Jag har aldrig varit någon sporttjej. Har aldrig varit med i något fotbollslag, hållit på med ridning, tränat orientering eller spelat basket. Jag tyckte inte att skolidrotten var särskilt rolig heller. Innebandy gick väl an men blotta tanken på att hoppa över en plint eller hänga upp och ned i romerska ringar ger mig ångest än idag. För att inte tala om bänkpressprovet vi hade på idrotten i gymnasiet. Det var ju sådär kul att ligga under en skivstång med sina tändstickssvaga armar och en osympatisk gympalärare bredvid sig. Nej, det här med sport har aldrig riktigt varit min grej.

Tills det en dag slog mig. Man har en kropp och den kroppen ska man ha resten av livet. Den ska räcka i åtminstone 60 år till. Den ska bära mig genom främmande länder, uppför stressiga gator, genom mossiga skogar och längs med sandstränder. Den ska orka släpa mat hem från affären och den ska klara av att gräva, snickra och pyssla. Den ska kunna skratta, kramas och kittlas och cykla längs små grusvägar på sommaren. En vacker dag kanske den ska orka bära på ett barn och ännu senare kunna hissa barnbarn i luften.

Jag har bara en kropp och den kroppen ska jag ha resten av livet, så är det. Vill jag inte då att den ska vara stark? Att den ska vara smidig? Att den ska vara snabb? För mig handlar det inte om att bli någon atlet, det är långt ifrån mina ambitioner. Det är mycket enklare än så, för det handlar om att må bra, att ta hand om sig själv och sitt framtida jag. Att orka springa, lyfta och bära. Att få kämpa, svettas och bli fysiskt trött.

På samma sätt försöker jag tänka gällande mat. Min enda kropp är värd något betydligt bättre än chicken nuggets, överhoppade måltider och lightprodukter med så många konstiga ämnen i att man inte ens fattar hur de är framställda. Den förtjänar att få äta ordentligt och av sådant som smakar bra. Den är värd ekologiska bananer, färsk strömming och hembakta kolakakor. Mat som ger energi, som gör att man orkar och som man blir glad av att äta.

Träning och mat är så basala grejer för oss egentligen men trots det lyckas vi ändå krångla till det så mycket. Det samhälle vi lever i älskar att tala om för oss vad som är rätt och fel, hur vi ska se ut och vara och vad som är bäst just nu. Jag vill inte bli ännu en pekpinne i det här, jag vill bara dela med mig av mina tankar och mitt synsätt. Och jag tycker att du ska göra det som du mår bra av och göra det för din skull, men tänk på att du bara har en kropp och att den ska räcka hela livet. Så ta hand om den och må bra. Det är så jag försöker göra.

Det är så konstigt med vissa saker för de ska man liksom bara kunna. Helt automatiskt utan träning och instruktioner och genomgång. Ibland funderar jag på om jag råkade vara sjuk någon viktigt vecka i högstadiet när alla andra lärde sig dessa saker, för själva inlärningsmomentet har gått mig obemärkt förbi. Och nu i efterhand känner jag att det finns vissa några saker som jag liksom inte kan men som jag inte riktigt vet hur jag ska lära mig. Så ja, för att avdramatisera det hela tänkte jag nu tala ut och berätta om tre saker alla andra kan men som jag aldrig lärt mig:

1. Att dansa snyggt på klubb.

När lär man sig detta egentligen? Knappast på skolidrotten för då var det ju bugg och polka som gällde och det är det ju inte direkt någon i min generation som dansar det nu för tiden (sorgligt nog för tänk vad roligt det skulle se ut om alla började dansade polka till Avicii). Och okej, jag kan veven och den funkar ju rätt bra till det mesta, men det blir ju extremt tjatigt i längden. När jag kollar på alla andra så tycks de kunna jättemånga steg och rörelser medan jag själv står där och funderar på vad jag ska göra. Och om jag försöker härma någon annans steg blir det mest en tafflig parodi och inte det minsta snyggt. Nej, dansgolvsdans har jag aldrig lärt mig. Och det kanske stämmer som talesättet säger: det är de dåliga dansarna som blir djs.

2. Att gråta stillsamt och vackert.

Nu gråter jag ju inte så ofta, snarare väldigt sällan, så det här kanske bara beror på att jag inte hunnit träna tillräckligt. Men jag förstår inte hur vissa människor kan fälla en tår långsamt och sorgset och fortfarande se bra (men väldigt ledsna) ut. När jag väl gråter då är det snyft- och snörvelfest. En mycket oglamourös sådan med snorpapper och darriga underläppar och röda ögon. Buhuhuuu!

3. Att fläta håret snyggt.

Jag kan typ göra tre frisyrer: utsläppt, hästsvans och Britney Spears-tofsen. Alla andra däremot, de är någon slags naturbegåvningar på in- och utbakade flätor, alpflicksuppsättningar, svinryggar och fiskbensflätor. Det sistnämnda lärde jag mig faktiskt här om dagen, via ett youtube-klipp, sisådär nio år efter alla andra. Dock är det ju extremt svårt att hålla på med flätningar på sig själv för man ser ju inget och får dessutom mjölksyra i armarna efter fem minuter. Så hur alla andra lite läckert fixar ihop en inbakad fläta på sig själva, det förstår jag verkligen inte…

Har ni några grejer som känns sådär livsviktigt elementära men som ni aldrig lärt er? I så fall är ni varmt välkomna att tala ut här. Annars kanske ni har några tips på hur jag ska bli bra på ovanstående? Det tas tacksamt emot!

Bilden är tagen av Marie

Jag fick en bloggkommentar igår som undrade om jag var aktivt kristen. Den här bloggen är representativ för kanske 10-20% av det jag gör och det finns mycket Julia som inte syns här. Främst för att det skulle bli så rörigt och för att det är lättare att skriva om vissa saker än om andra, men bara för att jag inte skriver om det så ofta så betyder det ju såklart inte att det inte finns. Och lite på samma sätt som jag här om dagen skrev ett inlägg om sport (som jag sällan skriver om) kommer idag ett inlägg om tro, för det är ändå viktigt för mig.

Jag är född och uppvuxen i Metodistkyrkan. Det är i den kyrkan mina föräldrar är medlemmar, min farfar arbetade som pastor och en stor del av min släkt finns. Själv är jag också döpt, konfirmerad och självvald medlem där. Som liten var det en självklar del för mig att följa med, det blir ju så att ens uppväxt präglas ganska mycket av ens familj och hur de lever (men det är en fördjupning vi kan studera mer ingående någon annan dag). I kyrkan fanns många av mina vänner och människor jag tyckte om att umgås med, och det gör det än idag. För mig var det nästan alltid roligt att gå till kyrkan och jag trivdes där. Mina föräldrar tvingade mig aldrig dit, de kunde uppmuntra och uppmana, men de tvingade mig aldrig. Och oftast var det inte heller något svårt val.

Min uppväxt i kyrkan har fört med sig väldigt många positiva och roliga saker. Jag har lärt känna mängder av människor där, i olika åldrar, med olika bakgrund och ibland olika språk. Jag har fått göra mängder av kreativa saker, det har varit sång och musik, teater och musikaler, saft och kakor, lekar och berättelser, läger och resor. Och alltid har kyrkan alltid varit en trygghet för mig. Det finns ett lugn där, i rummet, i människorna och i allt som är där.

Själva Metodistkyrkan är en frikyrka som har sina rötter i Storbritannien. I Sverige är den inte särskilt stor, men runt om i världen (och främst USA) är den mer utbredd. Rent ideologiskt kan man säga att den till ganska stor del liknar Svenska kyrkan, det är en väldigt icke-extrem frikyrka skulle jag vilja påstå (eftersom en del människor tenderar att bli lite skrämda så fort ordet frikyrka nämns och direkt dra liknelser till sekter, vilket är mycket tråkigt och felaktigt). Den församling som jag är medlem i i Norrköping samarbetar med Baptistkyrkan här eftersom båda församlingarna är relativt små och kyrkorna i sig ganska lika. Metodistkyrkan i Sverige planerar också en sammanslagning med Baptistkyrkan och Missionskyrkan vilket jag tror bara är till fördel, men det är också en parantes vi kan ta någon annan gång.

När man pratar om tro blir det lätt att man kommer in på vad som är rätt och fel men någon sådan diskussion tänker jag inte föra här idag. Jag anser att tro är något väldigt individuellt och personligt och inget som man ska låta andra människor sätta rätt- och felstämplar på hur som helst. Det är så väldigt lätt att döma utan att veta omständigheterna eller tänka på konsekvenserna. Ska jag dock peka på något som jag tycker att många människor glömmer bort när man börjar prata om tro så är det att bibeln skrevs för många, många år sedan. Den var anpassad efter ett samhälle som såg helt annorlunda ut än dagens och därför tycker jag inte man kan plocka allt som står där i rakt av utan att först sätta det i en ny kontext. I och med att samhället ändras så ändras också folks tro och det är något som en modern kyrka och alla människor som pratar om tro måste ta hänsyn till.

Det här blir ett väldigt långt, personligt och kanske lite krångligt inlägg. Men jag hoppas att några av er orkar läsa det i alla fall och ni får gärna dela med er av åsikter och kommentarer (såvida de inte bara handlar om rätt och fel). Och för att svara på bloggkommentarens egentliga fråga: Ja, jag är aktivt kristen och nu ska jag strax kila iväg till kyrkan. Det blir fint!