God morgon från fiskebyn Przno i Montenegro. De andra ligger fortfarande och sover men jag hade svårt för att blunda mig igenom luftkonditioneringens brummande och dess svala drag, så istället har jag smugit mig upp på terassen. Utsikten här är magisk. Grönklädda berg, ett dimblått hav och små vita hus med röda tak som ligger utpositionerade längs viken. Fastän klockan är åtta är luften redan fuktig och varm – omslutande, omhuldande, som en omfamning av sommar.
Det märks att det är semestertider nu, kanske mer än förr. Era kommentarer och små staplar i statistiken blir färre och jag tänker att det är klokt. Unna er sommar, unna er att koppla ned och koppla av. Det tänkte jag också göra och det fina är ju att den här platsen finns kvar, precis som den gjort i snart tolv år.
Jag pratade med en vän om just det här om dagen. Om saker som är föränderliga och saker som finns kvar. Och vikten av att låta rätt sak komma först. Att tankar, känslor och mående är sådant som kommer och går. Som ändras med tid och som inte behöver vara beständigt. Medan fysiska ting och platser – en takterrass, en maträtt, en cykel – är sådant som kommer finnas kvar i någorlunda samma form under en längre period. Och just därför borde det inte prioriteras lika högt. I vår diskussion kändes allting självklart, nu vet jag inte om det blev lika tydligt för er.
Men en sak är säker: jag sitter här i min solstol i Montenegro. Framför mig har jag en dag i sällskap av några av mina allra bästa vänner, vi ska till stranden och läsa böcker, spela yatzy, blunda mot solen, bada i det kristallklara vattnet. Havet, böckerna och Przno är beständiga saker. De finns här i morgon, i övermorgon och nästa vecka också. Det viktigaste idag är mitt goda humör, mina förhoppningar inför dagen och min kärlek till mina vänner. Det ska jag ta vara på nu.
<3
Jag följer dej via bloglovin så oavsett hur sällan jag är uppkopplad eller hur sällan du publicerar inlägg så missar jag inte något!
jag fattar exakt vad du menar. det obeständiga är det vi behöver njuta extra av <3