Jag måste börja med att säga att jag ska verkligen inte ha något. Jag har redan jättemånga saker och om jag inte visste det innan fick jag uppleva det svart på vitt i helgen när det krävdes flera vändor med släp för att flytta alla mina ägodelar. Det behövs inte en enda pryl till hemma hos mig, det räcker gott och väl som det är. Men, om jag ändå får drömma lite, så skulle jag vilja ha det här.

Bodums kökskollektion i samarbete med MoMa får mig att känna på exakt samma sätt som jag kände för Fisher Price-leksaker när jag var barn. Färg! Form! Kul! Vill peta på! Det händer något när man tar en så praktiskt tråkig sak som en kaffebryggare och gör så att den ser ut som en leksak, det känns både dumt och roligt på samma gång. I mitt låtsaskök kommer allting härifrån.

I ett parallellt universum sitter jag och skapar musik hela dagarna i en lagom drömsk tillvaro. Jag leker med toner och bygger harmonier och drar på riktigt nytta av alla de timmar jag lagt på att lära mig kvintcirkeln och pentatoniska skalor under min uppväxt. Till mitt musikaliska jag skulle jag gärna ge en Suzuki Omnichord eller kanske en OP-1 från Teenage Engineering. Jag tänker att för mig som är klassiskt skolad i cello och piano kunde det kännas både förlåtande och inbjudande med en helt annan typ av musicerande. En som jag inte alls behärskar men därför kan få utforska fritt.

Igår tog jag på mig ett par nya strumpbyxor som strax före lunch hade fått en stor maska som löpte längs låret. Att köpa strumpbyxor är bland det tråkigaste jag vet och att betala för något som mer eller mindre en förbrukningsvara känns enbart som ett nödvändigt ont. Ändå gör jag det gång på gång. Frågan är då om inte mitt nästa par strumpbyxor borde bli något roligare än ett par svarta 20, 40 eller 60 den? Som dessa gula tigermönstrade som Swedish Stockings gjort i samarbete med Leandra Medine. De har ju onekligen något och kanske håller de längre än fyra timmar? Vi kan ju alltid hoppas.

Det var min lilla önskelista just nu och vad säger dessa begär egentligen om mig? Förmodligen att jag längtar efter att vara lite mindre vuxen och att istället få leka lite mer. Det är ju onekligen en känsla att ta vara på.