Det är en torsdagskväll i oktober. Jag har tagit bussen till IKEA i Kungens kurva och går varv på varv i det spiralformade varuhuset. Framför mig skjuter jag en kundvagn som jag fyller med kuddar och matlådor och ljus. Massor av ljus. 153 stycken för att vara exakt. ”Det behövs för att överleva vintern”, tänker jag när jag närmar mig kassan.
För ja, det gäller att tänka framåt när mörkret sänker sig allt tidigare om dagarna. Trots det bär jag på en känsla av att hösten varit mild och snäll. Inte bara vädermässigt utan liksom i sin framtoning. Hittills har den gått ganska snabbt utan att vara sådär gråtung och trist som jag vet att den kan vara. Kanske är det ett ålderstecken hos mig, kanske är det bara någon som vill oss väl.
Och nu är det tisdag och jag har kokat en soppa och ätit den med surdegsbröd. Ur högtalarna strömmar ett favoritalbum med Jonathan Johansson och idag går visst vartenda ord in. ”Man måste bära en rymd på axlarna. Man måste härma dom som vaknar och vet vad dom vill ha.” Och jag låter orden bli till inspiration för jag har massor att skriva, så jag går in i vardagsrummet och tänder 16 av de 153 ljusen, slår mig ned i soffan med datorn och börjar. Prick nu.
åh nu har vi verkligen den bästa årstiden. allt är som en tavla!
153. ett mycket rimligt antal skulle jag vilja säga.
Fint skrivet! Några (eller 153 för all del) ljus gör tillvaron så mycket lättare, så mycket drägligare, i dessa rusktider. Jag förvånas ofta över hur mycket bättre till mods jag känner mig när jag, efter en lång, krävande dag, tänder ett ljus (gärna med vaniljdoft) och låter det värma både mitt yttre och inre.