Sena nätter, tomma glas

foton av Martin Bogren

Jag tänkte att jag inte hade något att blogga om. Det finns ju inga bilder från helgens bravader, inga färdiga spellistor åt er (men tusen ofärdiga), inget särskilt att visa upp. Men jag ville ändå skriva något här och eftersom det här är min blogg och den allt som oftast också är väldigt jag, så tänkte jag att jag skulle skriva vad jag tänker just precis nu.
Det är söndag kväll, becksvart ute och i ljuset från gatlyktorna ser man regnet som öser ner. Jordgloben lyser i fönstret och Filip sitter i sängen och spelar Fleetwood Mac på gitarr. Hela den här helgen försvann i ett svep. Det var stress, 19 timmar i sträck-jobb, trerätters, rödvin, för mycket folk på för lite plats med tillhörande euforiskt kaos, reklamplaneringsmöte, söndagsmiddag och kolaglass i sängen. Och nu trötthet och en smula söndagsångest. Och framtidsångest. Och nutidsångest. Mest snurriga tankar om vad man borde göra och vad man vill göra och hur man i hela friden ska lyckas med detta. Snart står jag där, 22 år, nyutexaminerad och redo för att något annat ska ta vid. Men vad? Och vart? Ibland kan jag bara längta efter att något nytt ska hända, att jag ska få göra saker på riktigt. Jobba måndag till fredag, nio till fem, få lön istället för lån den 25:e och kanske några veckors semester till och med. Det är både fantastiskt och skrämmande att vara ung och ovetande om livet. Att ha alla (men samtidigt inga) möjligheter och att ingen aning om vad som väntar en om tio år. Detta liv alltså… Allt kaos, allt fantastiskt, allt ovetande. Det finns nog en tid för allt och snart kommer väl sena nätter, tomma glas, vi skjuter upp problemen för ett tag att upphöra och något nytt ta vid. Frågan är bara vad?

Delta i diskussionen

13 kommentarer

  1. så bra text. Är sjutton och gymnaise-elev men längtar faktiskt efter att slippa detta vetande om morgondagen och vill uppleva nytt. Jobb, nya människor, lägenhet och att vara V u x e n. Fast det är förstås världens mest skrämmande grej också.

  2. Har precis börjat på universitetet 19 år gammal. Känns som en trygghet, jag har halkat in i rutiner. Men ändå tänker jag på när jag också kommer stå där, 22 år. Vart ska jag ta vägen? Hitta ett jobb? Om jag inte gör det, är det ett misslyckande? Jag tror jag kommer ha svårt att inte ha något att göra, att bara driva runt.

    Men jag vill inte fastna i universitetsträsket, att bara fortsätta plugga, kurs efter kurs endast för att jag inte vågar möta den där eventuella sysslolösheten.

  3. Jeg har også tenkt mye på det i det siste. Til våren har jeg en fullstendig ubrukelig bachelorgrad og jeg er plutselig veldig usikker på hva jeg vil videre. Men så er det litt fint også, at vi ikke vet.

  4. Har också spenderat oändligt med tid på just de tankarna i helgen, vad man borde göra och var och när och hur och hur man ska ta sig dit samt vad är det jag faktiskt vill göra allra helst just nu? Ah, verkligen svår balans det där mellan att vilja vara ung och fri och att ordna upp sitt framtida liv med karriär osv osv. När ångesten och oron var som värst tröstade jag mig dock med att jag med all säkerhet inte var ensam om denna framtidsångest och att det ju alltid löser sig och blir bra till slut, oavsett hur det blir.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *