Kära dagbok,
Idag vaknade jag efter en dröm där en myskoxe ätit upp min väska, det hela var mycket märkligt tyckte jag redan i drömmandets tillstånd, sedan slickade en kalv på mitt ben och så vaknade jag. Egentligen är jag emot att skriva eller prata om drömmar för jag tycker själv att det är så tråkigt att höra om eftersom det saknar ramar. När allting är möjligt blir ingenting absurt och därmed faller hela premissen. Av denna anledning har jag dragit mig för att läsa Lina Wolffs bok Promenader i natten som sägs skildra fyrtio olika drömmar, även om den fått bra recensioner och jag i vanliga fall gillar hennes författarskap. Istället har jag precis läst ut Jonas Asps debut Landet som jag tyckte var en drabbande och detaljrik skildring av skuld och sorg. Nästa bok på tur är Konsten att försvinna av Ellen Mattson som jag just hämtade på biblioteket under min lunchtimme. Jag har verkligen pushat min reservationslista på Tranströmerbiblioteket med tio titlar som jag står i kö till och på en har jag plats nummer 171 så det lär väl bli min tur lagom till nästa sommar. Tur att det finns bokhandlar när väntan blir alltför lång.
Min morgon började nere vid en av Årstavikens bryggor. Klockan åtta mötte jag upp Anna och Linn för ett traditionsenligt morgondopp, men min utdragna bihåleinflammation tvingade mig att stanna på land istället för att kliva ner i det sextongradiga vattnet. Att sitta på bänken i solen med termoskaffe och kåsa var trevligt det också och samtalen efteråt blev innerliga och fina. Det är något visst med att mötas på morgonen, relativt nyvakna och ofiltrerade, liksom nära sitt riktiga jag som annars tenderar att försvinna lite under dagen bland alla mail och möten. Tankarna är renare och rakare, det är enklare att lyssna när öronen inte har vant sig vid att sortera bland allt brus. När jag tänker på den där morgontimmen är det lätt att känna tacksamhet.
Annars snurrar mina tankar mycket kring flytt. Jag googlar olika förråd för tillfällig förvaring av mina möbler, försöker förstå hur många kvadratmeter mitt bohag tar upp och hur länge det kommer att behöva stå där. När jag sitter i soffan och tittar mig omkring i lägenheten ser jag bara saker, saker, saker. Alla dessa grejer som behöver få plats någonstans och hur mycket kläder ska jag ta med mig, måste jag bestämma nu vad jag ska ha på mig på julafton, på nyår, i mellandagarna? Jag uppdaterar Booli maniskt i jakten på den perfekta lägenheten, väntar bara på att den en dag ska dyka upp, stämmer av mot vår mentala checklista, kanske ska vi bara stryka något, kanske ska jag bara bli lite bättre på att ha tålamod. På söndag är det visningar igen och igår satt vi på Southside över varsin öl och gjorde ett schema, lade upp en plan för hur vi metodiskt ska röra oss över Södermalm för att hinna allt, för att förhoppningsvis hitta den där lägenheten som förmodligen inte lär vara perfekt men i alla fall tillräckligt rätt.
Ikväll ska jag träffa Emelie och Sandra och gå till Tripletta. Bokningen har legat i kalendern länge, på det sättet att den nästan glömts bort för att sedan bli en glad påminnelse när jag bläddrat framåt bland dagarna och hittat den där. Jag må vurma för spontanitet, men ibland är det trevligt att planera in saker åt sitt framtidsjag också. På bästa anonyma Stockholmsvis har jag inte lyckats hitta någon faktisk meny men jag hoppas på att få äta en god pastarätt, kanske något som för minnena tillbaka till Rom, gärna rödvin i liten karaff och mycket parmesan. Tankarna på mat fick min mage att kurra och jag inser att det är hög tid att gå ut i köket och fixa lunch. I kylen finns quinoa, grönkål, halloumi och caesardressing som jag ska bygga ihop till en sallad att äta framför datorn, men först ska jag lägga upp det här inlägget och korrläsa det en vända innan jag trycker på publiceringsknappen. Vi hörs snart igen, hej!
Etikettarkiv: dagbok
Kära dagbok – 7 juli
Kära dagbok,
Idag vaknade jag av ett enormt dunsande vilket jag trodde var tidningsutdelaren som försökte att slå något slags rekord i högljudd brevinkastning men som i själva verket visade sig vara min hallspegel som sekvensvis föll ned i golvet. Märkligt nog gick den inte sönder. Betyder det sju års tur kanske? Efter den initiala chocken gick jag upp och klädde mig som en grekisk smörsångare i vita jeans, vit T-shirt, bruna loafers och en folkloristisk liten väst som jag köpte i Antibes. Inne på kontoret rådde stiltje förutom i caféet där de spelade Craig David. De har en märklig förmåga att spela låtar som är bekanta men som man inte tänkt på på sisådär femton år. Jag undrar vem som gör deras playlists, det måste vara en riktigt nostalgiker och jag tror att vi skulle komma bra överens. På lunchen nyttjade jag och några kollegor gymmet. Det stora omklädningsrummet som varit stängt i två månader för renovering hade äntligen öppnat igen och såg märkligt nog exakt likadant ut som tidigare, inte ett spår av någon ommålning eller uppfräschning eller ventilationsåtgärd. Sedan åt jag fisk till lunch och därefter försökte jag motivera för legalavdelningen att all copy jag skriver inte behöver tolkas helt bokstavligt utan att det finns något som kallas för att ”leka med ord”, en kamp jag fört regelbundet i hela mitt yrkesverksamma liv med varierat resultat.
Efter jobbet gick jag förbi Mall of Scandinavia, eller bara Mos som vi trötta själar kallar det vilket uttalas på samma nonchalanta vis som tillbehöret till korv. Där var det så fullt av tonåringar att jag blev helt ställd av alla hormoner i omlopp. Det blev ett snabbt varv för att hitta någon slags curl crème till håret, vilket jag inte gjorde, så sedan tog jag pendeln in till city. Därifrån promenerade jag till Stadsmissionen i Gamla stan. I butiken stod några damer och sjöng Tula hem och tula vall, jag förstod inte om de var besökare eller jobbade där, men de kändes väldigt hemmastadda. På väggen hängde en ljusgrön klänning som jag provade mest för att det kändes kul men som satt helt perfekt och jag beslutade mig för att köpa den för att kunna testa den ordentligt hemma. Kanske är det just den klänningen jag ska ha på ett bröllop i slutet av sommaren. Uppfylld av min shoppinglycka promenerade jag genom nya Slussen och in på Arket på Götgatan som hade rea. Där provade jag tre klänningar till av bara farten, men alla satt så konstigt kring armhålorna. Det är verkligen min sämsta kroppsdel, det där överflödiga köttet som samlas i armhålsvecken och som bara försvinner om man står med armbågarna utåt som om man ska dansa ringdans, vilket är en pose som är högst onaturlig att ha en hel dag. Det blev inget köp utan jag kilade vidare till biblioteket för att hämta ut två böcker och lämna tillbaka en, det gäller att ha ett positivt nettoresultat inför sommarläsningen.
Väl hemma så lagade jag cannelinibönor i en mustig sås på soltorkad tomat, chili, vitlök och grädde. Till det en massa ruccola med citron och ett rostat pankosmul. Det här är absolut inget jag hittat på själv utan ett recept jag såg på New York Times för ett tag sedan och då sparade ned för att det lät gott och det blev faktiskt gott också. Maten var klar till tjugofjärde matchminuten mellan Peking och BP så då åt jag framför matchen och var på ett ganska gott humör fram till åttionionde minuten då jag blev sur. Som kompensation lade jag mig raklång och scrollade på TikTok och saknade min kille som nu är iväg på semester, jämmer och elände. Efter en stund i algoritmens klor slet jag mig loss och slog på min privata spellista med namnet Ingen guilt, bara pleasure (ja, den innehåller både Cher, Celine Dion och Shania Twain). Sedan provade jag min nyköpta klänning och bestämde att den nog får stanna och sedan frös jag till is för då kom jag på att jag glömt ringa till min systerdotter som fyller år idag och nu var klockan 22:28. Det blev plötsligt jättemycket guilt och som straff tog jag tag i disken och matlagningskaoset som stått parkerat sedan minut tjugofyra. Under tiden jag diskade kom jag på att jag var sugen på att skriva ett blogginlägg helt rakt upp och ned om min dag, så då började jag att göra det i huvudet och när jag var klar satte jag mig vid min dator och skrev. Och nu är klockan strax efter midnatt och inlägget är klart och jag ska bara läsa igenom det tre gånger innan jag publicerar, för sådan är jag, och sedan ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig och smsa min kille och säga att jag saknar honom och sen kanske läsa lite i en av de nya böckerna jag lånade. Imorgon eller någon gång snart ska jag skriva ett inlägg om allt vi hittade på i Kanada, men idag fick ni visst bara detta, rakt ut från mitt huvud. Det trodde ni inte va? Okej, dags att tänka på refrängen. Vi hörs!
Fritt ur tanken, söndagen efter en midsommarhelg
Den brunrandiga skjortan klibbar sig mot huden, värmen ligger tryckande över Swedenborgsgatan. Jag bär midsommarpackningen i bägge händer. Kommer hem, tar en sval dusch, kastar mig på sängen och blundar. Vi har firat i dagarna tre. Tio vuxna och sex barn, hallen full av Birkenstocks, kylen full av rester. Gräsmattan torr och vissen under fotsulorna, sjön mörk och mild, näckrosor intill strandkanten. Runt omkring oss kohagar kohagar kohagar. I snart två veckor har jag gått från sängen till anteckningsblocket direkt när jag vaknat. Greppat pennan och sedan skrivit tre A4-sidor rakt upp och ned i något slags sömndrucket rus. Morgonsidorna i det grå häftet har en lätt terapeutisk verkan, det är åtminstone vad jag vill tro, vad jag hoppas. Jag träffade L på vinbaren i onsdags, det hade också en lätt terapeutisk verkan, för jag berättade om mitt sammanbrott som jag alltid brukar få under midsommarhelgen då jag går undan en stund för att gråta lite över vilken misslyckad person jag är och sedan rycker upp mig, vänder tillbaka och skrubbar sex kilo färskpotatis och kanske var det för att jag sagt det till henne, men så hände det inte i år och det var väl något slags framsteg. Jag skrubbade potatisen direkt, fick jord under naglarna och det var allt. Jag gjorde inte ens som jag planerat att låta mig göra, lät telefonen ligga nedvänd på bordet, stilla i fickan, hörde inte av mig/dig, var där och då, en vuxen som säger akta kniven jag tar disken får jag se när du kastar gillar du jordgubbar är det kallt? Tillbaka i sängen med den tryckande värmen utanför, kroppen utsträckt en raksträcka sträckkörd hem, duschhandduken i en hög på golvet. I hallen står alla väskorna och påsarna, den oöppnade vinflaskan och paketet med knäckebröd som blev över. Om en stund ska jag kliva över dem och ut genom dörren för M frågade om jag ville ta ett kvällsdopp och vad annat finns det ens att svara när sommaren envisas med att gro i mig, du vet sommaren som aldrig säger nej. I onsdags var det årets längsta dag och det är så märkligt hur allting vänder innan det knappt hunnit börja och vem vet om det är samma sak med livet, att det jag tänker är starten egentligen är mitten och jag vet knappt vad det betyder, men kanske är min tillvaro nu en vändpunkt, ett skifte och en resa på väg mot något nytt. Men först: ett dopp.
Sommardagbok – del 7
Folk säger att sommaren är slut. Att det känns i luften, att den är annorlunda nu. Jag antar att de har rätt. Slut på sommar betyder nog slut på sommardagbok. Det här får bli mitt sista lilla kapitel för ett tag. Men det var fint att skriva av sig, att försöka hitta orden på sådant som känns, få dela lite tankar med er. Och kanske blir det en höstdagbok sen. Den som läser vidare här får se.
I helgen var jag ute i skärgården på min kompis Annas landställe. Ett par långa dagar med horisont och hav som utsikt, goda middagar kring ett stort bord och en brun labrador att klappa på. Det var fint. Vissa platser försätter en verkligen i ett lugn. Där ute kan jag somna i en av de mjuka sofforna halv fyra på eftermiddagen. Vakna före alla andra om morgonen och sitta en stund själv på altanen. Sluta ögonen och känna saltstänk från havet när vi studsar fram med båten. Vi ville verkligen inte åka hem igår kväll utan stannade kvar så länge det var möjligt, tills solen började gå ned. En kvart före midnatt kom vi ändå hem till Stockholm och för första gången på länge kändes min älskade stad för högljudd och vass, för stressig och burdus.
Det blir inte bättre av att de bygger om på Hemköp i Skanstull och ingenting i butiken står på rätt plats längre. Brödet är vid konserverna och osten vid kexen och schampot bland salladsdressingarna. Det är totalt kaos och omöjligt att hitta någonting. Jag går varv på varv och letar efter sakerna på min inköpslista. Drar korgen efter mig i de trånga, sneda gångarna och känner energin försvinna. Vänder till slut hem utan kronärtskockor och dijonsenap. Senare på kvällen tänker jag att butiken är en spegling av min hjärna. Ingenting står på rätt plats längre, allt är en enda röra, renovering pågår och den ansvarige ber om ursäkt. Förlåt ni som drabbas.
Nu ska jag samla ihop mina tankar och skapa ordning. Sammanställa sommaren och göra bokslut. Linda in det vassa med Stockholm i mjuka stråkar, fylliga arrangemang, ljuva harmonier. Boka ett bord för tre på en favoritkrog. Kanske springa på en gammal bekant. Återkoppla på alla obesvarade meddelanden. Köpa skor till helgens bröllopsfest. Sortera kvitton, strukturera upp datum, ställa livet till rätta. Låta sommaren sakta övergå till höst.
Sommardagbok – del 2
Jag vaknar upp i våningssängen i det blåmålade rummet. En gammal kakelugn står i hörnet mittemot, ett fönster sitter precis intill min huvudkudde. Halvt sovandes gläntar jag på rullgardinen och skapar en springa ut mot omvärlden. Tillräckligt smal för att inte väcka de andra i rummet med det bländande morgonljuset, tillräckligt bred för att kunna skymta allt blått utanför utanför. En klarblå himmel, ett lätt krusat hav. Det är måndag, solen skiner och jag är ledig.
Mitt armbandsur är mekaniskt och behöver dras upp, helst varje dag, men åtminstone efter 36 timmar. Störigt och omodernt kan vissa tycka, men jag gillar det. Hantverket, den dagliga processen, känslan av att tiden faktiskt går. Sedan jag kom ut till skärgården har jag visst slutat bry mig om klockslag. Ganska snabbt tog jag av mig uret och la det på en byrå. När jag tittade på det nyss stod det fortfarande på 9 juli 08:42. Här står tiden still.
Jag tänker mycket på platserna som definierar olika personer. För på något vis tror jag att man kan summera sin person via särskilda koordinater, via en prick på en karta, ett mål att besöka. I tjugosju år har jag tänkt att den här platsen definierar en del av mig. Jag kan varenda vrå, varje liten detalj. Vet hur fötterna ska placeras på klipporna vid badbryggan. Var de bästa, sötaste körsbären finns. Vilka dörrar som gnisslar högre än andra. Jag känner den här platsen så väl, den är som en del av mitt DNA, en byggsten i min kropp. Och ändå vet jag inte om det är den som definierar mig längre, för nu när jag är här händer det att jag känner mig fel. Som en avart. Som en besökare på min egen mark. Det är plötsligt inte lika självklart att det här stället är mitt. Och kanske är det så att med tiden byter man platser som definierar en. Kanske är definitionen av mig nu att jag inte definieras av detta längre?
I morgon återvänder jag till Stockholm men innan dess ska jag ägna mig åt myggbettet på fotknölen, de perfekt slipade klipporna, den saltklibbiga huden och det blåa vattnet
Sommardagbok – del 1
Några av mina favoritblogginlägg att läsa är de som Sandra brukar posta på måndagsmorgnar. Ett inlägg om veckan som kommer och kanske lite om helgen som varit. Enkelt, personligt och dagboksaktigt, ja lite som bloggandet såg ut i sin begynnelse. Det blir liksom en fin kontrast till allt annat blogginnehåll man konsumerar, innehåll som brukar vara på magasinnivå med stora bilder och härliga beskrivningar. Så inspirerad av det tänkte jag posta ett liknande inlägg varje måndag i juli, som en liten sommardagbok helt enkelt.
Första måndagen i juli. Två veckor till semester. Mentalt har jag redan förflyttat mig till en solstol och sitter där med tårna i sanden, ritar cirklar och blickar ut över horisonten. Luktar på armen som doftar solkräm, ljusbrunt sommarskinn som fylls av prickar, bett och småsår. Doppar huvudet i vattnet. Det finns något förlösande med de där korta sekunderna under ytan. Att stänga av allt, sluta ögonen, kapslas in i vatten, bryta ytan, andas på nytt, bli hel.
Jag längtar till havet och på lördag ska jag åka dit. Till samma gård som min familj och släkt besökt i decennier, sommar efter sommar. Jag inbillar mig att jag ska börja varje dag med ett havsdopp, fastän jag avskyr att frysa och alltid fegar ut om det är kallare än 20 grader i vattnet. Sedan ska jag läsa, dricka kaffe och bädda sängen i ett rum med knarrande golvplankor, ett rum som luktar svagt av trä och fukt. Tre hela dagar av stillhet, dålig mobiltäckning och vattenytor som klyvs. Det blir fint.
Igår var jag på Paradisos bartömning med ett gäng kompisar. En ganska icke-optimal sak att göra en söndagskväll som blev en söndagsnatt men det var så kul. Det liksom kokade inne i den lilla baren, alla var eld och lågor, det regnade konfetti och champagne, basen dunkade och ingen ville gå hem. Så vi lät bli. Och på något vis är det så talande för sommaren för är det någon gång man ska sluta bry sig om vilken veckodag det är så är det väl ändå i juli?
Och nu ska jag förflytta mig in i min skrivbubbla på jobbet. Slutföra texter och projekt, trampa igenom de sista dagarna innan semestern är här. Det brukar gå rätt enkelt, det brukar bli rätt bra.