Sommardagbok – del 7

hästö
 
Folk säger att sommaren är slut. Att det känns i luften, att den är annorlunda nu. Jag antar att de har rätt. Slut på sommar betyder nog slut på sommardagbok. Det här får bli mitt sista lilla kapitel för ett tag. Men det var fint att skriva av sig, att försöka hitta orden på sådant som känns, få dela lite tankar med er. Och kanske blir det en höstdagbok sen. Den som läser vidare här får se.
 
I helgen var jag ute i skärgården på min kompis Annas landställe. Ett par långa dagar med horisont och hav som utsikt, goda middagar kring ett stort bord och en brun labrador att klappa på. Det var fint. Vissa platser försätter en verkligen i ett lugn. Där ute kan jag somna i en av de mjuka sofforna halv fyra på eftermiddagen. Vakna före alla andra om morgonen och sitta en stund själv på altanen. Sluta ögonen och känna saltstänk från havet när vi studsar fram med båten. Vi ville verkligen inte åka hem igår kväll utan stannade kvar så länge det var möjligt, tills solen började gå ned. En kvart före midnatt kom vi ändå hem till Stockholm och för första gången på länge kändes min älskade stad för högljudd och vass, för stressig och burdus.
 
Det blir inte bättre av att de bygger om på Hemköp i Skanstull och ingenting i butiken står på rätt plats längre. Brödet är vid konserverna och osten vid kexen och schampot bland salladsdressingarna. Det är totalt kaos och omöjligt att hitta någonting. Jag går varv på varv och letar efter sakerna på min inköpslista. Drar korgen efter mig i de trånga, sneda gångarna och känner energin försvinna. Vänder till slut hem utan kronärtskockor och dijonsenap. Senare på kvällen tänker jag att butiken är en spegling av min hjärna. Ingenting står på rätt plats längre, allt är en enda röra, renovering pågår och den ansvarige ber om ursäkt. Förlåt ni som drabbas.
 
Nu ska jag samla ihop mina tankar och skapa ordning. Sammanställa sommaren och göra bokslut. Linda in det vassa med Stockholm i mjuka stråkar, fylliga arrangemang, ljuva harmonier. Boka ett bord för tre på en favoritkrog. Kanske springa på en gammal bekant. Återkoppla på alla obesvarade meddelanden. Köpa skor till helgens bröllopsfest. Sortera kvitton, strukturera upp datum, ställa livet till rätta. Låta sommaren sakta övergå till höst.
0

Sommardagbok – del 2

skärgård
 
Jag vaknar upp i våningssängen i det blåmålade rummet. En gammal kakelugn står i hörnet mittemot, ett fönster sitter precis intill min huvudkudde. Halvt sovandes gläntar jag på rullgardinen och skapar en springa ut mot omvärlden. Tillräckligt smal för att inte väcka de andra i rummet med det bländande morgonljuset, tillräckligt bred för att kunna skymta allt blått utanför utanför. En klarblå himmel, ett lätt krusat hav. Det är måndag, solen skiner och jag är ledig.
 
Mitt armbandsur är mekaniskt och behöver dras upp, helst varje dag, men åtminstone efter 36 timmar. Störigt och omodernt kan vissa tycka, men jag gillar det. Hantverket, den dagliga processen, känslan av att tiden faktiskt går. Sedan jag kom ut till skärgården har jag visst slutat bry mig om klockslag. Ganska snabbt tog jag av mig uret och la det på en byrå. När jag tittade på det nyss stod det fortfarande på 9 juli 08:42. Här står tiden still.
 
Jag tänker mycket på platserna som definierar olika personer. För på något vis tror jag att man kan summera sin person via särskilda koordinater, via en prick på en karta, ett mål att besöka. I tjugosju år har jag tänkt att den här platsen definierar en del av mig. Jag kan varenda vrå, varje liten detalj. Vet hur fötterna ska placeras på klipporna vid badbryggan. Var de bästa, sötaste körsbären finns. Vilka dörrar som gnisslar högre än andra. Jag känner den här platsen så väl, den är som en del av mitt DNA, en byggsten i min kropp. Och ändå vet jag inte om det är den som definierar mig längre, för nu när jag är här händer det att jag känner mig fel. Som en avart. Som en besökare på min egen mark. Det är plötsligt inte lika självklart att det här stället är mitt. Och kanske är det så att med tiden byter man platser som definierar en. Kanske är definitionen av mig nu att jag inte definieras av detta längre?
 
I morgon återvänder jag till Stockholm men innan dess ska jag ägna mig åt myggbettet på fotknölen, de perfekt slipade klipporna, den saltklibbiga huden och det blåa vattnet
0

Sommardagbok – del 1

Några av mina favoritblogginlägg att läsa är de som Sandra brukar posta på måndagsmorgnar. Ett inlägg om veckan som kommer och kanske lite om helgen som varit. Enkelt, personligt och dagboksaktigt, ja lite som bloggandet såg ut i sin begynnelse. Det blir liksom en fin kontrast till allt annat blogginnehåll man konsumerar, innehåll som brukar vara på magasinnivå med stora bilder och härliga beskrivningar. Så inspirerad av det tänkte jag posta ett liknande inlägg varje måndag i juli, som en liten sommardagbok helt enkelt.
 
summer
 
Första måndagen i juli. Två veckor till semester. Mentalt har jag redan förflyttat mig till en solstol och sitter där med tårna i sanden, ritar cirklar och blickar ut över horisonten. Luktar på armen som doftar solkräm, ljusbrunt sommarskinn som fylls av prickar, bett och småsår. Doppar huvudet i vattnet. Det finns något förlösande med de där korta sekunderna under ytan. Att stänga av allt, sluta ögonen, kapslas in i vatten, bryta ytan, andas på nytt, bli hel.
 
Jag längtar till havet och på lördag ska jag åka dit. Till samma gård som min familj och släkt besökt i decennier, sommar efter sommar. Jag inbillar mig att jag ska börja varje dag med ett havsdopp, fastän jag avskyr att frysa och alltid fegar ut om det är kallare än 20 grader i vattnet. Sedan ska jag läsa, dricka kaffe och bädda sängen i ett rum med knarrande golvplankor, ett rum som luktar svagt av trä och fukt. Tre hela dagar av stillhet, dålig mobiltäckning och vattenytor som klyvs. Det blir fint.
 
Igår var jag på Paradisos bartömning med ett gäng kompisar. En ganska icke-optimal sak att göra en söndagskväll som blev en söndagsnatt men det var så kul. Det liksom kokade inne i den lilla baren, alla var eld och lågor, det regnade konfetti och champagne, basen dunkade och ingen ville gå hem. Så vi lät bli. Och på något vis är det så talande för sommaren för är det någon gång man ska sluta bry sig om vilken veckodag det är så är det väl ändå i juli?
 
Och nu ska jag förflytta mig in i min skrivbubbla på jobbet. Slutföra texter och projekt, trampa igenom de sista dagarna innan semestern är här. Det brukar gå rätt enkelt, det brukar bli rätt bra.
0