sommar – Sida 2 – Julia Eriksson

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats

I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Ställa den blinkande markören högst upp i vänsterkanten och långsamt fylla på med nytt.

Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Sedan sveper jag vad som fanns kvar i ditt. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten.

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats. Där ska jag kliva av bussen med mina väskor, lägga dem i bagageutrymmet på Volvon som väntar och åka längs de slingrande vägarna över de bekanta backkrönen. Hålla utkik efter raden med soptunnor, den skarpa kurvan och skylten som varnar för katten. Komma fram och bädda sängen i det lilla rummet ovanför köket, randiga påslakan och en pocket på nattduksbordet.

I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. Solkräm, myggmedel och yatzy. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Allting väntar mig. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. Nu börjar det.

Vin och socker, bräckt vatten och luftballonger

Mina suckar letar sig ut genom det öppna fönstret, seglar genom parken, svävar över Södermalm, jag är säker på att om ni lyssnar riktigt noga så kommer ni att höra dem eka mellan gatorna. Det är bara jobb och ingen semester-suckarna. Den stilla nedräkningen i huvudet, det långa att göra-listan som tycks gå i omvänd ordning och istället för att krympa enbart växa. Jag mässar tyst för mig själv ”det är inte semester att vara ledig med småbarn, det är inte semester att vara ledig med småbarn” när jag ser mina vänner med två månader av ledighet dela bilder på stunder i solen. Snart jag med, bara lite till av jättemycket först och däremellan fylla varje kväll varje helg till bredden av vin och socker, bräckt vatten och luftballonger. Andas, sucka, sänk axlarna okej.

En junidag fick jag för mig att jag hade en livskris. Min kompis Klara skrev ”kom jag vet ett bra ställe för glass som vi måste testa”. Katastrofhantering 1.0. Vi köpte mjukglass i smakerna jordgubb och vanilj och konstaterade att det kanske bara var En Vanlig Liten Kris™.

Sedan gick vi till Ambar och drack orange vin. Pratade om livsplaner och boenden och att gå i kloster. Gatan var stilla och varm, chipsen salta på tungan. Någon hade tappat sin hatt, en liten ljus av strå som låg på bänken intill oss. När glasen var tomma kom hattägaren förbi och blev glad.

Vi bestämde att vi vill ha ~mer puls~ så vi gick till Rörstrandsgatan och satte oss på Nektar. Tittade på killar men den enda som stack ut var en med tonade solglasögon och stor mustasch. Någon dag senare skymtade han förbi i tidningen, det visade sig att han var aspirerande Hollywood-skådis. Såklart. Jag åt en nässelpaj med ägg som jag skulle vilja kopiera men att plocka nässlor känns som en utmaning. En vacker dag med handskar kanske.

När pulsen på gatan lagt sig tog vi våra cyklar och promenerade hemåt. Skildes åt vid Västerbron och det var fortfarande ljust när jag och Lilla blå rullade Ringvägen hem.

Dagen efter låg värmen fortfarande kvar som ett lock över staden. Jag hade stannat uppe sent på torsdagskvällen för att baka en kaka och skyndade sedan hem på fredagen för att ordna resten. Bar ner tallrikar och glas till innegården. Katten tittade tveksamt på mig. ”Hur svårt kan det vara att få till en bra glöd?” muttrade jag tillbaka.

Sedan kom Anna, Karin och Julia och jag ställde mig vid grillen. Använde en liten salladstång som grillverktyg och låtsades ha koll på vad jag gjorde.

En stund senare serverade jag grillad färsk vitkål, marinerad mozzarella med örter, grillad nektarin och lök med tomater och basilika samt grillad färskpotatis, citron och sparris med hollandaisesås, stenbitsrom och dill. Blev mycket nöjd med min första riktiga grillmiddag.

Ovanför oss svävade luftballonger och när skymningen föll gick vi upp till lägenheten och åt mandelkaka med körsbär och vispgrädde och plötsligt var kvällen förbi. Om det bara fanns oändligt med tid för stunder som dessa, men det enda som fanns kvar var ett litet berg av disk och en halv påse grillkol.

En tisdagskväll mötte jag Linn nere vid bryggan vid Årstaviken. Den var full av blöta kroppar, trötta ryggsäckar och handdukshögar. Ett barn hoppade i och gick upp tjugo gånger på raken, han räknade högt och blev mer exalterad för varje runda, rösten ljus i sommarkvällen. Vi simmade runt länge. Pratade om sommaren som låg framför oss. Linn berättade en fin grej som hänt henne, jag visade min arm med knottror, men det var inte vattnet som var kallt, det var en rysning.

Bytte badkläderna mot vaniljgula shorts och mörkblå collegetröja. De mjukaste plaggen att försvinna i, snälla mot huden. Doft av solkräm och myggmedel. Den blöta tofsen droppandes i nacken, fuktiga hårtestar att tvinna. Komma hem och hänga upp handduken på tork.

Sedan har vardagen blandats med rosor och strössel, sagor och socker som krasar mellan tänderna. Alltid på gränsen till vämjeligt, så himla fint, men ändå okej. Det gäller att vara varsam.

Och solens sista strålar som letar sig in i köket, får det brandgula golvet att glöda, får mig att stryka ännu en dag ur almanackan, men när är vi framme hur länge ska vi köra är det långt kvar?

Fritt ur tanken, söndagen efter en midsommarhelg

Den brunrandiga skjortan klibbar sig mot huden, värmen ligger tryckande över Swedenborgsgatan. Jag bär midsommarpackningen i bägge händer. Kommer hem, tar en sval dusch, kastar mig på sängen och blundar. Vi har firat i dagarna tre. Tio vuxna och sex barn, hallen full av Birkenstocks, kylen full av rester. Gräsmattan torr och vissen under fotsulorna, sjön mörk och mild, näckrosor intill strandkanten. Runt omkring oss kohagar kohagar kohagar. I snart två veckor har jag gått från sängen till anteckningsblocket direkt när jag vaknat. Greppat pennan och sedan skrivit tre A4-sidor rakt upp och ned i något slags sömndrucket rus. Morgonsidorna i det grå häftet har en lätt terapeutisk verkan, det är åtminstone vad jag vill tro, vad jag hoppas. Jag träffade L på vinbaren i onsdags, det hade också en lätt terapeutisk verkan, för jag berättade om mitt sammanbrott som jag alltid brukar få under midsommarhelgen då jag går undan en stund för att gråta lite över vilken misslyckad person jag är och sedan rycker upp mig, vänder tillbaka och skrubbar sex kilo färskpotatis och kanske var det för att jag sagt det till henne, men så hände det inte i år och det var väl något slags framsteg. Jag skrubbade potatisen direkt, fick jord under naglarna och det var allt. Jag gjorde inte ens som jag planerat att låta mig göra, lät telefonen ligga nedvänd på bordet, stilla i fickan, hörde inte av mig/dig, var där och då, en vuxen som säger akta kniven jag tar disken får jag se när du kastar gillar du jordgubbar är det kallt? Tillbaka i sängen med den tryckande värmen utanför, kroppen utsträckt en raksträcka sträckkörd hem, duschhandduken i en hög på golvet. I hallen står alla väskorna och påsarna, den oöppnade vinflaskan och paketet med knäckebröd som blev över. Om en stund ska jag kliva över dem och ut genom dörren för M frågade om jag ville ta ett kvällsdopp och vad annat finns det ens att svara när sommaren envisas med att gro i mig, du vet sommaren som aldrig säger nej. I onsdags var det årets längsta dag och det är så märkligt hur allting vänder innan det knappt hunnit börja och vem vet om det är samma sak med livet, att det jag tänker är starten egentligen är mitten och jag vet knappt vad det betyder, men kanske är min tillvaro nu en vändpunkt, ett skifte och en resa på väg mot något nytt. Men först: ett dopp.

Försommarens förgänglighet

En tidig eftermiddag lyssnar jag på ett föredrag av en konstnär. Hon berättar om sin process, om att skapa något varje dag, om hur enkla föremål också får bli konst. Ett kvitto, en middagsplanering, en stapel med klossar. Sedan pratar hon om vanitas. Det är latin för fåfänglighet och tomhet. I konstvärlden handlar det om att avbilda motiv som ska påminna om livets förgänglighet.

Och jag tänker att om året är en tavla så är försommaren vanitas. Påminnelsen om alltings flyktighet, dödskallen i allt det vackra, oljelampan som slocknat, timglaset vars sand runnit ned. Jag fylls av en drabbande känsla av att gå förbi syrenbuskarna för jag vet att de varar så kort. Det här är allt vi strävar efter, det vi väntar på sedan november och snart är det förbi. Juni värker i bröstkorgen, allt är så fint att det smärtar att det ska ta slut.

Jag kommer på mig själv med att längta efter min tillvaro i Rom. Det var bara några veckor sedan jag lämnade staden, men det känns redan som drömlika minnen och jag önskar mig tillbaka till min stilla vardag. Jag saknar inte att vara ensam, men jag saknar att få vara i fred. Det är så många som vill mig något nu. Så mycket som ska göras och vem är jag att klaga? Det är ju kul, det är bara jag som känner mig så tråkig. Ful i allt det vackra, trött i allt det grönskande.

Och så blir det en kväll och en fest och klockan är halv fyra när jag promenerar hem längs Hornsgatan. Jag ifrågasätter allt jag gör, men vet att jag måste greppa varje natt, är försent ute i livet för att säga nej, för att gå hem i tid och vänta på vad som inte kommer hända. Fåglarnas kvitter gör mig sällskap när himlen sakta ljusnar och varje blommande buske jag passerar tycks mumla ord om alltings fåfängliga förgänglighet.

Framkallade sommarminnen

Över en natt kollapsade sommaren och blev till höst. Eller i alla fall till någon slags regnkall, blåsig sensommar. Den kompakta, klibbiga värmen är ett minne blott och nu väntar långbyxor och långkok. Jag har flera planer för terminen, men de tar vi lite senare, för nu tänkte jag att vi skulle blicka tillbaka på sommaren i analogt format. Förra året rotade jag fram mina föräldrars gamla olympus-kamera ur en byrålåda och började fylla den med film igen. Jag är fortfarande nybörjare på området och det är en del överraskningsmoment när jag får se hur bilderna blir, men det är ju också en del av charmen. Så här kommer trettio framkallade foton från juni till augusti.

Vi börjar i midsommartid som firades ute på Väddö i Roslagen. Det var varmt och vi gick till sjön och badade varje dag.

Jag hade precis matat kameran med ny film och var bra på att fånga kompisar i olika ögonblick. På grund av filmbrist fick jag köpa en ny variant (Kodak Portra 800) som är ganska ljuskänslig och därför inte helt optimal för foton i solen mitt på dagen, men det blev rätt bra ändå tycker jag. Jag är ju inte så teknisk i mitt fotande utan vill mer bara fånga fina stunder.

Som den här på Emelie, Edda och Fredrik.

Det är också något med det analoga formatet som gör helt vanligt köksstök med disk och öppnade pastapåsar till något charmigt. Jag tror jag ska försöka ha en mer analog lins på livet i allmänhet framöver. [insert soppåse i motljus]

Efter midsommar var jag tillbaka i Stockholm och hade teamdag med mina kollegor och badade på Reimersholme flera gånger i veckan.

Jag åkte hem till min familj i Norrköping och hälsade på min nyfödda brorson Uno. Och så åkte jag till Smultronstället och åt glass med mamma och pappa. Så fint med omvända roller, att det nu är de som blir fotade med analog kamera och inklistrade i sommaralbumet. <3

Sedan fick jag semester och tog mig raka vägen ner till Österlen och glömde tydligen bort kameran för det blev bara två bilder på en vecka. En ute vid Ales stenar och en middag på baksidan av huset.

Efter det följde en vecka på Svartsö som var både suddig och skarp som ni kan se. Jag tycker ändå att tvättstrecksbilden blev fin med sina färger och skuggmönstret på handduken.

Lite mera landet-bilder ute hos mina föräldrar. Jag gick på promenad förbi hagen med alla får, in i skogen och lyckades hitta ett helt gäng med kantareller. Ett lyckligt ögonblick helt klart värt att dokumentera.

Jag tvekade ett tag på om kameran skulle få följa med på vandringen i England. Inte för att jag är så rädd om den utan för att varje grej extra blir något att bära runt på i en vecka. Men till sist packade jag ner den och det är jag ändå glad för, vyer som dessa är ju härliga att ha i flera format.

Lite klassiska gruppbilder hör ju hemma i semesteralbumet. Här är mina vandringskompanjoner Anna, Sadia, Gaëlle och Haz. Och på nedre bilden fick jag också vara med på ett hörn.

Sista bilden på rullen togs lägligt på det som var semesterns sista dag innan det var dags att åka hem och tillbaka till vardagen igen. Nu återstår bara att jaga reda på ny film så jag kan börja dokumentera hösten och dess små ögonblick.

En vecka vid havet – om tid själv och lugnande medel

Jag har tillbringat en vecka vid havet. Varit ute på Svartsö i Stockholms skärgård och bott i en stuga nära bryggan i Alsvik, så som jag gjort två år förut. Det är något med den där platsen, den känns hemma på ett märkligt sätt, har gjort det enda sedan första gången jag satte foten där. När jag tidigare i somras låg på en smal brits i ett rum på Dalagatan och just hade svalt innehållet i en liten metallkopp med lugnande medel som skulle göra det mindre plågsamt att dra ut min framtand, bad tandläkaren mig att andas djupt och tänka på ett semestermål. Och jag låg där i det nedsläckta rummet med den beska smaken i munnen och önskade mig bort till klipporna vid bryggan nedanför huset. Några veckor senare var jag där.

De första två dagarna hade jag sällskap av min vän Malin. Vi tog båten ut vid lunchtid på söndagen och jag fick visa henne ön. Badbryggan med det perfekt svalkande vattnet, den lilla lanthandeln med sina extra små kundvagnar, restaurangen med den grisformade neonskylten på taket, insjön med sitt perfekt klara vatten, de hungriga rådjuren i trädgården och glasskiosken vid hamnen. Morgondopp och badminton och yatzy. Kallt rödvin och varsin trisslott utan vinst. Jag gick upp tidigare en morgon och bakade frallor till frukost. En av kvällarna tände vi grillen och la grönsaker, persikor och eldost på gallret. Det var fina dagar, enkel tid.

På tisdagen for hon hem och resten av veckan blev bara min. Det är något fascinerande med att tillbringa så mycket tid för sig själv på en plats som känns hemma men inte är ens vanliga hem. Helt plötsligt finns utrymme att tänka, att känna efter och att bara vara. Mina dagar innehöll i stort sett samma saker. Jag gick upp och läste, löste ett korsord, drack kaffe på den lilla trappan utanför huset. Låg och solade på klipporna, sprang en runda på eftermiddagen och drack ett glas vin. Lagade middag, skrev lite och lyssnade på sommarprat. Ibland hände det att jag blev lite rädd för det kompakta mörkret, de främmande ljuden som huset gav ifrån sig och älgarna som jag visste gick runt på ön. Då sjöng jag för mig själv en sång jag lärde mig som barn. Jag är inte rädd för mörkret, i morgon bitti ordnar det sig. Jag är inte rädd för mörkret, hoppas mörkret är rädd för mig. Och med gryningen kom lättnaden, ljuset var gott.

Jag betraktade min tillvaro på ön och funderade på om jag kände mig ensam. Om det fanns något sorgligt över det hela. Och visst fanns det stunder, som när jag satt där på stenbänken och såg himlen färgas rosa och havet glänsa, då jag önskade att någon hade suttit intill. Att jag hade fått dela ögonblicket med någon som också förstod det hypnotiserande i små vågor som snuddar klippor, som sakta slipar dem slätare än kinder. Men mest kände jag mig tillfreds. För är det något jag förstått så är det att ensamheten i stan drabbar mig så mycket hårdare. Där är jag omgiven av människor och möjligheter, det finns så många potentiella möten som ändå inte blir. Där känns frånvaron mycket tydligare. Själv på en ö utan varken schema eller kontakter finns inte så mycket att göra mer än att vila i sina egna tankar.

Och jag har vilat och tänkt. Varit ute varje solig timme. Lyckats landa i den vänliga lunken där prestationer och förväntningar knappt existerar. Den här veckan har verkat likt det lugnande medlet jag svalde den där torsdagen i början av juli, men helt utan den beska eftersmaken.

Blabla blåblå himlar moln som bomullstussar

Skriv! väser hjärnan.
Du måste
faktiskt
skriva nu.

Om vad? suckar jag.
Det finns så
lite
att säga.

Blabla semester och sol ta ett morgondopp ja idag igen söta jordgubbar och blekta boksidor disigt hav och stranden som bränner under fotsulorna vi tänder grillen framåt kvällen kolla vad var det där för rovfågel en röd glada kan ni le och titta in i kameran sökaren kartan bilen längs grusväg längs landsväg motorväg stanna och köp en glass nej två kulor visst har vi det roligt blabla blåblå himlar moln som bomullstussar sextio grader vittvätt blåbär körsbär mandel kattfot vacker tass smyga upp i gryningen vara först uppe men flera år efter springa ikapp längs nyponbuskar och fårhagar tillåta mig själv att andas djupt ur munnen det eviga nynnandet alltid en sång en visa kolla kolla vad fint det är vad bra vi har det jaja jojo haha blabla allting om och om igen det är så mycket och så lite okej men här får du en lucka en glugg mitt leende är ett barns jag söker sanning i nyfödda ögon finner visdom hos de som är åttioåtta och nittiotvå alla somrar de burit och alla jag ska bära det är samma samma sommar sommar sommaaar jag tror det räcker så.

So far, so so so good

Jag vet inte om det var det kyliga vädret, men maj som i vanliga fall brukar vara en favoritmånad passerade ganska obemärkt förbi. Men så kom juni och juni var ljuvlig, särskilt de sista veckorna. Låt oss ta en titt!

Ett genomgående tema är att jag har sprungit och gått om vartannat. Kanske är det sommaren som gjort benen fulla av spring, precis som i visan, för visst spritter det. En lördag bestämde jag mig för att promenera genom hela stan. Ett av stoppen var Grubbensparken som känns som en liten oas i city.

Sedan fortsatte jag till Odenplan och glassbaren Snö. Där köpte jag en bägare med två skopor av saltlakrits, svartvinbär & viol samt brynt smör, rosmarin & kola innan jag vände hemåt igen.

Mitt nyvunna spring-flow fick dock göra ett uppehåll för strax därpå drog jag på mig en rejäl förkylning. Jag läste och hörde om ökade covid-fall på flera håll och gjorde två tester med några dagars mellanrum, men båda var negativa. Efter det diagnosticerade mig själv med en vanlig bonn-förkylning och tackade min lyckliga stjärna för att corona-viruset fortfarande tycks ha noll intresse av mig.

En kväll när jag kände mig piggare tog jag en promenad på söders höjder. Först Blecktornsgränd upp till Ivar Los park och sedan Fjällgatan. Stockholm, Stockholm stad i världen.

Lagom till midsommar hade hostan och snuvan turligt nog lagt sig, så jag kunde följa med till det årliga firandet jag brukar ha med ett gäng kompisar. I år hade vi hyrt en gammal kollogård på Väddo som låg inbäddad i grönska i Roslagens famn.

På midsommarafton strålade solen från en klarblå himmel och vi började dagen med att promenera ner till badplatsen för ett dopp.

Väl tillbaka svängde jag ihop en slarvig krans med smörblommor och rödklöver som hann vissna halvt i värmen redan innan den landade på mitt huvud. När det gäller kransar så tycker jag att det ska synas att de är egengjorda. Hellre en äng på huvudet än en välansad rabatt.

Jag firade med mitt vanliga gäng som består av vänner från universitetstiden och numera även en hel flock barn. Totalt var vi 14 vuxna och 7 barn, alla under sex år. Om det var många lugna stunder med djupa samtal vid det gemensamma långbordet? Svar nej. Om det var härligt ändå? Absolut!

Vid 14-tiden åt vi en traditionsenlig midsommarlunch. Eller ja, ganska. Snapsen glömdes bort odrucken i solen efter att ha fått konkurrens av en såpbubblepistol. Det är ju roligare så ändå.

Resten av helgen fylldes med kubbspel, stranddagar, studsmattor, grillkvällar, sällskapsspel, pastamiddagar, jordgubbar och dans.

Helt plötsligt var det söndag och dags att packa ihop för att åka hem. Så vi vinkade hejdå till fåren i hagen och havsörnen på himlen och rullade tillbaka till Stockholm igen.

Efter en snabb powernap på soffan insåg jag att även söndagen krävde sitt dopp, så jag mötte upp Malin på Reimersholme. Där hade vi picknick och avhandlade allt som hänt sedan sist i takt med att solen gick ned.

På måndagen var det dags att släpa sig till kontoret igen. Helt plötsligt kändes den där semestern i mitten av juli evighetslångt bort, men jag mutade mig själv med att få ta ett kvällsdopp efteråt. Skyndade mig hem och bytte om till en kort blommig klänning och sandaler, packade stråväskan och tog sikte på Årstaviken.

Där var jag knappast ensam, men jag lyckades hitta en egen liten badplats att gå i på. Återvände sedan hem, nydoppad och juniglad.

Till middag lagade jag två små sallader. En med stekpannegrillad majskolv, röd chili & gräslök. Och så en klassisk tjejsallad med vattenmelon, kalamataoliver, rödlök och salladsost.

Kvällssolen sken rakt in i min lägenhet och färgade allting rött och jag önskar så att jag kunde spara det här ljuset på burk för att ta fram i november.

I tisdags var det en något lättare jobbdag. Vi skulle nämligen ha en team-dag med det kreativa teamet jag jobbar i. Först började vi högst upp på kontoret med utvärderingar och mål samt lite inspirationssessions. Jag bar en kofläcksmönstrad kjol som jag är ytterst nöjd över att ha lyckats klicka hem från Sellpy.

Efter en god lunch lämnade vi kontoret för att åka iväg och köra gokart. Jag insåg hur extremt präktig jag är som förare, ganska bra i trafiken alltså, men rätt kass på en racingbana. Hade gokarten haft blinkers hade jag lätt använt den med största noggrannhet.

Efter gokarten fortsatte vi på det fartfyllda temat och gick på bio för att se den nya Top Gun-filmen. Den var absolut cheesy men också rätt bra. Sedan åkte vi hem till min chef där hans fru som är sommelier höll en liten vinprovning med oss. Dagen avslutades med hemmabakade pizzor i toppklass och så höll vi varsitt musikquiz som vi fått förbereda. Jag var bättre än på gokarten i alla fall och knep åt mig en hedersvärd andraplats.

I onsdags gjorde jag en massa ärenden på stan. Bland annat gick jag förbi Söderbokhandeln och köpte årets diktsamling. Varje sommar försöker jag nämligen läsa de samlade verken från en utvald poet och i år landade valet på Gunnar Ekelöf. Jag har också tänkt att jag ska skriva mer om sommarläsning så fort jag får tid, både vad jag är sugen på att läsa och några boktips till er, vore det något?

Igår mötte jag upp Erik, Sandra, Rut och Emelie på nyöppnade Plåtparken nere vid Årstaviken. Vi drack öl och åt hamburgare och passade på att ses en sista gång innan alla sticker iväg och semestrar på olika håll. Så kul med ett nytt ställe att hänga på och perfekt location om man vill ta ett dopp före eller efter.

Det var slutet av min juni och ett par veckor fyllda av bad och fina stunder. Men det bästa har jag inte ens hunnit berätta! Dagen före midsommarafton föddes nämligen min brorson Uno. Mitt allra första syskonbarn och nu kan jag stolt titulera mig som faster. När jag skriver det här sitter jag på tåget på väg för att hälsa på dem och min mage pirrar av vetskapen om att vi snart ska ses. Han äger redan mitt hjärta och från och med nu kommer varje sommar också vara hans. Hur fint är inte det?

Med förbundna ögon mot nästa horisont

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren och mina suckar sträcker sig högt över söders takåsar. Skavsåret på min fotknöl färgar den vita strumpan röd när jag skyndar fram längs Götgatan för att hinna till söndagsmässan klockan elva. Orgelns toner fyller upp det ljusa kyrkorummet, rör sig likt skira blad i vinden. På pendeltåget läser jag Sapfo och slås av hur allting redan har skrivits, hur alla känslor redan har känts för flera tusen år sedan. Ingenting är nytt men ändå längtar jag efter förändring. Jag betraktar samtiden och det är något med den som sätter sig i halsen, förtätar luftvägarna, skapar ett lätt illamående. Det är för mycket yta och för lite plats. Hur ska vi stå ut? Jag önskar att vi kunde prata mer om döden men det är svårt när det är så mycket liv hela tiden. Fastän vi sitter i samma rum så känns avståndet större än någonsin och jag tänker att det beror på mig. Det är inte ni, det är jag, jag jag jag, snälla skärp mig. I jakt på perspektiv knyter jag på mig vandringsskorna och tar sikte på den högsta punkten. På toppen av backen är allting platt, sanden blåser, små gruskorn letar sig in i mina ögon. Skymningen sänker sig över staden, målar himlen djupt blå. ”Tänk att vi fick juni”, säger du och jag undrar vad du menar men frågar inte, håller bara med. I kyrkan läser prästen namnen på de som fötts och dött, i en osynlig bok sätter någon streck. Runt om mig syns tecken av tid och känslan av att stå still är just bara det, en känsla, när det som egentligen sker är att vi med allt högre hastighet springer med förbundna ögon mot nästa horisont.

En vecka i en villa i Toscana

Hej, låt oss åka bakåt i tiden och på semester till Italien. Men innan vi gör det så kommer en liten disclaimer, för jag har velat och tvekat och tänkt att om jag ska skriva något om den här resan så vill jag i alla fall göra en liten förklaring först.

Jag tycker absolut att man kan ifrågasätta att åka utomlands under en pandemi, även om det inte finns några restriktioner som förbjuder det i nuläget. Ska jag vara helt ärlig hade jag nog inte heller bokat en ny utlandsresa för sommaren 2021 om jag visste hur läget såg ut, då hade jag lagt pengarna på en fin resa i Sverige istället. Men den här resan och dess boende bokades i början av 2020, när Corona var ett abstrakt virus i Kina och vi var lyckligt ovetandes om hur de kommande åren skulle bli. När pandemin sedan slog till och vi insåg att vi inte skulle kunna åka förra sommaren valde vi att flytta fram bokningen ett år för att slippa förlora pengar och krångla med försäkringsbolag och för att vi var övertygade om att sommaren 2021 skulle Corona vara ett minne blott. Om vi bara vetat… Så nu när juli närmade sig hade vi alltså hela resan bokad och betald. Vi hade hunnit få minst en dos vaccin var och Italien hade lägre smittspridning än både Norge, Danmark och Sverige för stunden. Alltså valde vi att åka. Vi gjorde alla nödvändiga tester både innan resan och efter att vi kommit hem, bar munskydd utanför hemmet och följde såklart alla lokala restriktioner. Slut på disclaimer, tror jag. Jag känner bara att det var viktigt att lyfta detta innan jag postar 24 bilder och berättar hur härligt allt var, för ja, livet är ju mer komplext än så. Nåväl, nu börjar vi.

Huset vi hyrde heter Villa Gourmet och ligger i Toscana, ungefär en halvtimme från Pisa och med Lucca som närmsta lite större stad.

Att hitta ett hus som checkade hela vår kravlista var inte det lättaste, men jag är så glad att vi hamnade här. Vi var totalt 10 personer som åkte och på den gemensamma önskelistan stod det: Gärna Toscana, hyfsat nära havet (max 45 minuter med bil), ordentliga sängar & sovrum till alla, air condition, pool, bra möjlighet att laga mat + säkert en massa saker till som jag glömt nu.

Huset låg längs en liten grusväg som sträckte sig förbi vinodlingar och åkrar, ner till stora solrosfält. Under tiden vi var på semester så fyllde min mamma år och hon älskar solrosor, så på morgonen promenerade jag hit och ställde mig framför alla blommor och facetimeade henne.

Intill huset fanns det också en trädgård med olika örter och ett stort grönsaksland där vi blev informerade att vi fick plocka precis vad vi ville av allt som var moget. Dröm! Man känner sig aldrig så rik som när man kan gå ut och hämta en solmogen tomat att ha på frukostmackan eller späda zucchinis och auberginer att lägga på grillen.

En liten bit nedanför huset låg saltvattenpoolen där vi tillbringade den mesta av tiden när vi var hemma. Intill den fanns också ett hus med extra badrum och dusch, ett stort utekök och en fin matplats.

Varje kväll samlades vi för drink och middag nere vid poolen. Det är verkligen min bästa semesterstund: när man duschat av sig saltvattnet, dragit på sig en klänning, fått en fördrink i handen och glider ner till det dukade långbordet för middag.

Innan resan hade vi delat upp oss två och två i matlag med ansvar för varsin kväll. En perfekt grej när man är många och så mysigt, dels att få överraska de andra med sin meny och att få bli överraskad resten av kvällarna. Här är det förberedelser på gång uppe i köket som för övrigt hade den största spis jag lagat mat på.

Anna och Majsan på väg ner för middag.

Jag med fördrink och paljettkjol, redo för min och Annas matlagningskväll.

Vår meny var: burrata med fikon, rostade hasselnötter och rosmarinhonung till förrätt. Sedan grillade vi grönsaker från landet och hela fiskar med citron, örter och vitlök, till det hade vi chimichurri och en stor sallad. Som efterrätt bakade tarte i två versioner, en med björnbär och en med aprikoser och serverade med glass.

En kväll hade vi omedvetet välmatchande middagsgäster.

Älskar att äta gott, dricka gott och må gott med en massa vänner samlade runt samma bord.

En kväll eldade Julia och Erik igång vedugnen som fanns i uteköket och lagade pizza åt oss. Det blev mycket, mycket gott.

Den sista kvällen fick vi en otrolig middag signerad Fabricio som jobbar som kock och som man kunde boka om man önskade. Vi fick en extremt god cacio e pepe, perfekt grillad tonfisk och en hallonbakelse samt hans hemgjorda limoncello till efterrätt. Även om vi var väldigt nöjda med våra egna middagar under veckan så var det här något alldeles extra.

Men ja, även gårdagens rester hade ju smakat toppen med den här utsikten…

Jag är så glad att vi kom iväg på vår resa och fick tillbringa en vecka tillsammans på den här platsen. Det kändes verkligen drömmigt. I ett inlägg framöver tänkte jag berätta om några utflykter vi gjorde under dagarna, så gör er redo för lite mer Toscana framöver.