Två år passerade och ingenting hände mig

Det är början av februari och jag somnar och jag vaknar med en diffus sorg i bröstet. En sorg över att två år av pandemi har passerat och nu känns det plötsligt som om det bara är jag som är kvar där vi slutade sist. Alla andra i min närhet tycks ha mognat, tagit kliv framåt och kommit till insikt medan jag är gjuten på samma plats som innan. Restriktionerna har plockats bort och här står jag nu redo att fira, med partytuta i handen och drömmar om Berlin, bara för att inse att ingen är kvar. Jag har ägnat två år åt vadå? Långpromenader, självtvivel och att köpa kostymer second hand.

Mitt liv har varit en paus, ett vakuum, och jag trodde att det var så för alla. Att det inte bara var jag som stod still. Men solen har snurrat och min närmaste omgivning tycks ha rört sig i samma takt. Det är som att vara på en fest när det plötsligt tänds i taket och jag är den enda i rummet. När gick alla andra vidare? Vad gör jag kvar? Och känslan skaver för jag vet att den är ful och egocentrisk. Andra kan inte vänta och stå kvar för min skull. Det är ju liv och liv ska levas. Herregud lev!

Ända sedan våren 2020 har jag tänkt på den där dagen. Blickat framåt och burit bilder i huvudet från Vår tid är nu när kriget är över och hela Kungsgatan fylls av fest. Läst om efterkrigsår och hyllningskonserter. Men så blev det egentligen bara en vanlig onsdag, så som vanliga dagar har blivit numera. Hemmajobb och handsprit, men ett litet uns av frihet över att jag kan gå hem 23:15 om jag vill.

Två år har gått och en del av mig har glömt hur saker brukade vara. Jag ifrågasätter om det varit så jobbigt egentligen, fylld av den farliga naiviteten som följer med förskjutna perspektiv. Men så gör sig den där klumpen påmind. Två år av mitt liv har passerat och kommer aldrig åter. Och jag sörjer det liv som inte blev som det skulle men framför allt det liv som aldrig ens blev. Ingenting hände mig och kanske var det en trygghet och ett privilegie där och då. Men nu? Men jag? Vad är det som blev kvar?

Konturer och kontraster

skogen

Skogen är grön och mjuk. Tyst sånär som på våra steg som möter stigen, fötter som kliver på murkna grenar, vindjackans dova svischande, ett svagt hummande på en melodi. Vi går på rad, vi tre – mamma och pappa och jag. Mossens fuktiga vidder, den brända tallskogens spröda bark, bergets solvarma hällar, allt blir ett välkommet avbrott i en tid där varje dag känts likadan. En skarp kontrast till ett enformigt liv.

Vi firar påsk tillsammans. Litet och stillsamt och avskalat, men ändå, ett firande. Död och uppståndelse. Förtvivlan och hopp. Jag finner mig själv med att vilja främja långfredagens stillhet, dess sömniga, sorgsna lugn. Det är något med hur den skapar konturer, gör plats för det mörka och på så vis också destillerar det ljusa. Gör det glada som komma skall gladare.

Jag tänker att dessa stunder på något vis symboliserar vad jag saknat mest under det gångna året. Konturer och kontraster. Ramar som tydligt skiljer tisdagar från fredagar, som avgränsar jobb från fritid, som definierar ensamhet från att vara själv. Det är så svårt när allting sker på samma plats, när dagarna det flyter ihop till en enda sörja, när veckorna vadas igenom. Jag vill blanda naturens lugn och stadens brus. Stök och eufori och maxpuls med vila och ro och knäppta händer. Ge mig himmel och hav. Tusen röster och mina egna tankar. Ljus och mörker. Skarpa kontraster avgränsade med tydliga konturer. Det är allt jag önskar framöver.