Hej! Låt oss kliva en vecka tillbaka i tiden eller så. Vi fick påhälsning av hösten, knack knack, och stövlarna åkte fram tillsammans med 20 den-strumpbyxorna och läderkappan. Den här tunna randiga långärmade gulgröna tröjan är min favorit just nu. Köpt second hand men kommer från Mads Nørgaard som gör de mjukaste baströjorna, jag lovar och svär.
På torsdagen hade jag bjudit hem Anna, Julia & Karin på en allra sista middag på Hallandsgatan. Jag lagade en lasagne med salsiccia, salvia, spenat och ricotta, stor grönsallad med vinägrett till, ett lagom kralligt vin i glasen. Det kanske berodde på drycken men det var svårt att inte bli en smula nostalgisk, alla samtal som förts runt det här bordet, en två tre fyra fem bebisar som fötts och fått följa med i hissen upp, legat som små sjöstjärnor och sovit på min säng samtidigt som vi suttit runt bordet. Hur vi alla gått från tjugonånting till trettio plus, blivit vuxna på riktigt, herregud tänk om våra högstadiejag vetat, de hade svimmat.
Och diskbergen, diskbergen. Alla dessa staplade tallrikar i mitt gula kök. Den lugna midnattstimmen efter att de gått hem och jag med diskborsten, glas efter glas, metodiskt processande kvällen i både mental och fysisk form.
Ett annat stök i form av Eton mess med björnbär och körsbär och citron. Tycker det är alldeles lagom med efterrätter som tar fem minuter att göra.
Det sjungande trädet stod i full brand i parken. Helgen kallade, det var fredag och efter jobbet hade jag och N bestämt att vi skulle kolla på VM-kvalet. Jag var halvtaggad av uppenbara skäl (läs Jon Dahl Tomassons haveri) men vi möttes upp på 800 grader innan för ett par slices och väl där fiskades två biljetter fram och jag fick veta att det blir ingen fotboll, det blir Krunegård i Globen istället. Halleluja.
En tio av tio överraskning. Kanske elva till och med. Så många livsanthems levererade på en och samma kväll.
På lördagen vaknade jag hes av all skriksång men på schemat stod Södermalm runt med Majsan. Vi sprang i prattempo och gick igenom allting som hänt sedan vi sågs sist, skönt att hinna med en mil av samtal.
När vi kom fram till en av Årstavikens bryggor stannade vi och mötte upp Linn. Jag tog ett dopp och sedan satt vi på en bänk i solen med kaffe och kex och lät tiden flyta förbi innan det till sist blev dags att gå hem och fylla låda efter låda efter låda.
På söndagskvällen bilade jag och några kollegor ner till Göteborg där vi skulle inleda arbetsveckan. Jag blev uppriktigt oroad över stadens alla vägarbeten (hur tar ni er fram?), men desto mer såld på det milda höstvädret.
Vi hade två dagar av produktion, det vill säga ett hektiskt schema med film och foto, men också en del sitta i soffa och tycka till, äta daim och ha dålig hållning.
På kvällen gick vi till Levantine för middag. Jag åt anka med belugalinser i sherrysky som var otroligt goda, det kändes höstigt och rustikt och som något jag inte hade kommit på att laga själv.
Ny dag, ny location. Ett drömmigt trapphus och jag har blivit knäpp av allt lägenhetsletande den senaste tiden, kollar detaljer över allt, tänker ljus och fönster, lister och paneler, vad är det för väderstreck här, hur många våningar upp, finns det hiss, belåning per kvadratmeter, tillträde när och bla bla bla.
Efter att vi jobbat färdigt för dagen gick vi till en fiskrestaurang. Det är räkmackans dag, sa servitrisen som jobbade där, då tar vi räkmacka, sa vi. Tänk om det alltid är räkmackans dag i Göteborg, i så fall är vi lurade.
Jag följde upp middagen med 15 stycken 90-sekundersintervaller på löpband och matchade solnedgången med mitt röda ansikte efteråt. Blir som en generad tonåring av att springa inomhus.
Nästa dag var västkusten lite mer som västkusten brukar vara, det vill säga grått och regnigt. Jag brukar kalla detta för Borås-väder vilket var passande eftersom vi denna dag åkte till just Borås.
Där blev det klipp av film och klapp av hund under större delen av dagen innan vi åkte tillbaka till Stockholm igen.
Veckans pendelläsning är Omloppsbanor som jag hittills är mycket förtjust i. Det är något med människolivet skildrat från rymden som känns existentiellt, svindlande och samtidigt så precist.
Desto mindre rymd men samtidigt svindlande är att hela min lägenhet ska ligga i lådor och flyttas ut på söndag. Alla dessa saker saker saker och precis som vid varje flytt överväger jag att bli minimalist, vilket jag aldrig blir, men jag har åtminstone delat min garderob på tre. En som följer med mig, en som åker till förrådet och en som rensas ut. Jag ser det som någon slags ofrivillig kapselgarderob och gissa om jag redan i morse stod och rotade i flyttlådan med undanlagda kläder efter en särskild blus som jag just då kom på att jag ville ha på mig. Det kommer nog att gå finfint det här också.
