Höstdagbok – del 5

Södermalm
 
Tiden går så fort, varenda timme springer förbi. Det är fyra dagar kvar tills jag boardar planet mot New York och innan dess ska tjugo noveller läsas, ett tiotal uppgifter lösas, en väska packas och hundratals ord skrivas. I en kamp om att hinna allt dikterar jag långa listor på allt jag måste komma ihåg, sedan glömmer jag att kolla på dem. I slutändan löser sig det mesta ändå.
 
Tiden går så fort, men igår kväll segade den sig förbi. De två timmarna under Sveriges VM-kval mot Italien var evighetslånga och jag satt som på nålar i soffan. Aldrig tidigare har minuter gått så sakta och en seger bubblat så starkt. Tänk vad fint det är ändå, att få dela det med sina vänner, både frustrationen och glädjen. Och tänk så mycket roligare det blir när man sätter sig in och lär sig lite. Att kunna startelvan, ha koll på frisparkarna och diskutera laguppställningen… Det händer något med mig när jag får kliva in på nya marker och plötsligt känner att jag har koll.
 
Tiden går så fort, jag hinner knappt skriva här längre. Men jag har så mycket jag tänker på och vill berätta för er. Bilder att visa, låtar att spela, saker att säga. Samtidigt läste jag ett par kloka ord här om dagen som fick mig att ifrågasätta en del av det digitala livet. Kanske inte just det här forumet, men andra.
 
”Känner folk som är roligare i sociala medier än över en öl. De har sin bästa tid nu. Känner folk som är roligare över en öl än i sociala medier. Konversatörerna, estradörerna, förförarna. De blanka bardiskarna ligger kvar här ute i natten, försöker ropa dem tillbaka.”
 
Och jag frågar mig: vill jag verkligen vara en sån som är rolig och bra i sociala medier, som har sin bästa tid just nu? Kanske borde jag satsa mer på det där andra. På verkligheten och dess konversationer, estrader och förförelser. Kanske kan jag lyckas med båda? Om bara tiden kunde gå hälften så fort…

Höstdagbok – del 4

autumn
 
Det är en torsdagskväll i oktober. Jag har tagit bussen till IKEA i Kungens kurva och går varv på varv i det spiralformade varuhuset. Framför mig skjuter jag en kundvagn som jag fyller med kuddar och matlådor och ljus. Massor av ljus. 153 stycken för att vara exakt. ”Det behövs för att överleva vintern”, tänker jag när jag närmar mig kassan.
 
För ja, det gäller att tänka framåt när mörkret sänker sig allt tidigare om dagarna. Trots det bär jag på en känsla av att hösten varit mild och snäll. Inte bara vädermässigt utan liksom i sin framtoning. Hittills har den gått ganska snabbt utan att vara sådär gråtung och trist som jag vet att den kan vara. Kanske är det ett ålderstecken hos mig, kanske är det bara någon som vill oss väl.
 
Och nu är det tisdag och jag har kokat en soppa och ätit den med surdegsbröd. Ur högtalarna strömmar ett favoritalbum med Jonathan Johansson och idag går visst vartenda ord in. ”Man måste bära en rymd på axlarna. Man måste härma dom som vaknar och vet vad dom vill ha.” Och jag låter orden bli till inspiration för jag har massor att skriva, så jag går in i vardagsrummet och tänder 16 av de 153 ljusen, slår mig ned i soffan med datorn och börjar. Prick nu.

Höstdagbok – del 3

Fonus – Säg det. 6 av 10 önskar att de oftare sa "jag älskar dig" till sina nära.
 
Flowet kommer aldrig på beställning. Flowet kommer kl. 23.54 efter att jag väntat hela kvällen. Det är först nu jag finner ro att samla tankarna, kan formulera orden, får allting att falla på plats. Min aviga dygnsrytm har alltid varit både en last och en tillgång. Så många försummade nätter jag tillbringat i skenet av datorn, så många kreativa och viktiga saker det mynnat ut i. Tusentals gånger har jag tänkt att jag ska förändra mina rutiner, lika många gånger har jag misslyckats. Det går bara inte.
 
Så klockan är 23.54 och jag slår på ett lugnt album, plockar fram papper och bläckpenna och börjar göra listor. Över sådant jag undrar, rädslor jag har och det som är viktigt. Det är svårt. En stor del av mig har alltid sett framtiden som ett jobbigt ämne och jag tror det beror på att min rationella sida tar över alldeles för mycket. För någon som måste kunna svara på hur vägen dit ser ut är det svårt att drömma iväg. Även om det inte är någon annan än jag själv som avkräver mig på exakta svar så hindrar det mig från att måla upp bilder. Sakta, sakta tvingar jag mig att göra det ändå. För att det som är svårt oftast är det som är nyttigt.
 
Flow och framtid och kreativitet är komplicerade saker. Men ibland händer det att det bara klaffar och känns bra. Som i den där annonsen jag skrev för Fonus. Den tycks ha landat rätt och när jag ser den på tunnelbanan sent en onsdagskväll på väg hem kan jag inte låta bli att stolt fota av den i smyg. För man vet aldrig med idéer. Ibland blir de bra, ibland bara skräp. En sak är i alla fall säker: de kommer inte på beställning, de kommer när de själva vill. Oftast sent om nätterna för min del och då får det väl vara så.

Höstdagbok – del 2

museum
 
Det är måndag och jag tänker på resmål. Paris, Köpenhamn och Rom. Något i mig kliar och längtar efter att åka iväg. En weekend på egen hand i en annan stad. Ett par dagar av ännu oupptäckta restauranger, färgglada trånga gator, nya miljöer att fylla kameran med. Jag vill ha höstens sista solstrålar i mitt ansikte, en resväska i handen. Det är en vision som känns helt perfekt.
 
Men så tvekar jag, för igår fann jag mig ståendes på en konstutställning som jag inte ville vara på. Jag gick omkring och läste på några av skyltarna, tittade med spelad entusiasm på verken, försökte känna något. Men det var som att själva tanken på att gå på konstutställning var mer givande än att verkligen vara där. Jag gillade bilden av mig själv som någon som klär sig i röd basker, trotsar gråtungt söndagsregn och tillbringar eftermiddagen på museum. Fast i själva verket ville jag bara kura ihop mig inomhus, långt därifrån. Efter fyrtiofem minuter gav jag upp, ringde och beställde pizza och åkte hem till en vän. Slut på fasad för stunden.
 
Och tänk om det skulle bli samma sak där i något annat land. Att jag skulle inse att jag plötsligt stod där bara för att gillade tanken på det så mycket. Långt mer än själva verkligheten. Nej, jag vet inte om det är värt att chansa. Kanske ska jag hålla mig till Stockholms gator under oktober. Nöja mig med att testa ett nytt café, åka till en stadsdel där jag aldrig varit och strosa omkring bland främmande hus. Flykten behöver inte alltid bli så lång, för när risken finns att man ångrar sig är det skönt att ha nära hem.

Höstdagbok – del 1

Oktober. Där sommardagboken en gång tog slut får höstdagboken försöka ta vid. En liten inblick i mitt liv så gott som varje måndag, varsågoda att stiga på.
 
autumn
 
Oavsett hur hårt vi klamrade oss fast vid sommaren så är den över nu. Hösten har anlänt och solen har slutat väcka mig om morgnarna. Idag möttes jag bara av en gråtung himmel och snart kommer det vara ett kompakt becksvart mörker istället. Tänk att man förvånas lika mycket varje år. Förmågan att glömma bort är nog det som gör att vi överlever och det gäller inte bara årstiderna.
 
Något har hänt sedan sommardagboken tog slut. Jag har börjat skriva. Eller, jag har ju alltid skrivit och gör det varje dag i mitt arbete, men nu har jag påbörjat en kurs vid sidan av mitt jobb. En kurs där jag får lära mig att analysera litteratur och skriva skönlitterärt. Det är kanske det svåraste och bästa jag gör just nu. Svårt på så sätt att jag aldrig skrivit på det viset tidigare, på riktigt liksom. Att blogga eller skriva reklamfilmsmanus eller annonser är inte alls samma sak (hur mycket man än vill inbilla sig det). Igår satt jag i sex timmar med 800 ord och kastade dem fram och tillbaka utan att bli nöjd. Min respekt för författare växer varenda sekund kan jag lova. Men det är också bra, ja till och med bäst, för att det är ett så konkret lärande. Jag har saknat den där tydliga utvecklingskurvan som är svår att kräva när man arbetar. Nu har jag angivna boksidor att läsa, övningar att göra, feedback att ge och det är så tydligt hur jag lär mig nya saker för varje gång. Det enda negativa, förutom att det är svårt och gör mig otroligt självkritisk, är att jag får mindre tid till bloggen. Men det får vi faktiskt stå ut med.
 
För att vakna till liv ur mitt komaliknande sömntillstånd försöker jag att promenera till jobbet så ofta som möjligt. Nyvaken går jag vägen till Gullmarsplan, förbi Koleraparken, över Skanstullsbron och Götgatan upp. Varje morgon passerar jag alltså förbi Trädgården, den kanske tydligaste markören för sommar. Idag när jag kikade in över staketet såg allt stängt och övergivet ut. Gungorna hängde stilla i sina grova rep. Discokulorna glittrade bland trötta höstlöv. Kontrasterna var slående. Kanske är det en metafor för hur vi borde vara – lite glitter bland allt det vissna.
 
Nej usch, det blev alldeles för smetigt. Dessutom har min nya kurs lärt mig att man ska vara sparsam med metaforer. Vi stryker det. Nu ska jag fortsätta skriva.

Sommardagbok – del 7

hästö
 
Folk säger att sommaren är slut. Att det känns i luften, att den är annorlunda nu. Jag antar att de har rätt. Slut på sommar betyder nog slut på sommardagbok. Det här får bli mitt sista lilla kapitel för ett tag. Men det var fint att skriva av sig, att försöka hitta orden på sådant som känns, få dela lite tankar med er. Och kanske blir det en höstdagbok sen. Den som läser vidare här får se.
 
I helgen var jag ute i skärgården på min kompis Annas landställe. Ett par långa dagar med horisont och hav som utsikt, goda middagar kring ett stort bord och en brun labrador att klappa på. Det var fint. Vissa platser försätter en verkligen i ett lugn. Där ute kan jag somna i en av de mjuka sofforna halv fyra på eftermiddagen. Vakna före alla andra om morgonen och sitta en stund själv på altanen. Sluta ögonen och känna saltstänk från havet när vi studsar fram med båten. Vi ville verkligen inte åka hem igår kväll utan stannade kvar så länge det var möjligt, tills solen började gå ned. En kvart före midnatt kom vi ändå hem till Stockholm och för första gången på länge kändes min älskade stad för högljudd och vass, för stressig och burdus.
 
Det blir inte bättre av att de bygger om på Hemköp i Skanstull och ingenting i butiken står på rätt plats längre. Brödet är vid konserverna och osten vid kexen och schampot bland salladsdressingarna. Det är totalt kaos och omöjligt att hitta någonting. Jag går varv på varv och letar efter sakerna på min inköpslista. Drar korgen efter mig i de trånga, sneda gångarna och känner energin försvinna. Vänder till slut hem utan kronärtskockor och dijonsenap. Senare på kvällen tänker jag att butiken är en spegling av min hjärna. Ingenting står på rätt plats längre, allt är en enda röra, renovering pågår och den ansvarige ber om ursäkt. Förlåt ni som drabbas.
 
Nu ska jag samla ihop mina tankar och skapa ordning. Sammanställa sommaren och göra bokslut. Linda in det vassa med Stockholm i mjuka stråkar, fylliga arrangemang, ljuva harmonier. Boka ett bord för tre på en favoritkrog. Kanske springa på en gammal bekant. Återkoppla på alla obesvarade meddelanden. Köpa skor till helgens bröllopsfest. Sortera kvitton, strukturera upp datum, ställa livet till rätta. Låta sommaren sakta övergå till höst.

Sommardagbok – del 6

klippor
 
Hej jag är tillbaka. Tillbaka i Stockholm, på jobbet, i bloggen. Jag ville skriva något klokt i det här inlägget men det känns inte som om orden faller på plats. Det som brukar gå så enkelt känns nu plötsligt svårt och allt blir dåligt och jag raderar och börjar om. Börjar om om om, det här är fjärde gången nu och det blir ändå inte bra.
 
Jag vill skriva om att jag är tillbaka. Om att jag har massor bilder och ord att dela med er men att jag inte riktigt vet hur jag ska göra det. Det är något med det klassiska bloggandet där man berättar om en dag i bilder och med korta texter som känns så tråkigt. Eller hur fina saker visas upp tillsammans med en adress till platsen där man kan köpa dem. Kläder, konst och mat att konsumera. Jag har gjort det så många gånger och på något vis känns det lite trist nu. Det får mig att längta efter något nytt. En slags utveckling av formatet, men jag vet varken vad eller hur så jag fortsätter skriva som jag alltid gjort.
 
När jag inte skriver så tänker jag. Efter fjorton dagar på resande fot i konstant umgänge med andra kände jag ett starkt behov av att få vara lite själv. Så i helgen gav jag mig tid att tänka och känna och reflektera. Det är både svårt och skönt, men det känns alltid bättre efteråt.
 
Jag tänker på all den tid jag ägnar åt att tänka på specifika människor. Människor som antagligen inte ägnar en sekund åt att tänka på mig. Det är en sådan tankemässig obalans vi lever i. (Om du bara visste att jag tänkte på dig nu.) Kanske finns det någon som ofta tänker på mig utan att jag har någon aning om det. Vem är det och vad tänker den? Och alla ni som bara är prickar i statistiken utan att lämna spår i form av kommentarer, ni tänker antagligen mer på mig än vad jag gör på er. Förlåt. Jag önskar jag kunde jämna ut balansen lite. Berätta något för mig så ska jag tänka på dig.
 
En annan sak som jag fastnat för är hur känslor kan bli så fysiska ibland. Tristess till exempel. För mig känns det som något som gror inuti. Det ligger som en grå tung klump och sväller. En jäsande deg av likgiltighet, sömnighet, ingentinghet. Och så de där kliande ångestkänslorna. De som säger att något är fel men inte exakt vad – kanske allt – som får en att vrida sig, sucka högt, vandra planlöst. Inte förlamande nog för att få mig att ligga utslagen, men frustrerande på ett gnagande enträget vis. Och konstigt nog, fastän de varit så fysiskt påtagliga, så kan jag bara vakna upp och ha glömt dem. Från en dag till en annan. Idag finns visst bara en liten grå tristessklump kvar, det är allt.
 
Och nu ligger det massor av ord här i någon slags sammanhängande ordning. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller begripligt eller ens intressant men jag tänker att det får duga. Att börja om en femte gång kommer jag inte göra, jag har fullt upp med att tänka på annat och andra.

Sommardagbok – del 5

glass
 
Har ni tänkt på att ibland upplever man vissa intensiva stunder, tydliga ögonblick, som man vet att man kommer minnas framöver? Som man vet kommer definiera en viss tid? Igår kväll upplevde jag ett sådant. Jag hade varit hos Karin i Bagarmossen och hämtat upp min extranyckel. Klockan var runt halv tio på kvällen och Stockholm kändes semestertomt. Ett lätt sommarregn föll och färgade marken svart, spred en tung varm doft av våt asfalt. Jag cyklade längs tomma cykelbanor, fick ett infall att lyssna på Marie Fredriksson och pluggade in hörlurarna i öronen. Swischade sedan fram genom Enskededalen på min pappas gamla Crescent, ”känna önskan om en tid så ljus som friheten” och allting var så perfekt då.
 
Semestern är för mig en viktig tid för att hitta inspiration. Jag vill fylla min hjärna med nya intryck, väcka skaparlusten och försöka tyda ut vad jag tycker om. Och mer och mer inser jag att jag dras till gamla saker. När andra hyllar nya avsnitt av Game of Thrones på HBO och shoppar nyproducerad plast vill jag bara dyka ner i litteraturen. Jag vill titta på konst, spela 300 år gamla cellostycken av Bach, samla färgglada stenar på en strand. Köpa en antik matta med ett mönster av vävda apor och förälska mig i en djupblå tavla. Det låter kanske pretentiöst och självklart konsumerar även jag nya saker, men det finns så mycket att hämta i kulturen som får mig att må bra. Det är där jag vill inspireras just nu.
 
Idag är det sista dagen i juli. Sista semesterveckan. Blotta tanken på att sommaren skulle närma sig sitt slut skrämmer mig. Jag satt och pratade med Karin på tåget från Arlanda och vi kom in på frisyrer och olika stilar man ville ha framöver. ”Nämn bara inte h-ordet”, väste jag. ”H-ordet?”. ”Ja, hösten…” Så fort jordgubbarna slutat säljas är det som att man börjar ge allt för hösten istället. Det är nystart och stickade tröjor, blanka kalendrar och ulliga halsdukar. Och visst, det har också sin charm men låt oss dra ut på sommaren lite till. Tiden för höst kommer i slutet av september och varar ända fram till jul. Jag vill låta augusti vara den fantastiska sommarmånad som den faktiskt kan vara. Det förtjänar både den och vi.

Sommardagbok – del 4

przno
 
God morgon från fiskebyn Przno i Montenegro. De andra ligger fortfarande och sover men jag hade svårt för att blunda mig igenom luftkonditioneringens brummande och dess svala drag, så istället har jag smugit mig upp på terassen. Utsikten här är magisk. Grönklädda berg, ett dimblått hav och små vita hus med röda tak som ligger utpositionerade längs viken. Fastän klockan är åtta är luften redan fuktig och varm – omslutande, omhuldande, som en omfamning av sommar.
 
Det märks att det är semestertider nu, kanske mer än förr. Era kommentarer och små staplar i statistiken blir färre och jag tänker att det är klokt. Unna er sommar, unna er att koppla ned och koppla av. Det tänkte jag också göra och det fina är ju att den här platsen finns kvar, precis som den gjort i snart tolv år.
 
Jag pratade med en vän om just det här om dagen. Om saker som är föränderliga och saker som finns kvar. Och vikten av att låta rätt sak komma först. Att tankar, känslor och mående är sådant som kommer och går. Som ändras med tid och som inte behöver vara beständigt. Medan fysiska ting och platser – en takterrass, en maträtt, en cykel – är sådant som kommer finnas kvar i någorlunda samma form under en längre period. Och just därför borde det inte prioriteras lika högt. I vår diskussion kändes allting självklart, nu vet jag inte om det blev lika tydligt för er.
 
Men en sak är säker: jag sitter här i min solstol i Montenegro. Framför mig har jag en dag i sällskap av några av mina allra bästa vänner, vi ska till stranden och läsa böcker, spela yatzy, blunda mot solen, bada i det kristallklara vattnet. Havet, böckerna och Przno är beständiga saker. De finns här i morgon, i övermorgon och nästa vecka också. Det viktigaste idag är mitt goda humör, mina förhoppningar inför dagen och min kärlek till mina vänner. Det ska jag ta vara på nu.

Sommardagbok – del 3

melon
 
Jag vaknar till med ett ryck. Klockan visar 12.31 och jag har slumrat till ute på balkongen. Den är mitt andra hem, jag bor här nu. Ligger utsträck på filtar och handdukar iförd tunna kläder eller knappt några kläder alls. Plöjer hungrigt bok efter bok. Äter upp författarnas ord längs med sidorna. Tack för maten Tone Schunnesson, Ebba Witt-Brattström och Martina Montelius. Jag förtär era ord och jag sätter i mig annat.
 
För några dagar sedan till exempel, då gick jag till Ica Globen och köpte en stor vattenmelon. Fyra kilo. Den har snart tagit slut. Smaken är perfekt och utseendet är estetiskt tilltalande. Som om någon försökt paketera och sälja sommar i en välsmakande triangel. Jag är skadad av mitt jobb inser jag, jag borde sluta tänka så mycket på reklam och låta melon vara frukt. Bara äta den i stora bitar med isvatten och kaffe till.
 
Igår fann jag mig själv på ett dansgolv utan att vilja vara där. Det var en plötslig känsla av ifrågasättande som drabbade mig. Vilka platser vill jag vara på, vem vill jag vara? Och så insikten: om inte du själv vill ditt eget bästa, vem ska då vilja det? Så jag tog en taxi hem och skrev en lista över saker jag vill göra den här lediga veckan. Saker som ger samma goda känsla som att konsumera melon och litteratur på balkongen.
 
Cykla med vinden i håret. Besöka museum. Testa olika glassbarer. Gå i second hand-affärer. Titta på fotbolls-EM. Ta kvällsdopp i svalkande vatten. Möblera om hemma. Fotografera. Laga nya maträtter. Skriva.
 
Det är vad jag ska göra nu.