Kära dagbok,
Idag vaknade jag efter en dröm där en myskoxe ätit upp min väska, det hela var mycket märkligt tyckte jag redan i drömmandets tillstånd, sedan slickade en kalv på mitt ben och så vaknade jag. Egentligen är jag emot att skriva eller prata om drömmar för jag tycker själv att det är så tråkigt att höra om eftersom det saknar ramar. När allting är möjligt blir ingenting absurt och därmed faller hela premissen. Av denna anledning har jag dragit mig för att läsa Lina Wolffs bok Promenader i natten som sägs skildra fyrtio olika drömmar, även om den fått bra recensioner och jag i vanliga fall gillar hennes författarskap. Istället har jag precis läst ut Jonas Asps debut Landet som jag tyckte var en drabbande och detaljrik skildring av skuld och sorg. Nästa bok på tur är Konsten att försvinna av Ellen Mattson som jag just hämtade på biblioteket under min lunchtimme. Jag har verkligen pushat min reservationslista på Tranströmerbiblioteket med tio titlar som jag står i kö till och på en har jag plats nummer 171 så det lär väl bli min tur lagom till nästa sommar. Tur att det finns bokhandlar när väntan blir alltför lång.
Min morgon började nere vid en av Årstavikens bryggor. Klockan åtta mötte jag upp Anna och Linn för ett traditionsenligt morgondopp, men min utdragna bihåleinflammation tvingade mig att stanna på land istället för att kliva ner i det sextongradiga vattnet. Att sitta på bänken i solen med termoskaffe och kåsa var trevligt det också och samtalen efteråt blev innerliga och fina. Det är något visst med att mötas på morgonen, relativt nyvakna och ofiltrerade, liksom nära sitt riktiga jag som annars tenderar att försvinna lite under dagen bland alla mail och möten. Tankarna är renare och rakare, det är enklare att lyssna när öronen inte har vant sig vid att sortera bland allt brus. När jag tänker på den där morgontimmen är det lätt att känna tacksamhet.
Annars snurrar mina tankar mycket kring flytt. Jag googlar olika förråd för tillfällig förvaring av mina möbler, försöker förstå hur många kvadratmeter mitt bohag tar upp och hur länge det kommer att behöva stå där. När jag sitter i soffan och tittar mig omkring i lägenheten ser jag bara saker, saker, saker. Alla dessa grejer som behöver få plats någonstans och hur mycket kläder ska jag ta med mig, måste jag bestämma nu vad jag ska ha på mig på julafton, på nyår, i mellandagarna? Jag uppdaterar Booli maniskt i jakten på den perfekta lägenheten, väntar bara på att den en dag ska dyka upp, stämmer av mot vår mentala checklista, kanske ska vi bara stryka något, kanske ska jag bara bli lite bättre på att ha tålamod. På söndag är det visningar igen och igår satt vi på Southside över varsin öl och gjorde ett schema, lade upp en plan för hur vi metodiskt ska röra oss över Södermalm för att hinna allt, för att förhoppningsvis hitta den där lägenheten som förmodligen inte lär vara perfekt men i alla fall tillräckligt rätt.
Ikväll ska jag träffa Emelie och Sandra och gå till Tripletta. Bokningen har legat i kalendern länge, på det sättet att den nästan glömts bort för att sedan bli en glad påminnelse när jag bläddrat framåt bland dagarna och hittat den där. Jag må vurma för spontanitet, men ibland är det trevligt att planera in saker åt sitt framtidsjag också. På bästa anonyma Stockholmsvis har jag inte lyckats hitta någon faktisk meny men jag hoppas på att få äta en god pastarätt, kanske något som för minnena tillbaka till Rom, gärna rödvin i liten karaff och mycket parmesan. Tankarna på mat fick min mage att kurra och jag inser att det är hög tid att gå ut i köket och fixa lunch. I kylen finns quinoa, grönkål, halloumi och caesardressing som jag ska bygga ihop till en sallad att äta framför datorn, men först ska jag lägga upp det här inlägget och korrläsa det en vända innan jag trycker på publiceringsknappen. Vi hörs snart igen, hej!
Höstkickoff i svampskogen
Hej bloggen! Jag har i drygt en månads tid tänkt att jag borde skriva det utförliga inlägget om vandringen jag gjorde i Skottland i somras, men eftersom det kommer att kräva så mycket tid att få ihop alla texter och bilder drar jag mig för att göra det och varje gång jag går in här drabbas jag därför av en smula prestationsångest, vilket såklart är dumt. Så nu har jag beslutat mig för att skriva om något helt annat istället. Min helg till exempel. Den tillbringade jag i ett litet torp utanför Flen tillsammans med min vän Malin och hennes dotter Asta.
Innan vi åkte packade jag förnödenheter i form av tröjor i olika tjocklek, vin, myggmedel, läsning och anteckningsbok för höstmål.
När vi kom fram på fredagskvällen tände vi en brasa och dukade upp en liten plockbricka. Efter att Asta somnat för natten lagade vi chèvre chaud och turades om att peta in fler vedträn i kakelugnen.
På lördagen vaknade vi utvilade till immiga fönster och sol över ängarna. Ett litet nyp i luften och dagg mellan tårna när vi traskade ut i pyjamasarna.
Kaffebryggaren puttrade trivsamt under tiden som vi värmde bröd och kokade ägg och så åt vi en lång frukost med P1 som sällskap.
Sedan bredde vi matsäcksmackor och fyllde kaffetermosen och gav oss ut i skogen med ryggsäck och babybjörn. Så mjukt och grönt allting i väntan på höstens intåg.
Jag hade längtat efter att få plocka lite kantareller och tro mig, det fick jag. Jättemånga och jättestora.
Efter ett par timmar tog vi fikapaus i en slänt och jag fick en krampaus med en glad 6-månadersbebis.
När vi var hemma igen började det ganska tråkiga men ack så nödvändiga rensandet vilket tog nästan exakt lika lång tid som fotbollsmatchen som stod på i bakgrunden.
Sedan tände vi grillen och lagade tagliata med chimichurri, rostad potatis och majskolv.
Och så parkerade vi oss här och skrev ner våra höstmål för tredje året i rad enligt vår egen ritual.
Natten till söndagen vaknade jag av en mullrande åska som drog in över oss. Jag låg tyst och räknade sekunderna mellan blixtarna och dånet och tänkte på de stora ekarna utanför, men till sist kunde jag somna om.
Och morgonen därpå sken solen igen när vi åt en sista frukost innan vi packade ihop oss och stängde torpet och åkte tillbaka till Stockholm igen. I bagaget en massa kantareller, ett antal höstmål och en rejäl dos frisk luft. Efterlängtat och ovärderligt.
Den perfekta havregrynsgröten
Alldeles strax ska jag sluta att tjata om gröt, men innan dess vill jag bara dela med mig av ett recept. Jag tror nämligen att jag lyckats knäcka koden till den perfekta havregrynsgröten som är både len och fyllig, precis som den var på värdshuset i den lilla byn i Skottland där vi åt frukost en morgon.
Till 1 portion behöver du:
1 dl havregryn (Gyllenhammars fiberhavregryn är min favorit)
1 dl fet mjölk (jag brukar välja standardmjölk eller lantmjölk) + lite extra vid servering
1 dl vatten
1 nypa salt
Valfri topping (jag gillar varma bär och honung bäst)
Gör såhär:
Blanda 1 del havregryn, 1 del vatten och 1 del mjölk i en kastrull. Koka upp på medelvärme och rör hela tiden med en träslev. Jag såg på ett skotskt YouTube-klipp att man ska röra medsols om man vill mota bort djävulen ur gröten, men det gör man som man vill med. När den börjar gå ihop sig, men ännu inte är klar, kan du salta en nypa. Fortsätt att röra tills gröten tjocknat och ta sedan av den från spisen. Tillsätt ungefär två matskedar kall mjölk som du rör ut i gröten så att den får en len och något lösare konsistens. Häll upp på en tallrik och servera med dina favorittillbehör.
Istället för att servera gröten med mjölk rör jag alltså i den på slutet, vilket ger en bättre konsistens och man slipper den där stabbigheten som annars lätt kan uppstå. Det fina med detta är också att man kan äta sin varma gröt direkt utan behöva bränna sig. På toppen har jag en blandning av hallon och blåbär och en gnutta honung, men andra typer av fruktkompott och sylt passar också bra. Jag har inte testat att göra den med havremjölk än, men jag kan tänka mig att någon av varianterna som man har i kaffe med lite högre fetthalt borde fungera.
Nu är det slut på grötblogg för ett tag! Mvh Guldlock och lilla björn.
Höstens stora lista
Jag var på ett bröllop i helgen och under middagen föll samtalet in på temat höstmål. Alla tjejer i sällskapet runt bordet nickade förstående, vi började att prata om fördjupad bokläsning och ambitiös matlagning, kanske längtan efter att gå en ny kurs. Killarna däremot satt som frågetecken, flera hävdade att tanken aldrig slagit dem och jag vet inte om de är lyckligt ovetandes eller missar något stort. Det finns ju ändå något lite kittlande med att vakna upp i slutet av augusti med viljan av att bli sitt allra bästa nya jag. Inte sant? Runt bordet enades vi i alla fall om att höstens stora förebild är Snusmumriken (naturnära, mystisk, munspelande, hattbärande, icke-materiell, stillsam, kringresande). Utöver de egenskaperna kommer här några av mina planer för den kommande säsongen, med inspiration från listor av Gabriella och Flora.
3 restauranger jag vill prova i höst
Rolfs Hav (vill tillbaka och äta deras stora setmeny)
Her Name is Kim
Det japanska grillstället som ska öppna på Högalidsgatan
3 plagg jag längtar efter att bära
Svart kort sammetstopp med knäppning fram
Stor stickad tröja med färgglatt naturmotiv
Alla mina kostymer
3 saker jag tar med mig från sommaren
Mer spontanitet, mindre kontroll
Utflykter i naturen
Korsordstidningar
3 saker jag ser fram emot
Hitta drömlägenheten
Åka till Malins torp och plocka svamp
Olika kulturupplevelser
3 träningsmål jag har
Bli starkare
Bli snabbare
Träna minst tre gånger i veckan
3 vardagsrutiner jag vill införa
Skärmfri timme, helst varje dag
Äta frukost även på vardagar
Gå upp på morgonen och skriva innan jobbet (ett par gånger i veckan)
3 saker jag vill unna mig själv i höst
En ny lägenhet (vad billigt!)
En kul teknikgrej till det gemensamma boendet
Flyttstäd
3 saker jag vill köpa second hand
Svarta stövlar med högt skaft
Ett par sidenbyxor
En snygg och kul hatt/mössa
3 saker jag vill laga
Gyllene ris med citron, mynta och rostade mandlar
Havregrynsgröt med bär och honung
Bönor av olika slag
3 saker jag vill göra innan hösten är slut
Åka ut i skärgården en helg
Återuppta världens långsammaste bokklubb
Hitta ett nytt sätt att utvecklas intellektuellt
3 kulturupplevelser jag ser fram emot
Förklara allt – Nu. av Marie-Louise Ekman på Konstakademien
Midsommarnattsdröm på Kungliga Operan
Så tuktas en argbigga på Dramaten
3 böcker jag vill läsa
Jag har inte kommit ur min natt av Annie Ernaux
Övningar i mörker av Naja Marie Aidt
Mecenaterna av Johanna Hedman
3 ledord för hösten
Kvalitet
Kultur
Kreativitet
(Usch vad pretto det lät, haha.)
3 platser jag vill vara på
Långa, halvstökiga middagar med nära vänner
Ute i naturen med ordentliga kläder
Murriga ställen med träpanel
3 saker jag vill lära mig
Få ett riktigt bra löpsteg
Laga mat i tryckkokare
Ha tålamod
3 stilar jag vill ha
Väderbiten jordbrukare
Tokig kulturtant
Missförstådd poet
Simtag in i sensommaren
Jag går längs Swedenborgsgatan en måndagskväll. Det har mörknat men folk hänger sig kvar på uteserveringarna, luften är sensommarvarm. Vid ett litet runt bord utanför Bistro Süd sitter ett par och spelar backgammon. Två glas vin och en trälåda uppfälld mellan dem, de flyttar brickor med precision. Samma gata ett par dagar senare. Jag drar min rullväska efter mig, skapar smattrande ljud längs trottoaren och passerar en tjej med en svart labrador i koppel. Svansen gungar, hållningen är stolt, i munnen bär den sin mattes postpaket. Jag drar lätta andetag genom näsan när jag tar backen ned förbi Eriksdalsbadet, luften klar, himlen hög, det är tidig morgon. I den turkosblå bassängen syns två huvuden intill varandra, vitgrå frisyrer som guppar sida vid sida när de simmar raka motionslängder i takt med varandra. I ett annat vatten, en annan dag, lägger vi i kajakerna från bryggan, klyver ytan och glider fram längs Stockholms inlopp, bräckta vattendroppar på de bara benen, kraftiga paddeltag som styr mot solen. I en liten vik stannar vi till, delar på matsäcken, vädrar känslor och tankar, sedan vänder vi hemåt igen med vinden i ryggen. I lugnet efteråt tar vi ett dopp på holmen, kläderna i balanserande högar, vattnet varmare än luften, båtarnas lyktor som gula prickar runt om oss. En närvaro i luften, en ömhet i allt. En känsla att ta vara på och ljudsätta. Det här är simtag in i sensommaren.
34 kvadrat på Hallandsgatan
Hela våren och sommaren 2019 ägnade jag söndagarna åt att gå på lägenhetsvisningar. Jag hade fått veta att mitt korttidskontrakt skulle gå ut samma höst och efter sju år av heltidsjobb och sparande hade jag äntligen fått ihop summan till en kontantinsats. Nu var det dags att med darrande steg kliva in på Stockholms bostadsmarknad. Jag rörde mig runt olika delar av staden, gick på visningar i Midsommarkransen, Aspudden, Södermalm, Gamla Enskede och Fredhäll. Budade med hjärtat i i halsgropen, förlorade flera gånger och vann en, men förlorade visst ändå. Så till sist en sensommarsöndag i augusti klev jag in genom porten på Hallandsgatan. Den lite bortglömda gatan på höjden med utsikt över Skånegläntan, i Helgalundens lummiga kvarter, där jag aldrig varit innan trots att det var så nära till allt. På visningen var vi två sällskap, det var jag och en tjej i 18-årsåldern som kommit dit tillsammans med sina föräldrar. De klev rakt in med skorna på, skakade på huvudet och sa att nej här måste man göra om allt. Vad gör ni i min lägenhet? tänkte jag och gick hem och vann budgivningen.
Sedan den dagen har jag varit förälskad i mina 34 kvadrat på Södermalm. Här har jag blivit vuxen på riktigt, hunnit fylla 30 och genomleva en pandemi. Jobbat hemifrån vid köksbordet, plöjt böcker på soffan och sett norrsken utanför mitt fönster. Jag har haft fester och middagar, kompisars bebisar sovandes på sängen och hela köket fyllt av vinglas. Stått med en pensel och målat både tak, köksskåp, fönster, dörrar och väggar. Jag har gjort den här lägenheten till mitt hem och det var när jag bodde här som jag träffade någon jag ville bjuda allra, allra längst in i hjärtat. Nu närmar jag mig slutet av en era och början av en ny och visst känns det en smula vemodigt, men framför allt tacksamt och varmt. Min etta ska få bli någon annans trygga plats och jag hoppas att den som tar över kommer att trivas lika bra som jag gjort.
Så här ser det ut när man kliver rakt in i lägenheten som ligger på tredje våningen.
Och från andra hållet. Kökets väggar och tak är målade i färgen Champinjon från Alcro.
Luckorna är i färgen Solmogen, också den från Alcro, och golvet är Forbos linoleumgolv i färgerna Pumpkin Yellow och Stardust. Här inne har jag lagat många många middagar, både till mig själv och till vänner.
Bakom den här dörren gömmer sig badrummet.
Ett oväntat rymligt sådant som är relativt nyrenoverat och har egen tvättmaskin. Här har jag målat taket i en mycket noga utvald ljusblå nyans med NCS-kod S1015-R80B.
Kliver man in genom den röda dörren möts man av det stora rummet. Här finns gott om plats för matgrupp, soffa och säng.
Ingen insyn och helt fri sikt, bara en massa lummiga träd och takåsar utanför. Kikar man rakt fram skymtar man de tre kronorna på Stadshuset.
Väggarna här är målade i nyansen Sans från Jotun och sedan har jag hängt upp all konst jag älskar.
En sänghörna där jag sovit så gott, så gott.
Och plats för min lilla matgrupp som jag köpte på Bukowskis för sisådär tio år sedan.
En fiskbensparkett man kan dansa på. Och rulla ut sin yogamatta på. Och faktiskt ligga och läsa på om man är lagd åt det hållet (det är jag, jag trivs mycket bra på golvet).
Fönstret och garderobsdörren målade jag i Old Rose från Alcro. Dörrens andra sida fick bli djupt röd i färgen Poetry Red från Jotun.
Vill ni se ännu fler bilder och hela annonsen så ligger den ute på Hemnet här.
Vart det bär av härnäst återstår att se, men jag är fylld av förhoppningen om att det kommer att ordna sig, precis som det ordnade sig den där augustidagen för sex år sedan. Allt blir bra och ett nytt hem kommer att få bli vårt gemensamma hemma.
Kunskapstörsten, löparfrustrationen och de bärande vänskapsväggarna
Jag bläddrar i dagstidningen som trillat in på dörrmattan under natten. En högt uppsatt minister beklagar sig över att hon blivit citerad på ett sätt som hon tycker är missvisande. Jag har svårt att känna någon större sympati för hennes gnäll. Om man låter bli att säga idiotiska saker är sannolikheten mindre att man framstår som en idiot, mumlar jag för mig själv. Jag läser vidare om kriget och åtgärderna, fördömandet och juridiken. Det är hög tid för mig att utbilda mig inom folkrätt, tänker jag. Hur kan jag kunna så lite om det som är så intressant och viktigt. Ett par uppslag senare finns en artikel om nya upptäckter kring diabetes typ 1. Jag läser om forskarnas rön, fascineras av deras teorier och vill veta mer. Tänk om jag hade blivit läkare istället, fått chansen att lösa gåtor kring kroniska sjukdomar.
Det är augusti och jag känner igen den bekanta känslan som smyger sig på. Kunskapstörsten och bildningskomplexet, längtan efter hårda pärmar, detaljrika föreläsningar och konkret lärande. Vanligtvis har jag råkat anmäla mig till någon distanskurs med start i september. Suttit på antagning.nu under sommaren och scrollat igenom den långa listan med 7,5 poängskurser som det går att lämna in en sen anmälan till, men i år blev det inte av och nu är strävan efter kunskap här som ett brev på posten. Jag vill häpnas och fascineras, lära mig något nytt, vidga mina vyer. Kanske kommer det alltid vara så här, tänker jag och sörjer att jag aldrig ens kom i närheten av något av de gamla, anrika universiteten.
❦
Under sommaren har jag försökt att springa. Jag har knutit de asfaltsgrå löparskorna på fötterna och gett mig ut på sporadiska rundor om morgnarna. Svettats fram längs Torontos rutnät till gator, parerat Visbys kullerstenar på väg mot havet, sicksackat bland alla människor på Södermalms välbekanta stråk. Inte en enda gång har det känts särskilt bra. Efter maratonloppet i slutet av maj var det som om något tog stopp. Att springa fem kilometer var plötsligt jättejobbigt. Benen kändes sega, andningen tung, orken lyste med sin frånvaro. Jag började tvivla på min förmåga om jag någonsin kunnat springa, om jag kanske tappat allt jag byggt upp på bara några veckor. Det var en märklig känsla, en kombination av vemod och självtvivel. Jag startade ett nytt löparschema för att hitta inspirationen och motivationen, men lämnade det oavslutat efter bara två veckor.
Så igår kväll bestämde jag mig för att försöka igen på nytt. Jag sa åt mig själv att det räcker med fyra kilometer, spring bara den lilla rundan och så förbi postutlämningen på vägen hem. Strunta i klockan på armen, försöka behålla andningen genom näsan så länge det går och ta det riktigt lugnt. Det var söndagskväll och snart skymning, luften fortfarande mild och varm. I öronen valde jag det minst upptempo jag kunde tänka mig: Bo Kaspers Orkester. Jag tog Ringvägen fram, backen ner mot vattnet och efter två kilometer var det som om något plötsligt stämde igen. Det gick, jag kunde. Jag förlängde rutten längs Söder mälarstrand, lät fyra kilometer bli till åtta, drev andningen djupt ner i lungorna och det kändes skönt att äntligen vara tillbaka. Att något så enkelt kan vara så svårt, att det är så lätt att springa vilse ibland.
❦
En stilla fredag tänker jag på vänskapsrelationerna, hur de en gång var de bärande väggarna som omgav en. De fanns där så naturligt hela tiden, redo att luta sig emot. Att göra allting i grupp var det självklara sättet. Vad som skulle hända i helgen handlade om våra gemensamma planer och åtaganden, våra sommarsemestrar genomfördes i klungor, vår dialog gick åt minst fyra håll samtidigt. Sedan kom tiden och åldern och barnen och någonting förändrades. De bärande väggarna blev till möbler, enskilda föremål som måste ställas fram i ljuset, ges uppmärksamhet på ett konkret sätt. Vår vänskap är nu en tvåsitssoffa vi gemensamt behöver besluta att sätta oss i.
Jag testar att höra av mig spontant bara för att se om det går, men vet att premisserna har ändrats, så även för mig. Det är ett pusslande med kalendrar, förhandlad fritid och långa horisonter på allt. Vi hittar ett datum framåt i tiden och jag längtar efter att få luta mig mot dem igen. Tänker att det här med att bli vuxen på riktigt kanske handlar om just den där förändringen. Att vara ett separat hus. Att bygga sitt hem på egen hand med nya bärande väggar. Men vi kan väl vara en radhuslänga i så fall?
Nio saker jag vill göra i augusti
Det är sommar, det är sommar, det är sommar mantrar jag för mig själv när jag står på pendeltåget på väg mot kontoret den första måndagen i augusti. Och det är det ju fortfarande för luften är kvalmig och varm, tvingar mig att ta av jackan och stoppa ner den i väskan, jag byter den mot boken som ligger där, som har fått skrynkliga sidor av att ha släpats runt, en jordgubbsfläck och än finns det sommarkänsla kvar även om semestern är slut. Här är fler saker jag vill göra för att förvalta den och för att ta vara på augusti.
Plocka svamp
Hela mitt flöde tycks krylla av kantarellplockare och jag kommer på mig själv med att sitta vid mitt skrivbord och längta ut i skogen. Någon ledig dag ska jag se till att göra en ordentlig skogsutflykt och förhoppningsvis komma hem med famnen full av kantareller.
Gå på bröllop
I slutet av augusti ska jag och N bila ner till Österlen för att gå på bröllop under en helg. Det ska bli väldigt fint och roligt och jag håller tummarna för bra väder. Just nu håller jag på och väljer bland två festklänningar för att se vilken som får följa med till havet och ängarna.
Återuppta skrivandet
Jag har inte öppnat mina dokument sedan jag var i Antibes på skrivresa i maj och det känns lite pinsamt och frustrerande att vara en person som påstår sig gilla att skriva men som sedan skriver så… lite. Och jag vet, jag skriver på jobbet och på bloggen och på andra ställen också, men det är liksom inte samma sak. Så nu ska jag återuppta skrivprojektet och hitta en bra rutin för det framöver och så ska jag lyssna på Karolina Ramqvists sommarprat som Sandra tipsade om.
Gå till Bondens marknad
Efter ett par veckor med skotsk pubmat blev jag extra lyrisk över att se att Bondens marknad nu är tillbaka på Södermalm om lördagarna. Perfekt för att handla goda, lokalproducerade grönsaker som får utgöra basen i matlagningen framöver. I min första vända köpte jag gulbetor, ägg, zucchini, sallad och tomater.
Boka in kultur
Från att ha varit en skeptiker som hävdat att Way Out West borde lagt ner för typ sju år sedan eftersom jag starkt vurmar för konceptet ”sluta på topp”, har jag i år blivit jättesugen på att gå. Men det ska jag inte, tyvärr. Istället tänker jag att jag ska boka in en rad andra kulturupplevelser för sensommaren och de kommande månaderna. Min syster och jag ska gå på Den som berövar annan livet på Uppsala stadsteater och så vill jag besöka Index Stockholm och se Madeleine Anderssons utställning Shock Value.
Laga gröt
Jag drömmer fortfarande om den perfekt lena, krämiga skotska havregrynsgröten jag åt och de kommande veckorna ska jag ge mig tusan på att lyckas återskapa den bästa versionen av den. Det känns kanske inte så somrigt med gröt, men med bär på toppen kommer jag nog undan.
Gå på kräftskiva
Jag vill äta kräftor! Det behöver inte vara någon stor fest, kanske bara en trevlig middag i goda vänners lag, det kan till och med vara en vardagskväll. Kräftor, bröd och västerbottenpaj. En ljus lager till. Kanske är det jag själv som måste bjuda in, synd bara att det blir så kladdigt och att hela lägenheten luktar kräfta när man bor i en etta.
Ta tillbaka skärmfria timmen
Förra året införde jag konceptet skärmfri timme för mig själv för att inspirera mig till att bli mer kreativ hemma och samtidigt varva ner och flytta fokus. Nu under våren och sommaren har det fallit i glömska men igår testade jag igen och insåg hur trevligt jag tycker att det är, så nu har jag lovat mig mer av det framöver.
Hålla fast vid sommaren
Så länge vädret tillåter kommer jag att vilja fortsätta gå barbent, bada, grilla och sitta på uteserveringar. Riktigt mättad och äcklad av det ska jag hinna bli innan jag börjar tänka på nystart, en strukturerad tillvaro och det där ordet som börjar på h och slutar på öst.
Fyra dagar strax utanför Edinburgh
Efter sex dagar av vandring (mer om den senare) valde vi att förlänga vår vistelse i Skottland med fyra nätter i ett litet hus i Roslin, som ligger strax utanför Edinburgh. Det här gulliga huset från 1660, som tidigare varit ett värdshus under namnet The Old Rosslyn Inn, blev vårt hem för några dagar. Vi bokade det via The Landmark Trust, en brittisk organisation som tar hand om historiska byggnader på väg att förfalla och renoverar dem varsamt för att sedan hyra ut dem till privatpersoner. Ett underbart initiativ om ni frågar mig. Förförra nyåret hyrde vi ett banqueting house utanför Newcastle över årsskiftet, mer om det här.
Kolla hur fint de har gjort! Det ljusblå rummet med eldstad blev mitt sovrum.
När vi gjort oss hemmastadda började vi med en aperitif i trädgården på baksidan av huset. Granne med oss låg Rosslyn Chapel, ett mycket vackert kapell från 1400-talet som spelade en viktig roll i Dan Browns Da Vinci-koden och därmed fick turister att vallfärda dit. Jag vaknade första morgonen av att en busslast människor gick förbi utanför mitt fönster, tur att jag dragit för gardinerna.
I huset har även Robert Burns bott, ni vet den skotske poeten som skrev Auld Lang Syne och mycket annat. Jag kände mig inspirerad av hans närvaro och lade fram min anteckningsbok på skrivbordet i mitt rum.
Första kvällen lagade vi en fransk tomatpaj och sedan läste Anna en skotsk folksaga högt för oss. Får man ens ha det så här trevligt, frågade jag mig. Kombinationen av vackra miljöer, dålig täckning, inga skärmar och gott sällskap har en mycket positiv inverkan på mig.
Nästa morgon åt vi frukost i trädgården. Hembakade bagels som vi gjort kvällen innan och skotsk havregrynsgröt kokad på mjölk och serverad med bärkompott. Vi åt en så god gröt under vår vandring att vi var tvungna att fråga kocken om receptet och nu försökte vi återskapa den. Första försöket blev okej, men inte helt fulländat.
Efter frukosten tog vi bussen in till Edinburgh där vi avverkade en lång gata full med second hand-butiker.
Efter en vecka på ensliga stigar och i små byar var det smått chockerande att befinna sig i en storstad och bland Edinburghs alla turister. Så mycket folk överallt helt plötsligt.
Vi åt lunch på en trevlig fiskrestaurang, Fishers In The City. Beställde in skotska langoustines, musslor och fish cakes att dela på.
I en gullig bokhandel köpte jag en pamflett med nyskriven poesi och i en vintageaffär provade jag en klänning som jag lämnade kvar. Den var fin men jag kunde inte komma på när jag skulle bära den och bra kläder förtjänar att bäras.
Framåt kvällen hade vi planerat in en whiskyprovning och fick testa oss igenom sex sorter av olika karaktär. Det var kul, men whisky kommer nog aldrig att bli mitt primära dryckesval.
Sedan hade vi bokat bord på The Little Chartroom som låg ett stenkast därifrån. När bröd- och smörserveringen är ett litet konstverk som smälter i munnen vet man att resten av måltiden kommer att bli bra.
Jag åt makrill till förrätt följt av ett fantastiskt lamm.
Ett litet hej i spegeln och sedan dessert med persika, grape och någon slags klarifierad gelé.
Nästa dag sken solen över vårt hus, så efter en sen frukost bar vi upp solstolarna och parkerade oss med varsin bok. Småpratade då och då, läste något högt, slumrade lite, njöt av tillvaron.
Mer aperitif, följt av middag, följt av ett par omgångar Cluedo och lite pusselbyggande.
Torsdagsmorgonen började jag med en promenad till Rosslyn Castle som låg ett stenkast från vårt hus. Det kan man också hyra om man vill, kanske extra bra om man är ett större sällskap.
Sedan tog jag ett bad i det här underbara badkaret med utsikt över trädgården. Stort plus för badkar där man faktiskt kan sträcka ut benen fullt.
Under dagen bestämde vi att det var dags för ett besök hos vårt grannkapell för att uppleva samma sak som de vallfärdande turisterna. Det var väldigt fint! Tyvärr fick man inte fota där inne, men hela kapellet är hugget ur sten med fantastiska dekorationer och mängder av detaljer att upptäcka.
På eftermiddagen spelade vi ett spel som jag förlorade så massivt att jag faktiskt blev lite sur på riktigt. Jag piggade dock upp mig med att tänka på vår mycket brittiska dammsugare och huruvida jag kan övertala N att vi ska ha en sådan i vårt gemensamma boende. Sedan gick vi till byns lokala pub och drack öl och åt en sista pubmiddag.
På fredagsmorgonen var det dags att ta farväl av vårt hus och jag kände mig både utvilad och inspirerad på det bästa av sätt. Jag tycker så mycket om sättet som Landmark Trust inreder sina hus på, i brittisk stil som passar byggnaden, men utan att det känns konstlat eller omodernt.
På min inspirationslista skriver jag upp: stora mönstrade mattor (gärna lite slitna), väggar målade i mjuka färger som ljusblått, ängsgrönt och smutsig aprikosrosa, en hel matchande servis i blåvitt porslin, riktigt gamla sängramar, många olika ljuskällor, nätta skrivbord och sidobord, rejäla material som tåls att åldras och gulliga detaljer som tehuvor, tandborstkoppar och flätade papperskorgar. Nu återstår bara att se hur den här stilen ska införlivas i en lägenhet långt ifrån brittiska landsbygden, men det är ett senare problem.
Ett nytt äventyr och fyra tidigare vandringsresor
Hej! Hoppas att sommaren är vänlig mot er och vill er väl. Jag befinner mig mitt i den, någonstans mellan packa upp och packa ned, två maskiner tvätt som snurrar, saker kläder högar överallt. Imorgon ska jag åka iväg på vandringsresa till Skottland. Planen är 132 km i högländerna fördelat på sex dagar, sedan stanna en halv vecka till strax utanför Edinburgh.
I vanlig, amatörmässig ordning kommer jag att låta bloggen vila och istället blir det en daglig turrapport på mitt Instagramkonto. Att dokumentera och återge våra vandringsresor är en av mina favoritsysslor och förhoppningsvis kanske jag kan inspirera någon mer att ge sig ut. Det här blir min femte vandringsresa utanför Sverige – om ni vill blicka tillbaka lite medan jag är borta så har jag samlat mina tidigare turer åt er här.
Sommaren 2022 gjorde jag min första vandringsresa längs South West Coast Path i norra Devon. Vi gick på kustvägar mellan små brittiska byar, vädret var otroligt och jag blev vandringsfrälst. Jag tyckte att det var ett fantastiskt sätt att semestra och älskade kombinationen av vacker natur, fysisk aktivitet och en lagom dos äventyr.
☞ Att vandra på South West Coast Path i England
Året därpå tog vi tåget till Österrike och vandrade uppe i Kaiserkrone i Alperna. Det blev en något brantare och därför kortare tur på 65 kilometer fördelad på fem dagar. Vi fick svindlande vyer, något mer dramatiskt väder, en del klättring och en massa knödel. På vägen hem stannade vi i Berlin och hade några dagar av kontrasterande storstadssemester.
☞ Att vandra Kaiserkrone i Alperna
☞ Frågor och svar om vandringsresan i Alperna
Förra våren var jag på en mycket försenad 30-årsresa i Japan och i samband med den lade vi in tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden. Det var ett väldigt fint sätt att få upptäcka mer av landet och befinna sig långt utanför storstäderna. Pilgrimsleden Kumano Kodo är över tusen år gammal och en av två leder som klassats som världsarv av Unesco, den andra är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien.
☞ Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden
Under sommaren 2024 for vi söderut för att vandra 101 kilometer i Pyrenéerna på en del av rutten GR10. Vi gick i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, det var ett väldigt trevligt område med gulliga byar och mycket god mat. Rutten bjöd på omväxlande vandring i både gassande sol och mycket kompakt dimma. Hela trippen avslutades med ett par dagar i Biarritz innan vi tog tåget hem igen.
☞ Att vandra GR10 i Pyrenéerna