Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är verkligen jättejättefult. Fötterna längtar efter barmark, efter ren asfalt under sulorna, jag vill ha loafers och sneakers, kom igen då snälla. Av rädsla för att halka springer jag långpassen och intervallsessionerna inomhus, en mil på löpband är lika mycket träning för psyket, att stirra på det rödblossande ansiktet i spegeln, se hennes armar pendla, tänka ”hakan upp, bröstet fram, händerna längs sidan, inte korsa kroppen”. Fyrtiotvå minuter kvar.
I en podd säger de att det poetiska bloggandet är utdött och omöjligt nu för tiden. Tråkigt för mig som fortsätter att skriva mellan raderna, som har svårt att redovisa upp och ner, nästan aldrig lyckas vara rakt på sak. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. Så länge man inte vet kan man inte gå sönder, tänker jag och blundar.
Vi sitter uppkrupna i fönstret som så många gånger förr under det här korta året som ändå tycks ha varat i en evighet. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig, att jag längtat efter den typen av samtal, hur de kan kittla mig och så rädslan för dumheten. Vad kan jag ens av allt man ska kunna? Vad har jag faktiskt lärt mig sedan jag slutade på universitetet? Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. På vägen hem lyssnar jag på en podcast om Homeros.
Jag tänker på barn och på vuxna, på åldrar och på tid. Spolar den fram och tillbaka för att försöka ta ett grepp om den. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Äta sushi och besöka & Other Stories. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Herregud, har jag ens levt. Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Ovanpå det prat om bindningstider, räknekalkyler fram till 2027, horisonter skrämmer mig. Om tre år är jag typ fyrtio, ropar jag lite för högt mellan våning tre och fyra på kontoret. Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!
Lämna en kommentar
❤️
Tack!
Från en som aldrig ville och kände samma: flytta till Barcelona
är lite vid sidan av inlägget, men undrar i vilken podd de sa så? (om det poetiska bloggandet). definitivt inte sant i min filterbubbla!
Vill minnas att det var Billgren Wood. Men kan ha fel.
Ja, det stämmer. Det var Billgren Wood i avsnitt 369.
Tack! Ska lyssna, så intressant när man upplever saker helt olika. Jag ser att det finns ett otroligt sig efter text, substans och det lite ”krångligare”. Och tycker du gör just det textdrivna så bra, men det vet du ju att jag tycker.
Tack! Och ja, jag håller med. Tror man kan se det på flera sätt, de kanske syftade mer på det kommersiella influencerskapet som ska fungera affärsmässigt, där tror jag inte heller att det poetiska bloggandet är särskilt lukrativt.
Fattar precis!
så bra text Julia. älskar, älskar.
jag vill, verkligen, inte heller blir chef.
Detta var så träffande! Hoppas att poetiskt bloggande aldrig tar slut, just nu känns det som det enda man vill läsa
<3 tack för detta
att läsa din blogg är som att äntligen få andas ut
Att få vara en sådan plats är det finaste jag kan tänka mig. Tack!
Sluta aldrig skriva som du gör. Om de säger att mellan raderna-bloggandet är dött är det för att de inte förstår bättre.
Exakt! Och för att de antagligen inte läser sådana bloggar och texter.
Jag tror inte heller det stämmer, jag tror det finns ett stort sug och en längtan efter själ och mening i den här konstiga, ytliga tiden.
Så här gick tågordningen: kollade igenom en av mina Pinterestmappar och märkte att jag sparat ner typ fem dikter från samma ställe, någon blogg som hette prick.blogg.se. Klickade mig in, läste så otroligt mycket fint. Klickade mig vidare och hamnade här. Igenkänningsfaktorn är 100%. Så himla himla bra skrivet. Alltihop. Jag jagar också intellekt, jobbar på byrå, tar taxi till trädgården och skriver dikter. (Och jag testade att bo i Barcelona ett halvår men man flyttar ju tyvärr inte från sig själv så det blev inte så stor skillnad.)
Tack tack, så fint att du hittade hit! Det gjorde mig glad.
alltså wow vad jag känner igen mig.
Vill bara ha sånt som händer i mellanrummen. Att få tänka själv, spänna bågen inombords och se vad den landar tack vare dina ord. Och bestämmer mig igen för att ha rätten att vara precis så vag som jag vill, så törstande efter utveckling och samtal som leder någonstans. Både inåt, förbi, runt och tillbaka. Jag vill ha samtal som studsar tillbaka, inte envägskommunikationer. Utan hur tänker du? Vad händer i dig? På grund av det liv som lever. Som är så olika mitt. Där är ju just där vi växer. I mötet hos någon annan. Det är ju just då det händer saker. Kittlas. Tar nya språng. Säger som Helen Sjöholm. Du måste finnas.
Mer mellanrum till folket. <3
Du skriver precis sådana texter som jag behöver: kloka, vackra, med substans, med alldeles lagom mycket motstånd. Och 300% igenkänning på tanken att ha slösat bort de senaste 15 åren på att prata relationer och &Other Stories. Längtar efter att bilda mig mer (även om jag faktiskt doktorerat under se senaste åren), men orkar inte riktigt göra svåra saker. Men längtar efter kunskap och nya insikter på riktigt.
Tack, vad fint att höra! Jag hoppas att kunskaperna och insikterna möter oss snart.