Kultursidan presenterar tesen om att kärleken finns i Italien. Kanske åker den på en röd vespa över kullerstenarna. Min omgivning håller med. Tänk om du träffar någon när du är där borta? Välviljan är honung, klistrig söt. Jag förstår den men vill inte röra. Får den ändå gång på gång. Tänk! Tänk om! Inget är därför vill jag säga. Det handlar inte om det. Flykten är för mig.
En eftermiddag tar jag en bild på mig själv inne på kontorets kaklade toalett. Det är något märkligt med det jag ser, det är något som inte stämmer. I fotots spegel bär jag ett tydligt leende, det är så jag tror att jag ser ut, men i samma ansikte som tittar in i kameran är det borta. Kvar finns bara ett allvar. Båda är ju jag, tydligt jag, men hur kan bägge vara sanning? Om jag tvivlade innan blir det inte bättre nu. Jag förstår inte ens mina egna uttryck.
Min vän berättar för mig om det administrativa arbetet som sker med regelbundna mellanrum. Helst i sällskap där man uppmuntrar varandra. Gå igenom dina kandidater, skriv till minst tre, hitta potentiella möjligheter, var kul/oväntad/framåt, gör planer. Varje vecka admin. Jag konstaterar att om romantiken inte är död så ligger den åtminstone i fosterställning på golvet med ihållande kramper. Sedan kämpar jag för att se det fina i schemalagda inviter. Skriver till tre, lyssnar till tystnad.
Självömkan gör sig dåligt i både text och bild, men det är sorgset att alltid vara den som klappar sin egen axel. Jag har testat att duga så länge nu, det gör det svårt att tro att det räcker. Hela internet tycks bära nya kroppar, blottar hud och lycka. Något hos mig måste nog också bli annorlunda, måste bli mer som i spegeln. Är det då honung börjar smaka gott?