Det är början av februari och jag somnar och jag vaknar med en diffus sorg i bröstet. En sorg över att två år av pandemi har passerat och nu känns det plötsligt som om det bara är jag som är kvar där vi slutade sist. Alla andra i min närhet tycks ha mognat, tagit kliv framåt och kommit till insikt medan jag är gjuten på samma plats som innan. Restriktionerna har plockats bort och här står jag nu redo att fira, med partytuta i handen och drömmar om Berlin, bara för att inse att ingen är kvar. Jag har ägnat två år åt vadå? Långpromenader, självtvivel och att köpa kostymer second hand.
Mitt liv har varit en paus, ett vakuum, och jag trodde att det var så för alla. Att det inte bara var jag som stod still. Men solen har snurrat och min närmaste omgivning tycks ha rört sig i samma takt. Det är som att vara på en fest när det plötsligt tänds i taket och jag är den enda i rummet. När gick alla andra vidare? Vad gör jag kvar? Och känslan skaver för jag vet att den är ful och egocentrisk. Andra kan inte vänta och stå kvar för min skull. Det är ju liv och liv ska levas. Herregud lev!
Ända sedan våren 2020 har jag tänkt på den där dagen. Blickat framåt och burit bilder i huvudet från Vår tid är nu när kriget är över och hela Kungsgatan fylls av fest. Läst om efterkrigsår och hyllningskonserter. Men så blev det egentligen bara en vanlig onsdag, så som vanliga dagar har blivit numera. Hemmajobb och handsprit, men ett litet uns av frihet över att jag kan gå hem 23:15 om jag vill.
Två år har gått och en del av mig har glömt hur saker brukade vara. Jag ifrågasätter om det varit så jobbigt egentligen, fylld av den farliga naiviteten som följer med förskjutna perspektiv. Men så gör sig den där klumpen påmind. Två år av mitt liv har passerat och kommer aldrig åter. Och jag sörjer det liv som inte blev som det skulle men framför allt det liv som aldrig ens blev. Ingenting hände mig och kanske var det en trygghet och ett privilegie där och då. Men nu? Men jag? Vad är det som blev kvar?
Lämna en kommentar
<3 <3 <3 <3 <3
känner samma.
Oj, vad jag kan relatera till det här. Känner att jag är i exakt samma position. Livet har inte verkat hända mig de senaste två åren. En liten uns av bitterhet och tvivel infinner sig, varför inte det?
Jag känner också igen mig, Julia. Du är inte ensam och alla känslor är okej.
Jag bär på samma känsla, som du sätter ord på så pricksäkert! Och mitt huvud försöker också övertyga mig om att det hela är mitt eget misslyckande.
<3 jag känner likadant
Jag känner också så, men har inte kunnat sätta ord på det förrän denna text, tack för det och du är inte ensam ❤️
Jag har samma tankar om livet nu när man kanske kan se det som att vi har hamnat i ett ’efter’. Inget stort eller anmärkningsvärt har hänt mig under två år, jag känner mig som samma person men oändligt mycket tröttare än innan allt, medan andra runt mig har rört sig framåt. Jag vet inte om jag vill att alla andra skulle ha stått still som jag eller om jag vill att jag skulle ha rört mig som de. På sätt och vis har jag uppskattat andningspausen som pandemin utgjort med sina begränsningar, men nu känns det som att jag måste springa ikapp och jag vet inte om jag har ork till det.
Oj – vad detta kändes. Går runt med EXAKT samma tankar och känslor. Ett ljus är att Berlin finns! Jag åker dit en månad i juni, vi åker dit och firar alla oss som blev kvar <3
Wow vilken text ❤️
wow jag kände också verkligen med detta inlägg. tack för fint formulerat.
Jag vill åka till Berlin med dig <3
Honestly, life has not happened to me so much in 10 years. I know the feeling well
Känner så mycket igen mig i din text. En sorg att två år av livet bara sprungit iväg. Har känt lite ångest över att pandemin ska vara över för det är först då man inser hur ensam man är.
Har känt precis likadant, ensamheten blev en helt annan ensamhet när restriktionerna släppte.
Det här var ju tyvärr extremt träffsäkert!
Jag vill skicka dig massa varma, milda och vänliga vindar, tankar, omhuldningar.
Skickar internet-kärlek!
Relaterar till 100%. Alla runt omkring mig har liv som rullar på med nya partners, förlovningar, barn m.m. och jag står kvar på samma ställe, ensam.
Åh herregud vad träffsäkert. Känner precis samma. Du skriver verkligen fantastiskt!!
Som om du publicerat ett utdrag ur min dagbok, bara mer välformulerat. Aj, vad det känns i hjärtat. Vad svårt det är när det känns som man blir ensam kvar. Även om jag mest är glad för de som det hänt mer för, men det gör inte mindre ont för det. Och rädslan för att aldrig komma ikapp, vissa dagar är den avgrundsdjup.
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Och känslan blev så mycket tydligare nu när man kom ut på andra sidan, när man var mitt i det levde jag fortfarande kvar i illusionen att det var lika för alla.
SÅ jävla starkt. Tack för dina fina ord. Glöm inte att du absolute INTE är ensam.
Du är inte ensam!<3 känner igen mig exakt precis i vartenda ord
Precis så, tack för den här texten <3
Jag kan relatera så väl, trots att det utifrån skulle kunna se ut som det det hänt mycket i mitt liv, både bra och ledsamma saker. En graviditet, en ny större lägenhet som renoveras och en pappa som gått bort. Det jag tror att gör att det känns som det gör är avsaknaden av sådant som annars gör att det bubblar. Så många relationer som varit på pause för att det inte känts värt att ta dem över messenger, möten med folk som gör en glad, de där som man inte känner men ändå tycker om och att inte veta vad man längtar till. För oss alla hoppas jag på mer bubblande känslor och energi att ta vid alla relationer som varit på pause.
nej du är inte ensam!! jag tror att många kände sig tvungna att överge hoppet om sitt ’roliga gamla liv’ och istället letade och hittade trygghet. det märks på tinder tycker jag. i längden kommer nog folk att sakna sena kvällar spontanresor och hångel. tror det!
Denna text har jag liksom burit med mig de senaste dagarna. Det känns fint att ändå dela den känslan som jag har. Jag fick mitt andra barn under pandemin men känner likadant ändå. Sitter här med samma ångest, samma vänner men med den skillnaden att de också hittat nya.
Tack för att du skrev den här kommentaren! Jag har varit hemma med mitt tredje barn under pandemin och jag upplever exakt samma. Fick en klump i magen när jag läste inlägget men kunde inte förstå varför jag kände som jag gjorde eftersom jag haft Max 10 timmar ensam senaste året, men nu förstår jag 😊 De gamla vännerna finns kvar, men de har hittat nya vänner (utan bebisar) och det har varit så gott som omöjligt att lära känna nya vänner till en själv och barnen. Inga öppna aktiviteter för bebisar/föräldrar att lära känna folk på heller. MEN: hoppas att du, precis som jag, har våren och sommaren kvar att ta igen detta på ❤️
Känner också så <3
Du lyckas alltid sätta ord på hur jag känner. För exakt så där känner jag med. Kvar ensam medan alla andra skaffat barn, hittat partner och köpt nya hem under dessa två år. Och jag är kvar i samma soffa själv.
❤️
Rätt intressant det du skriver, jag känner precis samma som du, av att läsa de kommentarer så är vi inte ensamma om det heller. Märkligt. Så många utav mina vänner har skaffat barn, flyttat, köpt hus, skaffat tjej/kille med mera. Inte så att mitt liv har stannat men någonstans så känns det som att jag har fokuserat fel eller rättare sagt gått en annan väg i jämförelse med mina vänner.
Livet efter 30 var inte riktigt såhär jag har tänkt mig.