla dessa blanketter och bokningar och datum och biljetter. En oändlig ström av saker som inte får glömmas bort.
 
Ett incitament till att leva mer, gå ut om nätterna, prata med främlingar, skrapa hjärtat i gruset, är att man får underlag till sina texter. Och det är tusen gånger enklare att skriva om sådant man känt och upplevt själv. Med detta i bakhuvudet säger jag ”ja” till nästan allt.
 
Jag satt i en och en halv timme på balkongen idag. Vindstilla i söderläge med gassande sol, en bok som sällskap. När jag klev in doftade jag av solvarm hud.

Mina tankar om influencers & reklam

ok
 
Jag har tänkt en del på det här med influencers den senaste tiden och jag vet inte varför, men det är något med själva ordet som skaver lite i mig.
 
Kanske blir det generellt så, när man använder ett stort begrepp som får rymma väldigt många olika slags människor och uttryck. Som artist eller konstnär. Det finns ju massor av artister jag älskar och så en del som jag faktiskt avskyr. Konstnärer som jag tycker gör helt bisarra och värdelösa saker och de som är fantastiska, progressiva, spännande och begåvade. På samma vis finns det influencers som gör ett superbra jobb, står i framkanten i en helt ny bransch och leder den vidare. Och så finns det den typen av influencers som gör att det skaver i mig. Som solkar ner hela min uppfattning av begreppet, fast de inte borde få så stort utrymme.
 
För jag tänker att det vi måste skilja på är influencers som inspirerar och influerar inom något som ger ett värde för mottagaren. Något mer konkret som går att utveckla, både för influencern och mottagaren. För mig är det helt okej att folk tar titeln influencer och inspirerar inom typ matlagning, mode, musik, kultur, sport, skrivande, hälsa, miljö, feminism, smink… eller en mix av allt ihop. Och det är helt okej att tjäna pengar på detta genom marknadsföring och olika samarbeten (så länge det märks ut tydligt, men det är en diskussion som de flesta hajat vid det här laget).
 
Men så har vi den här gruppen av influencers som bara vill inspirera till mer konsumtion. Där det är köpandet som genomsyrar allt och i princip det enda man visar upp är lyxiga resmål, en snygg kropp på en strand, nya mobilskal och köplänkar till olika plagg. Det blir snabbt så oerhört platt och jag har svårt att se hur det kommer att kunna hålla i längden. För mottagare bryr sig om trovärdighet och relevans. Och det betyder att man inte kan vara ambassadör för hur många olika slags hudvårdsmärken som helst eller tipsa om 50 nya tröjor att köpa varje vecka. Min förhoppning är att peaken på den typen av reklam sker nu och att både varumärken och influencers kommer att bli smartare samt mer strategiska och restriktiva framöver.
 
För jag tror att man även som influencer kommer behöva ett större syfte för att orka med. Det måste finnas en ambition, precis som bra artister kämpar på för att de i grunden vill sprida sin musik – inte tjäna pengar. Sedan kan man absolut få bli rik på kuppen som en bieffekt av sin passion, det har jag inget emot. Men det kan aldrig vara ens huvudsyfte. Att bara tjäna pengar på att lägga ut adlinks till Gina Tricot-plagg med mål att få sin målgrupp, ofta unga tjejer och kvinnor, att konsumera mer, det håller inte i längden. Och det är där det skaver rejält.
 
Självklart är detta till stor del influencernas ansvar, om inte annat mest för deras egna skull. Men även varumärkena och reklam- och PR-byråerna som jobbar med dessa har en roll i det hela. Jag själv arbetar ju på reklambyrå och ett av mina dagliga dilemman handlar om hur jag ska lyckas sälja varumärkenas produkter utan att falla i facket för konsumtionshets och omoral. Och just där tror jag det handlar om att sälja grejer på ett smartare och starkare sätt. För ja, de flesta människor kommer behöva ett telefonabonnemang men då kanske de kan välja ett som skänker sin vinst till välgörenhet. Eller om jag ska göra reklam för träningsskor så kanske det snarare ska handla om känslan av att klara nya mål, inte om en viss studsfunktion i sulan. Det är jättesvårt och ibland omöjligt, för i slutändan handlar det ju ändå om att tjäna pengar, det är jag medveten om. Men jag försöker hela tiden utmana och göra det så bra och smart och sunt som möjligt.
 
Därför är jag också extra mån om att tänka till på sådana här saker kring influencers. För rätt vad det är så sitter jag i ett möte och så säger någon, ibland en kund, ibland nån på byrån: ”Och så kan vi väl lägga på några influencers också?”, som att det vore samma sak som att köpa en helsida i Aftonbladet. För det kan det ju vara om man struntar i vem man väljer, vad den står för och vilka samarbeten den gjort innan. Men då blir det sällan särskilt bra heller. Därför är det mycket viktigare med influencers med en passion och ett större syfte, någon som passar varumärket. Det är först då det blir bra på riktigt.
 
Och ja, själv är jag väl knappast någon influencer med min blogg och mitt lilla Instragramkonto. Inte i den bemärkelsen att jag tjänar pengar på att influera andra i alla fall. Faktum är att jag går back varje månad på att driva den här bloggen eftersom jag betalar för att det inte ska synas någon störig reklam. Men jag ser det som att jag betalar för en fritidsaktivitet där jag får vara kreativ på en massa olika sätt och dessutom får respons från en samling smarta och trevliga människor så gott som dagligen och just nu räcker det för mig. Sedan om jag kan influera någon till att upptäcka nya låtar, laga mer vegetarisk mat, köpa saker på auktion, våga gå utanför ramarna när de klär sig eller ta upp ett dokument och skriva, då är det en fantastisk bonus och något jag är väldigt stolt över.
 
Så tack för att ni läser! Har ni några fler tankar kring detta område så får ni jättegärna dela dem. Och om inte det framgick så vill jag understryka att det finns väldigt många influencers som gör ett otroligt bra jobb och att det är de som också borde få uppmärksamhet och bra betalt för detta. Då har vi snart en ny bransch full av möjligheter som dessutom drivs främst av unga kvinnor, det känns extra bra.

Höstdagbok – del 5

Södermalm
 
Tiden går så fort, varenda timme springer förbi. Det är fyra dagar kvar tills jag boardar planet mot New York och innan dess ska tjugo noveller läsas, ett tiotal uppgifter lösas, en väska packas och hundratals ord skrivas. I en kamp om att hinna allt dikterar jag långa listor på allt jag måste komma ihåg, sedan glömmer jag att kolla på dem. I slutändan löser sig det mesta ändå.
 
Tiden går så fort, men igår kväll segade den sig förbi. De två timmarna under Sveriges VM-kval mot Italien var evighetslånga och jag satt som på nålar i soffan. Aldrig tidigare har minuter gått så sakta och en seger bubblat så starkt. Tänk vad fint det är ändå, att få dela det med sina vänner, både frustrationen och glädjen. Och tänk så mycket roligare det blir när man sätter sig in och lär sig lite. Att kunna startelvan, ha koll på frisparkarna och diskutera laguppställningen… Det händer något med mig när jag får kliva in på nya marker och plötsligt känner att jag har koll.
 
Tiden går så fort, jag hinner knappt skriva här längre. Men jag har så mycket jag tänker på och vill berätta för er. Bilder att visa, låtar att spela, saker att säga. Samtidigt läste jag ett par kloka ord här om dagen som fick mig att ifrågasätta en del av det digitala livet. Kanske inte just det här forumet, men andra.
 
”Känner folk som är roligare i sociala medier än över en öl. De har sin bästa tid nu. Känner folk som är roligare över en öl än i sociala medier. Konversatörerna, estradörerna, förförarna. De blanka bardiskarna ligger kvar här ute i natten, försöker ropa dem tillbaka.”
 
Och jag frågar mig: vill jag verkligen vara en sån som är rolig och bra i sociala medier, som har sin bästa tid just nu? Kanske borde jag satsa mer på det där andra. På verkligheten och dess konversationer, estrader och förförelser. Kanske kan jag lyckas med båda? Om bara tiden kunde gå hälften så fort…

Höstdagbok – del 4

autumn
 
Det är en torsdagskväll i oktober. Jag har tagit bussen till IKEA i Kungens kurva och går varv på varv i det spiralformade varuhuset. Framför mig skjuter jag en kundvagn som jag fyller med kuddar och matlådor och ljus. Massor av ljus. 153 stycken för att vara exakt. ”Det behövs för att överleva vintern”, tänker jag när jag närmar mig kassan.
 
För ja, det gäller att tänka framåt när mörkret sänker sig allt tidigare om dagarna. Trots det bär jag på en känsla av att hösten varit mild och snäll. Inte bara vädermässigt utan liksom i sin framtoning. Hittills har den gått ganska snabbt utan att vara sådär gråtung och trist som jag vet att den kan vara. Kanske är det ett ålderstecken hos mig, kanske är det bara någon som vill oss väl.
 
Och nu är det tisdag och jag har kokat en soppa och ätit den med surdegsbröd. Ur högtalarna strömmar ett favoritalbum med Jonathan Johansson och idag går visst vartenda ord in. ”Man måste bära en rymd på axlarna. Man måste härma dom som vaknar och vet vad dom vill ha.” Och jag låter orden bli till inspiration för jag har massor att skriva, så jag går in i vardagsrummet och tänder 16 av de 153 ljusen, slår mig ned i soffan med datorn och börjar. Prick nu.

Höstdagbok – del 3

Fonus – Säg det. 6 av 10 önskar att de oftare sa "jag älskar dig" till sina nära.
 
Flowet kommer aldrig på beställning. Flowet kommer kl. 23.54 efter att jag väntat hela kvällen. Det är först nu jag finner ro att samla tankarna, kan formulera orden, får allting att falla på plats. Min aviga dygnsrytm har alltid varit både en last och en tillgång. Så många försummade nätter jag tillbringat i skenet av datorn, så många kreativa och viktiga saker det mynnat ut i. Tusentals gånger har jag tänkt att jag ska förändra mina rutiner, lika många gånger har jag misslyckats. Det går bara inte.
 
Så klockan är 23.54 och jag slår på ett lugnt album, plockar fram papper och bläckpenna och börjar göra listor. Över sådant jag undrar, rädslor jag har och det som är viktigt. Det är svårt. En stor del av mig har alltid sett framtiden som ett jobbigt ämne och jag tror det beror på att min rationella sida tar över alldeles för mycket. För någon som måste kunna svara på hur vägen dit ser ut är det svårt att drömma iväg. Även om det inte är någon annan än jag själv som avkräver mig på exakta svar så hindrar det mig från att måla upp bilder. Sakta, sakta tvingar jag mig att göra det ändå. För att det som är svårt oftast är det som är nyttigt.
 
Flow och framtid och kreativitet är komplicerade saker. Men ibland händer det att det bara klaffar och känns bra. Som i den där annonsen jag skrev för Fonus. Den tycks ha landat rätt och när jag ser den på tunnelbanan sent en onsdagskväll på väg hem kan jag inte låta bli att stolt fota av den i smyg. För man vet aldrig med idéer. Ibland blir de bra, ibland bara skräp. En sak är i alla fall säker: de kommer inte på beställning, de kommer när de själva vill. Oftast sent om nätterna för min del och då får det väl vara så.

Höstdagbok – del 2

museum
 
Det är måndag och jag tänker på resmål. Paris, Köpenhamn och Rom. Något i mig kliar och längtar efter att åka iväg. En weekend på egen hand i en annan stad. Ett par dagar av ännu oupptäckta restauranger, färgglada trånga gator, nya miljöer att fylla kameran med. Jag vill ha höstens sista solstrålar i mitt ansikte, en resväska i handen. Det är en vision som känns helt perfekt.
 
Men så tvekar jag, för igår fann jag mig ståendes på en konstutställning som jag inte ville vara på. Jag gick omkring och läste på några av skyltarna, tittade med spelad entusiasm på verken, försökte känna något. Men det var som att själva tanken på att gå på konstutställning var mer givande än att verkligen vara där. Jag gillade bilden av mig själv som någon som klär sig i röd basker, trotsar gråtungt söndagsregn och tillbringar eftermiddagen på museum. Fast i själva verket ville jag bara kura ihop mig inomhus, långt därifrån. Efter fyrtiofem minuter gav jag upp, ringde och beställde pizza och åkte hem till en vän. Slut på fasad för stunden.
 
Och tänk om det skulle bli samma sak där i något annat land. Att jag skulle inse att jag plötsligt stod där bara för att gillade tanken på det så mycket. Långt mer än själva verkligheten. Nej, jag vet inte om det är värt att chansa. Kanske ska jag hålla mig till Stockholms gator under oktober. Nöja mig med att testa ett nytt café, åka till en stadsdel där jag aldrig varit och strosa omkring bland främmande hus. Flykten behöver inte alltid bli så lång, för när risken finns att man ångrar sig är det skönt att ha nära hem.

Höstdagbok – del 1

Oktober. Där sommardagboken en gång tog slut får höstdagboken försöka ta vid. En liten inblick i mitt liv så gott som varje måndag, varsågoda att stiga på.
 
autumn
 
Oavsett hur hårt vi klamrade oss fast vid sommaren så är den över nu. Hösten har anlänt och solen har slutat väcka mig om morgnarna. Idag möttes jag bara av en gråtung himmel och snart kommer det vara ett kompakt becksvart mörker istället. Tänk att man förvånas lika mycket varje år. Förmågan att glömma bort är nog det som gör att vi överlever och det gäller inte bara årstiderna.
 
Något har hänt sedan sommardagboken tog slut. Jag har börjat skriva. Eller, jag har ju alltid skrivit och gör det varje dag i mitt arbete, men nu har jag påbörjat en kurs vid sidan av mitt jobb. En kurs där jag får lära mig att analysera litteratur och skriva skönlitterärt. Det är kanske det svåraste och bästa jag gör just nu. Svårt på så sätt att jag aldrig skrivit på det viset tidigare, på riktigt liksom. Att blogga eller skriva reklamfilmsmanus eller annonser är inte alls samma sak (hur mycket man än vill inbilla sig det). Igår satt jag i sex timmar med 800 ord och kastade dem fram och tillbaka utan att bli nöjd. Min respekt för författare växer varenda sekund kan jag lova. Men det är också bra, ja till och med bäst, för att det är ett så konkret lärande. Jag har saknat den där tydliga utvecklingskurvan som är svår att kräva när man arbetar. Nu har jag angivna boksidor att läsa, övningar att göra, feedback att ge och det är så tydligt hur jag lär mig nya saker för varje gång. Det enda negativa, förutom att det är svårt och gör mig otroligt självkritisk, är att jag får mindre tid till bloggen. Men det får vi faktiskt stå ut med.
 
För att vakna till liv ur mitt komaliknande sömntillstånd försöker jag att promenera till jobbet så ofta som möjligt. Nyvaken går jag vägen till Gullmarsplan, förbi Koleraparken, över Skanstullsbron och Götgatan upp. Varje morgon passerar jag alltså förbi Trädgården, den kanske tydligaste markören för sommar. Idag när jag kikade in över staketet såg allt stängt och övergivet ut. Gungorna hängde stilla i sina grova rep. Discokulorna glittrade bland trötta höstlöv. Kontrasterna var slående. Kanske är det en metafor för hur vi borde vara – lite glitter bland allt det vissna.
 
Nej usch, det blev alldeles för smetigt. Dessutom har min nya kurs lärt mig att man ska vara sparsam med metaforer. Vi stryker det. Nu ska jag fortsätta skriva.