Julia Eriksson

När springa blev kul

Det är något med att läsa om folks träningsresor som får mig att känna ”kul för dig, men…”, för ja, så intressant är det ju inte. Eller det kanske bara är jag som tänker så och förmodligen är det därför jag har dragit mig för att skriva om min löpning, även om det är ett ämne som dyker upp lite då och då. Egentligen vet jag inte ens om jag ser mig själv som en tränande person. För tillfället tycker jag bara om att springa, ganska ofta och ganska mycket. Det känns bra och gör mig glad och jag gillar att känna att jag blir bättre.

Just det är nog lite av en nyckel. Tidigare sprang jag då och då, oftast runt fem kilometer och vid några få tillfällen en mil. Jag försökte springa snabbare varje gång men kände inte direkt att jag blev bättre. Så kom en försommarkväll förra året då jag satt och scrollade och fastnade på några TikToks från tjejer som var ute och sprang. Det var långa sträckor, ofta en eller två mil, och de fick det att se kul ut.

Där och då bestämde jag mig för att prova att springa på ett nytt, mer dedikerat sätt. Så jag öppnade appen Nike Run Club som jag redan använde för att tracka mina korta försök till löprundor och klickade in på deras träningsprogram för 21,1 km. Samma kväll sprang jag det första passet i schemat och sedan fortsatte jag under sommaren. Den 9 september deltog jag i mitt första halvmaraton och benen bar hela vägen. Att springa hade plötsligt blivit kul. Sedan dess har jag fortsatt, i perioder mer eller mindre dedikerat, men alltid med en bra känsla.

Vilken app använder du?
Jag använder Nike Run Club, både för att tracka själva rundorna jag springer men också för att ta del av deras träningsprogram. Den kostar inget och har massor av olika löppass man kan göra. Just nu kör jag halvmaratonprogrammet igen som sträcker sig över fjorton veckor. Varje träningsvecka består av fem olika pass, men jag brukar känna mig nöjd om jag hinner med fyra av dem. Oftast gör jag ett recovery-pass (lugn löpning) på måndagar som jag kombinerar med styrketräning för att förebygga skador. Sedan gör jag två olika speed run-pass (intervallträning som kan vara tröskelpass, fartlek, backträning osv) under veckan. Den här typen av träning gjorde jag aldrig förut men det är nog absolut den som har hjälpt mig att bli bättre. Till sist gör jag ett långpass på 10-20 km och det brukar jag oftast springa under helgen.

Vad har du för utrustning?
Det bästa med att springa är ju att man inte behöver så mycket grejer, men med det sagt kan dock löpning verkligen bli en materialsport om man vill. Jag springer i ett par Adidas Ultraboost vilka jag gillar mycket, men jag skulle behöva köpa ett par nya skor. Helst en halv storlek större, hälsar mina tår. För att hålla koll på tid och distans använder jag Nike Run Club-appen, antingen i telefonen och/eller på min Apple Watch. Med klockan håller jag också koll på min puls, även om jag sällan kollar så mycket på den under själva träningen. Jag blir alltid väldigt varm när jag springer så direkt det blir lite högre temperaturer ute har jag gärna shorts, sport-bh och linne. På vintern brukar jag ha långa tights, långärmad tröja i merinoull med en funktionströja under och en vindjacka. Året om kör jag tunna, höga ullstrumpor eftersom det är de som ger mig minst skoskav. Är det varmt och jag ska springa långt brukar jag ha en löparväst med vattenbehållare, annars har jag bara ett flipbelt för telefon, nycklar och hörlurar. Ganska ofta har jag en keps på huvudet, men några snabba solglasögon har jag inte köpt än, det kanske kommer.

Vad lyssnar du på när du springer?
Om jag ska springa långt gillar jag att lyssna på podcasts. Då tänker jag mer på vad de pratar om än på att jag faktiskt är ute och springer. Vid kortare pass brukar jag välja musik i lite högre tempo, men ibland kan jag också ta något lugnare album som jag är sugen på att lyssna in mig på. Jag har ännu inte blivit en sådan som springer utan hörlurar och bara lyssnar på naturen och stadens brus, kanske händer det en vacker dag.

Vilken är din bästa löprunda?
De bästa löprundorna är de på sommaren som avslutas med ett dopp. Det finns knappt något härligare än att springa rakt ut i havet och svalka sig när man är klar – där och då blir man hundra procent levande. I Stockholm gillar jag att springa ute på Djurgården även om vägen dit från min lägenhet är lite tråkig och ganska trång med mycket folk och trafik. Runt Årstaviken är också trevligt och alltid nära tillhands. Något jag skulle vilja bli bättre på är att upptäcka nya platser genom att springa. Jag ser till exempel fram emot att packa ner mina löparskor i resväskan när jag åker till Japan.

Har du något lopp du tränar inför?
Just nu har jag inte bokat något lopp, men jag funderar på att springa halvmaran igen. För stunden känns det okej att inte träna inför något särskilt utan bara springa för min egen skull och för att bli bättre.

Springer du själv eller med andra?
Jag springer nästan alltid ensam men har som mål att bli bättre på att springa i grupp eftersom det är kul att träffa andra och skönt att få lite draghjälp. Det gäller bara att planera in det väl. Hittills har jag fått till ett löppass med You Run Girl och hoppas på att det kan bli fler.

Har du något tips till den som vill börja springa?
Ja, spring lugnt och långsamt i början. Alltså så att det nästan känns lite överdrivet sakta, men då orkar man mycket längre. Gör också olika slags löppass. Jag trodde först att intervallträning innebar att man sprang jättesnabbt och sedan pausade lite däremellan, men i speed run-passen jag gör är det extremt sällan som jag ska springa mitt snabbaste. Istället får man öva på att hitta sina olika nivåer och tempon (för ja, man har fler än ett). Och kom ihåg att det är okej att stanna för att fota en fin blomma eller utsikt, så bråttom har man sällan. Plus att ett par godisar i fickan kan vara bra motivation och energipåfyllning.

Elva saker jag vill göra i april

1. Klä mig extra kul
”Från och med nu blir det extra mycket knödel”, väste jag till mig själv här om dagen. Väderoptimisten i mig längtar efter att ha sportiga shorts med dressad kavaj, knästrumpor (både halvtransparenta och tjockare) och så har jag införskaffat ett par riktigt fulsnygga solglasögon.

2. Fira min födelsedag
April betyder födelsedagsmånad men jag tänker att jag begränsar firandet till max en helg. Just nu består min plan i att sätta mig på en lämplig bar och skriva ”kom hit och ta ett glas med mig om ni vill” och så håller jag tummarna för att folk kan och vill dyka upp. Plus att jag nog ordnar en liten hemmamiddag. Meny ännu oklar, kanske smörrebröd? Kanske en stor pasta och tiramisu? Kanske en ostig paj, krispig sallad och gräddtårta?

3. Gå till Reimersholme vinbar
Det känns bara som en trevlig, vårig grej att göra. Traska över bron hand i hand, dricka något lagom grumligt funky vin, prata om det senaste som skrivits på kultursidorna, citera en konstig tweet, äta oliver, ta ett glas till.

4. Springa långt, långt utomhus
Jag fortsätter att knata vidare på mina löprundor. Matar benen med kilometer och känner hur det successivt går lite, lite bättre och lite, lite lättare. Under april håller jag tummarna för många soliga söndagar så att jag kan springa behagliga långpass. Kanske ha shortspremiär till och med?

5. Gå på konsert och teater
Ingen månad utan lite kultur. I april ska jag gå på spelning med Jonathan Johansson och så ska jag se Svindel på Dramaten. Egentligen skulle jag gått på den redan i mars men premiären blev framflyttad.

6. Laga roliga sallader
Efter en lång vinter vill min kropp ha grönsaker så jag fyller korgen med allt färgglatt inne i matbutiken. Sedan gör jag en dressing på olivolja, citron, dijon och örter, hackar ner torkade aprikoser och salta mandlar, toppar med smulad vitost, fyller på med oliver och inlagd citron, kastar i en näve brödkrutonger… ni förstår.

7. Ta igen tid med Malin
Min kompis Malin fick för sig att tillbringa vintern i Köpenhamn. Kul för henne, mindre kul för mig, men nu är hon snart tillbaka i stan och då ska vi ta igen all förlorad tid. Min plan är att vi bara sätter oss på Café och avverkar timme efter timme i ett konstant surr.

8. Planera resan till Japan
I mars 2020 skulle jag och ett par kompisar åkt till Japan och firat våra 30-årsdagar, men bara någon vecka före avfärd fick vi ställa in resan på grund av ett virus som hade börjat sprida sig. Planen var att åka till hösten istället, inte visste vi då att det skulle ta flera år för gränserna att öppna och för oss att hitta nya passande datum. Men i maj åker vi och blir borta i två och en halv vecka. Jag är så peppad! Det mesta är redan bokat (8 dagar i Tokyo, 4 dagar i Osaka & Kyoto, 4 dagar vandring längs Kumano Kodo-leden) men lite mer planering finns att göra. Senast jag var i Japan var 2016 så de flesta av mina tips är kanske lite daterade. Om någon har varit där mer nyligen får ni gärna komma med råd kring sådant vi inte får missa.

9. Gå i second hand-affärer
Sellpy i all ära, men den senaste tiden har jag känt mig sugen på att handla second hand i fysisk form. Gå och bläddra i butiker och snubbla över något jag inte hade någon aning om att jag letade efter, prova hundra par jeans i jakten på de perfekta och kunna syna sömmar och tyger in i minsta detalj.

10. Fota upp min analoga kamerarulle
När jag åker till Japan vill jag ha med min analoga kamera och en helt ny rulle i den, så därför har jag gett mig själv i uppdrag att fota upp den som sitter i nu. Jag tror att jag har ungefär åtta bilder kvar vilket inte borde vara så svårt att lösa, jag måste bara komma ihåg att ta med den hemifrån.

11. Ta årets första dopp
Är det i april vi plockar upp traditionen igen med morgondopp på onsdagar och termoskaffe på bryggan? Jag hoppas det.

Lista med inspiration från Flora.

Myten om den kravlösa påsken

Folk tycks vara besatta av att berätta om hur mycket de älskar påsken för att ”den är så kravlös, allt är så härligt!” Och med största sannolikhet har även jag gjort mig skyldig till klyschan men i år kom jag tillbaka hem med en lätt känsla av besvikelse. Visst, jag har haft en trevlig påsk där jag fått umgås med min familj och äta sill, men fyra dagar av ledighet försvann i ett nafs och lämnade ett stråk av jaha, det var det.

Kanske lurades jag av klyschan och ställde för lite krav på påsken i år? Vädret bjöd inte på några ljuvliga sitta ute i solen-stunder, det blev inga långpromenader bland vitsippebackar eller genom fårhagar. Jag hann inte till kyrkan och lyckades inte se 70-talsmusikalen Jesus Christ Superstar. Det byggdes inga pussel (om man inte räknar tvåbitarspusslen som jag lade med min systerdotter) eller spelades några brädspel. Jag bytte knappt om till finklänningen jag tagit med, tog nästan inte en enda bild och gömde inga ägg. Istället scrollade jag mitt Instagramflöde, spelade det dumma mobilspelet 2048, tittade på Miraklet i Gullspång och läste. Om nätterna drömde jag stressade drömmar om jobbet. Där gick allt åt skogen men större delen av dagarna tillbringade jag inomhus. Jag var en ytterst medioker påskfirare i år och nu ångrar jag mig.

Uppenbarligen är det inte en kravlös påsk jag ska ha. När den består av fyra korta dagar kan den inte vara till för att försummas. Hade jag fått göra om allt hade jag fortfarande åkt och hälsat på min familj såklart, men innan dess hade jag börjat med en liten påskdrink tillsammans med vänner på skärtorsdagskvällen. Jag hade tagit fram 1000-bitarspusslet på långfredagen och lagt telefonen att vila i väskan så gott som hela helgen. Burit en påskgul skjorta med kjol och nästa dag en nystruken klänning tillsammans med de bruna inneskorna i sammet. Jag hade släpat mig iväg på midnattsmässan eller påskdagsgudstjänsten och föreslagit en långpromenad i ett naturreservat (och självklart hade vädret i min reviderade påsk varit mycket bättre än i verkligheten). Jag hade inte ägnat en tanke åt jobbet och jag hade ätit exakt lika mycket sill och kramat om mina syskonbarn lika ofta som jag faktiskt gjorde.

Nu är påsken över och förbi och utanför mitt fönster samlas drivor av snö. Vinden tjuter i ventilationen och det känns mer som januari än april. Kanske är det ett tecken på att jag snart får en ny chans att göra lite mer av allt det där härliga? Styra upp några kravfyllda, underbara dagar där saker händer och blir som jag tänkt mig. Jag ska bara låta stormen bedarra först.

Hur var er påsk? Hoppas att den var fin och alldeles lagom kravlös.

Rosa fönster, vårens tvekan och allt som kom emellan

Hej hej, hemskt mycket hej. Jag har tänkt att jag ska skriva det här inlägget i ungefär en veckas tid men det är som att det hela tiden har kommit saker emellan. Exempel på sådana grejer kan vara: en prenumeration på DN som inte bara väcker mig 02:30 genom att dunsa in på mitt hallgolv utan också får mig att på ett Pappa Åbergskt vis vilja lägga mig raklång på soffan med både kultur-, sport- och nyhetsdelen i knät när jag kommer hem från jobbet. Det kan också vara en bokad karaoketid kl 19:15, inte för att det var den enda tid som fanns utan för att det finns något väldigt kul i att intensivt och dedikerat mötas tre personer i ett litet rum direkt efter arbetsdagens slut och sedan skråla med stor inlevelse i nästan två timmar. Och så allt det vanliga då: tvätten, disken, maten, sömnen, städet, springet, jobbet, hunden, katten, glassen, okej stryk de tre sista.

Jag håller fortfarande på och gör om hemma och har nu kommit till segmentet kring textilier där jag ska byta matta (ni ser kanske inte spåren av en halvliter kryddstark orangeröd nudelsoppa som landade på den men ni ser i alla fall den där tunna, repade kanten som fransar upp sig lite mer för varje dag). Sedan är jag i valet och kvalet kring ifall jag ska hänga upp gardiner vid sängen som en liten avskärmande tygvägg. Det kan bli fint men det kan också bli en väldig massa tyg som bara hänger (ni bara: ja det är så gardiner fungerar). Och som vanligt är frågan vilken matta, vilka gardiner, vilka soffkuddar? Hur kan kläder vara så enkelt och inredning så svårt? Hjälp.

Vad som är enkelt dock: hoppa på tåget till Uppsala, promenera trettio minuter från stationen, komma hem till min systerdotter och leka. Läsa boken med rim, äta plättar till middag, köra med bilarna, ta på pyjamasen med korvar, vinka i fönstret och åka hem igen.

Lite mer halvkrångligt är att måla fönster, de har så många fler delar än man först tänker, men det blir också lite otippat och kul. Det svåra är bara att bestämma när man ska sluta, räknas elementet som fönster, nej väl? Kan jag undvika att måla element så vill jag nog göra det.

Jag gillar i alla fall hur det rosa förstärker solnedgången och gör den mjukare, varmare och mer livfull. I takt med att sommaren anländer tänker jag att det kommer bli ännu mer effektfullt.

Nu matchar i alla fall både dörrar och fönster i färgen old rose och jag tänker att jag ska ställa undan kassarna med målargrejer för ett tag.

I slutet av förra veckan var jag på reklamfilmsinspelning. Det var långa dagar omgivna av en massa människor, sladdar, tejprullar, kameror, monitorer och fika.

På grund av platsbrist satt jag och mitt team en hel dag i en avstängd bastu med utsikt över havet och tittade på en skärm och godkände regi via en walkie-talkie. Vinden ven utanför och regnet smattrade mot rutorna men med tillräckligt stora lampor kan man fejka ett varmt dagsljusinsläpp. Kanske är budgetvarianten av att ställa en sådan lampa utanför sitt fönster mellan oktober och mars att måla insidan av det rosa.

Den sista scenen för dagen var ett kalas så när vi skulle åka tillbaka mot stan fyllde vi hela bilen med heliumballonger. Jag som skulle gå på fest plockade med mig ett stort knippe och gav till födelsedagsbarnet. ”Grattis! Och förlåt om jag luktar furu, jag har suttit i en kall bastu hela dagen”, sa jag. Sedan åt vi tårta och drack bubbel och när vi gick hem blåste det sådana starka kastvindar att vi fick hålla hårt i halsdukarna.

Dagen därpå var en vårig illusion. Soligt och ljuvt men ack så kallt. Känner ni till fenomenet med star-urar förresten? Enligt gotländsk sed ska det från starens ankomst i januari, februari någon gång, ske sju star-urar innan våren är här på riktigt. Det vill säga sju lågtrycksperioder med högtrycksperioder emellan. Sedan jag fick lära mig det har det blivit lite enklare att acceptera de plötsliga snöfallen som kan uppstå i mars. Varje sådant tar oss nämligen närmare den riktiga våren. Nu tror jag att vi precis klarat den fjärde star-uren i Stockholm, så bara tre kvar. Håll ut!

I söndags kväll fick jag slå mig ner i Sadias vardagsrum och äta middag. Det borde man alltid göra på söndagar. Jag tänker på Sardellen och hennes stående pasta med tomatsås-middagar som hon brukar bjuda in till. Ett så genialiskt koncept i all sin enkelhet, ändå känns det som att söndagskvällar är en mycket bortglömd tid för inbjudningar i min värld. I alla fall så sågs vi där hemma hos Sadia för att boka resan till vår vandring i sommar. Den blir i Pyrenéerna, så nu ska vi bara lyckas tåga oss ner till Frankrike.

Just det, en sista sak som också kom emellan tiden och det här inlägget var att jag gick till café efter jobbet med avsikten att skriva det här men så började jag läsa en bok istället och det var så trevligt att sitta där och vända blad efter blad med en kanna te så nästa dag gjorde jag samma sak igen och ja, nu är det ju ett rent under att det här inlägget blev av för vet ni hur mycket te det finns att dricka och hur många böcker som måste läsas? Åh. Men jag hoppas att vi hörs snart igen.

En lista på tre

Kommer ni ihåg förr i tiden i bloggvärlden när man skickade runt olika utmaningar till varandra? Det känns som ett helt utdött fenomen men jag kom att tänka på det idag när jag läste Floras blogg och hon uppmuntrade sina läsare att svara på ett gäng frågor i kommentarsfältet eller på sin egen blogg. Utmaningen var ju såklart inte enbart riktad till mig, men jag kände mig manad att skriva ner mina svar, så här kommer de.

Tre saker jag har skjutit upp

1. Att planera påsken. Jag skyller det helt på att jag inväntar att andra i min familj ska sätta sina planer så att jag kan anpassa mig efter dem eftersom jag är mest flexibel och har kortast resväg.

2. Att köpa nya löparskor. Mest för att det är dyrt och för att jag inte vet vilka jag borde ha.

3. Att bära ner de två kassarna med målargrejer som har stått i hörnet av mitt vardagsrum i en halv evighet. Det dyker ju upp nya saker att måla hela tiden, men nu är jag snart klar. Tror jag. Kanske.

Tre saker jag längtar efter

1. Första uteserveringsstunden med sol i ögonen och något kallt i glaset.

2. Vårmat. Grön sparris, pocherat ägg, gravad lax, dillstuvad potatis, rökta räkor, rädisor, örtaioli, smörgåskrasse, matjessill, smörrebröd.

3. Skatteåterbäringen. Den blir ett trevligt tillskott i vårbudgeten. Kanske får en del gå till nya löparskor.

Tre saker som gör mig glad

1. Mailet från biblioteket som berättar att en bok som jag reserverat står och väntar på mig.

2. Att min systerdotter lärt sig säga ”moster Julia”.

3. Alla trevliga kommentarer som dyker upp här inne. Eller ännu mer surrealistiskt: när någon kommer fram till mig och berättar att den läser min blogg. Blir alltid lika chockad men glad.

Tre saker jag vill rekommendera

1. ICA Basics sockerkaka, skivad i centimetertjocka skivor, förvarad i frysen. Jag brukar ta en skiva eller två direkt ur frysfacket och äta till en kopp kaffe eller te.

2. Abundo. Jag hade ett abonnemang där förut och nu är jag sugen på att ta upp det igen. För knappt 300 kronor i månaden får man gå på en massa kulturevent (om man bor i Stockholm eller Göteborg). Jag tror man kan få testa en månad gratis om man använder den här länken, men obs det är inget samarbete, bara ett tips i all kulturell välmening.

3. Salvan LHP. Det är en liten tub med antiseptisk kräm som gör att sår läker snabbare. Funkar bra på skavsår eller andra små sår och är en stapelvara i min medicinlåda sedan ett par år tillbaka.

Tre saker jag vill göra snart

1. Ha en hemmamiddag som smyger över i en festlig hemmakväll.

2. Lägga undan vinterjackorna, kängorna och stövlarna.

3. Åka till havet. Vill alltid till havet.

Helgen som gick vecka 9

Det är fredagseftermiddag och veckans sista möte har precis rundats av. Datorernas lock stängs igen, kaffekopparna staplas till travar. ”Är det någon som vill gå och ta ett glas?”. Jakande svar runt skrivborden och vi klär på oss jackorna och beger oss till vår närmsta bar. Tyvärr ligger den i Mall of Scandinavia, en plats med väldigt lite själ och väldigt många flimrande videoskärmar, färgglada lampor och fredagströtta barnfamiljer, men vem bryr sig om trivsamma miljöer nu. Vi går in på en av restaurangerna och slår till på aw-erbjudandet: en flaska cava för 220 kr. Den placeras mitt på bordet och min spanska kollega lyfter flaskan ur hinken, granskar etiketten som säger Campo Viejo och konstaterar krasst ”In Spain this cost like 2 euros…” Sedan förfäras hon över att vi glömmer att nudda glasen i bordet innan vi dricker när vi skålar. ”Now you will get bad luck!”. När cavan är slut åker jag hemåt. Föga förvånande är det ingen annan i huset som bokat tvättiden 19-22 en fredagskväll så jag snor åt mig den och bär mina Ikea-kassar med lakan och handdukar ner i tvättstugan. Egentligen är jag sugen på pizza men i kylen står en portion hemrullade vegofärsbullar i tomatsås, så jag kokar pasta och äter dem framför datorn. Resten av kvällen varvar jag med att rensa garderoben, springa till tvättstugan och lyssna på podcasts.

På lördagsmorgonen vaknar jag hyfsat tidigt men ligger kvar och läser innan jag scrollar tre dagar av inlägg på Instagram i kronologisk ordning och funderar på hur inspirerande det faktiskt är. Efter det bestämmer jag mig för att gå upp och äta frukost. Jag brygger en dubbel espresso i min lilla mockabryggare, kokar ett ägg i sex minuter och trettio sekunder, skär två blodapelsiner i klyftor samt lagar havregrynsgröt med jordnötssmör och jordgubbssylt på toppen. Sedan får jag för mig att jag ska måla om mitt fönster så jag ägnar en god stund åt att maskeringstejpa alla lister och rutor innan jag till sist börjar stryka på grundfärgen. Tyvärr har jag förträngt att tre plusgrader är ett rätt dåligt väder att måla fönster i då kylan gör att rutorna immar igen och färgen torkar långsamt, men det är bara att slutföra processen och det illa kvickt för nu är klockan plötsligt efter två. En snabb dusch senare står jag och stress-steamar min beiga overall som jag tänkt ha på mig och strax därefter är jag utanför dörren och på väg nedför Götgatan. Vid Slussen inhalerar jag en kexchoklad i fem tuggor innan jag möter upp N och vi beger oss till Fotografiska. Där ser vi fem olika utställningar och jag inser att jag tycker att selfies som uttrycksform är tråkigt och att fotokonst lätt kan bli lite statiskt, men att en bra hängning kan lyfta fram verk på ett fängslande sätt och att Kary H. Lasch verkar ha varit en intressant prick. Vi äter middag i restaurangen med utsikt över Skeppsholmen och vår servitör har en komisk finess men det är oklart om hon vet om det själv. När mörkret har sänkt sig går vi hem till min vän Sadia och firar att hon klarat sin specialist inom neurokirurgi. Hon bjuder på fyra sorters tårta och oändliga glas bubbel och vi blir sittandes i hennes vardagsrum en bit in på småtimmarna och pratar om klassisk musik, synen på Sverige och konsten att jobba lagom hårt och dedikerat.

Söndagen anländer med en ljusgrå himmel utanför det grundmålade fönstret som äntligen har slutat att imma igen. Vi lyssnar på Godmorgon världen och jag konstaterar att jag har nästan lika svårt för politisk satir som för selfie-konst. Precis som förra veckan lyckas vi dra igång brandlarmet genom att rosta levainbröd för hårt och jag funderar på om det är rosten, brödet eller mitt ofokus som är det faktiska problemet. Halva köksbordet fylls av Svenska Dagbladets sidor och vi gör ett quiz där man ska lista ut ifall textraderna är skrivna av William Shakespeare eller Taylor Swift. I Perfect Guide-bilagan läser vi om Agri Ismails helg och jag får för mig att jag ska skriva en liknande text om min, vilket jag faktiskt gör sedan. Min löpträningsapp berättar för mig att jag ska springa 13,1 kilometer idag och jag har ingen ursäkt till att inte göra det så jag snörar på mig skorna och ger mig ut. Till sällskap har jag en BBC-podcast om svampar och jag försöker greppa hur nätverken av mycel fungerar samtidigt som jag springer över Västerbron. Framåt kvällen bestämmer jag mig för att gå på mässan i kyrkan som ligger ett stenkast bort och några minuter innan kyrkklockorna ringer in slår jag mig ner i kyrkbänken och drabbas av en ödmjukhet inför alla andra som också är där. Väl hemma igen lagar jag en stor skål nudlar med svartkål, ägg och majs innan jag sätter mig och går igenom alla de tips på vandringsleder som jag fått efter att ha ställt frågan på Instagram. Jag beslutar mig för två favoriter som jag läser in mig på lite mer för att kunna presentera dem för mina vänner på morgondagens middag. Sedan gör jag en stor kanna pepparmintte, tar fram ett nytt dokument i anteckningar för att börja återberätta min helg och här är vi nu.

Inget lov, bara sport

Jag sa till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor, levainskivan som fastnat i brödrosten och fick brandvarnaren att tjuta, jag desperat hoppandes i försök att få ned den så fort som möjligt, tänk om det vore söndag i Rom istället. Då skulle springturen gå längs Tibern som rinner genom staden, vi skulle räkna broarna som korsar floden, stanna till för att släcka törsten vid någon av dryckesfontänerna som gjutits in i väggen och sakta in i höjd med Trastevere. Där skulle vi äta lunch på en av de små tavernorna med färgglada pappersdukar över borden och enkla dricksglas till vinet. Jag skulle beställa maten till oss på usel italienska men ändå försöka, zucchiniblomma med mozzarella och friterad kronärtskocka till förrätt, följt av varsin pasta kanske en cacio e pepe och en spaghetti alla gricia, un quattro vino rosso att dricka, tiramisu till efterrätt, espresso och amaro för att smälta allting och så vidare i staden, stanna till vid second hand-affärerna och bläddra bland plaggen, gå förbi vinbaren vid Circo Massimo, den som har dagsfest på söndagarna, ta ett bord ute i solen, läsa bok och bära solglasögon. Tänk om, tänk Rom.

Det är tisdag och irritationen stiger över att ingenting fungerar, felmeddelanden på felmeddelanden och allting tar så lång tid, mitt tålamod tar slut för fort och alla dessa frågor, inte vet väl jag, har du testat att läsa instruktionerna. Det är sportlov och andra är lediga men jag har inget lov, bara sport, det är ett lopp att göra allt som måste göras. Tankarna blir vassa nålstick och till sist reser jag mig och lämnar skrivbordet, går ut från kontorslandskapet, följer korridoren nedåt, går en nej går två trappor upp, hamnar någon annanstans, förirrar mig med flit, blir ståendes i tre minuter framför en stor tavla jag aldrig sett förut, känner in den med axlarna, med knäna, med ögonlocken, är en främmande person som står och blundar framför ett grönt abstrakt landskap och jag vet att jag borde återvända, ikläda mig ett leende och ett tålamod, men en del av mig står kvar framför tavlan och en annan del överväger att ta vägen någon annanstans, var det inte Lotta Lundgren som gjorde så, bara en dag inte kom in till jobbet, men jag går tillbaka, såklart går jag tillbaka och sätter mig ner och gör det som ska göras, ögonlocken öppna.

Jag har fått en ny dator och håller på att föra över mina gamla filer, flyttar mappar mellan hårddiskar, dokument laddas över i en stadig ström. Ögat fastnar på titeln Skrivprojekt_JuliaEriksson, senaste ändringsdatum 11 januari 2024 00:02, jag bläddrar i kalendern, det är en natt mellan onsdag och torsdag, det var senaste gången jag satt med texten uppe, sedan insåg jag nog att ingen av de tre kurserna vars reservlistor jag hamnat på skulle ha en plats för mig, något falnade, hoppet försvann, både texten och jag tappade vår relevans och jag kommer på mig själv med att knappt ha reflekterat över beskeden, bara öppnat breven ett efter ett och tagit emot informationen, besvikelsen bortryckt långt från andras åsyn, som om misslyckandet blir mindre för att jag inte nämner det högt, om jag inte öppnar dokumentet behöver jag inte tänka på det som inte blev och det är en perfekt strategi som jag tillämpar på lite allt möjligt, den fungerar nästan alltid och den här gången håller den ända tills det är dags att flytta allt från en plats till en annan.

Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan, mitt gnäll som tråkar ut både mig själv och andra, lämnar envisa fläckar på kläderna, hallå kom igen, vad vill du då, gör något kul, vrid om världen, åh inte vet jag, ha fest eller något, hitta på en ny idé, ställ till en scen, skapa vad som helst, använd händerna och sluta tänka så mycket, tänj gränserna, flexa musklerna, kommer du ihåg hon som gick och köpte en tårta och åt i sängen, hon som brukade lämna hemmet i hatt, hon som tog tåget hela vägen till Italien, som satt uppe halva nätterna och fyllde golvet med pappersklipp, fotograferade sig själv upp- och nedvänd och sydde tre klänningar inom loppet av en vecka? Det var du, är du, är fortfarande hon. Kanske har du inte lov men du får.

Februari är famnar

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre, de rinner iväg likt smältvatten utan att ta fäste, ju längre jag väntar desto enklare blir det att låta bli, markörens uppfordrande blinkande i dokumentet, pulsslag på skärmen, ett taktfast räknande i väntan på något, en fullständig mening, alltings innebörd.

Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring, hur jag hållit tvåveckorskroppar som små paket, låtit dem värmas mot min bröstkorg och det är så märkligt för vi var ju själva barn när vi lärde känna varandra och det var alldeles nyss och nu ligger de där så självklart och är ett helt universum knappt större än min hand.

Och det enda man vill med februari är väl att den ska gå över men ändå finns det någonting i mig som vädjar efter att få vara kvar, att söka med örat efter hjärtslagen bredvid, lägga mig tätt intill i värmen, dra ett djupt andetag i ett försök att stanna tiden på tjugo över sju en grådisig morgon, för visst ska vi uppåt och vidare, men det är något vackert med grumlighetens gryningar och du, allting så skört och så nära.

Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist och det är så fint att stanna upp där, att finnas kvar så länge som det behövs och nästan alltid blir det längre än det annars brukar, kanske har jag så många gånger varit för tidig med att gå, alltid på väg, ständigt i rörelse utan att tillåta mig att känna armarnas fulla kraft.

Och i betraktelsen av tiden går det upp för mig att februari är famnar, varsamma armar att balansera universums storhet på, bultande bröstkorgar med ivriga hjärtslag och flyktiga omfamningar som äntligen landat. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut.

En låda med second hand-fynd

Hej! Vill ni packa upp min senaste Sellpy-beställning tillsammans med mig? Det är en liten blandning vårvintriga plagg, totalt nio stycken till det facila priset 585 kronor. Låt oss ta plats framför spegeln och börja!

Först har vi ett par mörkbruna manchesterbyxor. I ett av sina nyhetsbrev i början av året hävdade Leandra Medine Cohen att brown corduroy pants could be the new jeans eftersom de passar med i princip allt, har lite textur, ger en mer avslappnad känsla jämfört med svarta byxor och gör sig bra ihop med andra nyanser. Slutdiskuterat. Jag begav mig raka vägen in på Sellpy och scrollade igenom ett par sidor brun manchester innan valet föll på dessa. Passformen är något lösare än jag tänkt mig, men jag tror jag gillar att de är lite vida, det känns som att det kan bli en fin kontrast till mer dressade överdelar.

Nästa plagg som plockades upp var en klassisk blåvitrandig skjorta i bomull. Verkligen inget speciellt men därför också ett rimligt köp. Fin att ha uppknäppt över en kul t-shirt i sommar, till brunt, beige och ljusgult eller under en stickad tröja.

Ännu mer klassisk är väl denna vita skjorta som jag köpte just för att jag saknar en. Den är helt vanlig, väldigt mjuk, lite lagom lös, men jag vet inte… När ska jag ha en vit skjorta egentligen? Vad passar ens till? Blåjeans? Vissa basplagg inbillar jag mig att jag behöver men sedan är det ändå inte den typen av kläder jag väljer i min garderob. Till exempel har jag ett par svarta kostymbyxor som jag köpte för något år sedan men aldrig använder. De känns liksom alltid lite för tråkiga, för propra eller för skarpa i sin nyans. Samma risk känner jag finns med den här skjortan, men den får stanna ett tag ändå.

Tacka vet jag basplagget knallgrön rugbytröja istället. Den här känner jag redan att jag vill bära och kombinera på en massa olika sätt. Under brun kostym, till glansig minikjol, med kritvita shorts eller till högmidjade blåjeans. Det är också något med den här nyansen av grönt som jag dras till, fastän jag inte har en aning om den är ”rätt” för mig egentligen. Jag har försökt att förstå mig på färganalys men har lyckats identifierat mig med i princip alla säsonger förutom vinter. Är någon av er expert och kan ge ett utlåtande på vad jag skulle kunna tänkas vara?

I min iver att köpa rugbytröjor fick även den här grönvita följa med då jag tänkte att det kunde vara kul med en randig. Och det är det ju, men så insåg jag att jag ju bor på Södermalm och kommer bli tagen för Hammarby-supporter så fort jag lämnar hemmet i den här och sådana missförstånd vill jag inte råka ut för. Tröjan får åka tillbaka och så får jag hålla utkik efter en blåvitrandig som får mig att se ut som den Peking-supporter som jag faktiskt är.

För ett par veckor sedan såg jag en kille på mitt kontor iförd mörkbruna seglarskor och då insåg jag att det är ett par sådana som jag ska ha i vår. Ett bra komplement till mina svarta loafers som blivit något av ett standardval. Jag gillar att det här är en jätteklassisk sko som ändå känns lite otippad i min garderob. Det känns som de kan bli fina till linnekostym, shorts och stor stickad tröja eller blåjeans. Jag får bara se upp så jag inte förvandlas till en Sandhamns-pappa med piké till och en skål rökta räkor under armen.

Brunt har blivit något av en favoritfärg i min garderob så jag tänkte att en tunn, finstickad rostbrun kofta kunde få följa med i beställningen också. Jag gillar kragen och att den går att ha både istoppad och utanpå om man önskar. Den kommer passa bra till mörkblå kostym, lösa svarta jeans eller olivgröna byxor tänker jag.

Ett plagg jag verkligen såg fram emot att få hem var den här kamelbruna kappan i ull- och mohairblandning med fina knappar. Tyvärr visade den sig ha ett ganska stort hål på baksidan som känns för krångligt att laga på ett snyggt sätt. Och ska man vara krass så är den även lite för kort i ärmarna för mig, så dessvärre får det bli en retur på den. You win some, you lose some bland Sellpy-fynden.

Det sista plagget i lådan köptes lite på en chansning. Jag var nämligen ute efter en halvtransparent kjol som jag kan testa den ack så omtalade no pants-trenden med. Tanken med den här är att ta bort den tunna svarta underkjolen och bara använda den yttre halvtransparenta mönstrade delen, vilket jag tror kan bli bra. Frågan är bara när jag ska bära den? Jag måste nog styra upp en liten drink med trendsäkra vänner som hajar och där jag inte riskerar att få frågan ifall jag glömt klä på mig. Bara att ta fram kalendern!

Februarinymfen som äter toast på språng

Känner ni? Det är februari och sol. Förvisso blåser det halv orkan, men jag åt årets första semla till frukost och lämnade vinterbootsen hemma. Än är det inte vår men i luften ryms i alla fall något som liknar hopp. I min telefon ligger bilder på nyfödda bebisar, en reseplanering som börjar ta form, biljetter till Sara Stridsberg på Dramaten och Timulak/Portner på Operan. De blandas med vibrerande sms och långa telefonsamtal, ett ”förlåt om jag tuggar i luren, jag måste bara hinna äta min macka men fortsätt berätta du” och så ut genom porten med toasten i handen, parera hålet i fickan där allt faller genom och lägger sig i fodret, jag har lagat det förut men kommer inte orka en gång till, snart ska kappan ändå vikas ihop och förpassas till förrådet.

Jag samlar på saker som ska få februaris tjugonio dagar att flyta förbi. Fyller kalendern med kul och skriver listor på sådant jag ser fram emot att göra.

Jag vill köpa knallgula mimosablommor och sedan inte kunna låta bli att lukta på dem hela tiden därför att doften är så distinkt och magnetisk. Helst också komma på ett sätt att torka dem så att jag kan ha små soliga bollar i min vas längre än en vecka.

Jag vill äta fler semlor. Kanske baka egna till och med? Stå i mitt gulmålade kök och röra i grytor, hacka, skiva, steka. Laga sallader med bakad fänkål och citrus. Varma bönor i buljong med kål och parmesan. Paj med lök och ost eller rejäla mackor med salta pålägg och krispiga grönsaker. Göra en stor form med lasagne och baka plåtar med pizzabullar till vännerna som precis fått barn.

I bakgrunden vill jag låta radion surra. Ibland är det så skönt att inte behöva tänka utan bara slå på P1 och vaggas in i diskussionerna. Eller inse att åldern tagit ut sin rätt och att jag numera blivit en sådan som älskar P2. Tvåtimmarsavnitt av Kalejdoskop, Text och musik med Eric Schüldt som sänker pulsen eller bara Lokko i P2 med nya låtar att upptäcka. I second hand-affärerna och på Tradera letar jag efter en liten fysisk radio som kan få en plats där hemma. Streamade spellistor i all ära men det finns något genuint i att bara trycka på en faktisk knapp och låta någon annan styra.

Jag vill läsa, läsa, läsa. Just nu läser jag Solvej Balles Om uträkning av omfång 2. Jag läste den första i serien i julas och tyckte den var bra men lite repetitiv och enformig. Den andra däremot, den känns otrolig så här halvvägs in och jag är så glad att jag plockade upp den. I bokhögen ligger också När bror dör av Emilia Aalto, Bli utan av Ellen Strömberg samt Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug. Jag köpte och gav bort Hyper av Agri Ismail i present men blev sugen på att läsa den själv. Har också ställt mig i lånekö på enkel cellulosa av Åsa Maria Kraft samt Kallt nog för snö av Jessica Au.

Mellan boksidorna vill jag dricka te. Jag köpte en tekanna efter att jag var i Newcastle över nyår och insåg det trevliga i att ha en stor kanna att konstant fylla på sin kopp ifrån. Efter lite sökande hittade jag en underbar på Tradera som talade direkt till mig med sin danska 80-talsestetik. Den knallblå knoppen är verkligen pricken över i.

På tal om estetik så hade jag och min vän Nina en intressant diskussion om vikten av att värna det estetiska och plocka in det så ofta man kan, i sitt hem och i sin vardag. Hon ordinerade mig att se dokumentärserien om Karin och Carl Larsson på svt, så det ska jag göra och sedan ska jag brodera på alla mina tygföremål och fortsätta att måla allt som kan få ny färg i min lägenhet. Just nu står en burk med rosa färg i en kasse i hallen och väntar på att öppnas.

Jag håller tummarna för att barmarken stannar – vita vintrar i all ära men nu är jag klar. Jag vill börja springa utomhus, kanske redan till helgen. Frisk luft i lungorna och sol i ögonen, tack! Så länge termometern visar ett par plusgrader vill jag också bära ullkappa, sneakers och keps. Ett potentiellt kamelbrunt fynd i ull och mohair är på väg hem till mig från Sellpy och jag håller tummarna för att den passar. Kappan hade visst en trasig ficka men som ni kanske räknat ut vid det här laget så gör det mig inget.

Från en dag till en annan började mitt hår att kännas som en katastrof och jag räknade på fingrarna och insåg att det var åtta månader sedan jag senast klippte mig, så jag bokade en tid om två veckor. Min plan är att tunna ur och klippa upp det, låta det gå strax över axlarna och komplettera med en halvlång gardinlugg. Till min nya ~look~ vill jag också addera två droppar brun utan sol i min hudkräm. Vem kommer jag att bli? En fräsch nymf som äter toast på språng och semlor till frukost? Ja, förmodligen.