Hur jag vill klä mig i december

Jag önskar mig ett inlägg med tema vinterfest i julklapp av dig, skrev Sardellen till mig, och vem är jag att inte leverera på önskningar? För är det någon gång man vill vara extra fin så är det ju nu, under en månad av julbord och jobbmingel, glöggdrickande och granklädning. Men också snöslask, minusgrader och produktionstunga dagar på kontoret. Det är en tid då jag vill känna mig festlig men gärna lite uppstyrd, glittrande men kanske inte konstant självlysande. Helt enkelt något av en balansgång, så därför satte jag mig ner och försökte att komma fram till en lista med idéer om hur jag vill klä mig från och med nu och ända fram till jul.

vinterfest


Rött, brunt, isblått, grangrönt, beige, svart och glittrigt.
Låt oss börja med färgerna. Efter att ha haft stilen 90-talsmamma som ledord ett tag känns det självklart att gå åt samma håll även under december. Och vad skulle en 90-talsmamma ha på sig under julen om inte rött? Det är alltså nu den helröda klänningen åker fram och det med besked. Rött är också väldigt fint att kombinera tillsammans med brunt och beige, två andra favoritnyanser. I min vinterpalett hittar vi också isblått och grangrönt. Svart bär jag helst tillsammans med krämvitt eller glitter.

Klänning fast inte klänning.
Det är ju snyggt med klänning, strumpbyxor och skor med klack, men det kan också bli lite väl uppklätt och piffigt ibland. Låt mig då slå ett slag för konceptet klänning fast inte klänning. Det vill säga, att istället bära en lång, knäppt figurnära kavaj eller en stor, lös stickad tröja till ett par strumpbyxor. Man kan också bära sin vanliga klänning men över ett par byxor eller till ett par tights med slits i fotändan. Alla sätt utom det vanligaste är toppen!

Mikrodosera julen.
Ett knep för att successivt bygga upp julkänslan är att smyga in något litet festligt varje dag. Ett par röda strumpor i mina loafers, en sammetsrosett i håret, en stor krage över tröjan eller en knuten tunn rosett i halsen på skjortan. Jag överväger också att ta med ett gäng inneskor till kontoret för att kunna byta mina varma boots mot låga silverklackar, svarta ballerinaskor eller ett par fina tofflor.

Polo som bas.
Ett av mina bästa trick för att hålla sig varm hela vintern ut är att ta på en tunn långärmad tröja under allting. Jag har tre polotröjor i rött, vitt och svart som jag planerar att bära under skjortor, blusar och kavajer. Det är också fint under ärmlösa klänningar eller stickade tröjor med lägre ringning.

Sammet, glitter och stickat.
Materialmässigt så är det ju under december som ens inre sammetsfantast vaknar upp. Det är något med det mjuka, lätt dammiga, skimrande tyget som väcker barnet inom en. Själv kommer jag plocka fram en tight sammetsklänning med trekvartsärm och min svarta sammetskostym ur klädkammaren. Till det bär jag gärna något lite glittrigt och/eller transparent. Jag är också sugen på att rota fram några paljettplagg och matcha dem med en rejäl stickad tröja. Överlag så är det kul att bryta av finkläder med något stort och stickat, så det tänker jag göra så ofta jag får chansen.

Det var mina samlade tankar just nu. Sorry om det här inlägget inte blev enbart vinterfest utan december överlag, men det kändes roligare att tänka på månaden som helhet. Att skriva den här listan gjorde mig också så pass inspirerad att jag började göra upp en plan för 24 olika outfits som jag ska bära från och med i morgon och fram till jul. Som en liten julkalender fast för mig själv och där luckan som öppnas varje morgon är den till min garderob. Vi får väl se om jag lyckas hålla mig till mina planer eller om jag börjar frångå konceptet någonstans runt den femte, det vore nämligen inte helt osannolikt…

Bonjour regress

Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Det skedde under en augustimånad i brist på annat att göra och hon skrev den för hand i en anteckningsbok. Lätt, fritt och radikalt. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Om det ska vara så svårt att skriva är det nog bäst att låta bli, om handen och tiden ändå inte vill.

Utanför fönstret ryms snöfall och novembermörker. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre, men jag kan inte förstå att det är nyårsafton snart igen och så ett nytt år, en siffra till att addera. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996.

Tidens tickande och kroppens åldrande skrämmer mig. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda, inte särskilt rimligt utifrån mitt perspektiv, men ändå enklare. Istället är det det statistiska åldrandet som väcker min fruktan och det är svårare att köpa sig ifrån, går inte riktigt att undvika med hjälp av en god självkänsla. Är siffror och odds och deadlines, ja bokstavligen en dödlinje för somliga av livets hållpunkter och det krävs djupblå nätter för att ens våga tänka på.

Ett svagt pling hörs från min inkorg. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna.

Tiden då det fanns en möjlighet att bli en artonårig talang är sedan länge över. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Alla dessa liv och jag som tittar på, mina konturer i glaset och någonstans vet jag att svaret jag söker inte finns där ute. Allting bor inuti.

Vinden så stilla, kroppen så levande

hästö hästö hästö

Det blev lördag och vi åkte ut till havet. Hämtade bilen i Fruängen och rullade söderut, motorväg, landsväg, färja. Vägskyltarna från barndomen. Bygdegården där vi hade terminsavslutning med musikskolan. Konserterna pågick i många timmar. Alla skulle spela, solo, i grupper och i orkester. Kött-bu-llar med ling-on på små fioler utan klang. Stackars mammas öron. Bomullstussar. Ett tunt täcke på granarna längs vägen. Framme vid hamnen och packningen till bryggan. Tamparna tunga och blöta i handen, korsa sundet med svag sol i ögonen, minns inte när jag kisade mot den sist.

hästö hästö

Tretton grader i huset, dubbla tjocktröjor och elementens tickande. Varm buljong, hett te, fodrade tofflor. Sitta i fören och titta efter sälar, en långpromenad på ön. ”Det är något med hur allting ser overkligt ut precis före skymning.” Att ha tid att tänka på ljuset, på rymden, på horisonten. Dricka glögg och lösa mysterier. Laga pasta och tända ljus. Gå och lägga sig med varsin bok, sovrummen ännu svala, men sängen uppvärmd. Läsa tio sidor och sedan somna så djupt djupt, havsbotten och bäckmörker.

hästö hästö hästö

Nästa dag regnsmatter mot rutorna, iskorn mot klipporna. Mata vedträn i bastun, se den sakta stiga från 50 till 60 till 70. Sänka sig i havet och räkna till tio, känna fingrarna domna och blodet rusa. Handdukar på tork, en deg på jäsning, en ny spelomgång. En sista måltid, stänga av och packa ihop och så hem igen över vattnet, in i bilen. Hela helgen vinden så oväntat stilla, kroppen så oerhört levande.

Höstens filosofi: W.W.LEH.D?

november

Jag såg att Flora skrivit om konceptet romcom-vinter, vilket jag tycker låter som en underbar idé. Själv vill jag befinna mig i senhöstens vagga under några veckor till, men det hindrar mig inte från att också ha ett tema. För några veckor sedan kom jag fram till min höstfilosofi och den känns så självklar att den förmodligen får följa med en bit in i vinterns mörka månader också. Jag frågar mig bara helt enkelt What would Luke Edward Hall do?

Många känner kanske redan till Luke Edward Hall, men om inte så är han en brittisk konstnär, designer och skribent som bor i Cotswolds tillsammans med sin make Duncan Campbell och deras två hundar. Han är kanske mest känd för sin färgstarka, eklektiska stil och sin brittiska wittiness. Det jag gillar med honom är att han verkar vara otrolig på att se skönheten i allting runt omkring sig, att han inte tycks bry sig så mycket om trender eller att lägga upp den perfekta bilden och att han skapar på många olika sätt. Är det något min november kan behöva så är det kreativitet, oängslighet, natur och vackra saker.

För att bli mer konkret så är det här några saker som jag skrivit upp på min What would Luke Edward Hall do?-lista.

• Vandra i naturen. Helst med en hund, men om inte så gärna med en vän.
• Binda en enorm bukett, varför inte en av stora kvistar med vissnande löv?
• Bjuda över sina vänner på drink.
• Tänka färgstarkt – i kläder, inredning och stil.
• Intressera sig för antiken och grekisk mytologi.
• Äta Sunday roast. Antingen laga själv eller gå till Pub Duvan.
• Läsa poesi. Gärna äldre samlingar i tummade exemplar.
• Bära inneskor, skjorta och stickat.
• Titta på skulpturer och annan konst.
• Måla något – en tavla, en vägg eller en möbel.
• Besöka en gammal biograf.
• Skriva en handskriven inbjudan, ett placeringskort eller ett brev.
• Fotografera analogt.
• Spela kort eller brädspel.
• Gå på en konsert eller pjäs, helst något som ens vänner är med och sätter upp.
• Lyssna på orgelmusik.
• Dricka te och äta små mackor.

november november november

Hur trevligt? Jättetrevligt tänker jag. På väg hem från jobbet idag ska jag gå förbi SF-butiken och köpa ett spel och sedan vidare till biblioteket för att plocka upp en diktsamling jag reserverat. I morgon ska jag gå upp tidigt och åka till havet. Jag måste bara komma ihåg att packa tofflorna och kameran. Trevlig november-helg på er!

Sex små hösträtter

I nästa vecka tänkte jag tejpa alla listerna, byta om till den blå arbetsoverallen och måla väggarna och taket i mitt lilla kök. Men innan det är dags att flytta spisen, ställa till med fixarkaos och gå över till rostmackskost tänkte jag visa några rätter som lagats där inne den senaste tiden.

gnocchi

Gnocchi verkar ju vara något av en vattendelare men jag älskar den där tuggiga snälla lilla klumpen, särskilt i kombination med djup tomatsmak och trådig ost. Här får den agera comfort food i ett lättlagat recept som jag tänker laga fler gånger.

Du behöver:
1 aubergine
15 svarta oliver
500 g gnocchi
1 liten gul lök
1 vitlöksklyfta
1 burk konserverade körsbärstomater
1 mozzarella
1,5 dl riven parmesan
balsamvinäger
olja
chiliflakes
salt & peppar

Skiva auberginen i centimetertjocka skivor och salta för att dra ur vätska. Torka av med hushållspapper och skär i tärningar. Stek hårt i varm panna, tillsätt olja och fortsätt steka länge tills den blir krispig. Hacka gul lök och stek i olja i en annan kastrull, addera en finhackad klyfta vitlök och en nypa chiliflakes. Tillsätt en burk tomater och koka i tio minuter. Smaka av med salt, peppar och lite balsamvinäger. Häll gnocchin i en oljad ugnssäker form, blanda med tomatsås, stekt aubergine, ett gäng urkärnade oliver och den rivna osten. Toppa med bitar av mozzarella och kör i ugnen på 225 grader i cirka 20 minuter. Ät under en mjuk filt med lite grönsallad vid sidan av eller bara som den är.

pocherade ägg

När jag var på brunschstället Greasy Spoon för ett tag sedan fanns det en rätt på menyn som lät väldigt god men som råkade vara slut när det väl blev vår tur att beställa. Eftersom jag inte kunde släppa tankarna på den försökte jag göra en egen version som åts till lunch en hemmajobbardag.

Det är en uppgraderad version av den turkiska rätten çilbir kan man säga. I botten finns ett tjockt täcke vitlöksyoghurt som toppas med rostade kikärtor som kryddats med paprika, vitlök och spiskummin, ett pocherat ägg, lite persilja samt brynt smör med chiliflakes som ringlats ovanpå. Allt skopas upp med ett varmt ostfyllt pitabröd och sedan krävs det en kvart på soffan för att smälta hela kalaset.

svamp och bönor

Hösten är ju grytornas och den rustika matens tid och här är någon slags vegetarisk take på det. Lite som en fransk löksoppa som gift sig med svampskogen.

Du behöver:
2 gula lökar
2 vitlöksklyftor
5 dl umamibuljong
1 msk miso
1 pkt stora vita bönor
1 näve (frysta) trattkantareller
1 kg mjölig potatis
2 dl mjölk
50 g smör
salt & peppar
olja
svartkål

Skala och skiva den gula löken. Stek den länge på låg värme i lite olja tills den karamelliserats, det tar ca 25 minuter. Under tiden kan du skala, dela och koka potatisen till ditt mos. När löken börjar få fin färg hackar du ner två klyftor vitlök och låter dem stekas med. Sedan tillsätter du nästan all buljong förutom en liten mängd som du tar åt sidan och rör ut mison i. Addera stora vita bönor, trattkantareller och miso i pannan. Låt allt koka samman, smaka av med salt & svartpeppar, red eventuellt av med lite mjöl om konsistensen känns för lös. Pressa den färdigkokta potatisen och vispa med varm mjölk och smör till ett fluffigt mos. Servera allt med smörstekt svartkål.

cowboysoppa

Plötsligt händer det. Ett matminne dyker upp och man vill transportera sig tillbaka till den stimmiga skolmatsalen och de stora ångande kärlen med lagom kryddstark soppa och trygga smaker. Då får man helt enkelt ta och leta upp ett recept på cowboysoppa och laga det med morötter, potatis, paprika, lök och vegofärs bland annat.

apple butter

Min senaste följeslagare är detta apple butter. En toppen-topping som är jättelätt att göra. Värm bara ugnen till 160 grader och dela ett gäng äpplen i bitar. Behåll skal, kärnhus och allt (jag tog bara bort skaftet och kärnorna). Sprid ut äppelbitarna på en plåt med bakplåtspapper och strö över socker, jag använde lite vanligt strösocker och lite råsocker. Baka i ugnen i cirka 40 minuter tills bitarna är mjuka. Kör i en mixer med lite kanel tills det är slätt och häll upp på burk.

apple butter apple butter

Sedan är det bara att servera ditt apple butter på frukostgröten eller till valfri dessert. På den novembermörka bilden ovan har jag kombinerat den med smörstekt köpe-sockerkaka och vispad grädde. En perfekt efterrätt att trolla fram om man vill att det ska gå snabbt och smaka gott.

pumpapasta

Efter en tur på Bondens marknad en lördag kom jag hem med en liten hokkaidopumpa. Jag funderade en stund och bestämde mig sedan för att dela den i bitar och rosta den i ugnen tillsammans med ett par hela vitlöksklyftor. När den mjuknat efter ungefär 30 minuter mixade jag pumpaköttet och vitlöken tillsammans med en stor klick smör och smakade av med salt och peppar. Sedan blandade jag pumpakrämen med nykokt pasta och en skvätt pastavatten, rev parmesan över och toppade med rostade hasselnötter och svartkål.

Det var allt från köket den här gången! Nästa gång blir det kanske målarrapport.

Novembers djupa andetag

Kalendern visar november. Årets elfte månad, den långa och gråa, men också det djupa andetaget innan. Före högtider och glitter, decembers hysteri. Novent! ropar vissa och dekorerar hemmen vackert. Vinterpynt! hojtar andra och plockar in kvistar. Själv känner jag ett behagligt lugn som kanske förvånar mig allra mest. Jag, om någon, som brukar ha tråkigt och inte drar mig för att klaga över novembers gråhet, finner mig plötsligt i att vilja ha höst ett tag till. Nu känns den ändå okej. Faktiskt riktigt trivsam. Festligheter och vinter kommer tids nog, låt mig lunka på lite med helt vanlig höst här så länge.

höstens höst

En fördel med det stilla, gråa är det ännu inte blivit för kallt för att ses på bryggan på onsdagsmorgnarna för ett dopp. Kylan biter förvisso hårdare och stunden i vattnet blir kortare, men ruset efteråt finns fortfarande där. När kroppen skjutsar runt blodet och det liksom pirrar i bröstkorgen av energi och extas.

höstens höst höstens höst

Och efter ruset den fina pratstunden på bänken när vi fått på oss alla lager av kläder och skruvat locken av termosarna. Om livet, jobbet och kärleken. Döden, vardagen och resorna. Det är något med att mötas på morgonen, när tankarna fortfarande är rena och sköra.

höstens höst höstens höst höstens höst

En packad ryggsäck, skaljacka och fingervantar. Vi möts upp på söndagsförmiddagen och åker ut till ett av naturreservaten. Vandrar en elva kilometer lång slinga genom skog och längs med hav. Fyller papperspåsar med trattkantareller, kanske att det var säsongens sista?

höstens höst höstens höst höstens höst

Stannar till på den högsta utkiksplatsen för lunch. Äter tunnbrödsmackor till förrätt, lagar dumplings på stormköket och avslutar med chokladbollar. Varm choklad och te innan vi fyller benen med fler steg och ögonen med nya vyer.

höstens höst

Bjuder in vänner på middag och bestämmer mig för att servera potatisgratäng. Inte bara, men nästan. Lagar en stor form med gräddkokt potatis och västerbottensost. Ställer fram misostekt svamp och svartkål till. En sallad med honungsstekta päron, gröna blad, dijondressing, fikon och krutonger. Gott så.

höstens höst höstens höst höstens höst

Springer i regnet, sitter på café och skriver, spelar Bach fastän det inte låter särskilt bra. Sådana saker kan man också göra med sin tid. Eller möta upp kompisar på en bar och fira att någon fyllt år. Mangla örngotten i tvättstugan så att man ska sova riktigt gott. Skriva ett långt jag tänkte på dig, hur har du det?-meddelande till någon.

höstens höst höstens höst

Tar på mig en klänning över en tunnstickad tröja och åker för att träffa den minsta och yngsta jag känner just nu. Fascineras över tår och ger bort exemplar av böckerna jag själv älskade som barn.

höstens höst höstens höst höstens höst

Går till kyrkan och balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Ser alla ljusen på allhelgonadagen och lyssnar på J.J. Fux kejsarrequiem. Blir inbjuden på middag efteråt. Vi klämmer ihop oss vid bordet i köket, grytan i mitten och en ny samling människor runt om.

höstens höst höstens höst

Bygger travar intill sängkanten och läser bok efter bok. Vänder blad och försvinner in i berättelser. Några sidor på pendeltåget om morgnarna, en fokuserad stund på kvällen i soffan, ett kapitel i sängen innan lampan släcks.

höstens höst

Ses för fika en söndagseftermiddag. Budapestbakelse och bryggkaffe på konditori, precis som om tiden stått still. Petar bort mandarinklyftorna och diskuterar konserverad frukt. Kanske att man skulle göra lite inkokta päron i ingefärslag?

höstens höst höstens höst höstens höst

Tar på nya ullstrumpor i loafers och beger mig ut på långpromenad. Handlar formfranska och levain att stoppa i frysen, skaffar flera par svarta strumpbyxor utan hål på tårna och fyller underklädeslådan.

höstens höst höstens höst höstens höst

Tittar på konst utan att gå in på museum. Vad är väl en gråmulen himmel när Niki de Saint Phalles skulpturer finns?

höstens höst höstens höst höstens höst

November ändå. Visset och vackert, gråmulet och dämpat. En tid för vila, reflektion och djupa andetag.

Jag springer, tittar, läser, tänker, köper, lyssnar, skriver inte

oktober

Jag springer genom frasande gula höstlöv, förflyttar mig längs vattnet, snuddar nästan Södermalms alla kanter. Benen känns pigga och när jag tittar på klockan första gången har sex kilometer passerat. Jag bestämmer mig för att springa nio till. Går i mål i höjd med Bondens marknad och ställer mig i kö vid ett av stånden för att köpa ägg. När jag kommer fram får jag den sista fyllda kartongen och kvinnan bakom disken skickar med mig fyra extra för att de ska ta slut. Idag tänker jag göra äggröra till frukost.

Jag tittar på Upp till kamp och det är ännu bättre än jag minns det. En ung Simon J Berger och Sverrir Gudnason som briljerar sida vid sida. Jag inser att det är Hoyte van Hoytema som gjort fotot, kanske är det därför jag vill spara så många scener, ta mentala skärmdumpar på de finaste bilderna. Jag njuter av de filmslånga 90-minutersavsnitten, tittar på ett varje helg för att de ska räcka länge. Har två kvar, de kommer ta mig en bit in i november.

Jag läser ut Själens telegraf av Amanda Svensson och den är som ett litet lyckopiller. Hennes böcker har alltid träffat mig och jag tänker först att det kanske berodde på att jag var i optimal ålder för dem, att det var en ung vuxen-nerv som slog an helt perfekt, men i så fall är jag i optimal ålder även för denna för jag tycker så mycket om den. Språket är vackert, sorgligt och fullt av brinnande små eldar. Det är en mycket fin skildring av kärlek och pengar, om att äga och att ägas.

Jag tänker mycket på pengar. Kanske är det en bieffekt av att jobba på bank, förmodligen, även om jag är längst bort ifrån de faktiska transaktionerna, skyddad i mitt kreativa hörn. Men jag tänker på pengar som medel för ängslan och ångest, att ha eller inte ha dem, så mycket handlar så ofta om det och samtidigt är det något vi sällan pratar om. På middagen förra veckan handlade konversationerna om uppväxt och klass, om dumsnålhet och om ekonomisk kontroll och jag kände inte alla kring bordet särskilt väl men det fanns en närhet där som betydde något.

Jag köper en torrborste, en liten rund med hårda strån som jag drar i fasta cirklar över huden. Börjar vid fötterna och jobbar mig sakta upp till området kring hjärtat. Känner den stickande värmen sprida sig, de stramande vaderna mjukas upp, den sista solbruna huden från sommaren kommer snart att vara ett minne blott. Jag köper en liten borste till fogarna i badrummet och en stor burk med rosa medel. Funderar över instinkten kring allt skrubbande, någon slags vilja att göra rent och bli ny, att skala av det gamla och metodiskt dra borstar.

Jag lyssnar på nya album. På Cleo Sol, Deportees, Sarah Klang och Solen. Jag lyssnar på gamla skivor. På Tapestry med Carol King och All Things Must Pass med George Harrison. Under en av alla Spotifys flikar hittar jag en ny sektion som heter Your Niche Mixes. Där väljer jag bland Chill Morning Mix, Disco Funk Soul Mix och Japanese Jazz Mix beroende på mitt humör. Jag saknar att lyssna på podcasten Månens sällskap. De innerliga existentiella samtalen, de intellektuella djuplodade funderingarna, det magiska i alla små detaljer. Hittills har inget annat fyllt samma behov.

Jag skriver inte och det stör mig. Jag tänker på det varje dag, att jag borde, men inga ord har hittat ut den här veckan. Dokumentet senast öppnat förra söndagen kl 9:14 står det när jag för muspekaren över filen. Jag bestämmer mig för att strunta i den bristfälliga inspirationen. Lägger ner den mörkblå anteckningsboken med mjuka pärmar i väskan tillsammans med Här ruvar havet som jag nyligen börjat på. En bok att skriva i, en bok att läsa ur, ett café att sitta på. Det är min plan för dagen. Men först frukosten och 11-mässan, bönerna och donationerna för världen, tystnaden under valvet, gemenskapen i sorgen. Kyrie Eleison.

Den olidliga och eftersträvansvärda tristessen

havet

Jag har tråkigt, tänker jag. Kalendern tycks ha gapande hål den här veckan, kroppen längtar efter semester. Jag vill inspireras, vara ledig, se något nytt. Men bolånen ska ju amorteras och semesterdagarna räcker knappt till julveckan. Jag förstår inte hur alla andra gör, förstår bara att det inte är synd om mig, att jag får göra det bästa av det jag har, tråkig stabil ekonomisk vardag är ändå allt som vissa drömmer om just nu.

Jag tänker på när jag var nitton och nyligen hade flyttat hemifrån. Bodde i den lilla ettan på Smedjegatan i Norrköping och gick på universitetet. Via ett studenterbjudande hade jag tecknat en helgprenumeration på DN och tidigt varje lördag dunsade tidningen ner på min dörrmatta. Jag läste den vid frukostbordet bland kaffekoppar, hallonsmoothie och amerikanska pannkakor, så som alla bloggares frukostbord såg ut under tidigt 10-tal. Med hungrig blick bläddrade jag genom sidorna och en av mina favoritsektioner var DN på stan. Jag minns hur jag scannade över allt som tycktes hända, allt som skedde där men inte här, tänkte en dag ska jag vara en del av det, då kommer det att vara omöjligt att ha tråkigt.

Fjorton år senare läser jag DN igen och fastnar för en artikel om hur människan är på väg att bli dummare och mindre kreativ. En av farorna tycks vara att vi inte har tråkigt längre. I jakt på snabba sätt att döva tristessen plockar vi upp våra telefoner och matar oss med nytt nytt nytt, men hjärnan behöver ha tråkigt ibland för att komma på idéer. Jag läser, skräms och känner igen mig. Jag vet själv att några av de få ställena där jag faktiskt brukar få idéer är i duschen och vid disken. Två ställen där jag inte har tillgång till min telefon, där tankarna får vandra helt fritt.

Jag tänker på veckans kalender med gapande hål, på nittonåriga Julia som drömde om Stockholms kulturutbud, på instinkten efter att döva allting med mera scrollande. Så bestämmer jag mig för att inte hänfalla åt det enkla och tomma utan att försöka mota tristessen och främja kreativiteten med andra medel. En långpromenad där hörlurarna får ligga kvar i väskan. Ett museibesök själv en kväll efter jobbet. En stilla skrivsession helt för hand. Ett event som jag bläddrat fram i DNs kalendarium. En lässtund på en noga utvald plats. Det värsta som kan hända är väl att det blir tråkigt, och blir det tillräckligt tråkigt så kommer jag kanske också på något.

Vi är lågan jag lovar vi vågar

sthlm

Jaha det var såhär jag visste att det skulle bli jag vet ju nästan alltid det är bara det att jag så väldigt gärna vill men det är väl passande att det regnar ikväll och Stockholm är en så vacker stad att vara sorgsen i med alla Söders höjder att gå upp på och stå där och stirra ut över vattnet och se räk- och tacobåten ge sig iväg till havs med sina kulörta lyktor tänk att sitta där dum och glad bland alla rosa skal vilken ynnest ändå somliga har det bra och det var ju inte hundra såklart han visste inte vem Tranströmer var men jag var beredd att göra ett undantag som om det skulle behövas snälla påminn mig om att det är värt att börja om att jag orkar ett varv till för nu när jag ligger här på hallgolvet och tittar på min felmonterade skohylla som jag aldrig kommer ta mig tid att montera rätt så känns det långt bort och skorna står så prydligt i par par par helt självklart som de borde som jag borde med skosnörena som ormar och om någon frågar om jag läst på om anknytningsteori kommer jag slå knut på mig själv men en gång gick jag i scouterna tre gånger och vad lärde jag mig jo att alltid vara redo på det värsta och det bästa och på att det någon gång kanske kommer att bli bra förhoppningsvis gäller det inte bara mig utan också resten av världen hur avlägset det än kan kännas så ge mig bara fem minuter till på golvets rutor så ska jag resa mig och koka ett ägg och sen ska jag tända lägerelden inom mig och kupa mina händer kring den och försiktigt blåsa syre så att den får fart för nu brinner vi lite till vi är lågan jag lovar vi vågar.

Ögonblicket klockan 18:14

18:14

Jag står byxlös framför spegeln och sminkar mig. Ur högtalaren strömmar min spellista med aktuella favoritlåtar. Jag håller på och testar ordningen på låtarna, det är viktigt att de kommer i en behaglig blandning, kasten får inte bli för tvära, kontrasterna inte för stora. Med precision har jag fördelat Romy, Sarah Klang och Bon Iver i listan och jag börjar känna mig nöjd. Intill mitt smink på tvättmaskinen ligger ett halvätet digestivekex med smör. Klassisk stödmat. Om sexton minuter ska jag befinna mig på den nyöppnade restaurangen Bambi vid Bjurholmsplan och nu behöver jag något litet för att stilla den värsta hungern. Restaurangen beskriver sig som ”ett ställe där man kan få en riktig varmrätt för 200 spänn”, där det ska vara folkligt och prisvärt och mer av en klassisk sjuttiotalskrog än något instagramvänligt. Det är precis vad jag är sugen på just nu. Jag hoppas att de håller vad de lovar.

Bregottpaketet står kvar på diskbänken, jag tänker att jag måste komma ihåg att ställa in det. Byxorna jag planerar att ha på mig är zebrarandiga och får tankarna att vandra till Janne Schaffer i Electric Banana Band. Jag försöker kompensera auran av en medelålders gitarrist medelst smink, boots, tight body och skjorta. Med halvmycket ambition duttar jag på lite ögonskugga på ögonlocket. Jag har ingen aning om hur man gör det här bra, tänker jag, men också, hur viktigt kan det vara? Det är tisdag, klockan är 18:14 och det börjar bli dags att gå.