Jag har legat hemma sjuk i två dygn nu. Sjuk som i febrig kropp, glansiga ögon och bultande huvud. Men också sjuk som i kramp i kreativitetsnerven, ifrågasättande av livets allt och en drabbande insikt om min fullkomliga oduglighet. Varför blir det alltid så här i början av året? Det är som att saker och ting slutar inspirera mig. Jag läser böcker, lyssnar på musik, testar nya recept, tar del av andras skapelser men det går liksom inte in under huden längre. Nåväl, andas in, härda ut, det går över. På samma vis som febern sjunker så stiger också inspirationen så sakteliga.
Jag läser rubrikerna om politik och Donald Trump och idiotiska beslut som fattas och vet inte om jag är mest:
a) trött på män
b) less på att vara kvinna
I brist på skönlitterära böcker att läsa så plockar jag fram ett par kokböcker och läser dem från pärm till pärm. Förundras över Claes Brittons sätt att skriva fyraraderslånga meningar utan att tappa flödet. Det blir smutsigt och spritigt och ljuvligt på samma gång. Och under läsningen av Lotta Lundgrens ”Om jag var din hemmafru” kommer jag på mig själv med att skratta högt flera gånger. Som åt den här inledningen till ett recept på glasstårta:
Jag tittar på väderleksrapporten inför morgondagen. SMHIs prognos för Östra Svealand lyder ”svårbedömd molnighet”. Svårbedömd molnighet, aldrig för har en väderprognos sammanfattat mitt mående så bra.
håller med om sista meningen. svårbedömd molnighet.
Så jäkla poetiskt med väderprognoser, typ jämt. Tack för att du levererar så fantastisk text typ jämt.
hoppas du kryat på dig nu! kram
Men åh, krypa på dig!
<3