Månen är en tunn skärva som hänger över höghusen och jag har fyllt armarna av liv lagt det tätt intill och sjungit mina mildaste sånger för att skapa ro utan åror utan att fälla tårar och hemma på dörrmattan har traven med dagstidningar växt sig oändlig är tiden som går sida för sida tätt intill nästintill vill ha dig nära bilda hög bygga torn och midnattsmörkret fyller lägenheten när jag vandrar genom dess rum flyttar saker ställer i ordning viker undan och dukar mitt eget frukostbord lägger juicen på kylning gör det extra fint för mig för att jag kan för att jag vill och kanske har jag lärt mig att om inte jag så vem jag får och jag ska det var jag som åkte till Rom som tog stegen och sprang som målade taken och öppnade fönstren som övervann bergen och åkte till havet som köpte biljetten och skrev smsen som kände allting som ryms i ett år en evighet en skärva av tid min att forma min att fylla med liv ja må jag leva idag och många andra dagar.
Etikettarkiv: ålder
Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!
Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är verkligen jättejättefult. Fötterna längtar efter barmark, efter ren asfalt under sulorna, jag vill ha loafers och sneakers, kom igen då snälla. Av rädsla för att halka springer jag långpassen och intervallsessionerna inomhus, en mil på löpband är lika mycket träning för psyket, att stirra på det rödblossande ansiktet i spegeln, se hennes armar pendla, tänka ”hakan upp, bröstet fram, händerna längs sidan, inte korsa kroppen”. Fyrtiotvå minuter kvar.
I en podd säger de att det poetiska bloggandet är utdött och omöjligt nu för tiden. Tråkigt för mig som fortsätter att skriva mellan raderna, som har svårt att redovisa upp och ner, nästan aldrig lyckas vara rakt på sak. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. Så länge man inte vet kan man inte gå sönder, tänker jag och blundar.
Vi sitter uppkrupna i fönstret som så många gånger förr under det här korta året som ändå tycks ha varat i en evighet. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig, att jag längtat efter den typen av samtal, hur de kan kittla mig och så rädslan för dumheten. Vad kan jag ens av allt man ska kunna? Vad har jag faktiskt lärt mig sedan jag slutade på universitetet? Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. På vägen hem lyssnar jag på en podcast om Homeros.
Jag tänker på barn och på vuxna, på åldrar och på tid. Spolar den fram och tillbaka för att försöka ta ett grepp om den. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Äta sushi och besöka & Other Stories. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Herregud, har jag ens levt. Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Ovanpå det prat om bindningstider, räknekalkyler fram till 2027, horisonter skrämmer mig. Om tre år är jag typ fyrtio, ropar jag lite för högt mellan våning tre och fyra på kontoret. Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!