Julefrid

gran
 

22.07

Jag kliver in genom ytterdörren. Musik strömmar från vardagsrummet och du möter mig i hallen. Det är den 21 december och plötsligt även den sista dagen på decemberkollot. Vi packar; delvis ostrukturerat, delvis metodiskt. Fyller våra resväskor inför färden hem, resan mot jul.
 
Skrattretande symboliskt tömmer vi rödvinsboxen i köket och pressar ut två halvfulla glas. Den snirkliga kartongen flyttade in tillsammans med dig och nu får den flytta vidare ned i sopkärlet.
 
December har rusat iväg, kört som en blådåre i omkörningsfilen. Betett sig hänsynslöst och brutalt. Och till viss del tror jag att det var jag som satt där i passagerarsätet med bara en sak i tankarna: ”Spänn fast bältet, blunda hårt, snart är vi framme”.
 

16.48

Det är två dagar till jul. Jag sitter på kontoret med resväskan bredvid skrivbordet och en inkorg där man till slut börjar skymta botten. Snart lämnar jag den här staden, den som är ömsom outhärdlig, ömsom oemotståndlig.
 
I en vecka eller två säger jag farväl till långa dagar och bubblande nätter. För dit jag ska nu finns inga taxibilar. Inga affärer, inga restauranger, inga lokala Snapchatfilter. Inga bekanta främlingar, inga technogolv och inga varmkorvsmiddagar för 15 kronor.
 
Nu väntar familjens sällskap, god mat och åtta timmars sömn om nätterna. Tusenbitarspussel i vardagsrummet och bitande långpromenader längs åkrarna. Värme. Kärlek. Julefrid. Frid och fred. Kanske mer välbehövligt än någonsin i den här världen. Kom, kom, signade jul. Sänk dina vita vingar.

Att jobba i reklambranschen

reklam

Jag fick en kommentar här om dagen med en fråga och ett ämne som jag tänkte kunde vara lite intressant att lyfta för fler än bara frågeställaren.

Hej fin-Julia! Jag är nitton och har en fråga om copywriteryrket. Tycker det verkar intressant och roligt men undrar hur man kan ställa sig bakom den ändlösa konsumtionen. Verkligen ingen kritik mot dig eller ditt jobb jag bara undrar hur du ser på det, i miljöaspekt och så. Känns det aldrig som att man lurar på folk något, att man sitter som Krösus Sork och gnuggar händerna och går långa omvägar för att folk ska spendera mer. Eller måste man se det som att man gör något gott, att man presenterar lösningar på folks problem, men att man kanske bara väljer att se det man vill? Åter igen, ingen kritik, vet ju att du är en vettig person osv. har läst bloggen länge, tack för den! <3

Först och främst, tack för fina ord och en intressant fråga! Jag har ju jobbat på reklambyrå i fyra år nu och ja, det är ju en bransch som inte är helt oproblematisk. I slutändan handlar det ju ändå om att företag betalar pengar till oss (min byrå) för att få marknadsföring och i längden kunna dra in mer pengar själva. Det är liksom så det funkar (i de allra, allra flesta fall). Men samtidigt är det mycket mer komplext än så och långt ifrån all kommunikation jag gör handlar om att direkt uppmuntra folk till att köpa mer.

Mycket beror ju på vilka kunder man jobbar med och hur de vill framställa sig. Säg att jag exempelvis skulle jobba med SJ, då är ju självklart ett av målen att sälja fler tågresor. Men man kan också se det som att mitt jobb blir att få fler att åka tåg istället för att ta flyget, och då har man ju trots allt gjort marknadsföring för något som är bra (eller åtminstone bättre). Att få fler folk att köpa elbilar istället för dieseldrivna, välja en ekologisk, närproducerad cider istället för en som är importerad långt ifrån eller att betala för en musiktjänst istället för att ladda ner olagligt är ju också exempel på sådant som fortfarande är reklam och försäljning, men förhoppningsvis sådan som går åt rätt håll. Vi lever ju trots allt i ett samhälle som bygger på konsumtion, men kan vi påverka valen åt en positiv riktning så tror jag att vi är en god bit på väg.

Sedan får man absolut inte glömma bort och förminska sin egen roll och sitt ansvar i det hela. Det försöker jag ha med mig hela tiden, för trots att jag bara är en liten kreatör i hela marknadsföringsprocessen så kan jag påverka rätt mycket. Alltifrån vilka modeller vi väljer att ha med i en kampanj och hur de framställs, till hur vi tänker kring representation och jämställdhet i vårt innehåll. Där är jag så glad att jag får vara med och bestämma och jag hoppas verkligen att jag kan bidra med reklam som inte bara skriker ”köp!” utan får folk att tänka efter, känna något och bli positivt påverkade. Då känner i alla fall jag att jag gjort ett bra jobb.

Kanske kommer jag en dag att tröttna på reklambranschen och hur den fungerar, men då finns det ju många andra jobb att välja bland. Tills vidare försöker jag göra ett så bra jobb som möjligt där jag befinner mig nu genom att ge folk bra lösningar och påverka dem till bättre beslut.

Jag skulle kunna prata om det här länge till, men hoppas att detta gav svar på frågan och att ni förstår mitt resonemang någorlunda. Har ni fler frågor kring detta eller andra ämnen så får ni gärna lämna en kommentar så ska jag försöka att svara!

Nionde november 2016

what the fuck have you done
 
Jag vaknar upp onsdagen den nionde november 2016. Insnöad. Utmattad. Och framför allt: enormt besviken. I natt satt jag vaken till halv tre, följde alla valprognoser, de pekade åt rätt håll. Jag somnade nervös men hoppfull och slog upp ögonen klockan fem – till en verklig mardröm. Hopplösheten, besvikelsen, frustrationen och kanske allra mest hjälplösheten har bosatt sig hos mig. Känslan av att det spelar ingen roll vad jag tycker, vad jag gör, för världen brinner ändå framför mina ögon. Och i morgon kanske vi kan börja handla konkret, men idag vill jag bara ge upp. Så jag gör det. Vi hörs senare.

En söndag i oktober

tvätt
 
Det är söndag. Jag går ner i källaren för att tvätta bort min ångest. 60 grader, vittvätt, full centrifugering. Fyller fyra maskiner med kläder, står tålmodigt och väntar på att tiden ska rinna ut. Det är som om allting står still den där sista tvättmaskinsminuten.
 
badrum
 
”Vänster hand, ovansidan”, säger dörrvakten och sätter en svart stämpel på mig. Tolv timmar senare står jag i duschen och skrubbar av den. Nöter bort nattens eskapader under rinnande hett vatten.
 
borde
 
”Nästa vecka ska jag vara bra”, tänker jag. Från och med i morgon är det ordning som gäller. Så jag skriver en lista med ord om hur jag egentligen vill vara. Som om en bit papper skulle kunna förändra allting.
 
cello
 
Jag plockar upp min gamla cello. Den jag spelat på nästan dagligen under hela min tonårstid. Börjar långsamt med Bach. Fingrarna är olydiga, ljudet klanglöst. Fortsätter med Saint-Saëns ”Le Cygne”. Den handlar om en döende svan. Cellon låter falskt och sorgset. Svanen skriker döende, men på ett plågsamt fult sätt. Jag lägger ner.
 
skuggor
 
Om en och en halv vecka åker jag på semester. Lämnar landet och kontinenten. Tacka gudarna för det. För kanske är söndagen lite mindre söndag om man är på andra sidan jordklotet? Vi kan väl hoppas.

Lördagstankar

Några inte särskilt djupa tankar jag tänkte när jag var ledig i lördags och gick omkring hemma och fixade med lite av varje:
 
tomater & chili
”Tänk att jag odlat allt det här!” ”Undrar vad jag ska göra med alla chilis sen, de kanske går att frysa in…?” ”Eller ska man torka dem?”
 
frukost
”Finns det något bättre än helgfrukost? Nja, kanske helgbrunch i så fall.” ”Undrar om min vita morgonrock reflekteras i skeden nu?”
 
frukost
”Hehe, det gjorde den visst.” ”Jaja, nu ska jag äta macka med löskokt ägg, majonnäs och gräslök.”
 
bok
”Det är så skönt att jag är inne i en läsperiod nu. Att bara ligga här på soffan med en bok.” ”Huvudkaraktären är verkligen osympatisk, men på något underligt trevligt sätt.”
 
slakthusområdet
”Tänk om Slakthusområdet var lite mer som Köttbyn i Köpenhamn. Vad nice!” ”Då hade jag ju haft jättenära dit också.” ”Hoppas det blir så inom några år.”
 
godis
”Smågodisutbudet på Ica Globen har verkligen blivit sämre.” ”Tur att det finns sådana här mini-påsar, de är perfekta.” ”De rödgula napparna är så mycket godare än de rödgröna…”

En inblick i Julia Erikssons tankar

Alltså, hej, sorry, förlåt hörrni. Det känns som om all min inspiration valsade ut samma dag som jag fyllde tjugosex och sen valsade en massa jobb in och efter det den där himla magsjukan och nu vet jag inte riktigt vad som är kvar och dansar härinne längre. Mest känner jag att mina senaste inlägg är så… tråkiga och så känner jag att jag inte riktigt vet vad jag vill skriva om heller. Kom på mig själv med att påbörja ett inlägg om vitsippor i hjärnan, men alltså ärligt, nej. Nog för att vitsippa är min favoritblomma men någon måtta får det ändå vara.
 
På äkta millenials-vis har jag också nu fått ångest över att jag inte förändrar världen på något positivit sätt. Har börjat ifrågasätta sånt jag skriver och postar om huruvida det är ”content” som har något ”värde” för andra eller om det bara är ”fina saker” som spär på den ytliga bilden av samhället vi lever i. Ni hör, mycket djupa tankar som jag säkerligen inte är ensam om. Jaja. Egentligen vill jag ju bara att den här platsen ska vara fylld med inspirerande innehåll (som inte alltid måste vara särskilt djupt) och som uppmuntrar till kreativitet och väcker någon slags känsla hos er på andra sidan skärmen. Och det är jag säker på att den kommer vara snart igen. Kanske är nyckeln bara att skriva det här inlägget – mina tankar rakt upp och ned – för att få det ur mig och sedan gå vidare. Låt oss testa.
 
Men ja, en sista grej innan jag klickar på ”publicera” och får lite ågren över att jag skrivit det här extremt konstiga inlägget: har ni några tankar och önskemål på sådant ni vill se eller läsa om härinne så säg till! Kan inte lova att jag uppfyller allt men ska såklart göra mitt bästa. Puss & kram & slut på onsdagsrant!

Att vara tjugofem

ost & kex
 
semla
 
En sämre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag snart inte är det minsta ungdom längre. Hejdå billiga tåg- och flygbiljetter. Hej fullpris och vuxenliv. Men en bättre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag är tillräckligt gammal för att bestämma middagar själv men tillräckligt ung för att inte orka vara förnuftig jämt. Det är alltså fullt legitimt att inte orka laga middag en onsdagskväll utan istället blanda dipp, skära upp grönsaker och plocka fram ett gäng ostar och kex. Eller som idag, på lunchen, när det vräker ner snöblandat regn utanför fönstret, jag har ingen matlåda i kylen och är inte alls sugen på någon hämtmat från ställena omkring. Då kan jag gå till Sturekatten, köpa en semla och bestämma att den blir min lunch. Bara för att jag vill, bara för att jag var sugen, bara för att semlor är så gott. Så ja, ibland är tjugofem, på väg mot tjugosex, den absolut bästa åldern.

Weltschmerz

weltschmerz
 
Jag tror jag drabbats av weltschmerzDet första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar är att läsa nyheterna. Grubbla över hemskheterna i världen och tänka vad är det för tid vi lever i egentligen? Jag vet, det är helt tvärtemot vad jag skrev i mitt förra inlägg, men jag har verkligen försökt. Loggat in här så många gånger och tänkt att jag ska skriva om något fint och bra och inspirerande. Men alla ord blir dåliga. Jag jobbar med en stor kampanj på jobbet och meningarna vägrar falla på plats. Alla bilder jag tar med tanke om att visas upp här känns dyster novembergrå. Som om det aldrig blir riktigt ljust längre. Helst av allt vill jag bara ligga hemma i soffan och ägna mina djupaste tankar åt intrigerna i Paradise Hotel. Se Zlatan göra helt sjuka frisparksmål. Få lägga oändligt med timmar på att hitta de där rätta orden. Kanske baka en kaka på sin höjd, men inget mer än så.
 
Äh, vet ni vad. Jag är säkert tillbaka här snart med något recept på en god middag eller ett låttips. Under tiden ska jag ägna mig lite till åt tysk melankoli. Kan Lord Byron så kan jag. Auf Wiedersehen!

Tjugotre

Livet nu. En ständig balansgång mellan barn och vuxen, dum och förnuftig. Ena stunden planerar jag middagsmat och köper hem snittblommor. I nästa dricker jag varm choklad med alldeles för mycket socker i. Jag kreerar, presenterar och levererar mitt allra bästa på jobbet. För att i nästa stund dansa bort lördagskvällen i en väns lägenhet och skriksjunga till I love it på högsta volym. Ägnar fem minuter åt att fickparkera en bil och skrattar i tio åt en bild från helgen. Jag befinner mig någonstans i gränslandet och jag älskar och avskyr det på samma gång. Tjugotre. I vissa fall så gammal, i andra fall så ung, men för det mesta alldeles lagom.
 

Kyrkovalet 2013

Två nyanser av rosa, den ena viktigare än den andra idag.
 
Har du fått hem ett rosa röstkort? Bra. Öppna det, läs var din vallokal ligger och pallra dig dit idag. Du får nämligen rösta och du kan verkligen påverka. Idag genomförs kyrkovalet, ett många gånger bortglömt val och ett val där nu Sverigedemokraterna försöker plocka röster för att kunna få ännu mer inflytande över Sverige. Något som för mig är helt bisarrt men som faktiskt sker. För mig har kyrkan alltid varit en plats för alla. En plats där man förespråkar öppenhet och där man har högt i tak på mer än bara ett arkitektoniskt vis. Någon som står upp för de svaga, som för samman människor av olika åldrar, ursprung och åsikter. En viktig pelare i samhällsdebatten där grundbudskapet om alla människors lika värde alltid funnits med. Så vill jag att det ska fortsätta vara. Därför röstar jag i kyrkovalet idag.
 
Vill du veta mer om vilka du kan rösta på i kyrkovalet, läs här, och vill du se Magnus Betnér berätta varför du borde rösta, kolla på det här klippet. Din röst är viktig, kom ihåg det!