Med förbundna ögon mot nästa horisont

hammarbybacken sapfo


Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren och mina suckar sträcker sig högt över söders takåsar. Skavsåret på min fotknöl färgar den vita strumpan röd när jag skyndar fram längs Götgatan för att hinna till söndagsmässan klockan elva. Orgelns toner fyller upp det ljusa kyrkorummet, rör sig likt skira blad i vinden. På pendeltåget läser jag Sapfo och slås av hur allting redan har skrivits, hur alla känslor redan har känts för flera tusen år sedan. Ingenting är nytt men ändå längtar jag efter förändring. Jag betraktar samtiden och det är något med den som sätter sig i halsen, förtätar luftvägarna, skapar ett lätt illamående. Det är för mycket yta och för lite plats. Hur ska vi stå ut? Jag önskar att vi kunde prata mer om döden men det är svårt när det är så mycket liv hela tiden. Fastän vi sitter i samma rum så känns avståndet större än någonsin och jag tänker att det beror på mig. Det är inte ni, det är jag, jag jag jag, snälla skärp mig. I jakt på perspektiv knyter jag på mig vandringsskorna och tar sikte på den högsta punkten. På toppen av backen är allting platt, sanden blåser, små gruskorn letar sig in i mina ögon. Skymningen sänker sig över staden, målar himlen djupt blå. ”Tänk att vi fick juni”, säger du och jag undrar vad du menar men frågar inte, håller bara med. I kyrkan läser prästen namnen på de som fötts och dött, i en osynlig bok sätter någon streck. Runt om mig syns tecken av tid och känslan av att stå still är just bara det, en känsla, när det som egentligen sker är att vi med allt högre hastighet springer med förbundna ögon mot nästa horisont.

Delta i diskussionen

12 kommentarer

  1. Alltså dina meningar känns så! Känslan i det du skriver, så bekannt. Hade gärna läst en bok som fortsatt från en sådan här text!

  2. Känner precis såhär väldigt ofta. Vad är meningen med allt, i denna tiden?
    Läste för några år sedan Knausgårds Min kamp-serie. Första boken inleds med en beskrivning av döden, hur döden göms undan, direkt täcks av vita lakan, förvisas till avlägsna korridorer långt ner under marken. Ofta lever vi våra liv i förnekelse till döden men kanske är vi som mest levande när vi vågar tillkännage ändligheten. Finns ens livet om döden inte var där? Rekommenderar i alla fall dessa böcker. De gjorde någonting med mig 🙂

    1. Så intressant och ett sätt att se på det som jag till stor del tror stämmer. Jag har läst delar av Min kamp-serien men inte hunnit igenom alla böcker än. Gillar verkligen de jag läst dock, så ska ta mig an resten.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *