eller den där känslan när man är i en främmande stad men ändå hittar. hur man blir en i folkmassan, trängs i tågspärrarna och springer till bussen. sitter med ipoden på tåget och en bra låt börjar och man känner att här sitter jag. här och nu med massor främmande människor på en annan plats i världen och det känns bara så enkelt och bra.
eller när man tittar ut genom fönstret och ser solen lysa. man ser att det blåser lite och utan att ens behöva sticka ut huvudet vet man precis hur luften känns att andas. hur det luktar, hur vinden känns mot huden, hur det ligger något lite torrt och sött över allting. och små små gruskorn virvlar i vinden och man går med öppen jacka.
så känns det idag.
Lite såhär ser ditt liv ut om fem år:
– du kommer dricka kaffe, utan en halvliter mjölk och tre skedar socker i
– du kommer ha startat ett eget företag
– du kommer inte längre enbart lyssna på manliga artister som spelar gitarr och sjunger
– du kommer bo kvar i Norrköping (ja, på riktigt, kvar i samma stad!) men i en fin egen lägenhet
– du kommer ha en annan frisyr, den där spretiga du tänker klippa kommer ju inte riktigt bli lyckad…
– du kommer dj:a på välbesökta klubbar
– du kommer behålla många av de vänner du har nu, men det finns också vänner som du inte kommer ha kvar
– du kommer plugga grafisk design
– du kommer ha en pojkvän som är 86:a, sjukt bra på golf, världens snällaste och som spelar gitarr och sjunger för dig innan du somnar (jepp det är sant, dagen kommer, ha lite tålamod bara)
– du kommer ha magtröja på dig, precis som när du var sju
– du kommer ha kvar den där bloggen du precis startat
I övrigt så kan du vara lugn. Livet kommer ordna sig fint och du kommer få vara med om många spännande saker de närmsta fem åren. Se bara till att njuta och när det känns jobbigt ska du veta att det faktiskt är lite lättare att vara tjugo. Kram!
Du frågar mig varför jag alltid ställer flera väckarklockor och jag svarar att det är för att jag börjat stänga av alarmet i sömnen. Det är januari. När klockan är åtta är det fortfarande mörkt och tröttheten är överhängande.
Tre pussar i nacken, ett hejdå och sedan ytterdörren som går igen.
Jag ligger kvar och drar upp täcket högt över hakan. Kniper ihop ögonen och önskar att det inte är en kall januaritisdag. När jag blundar låtsas jag att jag ser ljusfläckar som dansar i rummet. Att det är vårsolens strålar som väcker mig när de skiner in genom persiennen. Och jag sträcker ut mig i sängen likt en katt.
Tiden tickar iväg och det blir bråttom. Jag dricker mitt morgonkaffe med iver och spiller några droppar på köksbordet. När jag klär på mig i hallen kastar jag längtansfulla blickar mot de smutsvita, slitna converseskorna på skohyllan. Fötterna längtar efter tunna sulor och knastrande grus. Men små, små snöflingor dalar ner utanför fönstret. Och det är fortfarande januari.
Och en sista tanke innan jag säger godnatt:
Att leva handlar om att lära sig om vad som egentligen betyder något.
Ibland får jag kommentarer som antyder på att jag skulle leva något sorts drömliv – där allting är perfekt, fint och underbart. Och nog kan jag till viss del förstå det när jag i bloggen väljer att främst visa upp sådant som jag gillar. För jag lever ett otroligt bra liv. Jag är omgiven av fantastiska människor, går en utbildning där jag trivs mer än bra, har en fin lägenhet och får ägna mig åt saker jag tycker om på fritiden. Men jag äter inte frukost i sängen varje morgon och jag trippar inte alltid runt i välstrukna klänningar. På min diskbänk finns det berg av tallrikar och glas och krukväxterna ser stundtals vissna ut på fönsterbrädan.
Idag vaknade jag 13 minuter innan jag skulle gå till skolan. Jag som aldrig försover mig och som väljer att klockan ska ringa två timmar innan första lektionen börjar. Bara för att jag ska hinna vakna och somna några gånger, ta det lugnt och äta frukost, läsa nyheterna på dn.se och kolla mailen. Idag hann jag knappt slänga på mig lite kläder innan det var dags att gå och frukosten fick bli en morot som jag knaprade i mig på rasten mellan föreläsningarna. Nu sitter jag här och väntar på att min broccolisoppa ska koka färdigt, jag har ett tvättberg som sakta bryts ned i tvättstugan och jag känner i kroppen hur en förkylning är påväg. Med andra ord är jag helt och hållet mänsklig, långt ifrån perfekt men ganska nöjd ändå!
Jag har en hemskt dålig vana; jag gillar inte att gå och lägga mig. Det är så brutalt tråkigt och hela den här sovsaken är nog över huvudtaget inte riktigt min grej. Visst kan det vara skönt att sova ibland men det är väldigt sällan det blir åtta timmar i sträck och jag tycker fortfarande att det är mycket roligare att vara vaken. En bidragande orsak till denna ovilja till att gå och lägga mig kan nog vara det faktum att mellan 23 och 03 infaller mina kreativa timmar. Det är då jag får alla mina bra (?) idéer och vill börja pyssla med saker. Det är också en utmärkt tid för att komma igång med skrivande och jag kan nog garantera att en majoritet av mina skolarbeten de senaste åren producerats under dessa timmar. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag inte kan fixa med mina projekt på eftermiddagarna eller kvällarna utan istället måste vänta ända till natten innan jag kan börja. Kanske har det att göra med att när nästan alla andra i stan sover, då kan jag pilla med mina saker helt ostört. Det är ingen som kikar eller kommer med invändningar. Därför råkar jag tycka att nätterna är en utmärkt tid för högst nödvändiga saker. Som att rensa garderoben och sortera den i färgordning. Eller klippa ut tjugo fåglar i mönstrat papper. Eller pilla ihop små låtlistor i Spotify. Eller ta mycket artsy foton…
Finns det någon mer än jag som är vaken om nätterna och pysslar? Lite roligt om man sitter där i sitt rum halv två och fixar med något och vet att någon annan samtidigt är vaken och gör samma sak!