34 kvadrat på Hallandsgatan

Hela våren och sommaren 2019 ägnade jag söndagarna åt att gå på lägenhetsvisningar. Jag hade fått veta att mitt korttidskontrakt skulle gå ut samma höst och efter sju år av heltidsjobb och sparande hade jag äntligen fått ihop summan till en kontantinsats. Nu var det dags att med darrande steg kliva in på Stockholms bostadsmarknad. Jag rörde mig runt olika delar av staden, gick på visningar i Midsommarkransen, Aspudden, Södermalm, Gamla Enskede och Fredhäll. Budade med hjärtat i i halsgropen, förlorade flera gånger och vann en, men förlorade visst ändå. Så till sist en sensommarsöndag i augusti klev jag in genom porten på Hallandsgatan. Den lite bortglömda gatan på höjden med utsikt över Skånegläntan, i Helgalundens lummiga kvarter, där jag aldrig varit innan trots att det var så nära till allt. På visningen var vi två sällskap, det var jag och en tjej i 18-årsåldern som kommit dit tillsammans med sina föräldrar. De klev rakt in med skorna på, skakade på huvudet och sa att nej här måste man göra om allt. Vad gör ni i min lägenhet? tänkte jag och gick hem och vann budgivningen.

Sedan den dagen har jag varit förälskad i mina 34 kvadrat på Södermalm. Här har jag blivit vuxen på riktigt, hunnit fylla 30 och genomleva en pandemi. Jobbat hemifrån vid köksbordet, plöjt böcker på soffan och sett norrsken utanför mitt fönster. Jag har haft fester och middagar, kompisars bebisar sovandes på sängen och hela köket fyllt av vinglas. Stått med en pensel och målat både tak, köksskåp, fönster, dörrar och väggar. Jag har gjort den här lägenheten till mitt hem och det var när jag bodde här som jag träffade någon jag ville bjuda allra, allra längst in i hjärtat. Nu närmar jag mig slutet av en era och början av en ny och visst känns det en smula vemodigt, men framför allt tacksamt och varmt. Min etta ska få bli någon annans trygga plats och jag hoppas att den som tar över kommer att trivas lika bra som jag gjort.

Hallandsgatan 34

Så här ser det ut när man kliver rakt in i lägenheten som ligger på tredje våningen.

Hallandsgatan 34

Och från andra hållet. Kökets väggar och tak är målade i färgen Champinjon från Alcro.

Hallandsgatan 34

Luckorna är i färgen Solmogen, också den från Alcro, och golvet är Forbos linoleumgolv i färgerna Pumpkin Yellow och Stardust. Här inne har jag lagat många många middagar, både till mig själv och till vänner.

Hallandsgatan 34

Bakom den här dörren gömmer sig badrummet.

Hallandsgatan 34 Hallandsgatan 34

Ett oväntat rymligt sådant som är relativt nyrenoverat och har egen tvättmaskin. Här har jag målat taket i en mycket noga utvald ljusblå nyans med NCS-kod S1015-R80B.

Hallandsgatan 34

Kliver man in genom den röda dörren möts man av det stora rummet. Här finns gott om plats för matgrupp, soffa och säng.

Hallandsgatan 34 Hallandsgatan 34

Ingen insyn och helt fri sikt, bara en massa lummiga träd och takåsar utanför. Kikar man rakt fram skymtar man de tre kronorna på Stadshuset.

Hallandsgatan 34

Väggarna här är målade i nyansen Sans från Jotun och sedan har jag hängt upp all konst jag älskar.

Hallandsgatan 34

En sänghörna där jag sovit så gott, så gott.

Hallandsgatan 34

Och plats för min lilla matgrupp som jag köpte på Bukowskis för sisådär tio år sedan.

Hallandsgatan 34

En fiskbensparkett man kan dansa på. Och rulla ut sin yogamatta på. Och faktiskt ligga och läsa på om man är lagd åt det hållet (det är jag, jag trivs mycket bra på golvet).

Hallandsgatan 34 Hallandsgatan 34

Fönstret och garderobsdörren målade jag i Old Rose från Alcro. Dörrens andra sida fick bli djupt röd i färgen Poetry Red från Jotun.

Hallandsgatan 34

Vill ni se ännu fler bilder och hela annonsen så ligger den ute på Hemnet här.

Vart det bär av härnäst återstår att se, men jag är fylld av förhoppningen om att det kommer att ordna sig, precis som det ordnade sig den där augustidagen för sex år sedan. Allt blir bra och ett nytt hem kommer att få bli vårt gemensamma hemma.

Kunskapstörsten, löparfrustrationen och de bärande vänskapsväggarna

Jag bläddrar i dagstidningen som trillat in på dörrmattan under natten. En högt uppsatt minister beklagar sig över att hon blivit citerad på ett sätt som hon tycker är missvisande. Jag har svårt att känna någon större sympati för hennes gnäll. Om man låter bli att säga idiotiska saker är sannolikheten mindre att man framstår som en idiot, mumlar jag för mig själv. Jag läser vidare om kriget och åtgärderna, fördömandet och juridiken. Det är hög tid för mig att utbilda mig inom folkrätt, tänker jag. Hur kan jag kunna så lite om det som är så intressant och viktigt. Ett par uppslag senare finns en artikel om nya upptäckter kring diabetes typ 1. Jag läser om forskarnas rön, fascineras av deras teorier och vill veta mer. Tänk om jag hade blivit läkare istället, fått chansen att lösa gåtor kring kroniska sjukdomar.

Det är augusti och jag känner igen den bekanta känslan som smyger sig på. Kunskapstörsten och bildningskomplexet, längtan efter hårda pärmar, detaljrika föreläsningar och konkret lärande. Vanligtvis har jag råkat anmäla mig till någon distanskurs med start i september. Suttit på antagning.nu under sommaren och scrollat igenom den långa listan med 7,5 poängskurser som det går att lämna in en sen anmälan till, men i år blev det inte av och nu är strävan efter kunskap här som ett brev på posten. Jag vill häpnas och fascineras, lära mig något nytt, vidga mina vyer. Kanske kommer det alltid vara så här, tänker jag och sörjer att jag aldrig ens kom i närheten av något av de gamla, anrika universiteten.




Under sommaren har jag försökt att springa. Jag har knutit de asfaltsgrå löparskorna på fötterna och gett mig ut på sporadiska rundor om morgnarna. Svettats fram längs Torontos rutnät till gator, parerat Visbys kullerstenar på väg mot havet, sicksackat bland alla människor på Södermalms välbekanta stråk. Inte en enda gång har det känts särskilt bra. Efter maratonloppet i slutet av maj var det som om något tog stopp. Att springa fem kilometer var plötsligt jättejobbigt. Benen kändes sega, andningen tung, orken lyste med sin frånvaro. Jag började tvivla på min förmåga om jag någonsin kunnat springa, om jag kanske tappat allt jag byggt upp på bara några veckor. Det var en märklig känsla, en kombination av vemod och självtvivel. Jag startade ett nytt löparschema för att hitta inspirationen och motivationen, men lämnade det oavslutat efter bara två veckor.

Så igår kväll bestämde jag mig för att försöka igen på nytt. Jag sa åt mig själv att det räcker med fyra kilometer, spring bara den lilla rundan och så förbi postutlämningen på vägen hem. Strunta i klockan på armen, försöka behålla andningen genom näsan så länge det går och ta det riktigt lugnt. Det var söndagskväll och snart skymning, luften fortfarande mild och varm. I öronen valde jag det minst upptempo jag kunde tänka mig: Bo Kaspers Orkester. Jag tog Ringvägen fram, backen ner mot vattnet och efter två kilometer var det som om något plötsligt stämde igen. Det gick, jag kunde. Jag förlängde rutten längs Söder mälarstrand, lät fyra kilometer bli till åtta, drev andningen djupt ner i lungorna och det kändes skönt att äntligen vara tillbaka. Att något så enkelt kan vara så svårt, att det är så lätt att springa vilse ibland.




En stilla fredag tänker jag på vänskapsrelationerna, hur de en gång var de bärande väggarna som omgav en. De fanns där så naturligt hela tiden, redo att luta sig emot. Att göra allting i grupp var det självklara sättet. Vad som skulle hända i helgen handlade om våra gemensamma planer och åtaganden, våra sommarsemestrar genomfördes i klungor, vår dialog gick åt minst fyra håll samtidigt. Sedan kom tiden och åldern och barnen och någonting förändrades. De bärande väggarna blev till möbler, enskilda föremål som måste ställas fram i ljuset, ges uppmärksamhet på ett konkret sätt. Vår vänskap är nu en tvåsitssoffa vi gemensamt behöver besluta att sätta oss i.

Jag testar att höra av mig spontant bara för att se om det går, men vet att premisserna har ändrats, så även för mig. Det är ett pusslande med kalendrar, förhandlad fritid och långa horisonter på allt. Vi hittar ett datum framåt i tiden och jag längtar efter att få luta mig mot dem igen. Tänker att det här med att bli vuxen på riktigt kanske handlar om just den där förändringen. Att vara ett separat hus. Att bygga sitt hem på egen hand med nya bärande väggar. Men vi kan väl vara en radhuslänga i så fall?

Nio saker jag vill göra i augusti

Det är sommar, det är sommar, det är sommar mantrar jag för mig själv när jag står på pendeltåget på väg mot kontoret den första måndagen i augusti. Och det är det ju fortfarande för luften är kvalmig och varm, tvingar mig att ta av jackan och stoppa ner den i väskan, jag byter den mot boken som ligger där, som har fått skrynkliga sidor av att ha släpats runt, en jordgubbsfläck och än finns det sommarkänsla kvar även om semestern är slut. Här är fler saker jag vill göra för att förvalta den och för att ta vara på augusti.

kantareller


Plocka svamp
Hela mitt flöde tycks krylla av kantarellplockare och jag kommer på mig själv med att sitta vid mitt skrivbord och längta ut i skogen. Någon ledig dag ska jag se till att göra en ordentlig skogsutflykt och förhoppningsvis komma hem med famnen full av kantareller.

Gå på bröllop
I slutet av augusti ska jag och N bila ner till Österlen för att gå på bröllop under en helg. Det ska bli väldigt fint och roligt och jag håller tummarna för bra väder. Just nu håller jag på och väljer bland två festklänningar för att se vilken som får följa med till havet och ängarna.

Återuppta skrivandet
Jag har inte öppnat mina dokument sedan jag var i Antibes på skrivresa i maj och det känns lite pinsamt och frustrerande att vara en person som påstår sig gilla att skriva men som sedan skriver så… lite. Och jag vet, jag skriver på jobbet och på bloggen och på andra ställen också, men det är liksom inte samma sak. Så nu ska jag återuppta skrivprojektet och hitta en bra rutin för det framöver och så ska jag lyssna på Karolina Ramqvists sommarprat som Sandra tipsade om.

Bondens marknad


Gå till Bondens marknad
Efter ett par veckor med skotsk pubmat blev jag extra lyrisk över att se att Bondens marknad nu är tillbaka på Södermalm om lördagarna. Perfekt för att handla goda, lokalproducerade grönsaker som får utgöra basen i matlagningen framöver. I min första vända köpte jag gulbetor, ägg, zucchini, sallad och tomater.

Boka in kultur
Från att ha varit en skeptiker som hävdat att Way Out West borde lagt ner för typ sju år sedan eftersom jag starkt vurmar för konceptet ”sluta på topp”, har jag i år blivit jättesugen på att gå. Men det ska jag inte, tyvärr. Istället tänker jag att jag ska boka in en rad andra kulturupplevelser för sensommaren och de kommande månaderna. Min syster och jag ska gå på Den som berövar annan livet på Uppsala stadsteater och så vill jag besöka Index Stockholm och se Madeleine Anderssons utställning Shock Value.

Laga gröt
Jag drömmer fortfarande om den perfekt lena, krämiga skotska havregrynsgröten jag åt och de kommande veckorna ska jag ge mig tusan på att lyckas återskapa den bästa versionen av den. Det känns kanske inte så somrigt med gröt, men med bär på toppen kommer jag nog undan.

kräftskiva


Gå på kräftskiva
Jag vill äta kräftor! Det behöver inte vara någon stor fest, kanske bara en trevlig middag i goda vänners lag, det kan till och med vara en vardagskväll. Kräftor, bröd och västerbottenpaj. En ljus lager till. Kanske är det jag själv som måste bjuda in, synd bara att det blir så kladdigt och att hela lägenheten luktar kräfta när man bor i en etta.

Ta tillbaka skärmfria timmen
Förra året införde jag konceptet skärmfri timme för mig själv för att inspirera mig till att bli mer kreativ hemma och samtidigt varva ner och flytta fokus. Nu under våren och sommaren har det fallit i glömska men igår testade jag igen och insåg hur trevligt jag tycker att det är, så nu har jag lovat mig mer av det framöver.

Hålla fast vid sommaren
Så länge vädret tillåter kommer jag att vilja fortsätta gå barbent, bada, grilla och sitta på uteserveringar. Riktigt mättad och äcklad av det ska jag hinna bli innan jag börjar tänka på nystart, en strukturerad tillvaro och det där ordet som börjar på h och slutar på öst.

Fyra dagar strax utanför Edinburgh

Collegehill House

Efter sex dagar av vandring (mer om den senare) valde vi att förlänga vår vistelse i Skottland med fyra nätter i ett litet hus i Roslin, som ligger strax utanför Edinburgh. Det här gulliga huset från 1660, som tidigare varit ett värdshus under namnet The Old Rosslyn Inn, blev vårt hem för några dagar. Vi bokade det via The Landmark Trust, en brittisk organisation som tar hand om historiska byggnader på väg att förfalla och renoverar dem varsamt för att sedan hyra ut dem till privatpersoner. Ett underbart initiativ om ni frågar mig. Förförra nyåret hyrde vi ett banqueting house utanför Newcastle över årsskiftet, mer om det här.

Collegehill House Collegehill House

Kolla hur fint de har gjort! Det ljusblå rummet med eldstad blev mitt sovrum.

Collegehill House Collegehill House

När vi gjort oss hemmastadda började vi med en aperitif i trädgården på baksidan av huset. Granne med oss låg Rosslyn Chapel, ett mycket vackert kapell från 1400-talet som spelade en viktig roll i Dan Browns Da Vinci-koden och därmed fick turister att vallfärda dit. Jag vaknade första morgonen av att en busslast människor gick förbi utanför mitt fönster, tur att jag dragit för gardinerna.

Collegehill House Collegehill House

I huset har även Robert Burns bott, ni vet den skotske poeten som skrev Auld Lang Syne och mycket annat. Jag kände mig inspirerad av hans närvaro och lade fram min anteckningsbok på skrivbordet i mitt rum.

Collegehill House Collegehill House

Första kvällen lagade vi en fransk tomatpaj och sedan läste Anna en skotsk folksaga högt för oss. Får man ens ha det så här trevligt, frågade jag mig. Kombinationen av vackra miljöer, dålig täckning, inga skärmar och gott sällskap har en mycket positiv inverkan på mig.

Collegehill House Collegehill House

Nästa morgon åt vi frukost i trädgården. Hembakade bagels som vi gjort kvällen innan och skotsk havregrynsgröt kokad på mjölk och serverad med bärkompott. Vi åt en så god gröt under vår vandring att vi var tvungna att fråga kocken om receptet och nu försökte vi återskapa den. Första försöket blev okej, men inte helt fulländat.

Edinburgh

Efter frukosten tog vi bussen in till Edinburgh där vi avverkade en lång gata full med second hand-butiker.

Edinburgh Edinburgh

Efter en vecka på ensliga stigar och i små byar var det smått chockerande att befinna sig i en storstad och bland Edinburghs alla turister. Så mycket folk överallt helt plötsligt.

Edinburgh

Vi åt lunch på en trevlig fiskrestaurang, Fishers In The City. Beställde in skotska langoustines, musslor och fish cakes att dela på.

Edinburgh Edinburgh

I en gullig bokhandel köpte jag en pamflett med nyskriven poesi och i en vintageaffär provade jag en klänning som jag lämnade kvar. Den var fin men jag kunde inte komma på när jag skulle bära den och bra kläder förtjänar att bäras.

Edinburgh Edinburgh Edinburgh

Framåt kvällen hade vi planerat in en whiskyprovning och fick testa oss igenom sex sorter av olika karaktär. Det var kul, men whisky kommer nog aldrig att bli mitt primära dryckesval.

Edinburgh

Sedan hade vi bokat bord på The Little Chartroom som låg ett stenkast därifrån. När bröd- och smörserveringen är ett litet konstverk som smälter i munnen vet man att resten av måltiden kommer att bli bra.

Edinburgh Edinburgh

Jag åt makrill till förrätt följt av ett fantastiskt lamm.

Edinburgh Edinburgh

Ett litet hej i spegeln och sedan dessert med persika, grape och någon slags klarifierad gelé.

Collegehill House

Nästa dag sken solen över vårt hus, så efter en sen frukost bar vi upp solstolarna och parkerade oss med varsin bok. Småpratade då och då, läste något högt, slumrade lite, njöt av tillvaron.

Collegehill House

Mer aperitif, följt av middag, följt av ett par omgångar Cluedo och lite pusselbyggande.

Collegehill House

Torsdagsmorgonen började jag med en promenad till Rosslyn Castle som låg ett stenkast från vårt hus. Det kan man också hyra om man vill, kanske extra bra om man är ett större sällskap.

Collegehill House Collegehill House

Sedan tog jag ett bad i det här underbara badkaret med utsikt över trädgården. Stort plus för badkar där man faktiskt kan sträcka ut benen fullt.

Roslyn Chapel Roslyn Chapel

Under dagen bestämde vi att det var dags för ett besök hos vårt grannkapell för att uppleva samma sak som de vallfärdande turisterna. Det var väldigt fint! Tyvärr fick man inte fota där inne, men hela kapellet är hugget ur sten med fantastiska dekorationer och mängder av detaljer att upptäcka.

Collegehill House

På eftermiddagen spelade vi ett spel som jag förlorade så massivt att jag faktiskt blev lite sur på riktigt. Jag piggade dock upp mig med att tänka på vår mycket brittiska dammsugare och huruvida jag kan övertala N att vi ska ha en sådan i vårt gemensamma boende. Sedan gick vi till byns lokala pub och drack öl och åt en sista pubmiddag.

Collegehill House

På fredagsmorgonen var det dags att ta farväl av vårt hus och jag kände mig både utvilad och inspirerad på det bästa av sätt. Jag tycker så mycket om sättet som Landmark Trust inreder sina hus på, i brittisk stil som passar byggnaden, men utan att det känns konstlat eller omodernt.

Collegehill House Collegehill House

På min inspirationslista skriver jag upp: stora mönstrade mattor (gärna lite slitna), väggar målade i mjuka färger som ljusblått, ängsgrönt och smutsig aprikosrosa, en hel matchande servis i blåvitt porslin, riktigt gamla sängramar, många olika ljuskällor, nätta skrivbord och sidobord, rejäla material som tåls att åldras och gulliga detaljer som tehuvor, tandborstkoppar och flätade papperskorgar. Nu återstår bara att se hur den här stilen ska införlivas i en lägenhet långt ifrån brittiska landsbygden, men det är ett senare problem.

Ett nytt äventyr och fyra tidigare vandringsresor

Hej! Hoppas att sommaren är vänlig mot er och vill er väl. Jag befinner mig mitt i den, någonstans mellan packa upp och packa ned, två maskiner tvätt som snurrar, saker kläder högar överallt. Imorgon ska jag åka iväg på vandringsresa till Skottland. Planen är 132 km i högländerna fördelat på sex dagar, sedan stanna en halv vecka till strax utanför Edinburgh.

I vanlig, amatörmässig ordning kommer jag att låta bloggen vila och istället blir det en daglig turrapport på mitt Instagramkonto. Att dokumentera och återge våra vandringsresor är en av mina favoritsysslor och förhoppningsvis kanske jag kan inspirera någon mer att ge sig ut. Det här blir min femte vandringsresa utanför Sverige – om ni vill blicka tillbaka lite medan jag är borta så har jag samlat mina tidigare turer åt er här.

Vandra i Devon

Sommaren 2022 gjorde jag min första vandringsresa längs South West Coast Path i norra Devon. Vi gick på kustvägar mellan små brittiska byar, vädret var otroligt och jag blev vandringsfrälst. Jag tyckte att det var ett fantastiskt sätt att semestra och älskade kombinationen av vacker natur, fysisk aktivitet och en lagom dos äventyr.

Att vandra på South West Coast Path i England

Kaiserkrone

Året därpå tog vi tåget till Österrike och vandrade uppe i Kaiserkrone i Alperna. Det blev en något brantare och därför kortare tur på 65 kilometer fördelad på fem dagar. Vi fick svindlande vyer, något mer dramatiskt väder, en del klättring och en massa knödel. På vägen hem stannade vi i Berlin och hade några dagar av kontrasterande storstadssemester.

Att vandra Kaiserkrone i Alperna
Frågor och svar om vandringsresan i Alperna

kumano kodo

Förra våren var jag på en mycket försenad 30-årsresa i Japan och i samband med den lade vi in tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden. Det var ett väldigt fint sätt att få upptäcka mer av landet och befinna sig långt utanför storstäderna. Pilgrimsleden Kumano Kodo är över tusen år gammal och en av två leder som klassats som världsarv av Unesco, den andra är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien.

Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

Pyrenéerna

Under sommaren 2024 for vi söderut för att vandra 101 kilometer i Pyrenéerna på en del av rutten GR10. Vi gick i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, det var ett väldigt trevligt område med gulliga byar och mycket god mat. Rutten bjöd på omväxlande vandring i både gassande sol och mycket kompakt dimma. Hela trippen avslutades med ett par dagar i Biarritz innan vi tog tåget hem igen.

Att vandra GR10 i Pyrenéerna

Myten om & resan till Gotland

Gotland


Hej från båten mot Gotland! Idag går jag på sommarsemester igen, min tredje i ordningen om man räknar med två veckor i Frankrike i början av maj och sedan tio dagar i Toronto i slutet av juni. Jag brukar inte dela upp min semester så mycket i vanliga fall, men det visade sig vara ganska trevligt och den där totala sommartröttheten som annars kan drabba mig är inte alls lika närvarande. Nu väntar en vecka på Gotland följt av en vandringsresa till Skottland och sen ska jag jobba ihärdigt ända fram till jul, men det tänker vi inte på nu.

Här om dagen insåg jag att jag under hela mitt 35-åriga liv har blivit utsatt för en massiv PR-kampanj när det kommer till vädret på Gotland. Under min uppväxt i Norrköping var de lokala nyheterna och väderprognoserna från Östnytt ett stående inslag och de täckte även Gotlandsregionen. Där någonstans föddes min uppfattning om att det i princip alltid är bättre väder på Gotland och är det någon plats som alltid tycks vinna ligan med flest soltimmar i Sverige så är det Hoburg och Visby. För att inte tala om Elsa Billgrens utmärkta paketering av drömmiga, soliga somrar med strandhäng, grillkvällar och skira klänningar. Är det någonstans man ska åka för att fånga solen i Sverige så är det helt klart till Gotland, det är vad jag blivit intalad. Klipp till min ankomst. Det här är mitt fjärde besöket inom loppet av ett år och precis som vid mina tidigare vistelser visar prognosen på halvklart eller mulet väder, blåst och skurar. Visby tycks vara fem grader svalare än Stockholm varje dag och myten om den soliga ön är krossad en gång för alla. Jag har genomskådat den.

I min packning finns därför både vindjacka och blåjeans. Men också bikini och shorts, för i alla fall två dagar ser ut att bli fina och de kan SMHI knappast ta ifrån mig. Jag har även lagt ned tre böcker (Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, Chivas Regal av Bruno K. Öijer och Tre av Ann Quin) samt ett par nya löparskor i annan färg men precis samma modell som mina tidigare (Adidas Adistar BYD). Annat som finns i ryggsäcken är en korsordstidning, en marinblå ulltröja, ett par träskor och tre randiga plagg (en skjorta, en T-shirt, en långärmad tröja). Jag vet att jag har packat för mycket men unnade mig att göra det eftersom min Skottlandspackning kommer att bli mycket strikt.

Nu ska jag leta upp knappen som slår på autosvaret på mailen och sedan ska jag bege mig mot kafeterian här på båten och se om de säljer mazariner. Jag är nämligen förskräckligt sugen på det. Hoppas att ni har en fin sommar och att ni tar hand om er! Det är så kul att ni är här inne och läser och delar med er av tankar och kommentarer. Bara den senaste veckan har två kompisar till mig sagt att folk har kommit fram till dem för att de känner igen dem härifrån min blogg. Det är ju absurt och jättegulligt! Ibland glömmer jag bort att alla siffror i statistiken är faktiska personer som traskar omkring i världen, men varje gång någon gör sig påmind blir jag lika glad. Tack!

Nästan allting som vi gjorde på vår resa till Toronto

Dagen före midsommar for jag och N till Toronto. Vi ville passa på att hälsa på hans syster med familj som bott där sedan ett år tillbaka. Det kändes som en bra möjlighet att få lite familjehäng och storstadssemester på samma gång, i en stad som lockade, men som vi annars kanske inte hade prioriterat att åka till.

toronto

Den första morgonen, på midsommarafton, satt vi jetlaggade på verandan med varsin kaffekopp och hejade på alla förbipasserande. En väldigt autentisk upplevelse som stod med på listan över saker att ha gjort i Kanada.

toronto

Sedan begav vi oss mot spårvagnen för att åka in till centrala Toronto. När vi anlände kvällen innan hade N’s väska fastnat på vägen och eftersom det var högsommarvärme behövde vi köpa lite kläder att byta med. Dags för en halvt frivillig heldag i Eaton Centre, ett mycket stort köpcentrum, med andra ord.

toronto toronto

Efter timmar efter timmar i affärer slog vi oss ned på en takterass och tog varsin öl. Sa skål och glad midsommar. På Instagram var det ringdans och kransar, här var det en vanlig fredag med jobb och skola, och så lite barhäng för oss.

toronto toronto

Framåt kvällen tog vi alla shoppingkassar och åkte hem till Riverdale. Vi passerade parken där det pågick en Community Song Circle och väl hemma åt vi hamburgare och jordgubbar och lyssnade på alla svenska klassiker samtidigt som vi kämpade mot tidsskillnaden.

toronto toronto

Morgonen därpå tog jag en springtur i området. Det gällde att passa på eftersom några dagar med värmebölja väntade och att springa när det är över 30 grader varmt kändes allt annat än lockande.

toronto toronto

Resten av förmiddagen tillbringades i den lokala parken där det var Farmers’ market med lokalproducerade råvaror, hemgjorda isglassar, trubadurer med gitarr och en massa picknickfiltar i gräset. Det hela kändes väldigt Stars Hollow.

toronto toronto toronto

På eftermiddagen tog vi tunnelbanan in till stan och till hamnområdet för att kolla på CN Tower. Några av barnen åkte upp, men vi bestämde att vi skulle lägga pengarna på något roligare än utsikt, så vi strosade omkring längs vattnet, åt mat på ett food truck-område och tog det lugnt.

toronto

På söndagen hade vi skaffat oss biljetter till en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox. Att gå på sport i en ny stad är verkligen ett kul sätt att få inblick i kulturen och bli en liten del av ett större sammanhang. Det var första gången vi båda var på baseball och att förstå reglerna var lite av en utmaning, men efter ett tag började vi att hänga med.

toronto

En tidig lärdom var att baseball är väldigt mycket mer än det som händer på planen. Hela tiden spelades det 10 sekunders-snuttar av olika låtar, det var videos och blinkande grafik, utklädda fågelmaskotar som gick runt och vinkade och såklart en massa mat och dryck i omlopp. Vi köpte varsin footlong hot dog, det vill säga en 30 cm lång varmkorv, som mättade rejält.

toronto

Själva spelet var dock inte lika rafflande. Jag hade trott att baseball var mer av att träffa bollen och springa snabbt än att bara kasta och stå still. Ur den aspekten föredrar jag lite mer rafflande sporter som basket eller fotboll, men det var kul att ha upplevt en match på hemmaplan.

toronto

Efter matchen letade vi upp en takterass nära King Street West och tog varsitt glas immigt rosé i den 35-gradiga värmen.

toronto toronto

Nästa morgon klev vi upp tidigt för att åka på utflykt. Vi började med att köpa gott kaffe på stationen och sedan hoppade vi på tåget som skulle ta oss till Niagarafallen. Det var ett mycket långsamt tåg som slingrade sig fram längs vinodlingar och små byar, men strax efter 11 nådde vi vårt mål.

toronto toronto

Vi började dock med att äta lunch. Av en kanadensare hade vi fått tipset att ta oss till The Flying Saucer, en diner med rymdtema och enorma portioner. Där åt vi hamburgare och steak reuben och hade en ljuvlig servitris som berömde vår aptit och kallade oss sweethearts.

toronto toronto

Sedan var det dags att uppleva Niagarafallen. Denna otroliga naturkraft precis på gränsen mellan Kanada och USA.

toronto toronto

Det vi ser här är Hästskofallen som till största delen ligger på den kanadensiska sidan. Totalt genererar Niagarafallen samma mängd kraft som tre moderna kärnkraftsreaktorer.

toronto toronto

Vi ställde oss i kö för att köpa biljetter till båtturen Maid of the Mist som åker nära fallet. Det gick snabbt och vi hade strax fått varsin röd poncho och klivit ombord.

toronto toronto toronto

Båtturen var en väldigt kul upplevelse som gjorde oss rejält blöta. Det gjorde dock inte så mycket eftersom det var 35 grader varmt och vi torkade på nolltid i solen. Att få se fallen på nära håll var verkligen häftigt och det kändes som en sådan sak man kommer att minnas riktigt länge. Jag har själv minnen av att jag som liten tittade i min mormors fotoalbum från hennes resa till Niagarafallen och fascinerades av dess storhet.

toronto toronto

Efter båtturen gick vi turistgatan upp, jag köpte en mjukglass och sedan letade vi upp bussen som tog oss till tåget och tillbaka till Toronto.

toronto toronto

Efter att ha kommit fram till tågstationen svängde vi förbi Distillery District där det mesta dessvärre var stängt, men vi hittade en mexikansk restaurang som hade öppet och slog oss ned där för att runda av dagen.

toronto toronto

Ny dag, ny utflykt! Den här dagen begav vi oss till Kensington Market, ett litet funky område med mycket second hand. Vi strosade omkring där ett par timmar och åt lunch på ett jamaicanskt-italienskt ställe, det lät som en för kul fusion för att inte prova. Jag köpte en blå- och vitrandig T-shirt i en av second hand-affärerna men konstaterade sedan, som jag gjort i både Tokyo och Berlin, att vi har väldigt bra second hand hemma i Stockholm. Endast i Rom har jag lyckats fynda lika bra som jag gör på Södermalm.

toronto toronto toronto

I ett av kvarteren hittade vi ett lokalt ölbryggeri som sålde väldigt snygga burkar och kul merch. Jag blev alldeles för nyfiken för att inte köpa en burk pickle water. Det smakade väldigt mycket som Loka med dillsmak, inte äckligt men inte heller jättegott. En klassisk 2/5 och inget jag blivit sugen på sedan dess.

toronto toronto

Framåt kvällen begav vi oss till universitetsområdet för att delta på en ceremoni där N’s syster skulle få diplom för det forskningsarbete hon gjort under året. Mycket högtidligt! Fina jag höll på att svettas ihjäl i vädret ”34 grader känns som 42” och publikens solfjädrar viftades för fullt under uppropen av allas namn. Men det var en kul tillställning och ett väldigt fint universitetsområde.

toronto

På onsdagen begav vi oss till det mysiga området Leslieville. Om jag skulle bosätta mig i Toronto skulle jag kanske välja att bo där. Det var fullt av trevliga matställen och små butiker samt gångavstånd till stranden. Vi åt på ett jättegott ställe som heter Completo.

toronto toronto

Sedan gick vi till stranden Woodbine Beach och bredde ut våra handdukar i den vita sanden. Framför oss hade vi Lake Ontario som bjöd på ynka 14 svalkande grader, men ett dopp var blev det.

toronto

På kvällen blev det pizzaparty hemma med ett gäng gäster som var på besök. Gott!

toronto toronto

Vår resa började närma sig sitt slut så det var dags att hinna checka av några fler saker på listan. Först ut matmarknaden St. Lawrence market där vi gick runt bland alla olika stånden och kollade på fina grönsaker, nybakade pretzels och stora ostar.

toronto

Sedan begav vi oss till Queen Street West. Det regnade och åskade så vi sicksackade oss fram mellan olika butiker och stannade sedan på ett vietnamesiskt ställe för lunch.

toronto

En sak som är bra att veta med Toronto är att alla gator är jättelånga. Queen Street till exempel är 14 kilometer lång och går i princip genom hela staden, så bara för att något ligger på samma gata betyder det inte alltid att det är i närheten. Toronto är också en av världens mest mångkulturella städer och det finns massor av lokala områden som China Town, Little Italy, Greek Town, Little Portugal osv. Alla vi träffade var väldigt vänliga och öppna. Det finns en stark lokalpatriotism, särskilt mot USA, och den har knappast blivit svagare den senaste tiden. Många produkter marknadsförs som ”Proudly Canadian” och lönnlövet syns överallt.

toronto

Vad passar bättre en regnig torsdagseftermiddag än lite bio kände vi och letade upp en biograf. Vi bokade biljetter till 28 years later, köpte popcorn och slog oss ned i mörkret.

toronto

När vi kom ut hade det slutat regna och vi letade upp en trevlig bar som heter 416 Snack Bar. Hade jag bott i närheten hade det nog blivit min stammisbar.

toronto toronto

När vi satt på baren började vi att kolla upp var man kan äta Torontos bästa hamburgare. Vi konsulterade ett gäng olika siter och några trådar på Reddit och svaret ledde oss till Cabano’s Cheeseburgers. Hade de rätt? Svar: ja. Det var jättejättegott. Verkligen helt perfekta cheeseburgare och mycket bra pommes.

toronto toronto

På vår sista dag i Toronto åkte vi till Aga Khan-museet som är ett stort konstmuseum med fokus på islamisk konst och kultur.

toronto toronto

Vi gick runt där bland deras utställningar som avhandlade allt från ornament och kalligrafi till tusen år gamla vaser och bonader. Det finns något mycket fascinerande i hur människan i alla tider har dragits till det vackra, att man i århundraden lagt tid på sådant som är praktiskt onödigt men visuellt tilldragande och att det har bevarats fram till idag. Det får mig att vilja omge mig med saker som är värda att spara, kanske inte i 500 år, men åtminstone i 50.

toronto

Efter vårt museibesök åkte vi tillbaka hem till Greek Town där vi bodde och passade såklart på att äta grekiskt på en av restaurangerna där. Vi åt en så god sallad som fick mig att bestämma att grekisk sallad är exakt vad jag vill äta hela den här sommaren, synd bara att det har varit så kallt.

toronto

Sedan tillbringade vi fredagskvällen med att packa, laga middag och hänga med familjen och dagen därpå for vi hem till Sverige igen och det var nästan allting som vi gjorde på vår resa till Toronto. Hoppas att ni tyckte att det var kul att följa med!

Kära dagbok – 7 juli

Kära dagbok,
Idag vaknade jag av ett enormt dunsande vilket jag trodde var tidningsutdelaren som försökte att slå något slags rekord i högljudd brevinkastning men som i själva verket visade sig vara min hallspegel som sekvensvis föll ned i golvet. Märkligt nog gick den inte sönder. Betyder det sju års tur kanske? Efter den initiala chocken gick jag upp och klädde mig som en grekisk smörsångare i vita jeans, vit T-shirt, bruna loafers och en folkloristisk liten väst som jag köpte i Antibes. Inne på kontoret rådde stiltje förutom i caféet där de spelade Craig David. De har en märklig förmåga att spela låtar som är bekanta men som man inte tänkt på på sisådär femton år. Jag undrar vem som gör deras playlists, det måste vara en riktigt nostalgiker och jag tror att vi skulle komma bra överens. På lunchen nyttjade jag och några kollegor gymmet. Det stora omklädningsrummet som varit stängt i två månader för renovering hade äntligen öppnat igen och såg märkligt nog exakt likadant ut som tidigare, inte ett spår av någon ommålning eller uppfräschning eller ventilationsåtgärd. Sedan åt jag fisk till lunch och därefter försökte jag motivera för legalavdelningen att all copy jag skriver inte behöver tolkas helt bokstavligt utan att det finns något som kallas för att ”leka med ord”, en kamp jag fört regelbundet i hela mitt yrkesverksamma liv med varierat resultat.

Efter jobbet gick jag förbi Mall of Scandinavia, eller bara Mos som vi trötta själar kallar det vilket uttalas på samma nonchalanta vis som tillbehöret till korv. Där var det så fullt av tonåringar att jag blev helt ställd av alla hormoner i omlopp. Det blev ett snabbt varv för att hitta någon slags curl crème till håret, vilket jag inte gjorde, så sedan tog jag pendeln in till city. Därifrån promenerade jag till Stadsmissionen i Gamla stan. I butiken stod några damer och sjöng Tula hem och tula vall, jag förstod inte om de var besökare eller jobbade där, men de kändes väldigt hemmastadda. På väggen hängde en ljusgrön klänning som jag provade mest för att det kändes kul men som satt helt perfekt och jag beslutade mig för att köpa den för att kunna testa den ordentligt hemma. Kanske är det just den klänningen jag ska ha på ett bröllop i slutet av sommaren. Uppfylld av min shoppinglycka promenerade jag genom nya Slussen och in på Arket på Götgatan som hade rea. Där provade jag tre klänningar till av bara farten, men alla satt så konstigt kring armhålorna. Det är verkligen min sämsta kroppsdel, det där överflödiga köttet som samlas i armhålsvecken och som bara försvinner om man står med armbågarna utåt som om man ska dansa ringdans, vilket är en pose som är högst onaturlig att ha en hel dag. Det blev inget köp utan jag kilade vidare till biblioteket för att hämta ut två böcker och lämna tillbaka en, det gäller att ha ett positivt nettoresultat inför sommarläsningen.

Väl hemma så lagade jag cannelinibönor i en mustig sås på soltorkad tomat, chili, vitlök och grädde. Till det en massa ruccola med citron och ett rostat pankosmul. Det här är absolut inget jag hittat på själv utan ett recept jag såg på New York Times för ett tag sedan och då sparade ned för att det lät gott och det blev faktiskt gott också. Maten var klar till tjugofjärde matchminuten mellan Peking och BP så då åt jag framför matchen och var på ett ganska gott humör fram till åttionionde minuten då jag blev sur. Som kompensation lade jag mig raklång och scrollade på TikTok och saknade min kille som nu är iväg på semester, jämmer och elände. Efter en stund i algoritmens klor slet jag mig loss och slog på min privata spellista med namnet Ingen guilt, bara pleasure (ja, den innehåller både Cher, Celine Dion och Shania Twain). Sedan provade jag min nyköpta klänning och bestämde att den nog får stanna och sedan frös jag till is för då kom jag på att jag glömt ringa till min systerdotter som fyller år idag och nu var klockan 22:28. Det blev plötsligt jättemycket guilt och som straff tog jag tag i disken och matlagningskaoset som stått parkerat sedan minut tjugofyra. Under tiden jag diskade kom jag på att jag var sugen på att skriva ett blogginlägg helt rakt upp och ned om min dag, så då började jag att göra det i huvudet och när jag var klar satte jag mig vid min dator och skrev. Och nu är klockan strax efter midnatt och inlägget är klart och jag ska bara läsa igenom det tre gånger innan jag publicerar, för sådan är jag, och sedan ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig och smsa min kille och säga att jag saknar honom och sen kanske läsa lite i en av de nya böckerna jag lånade. Imorgon eller någon gång snart ska jag skriva ett inlägg om allt vi hittade på i Kanada, men idag fick ni visst bara detta, rakt ut från mitt huvud. Det trodde ni inte va? Okej, dags att tänka på refrängen. Vi hörs!

Ett svar: att ta hand om sig själv och göra två personer stolta

Hej Julia!
Jag har en fråga till dig som jag tänkt på länge. Du verkar bra på att ta hand om dig själv. Hur har du blivit det? Har du några tips på hur man kan bli det även om man inte gjort det typ nånsin? Är 36 år och nyseparerad och inser att jag är riktigt dålig på det.


Hej Siri,
Tack för ditt meddelande! Jag måste erkänna att jag först blev både lite smickrad och konfunderad kring ditt påstående om att jag verkar bra på att ta hand om mig själv. Det fick mig att börja fundera, analysera och försöka syna min person utifrån, men efter en kort stund insåg jag att du nog har rätt. Jag är ganska bra på att ta hand om mig själv och även om ensamhet sällan är mitt första val så är jag också van att hantera den. Låt mig därför försöka att ge ett svar till dig.

Jag vill börja med att citera Rainer Maria Rilke. Egentligen vill jag rekommendera hela hans bok Brev till en ung poet till dig. Den är mycket tunn men behandlar ämnen som skapande, ensamhet och meningsfullhet på ett väldigt fint sätt och jag återkommer själv ofta till den i stunder av tvivel. I det åttonde brevet skriver Rilke: ”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.” och samma sak vill jag säga till dig.

Livet har inte glömt dig, det finns där och det går att forma. Självklart kommer det alltid att existera olika förutsättningar som påverkar på vilket sätt och hur mycket, men de känner du till bättre än jag, och sanningen är att de sällan är så låsta som man vid en första anblick tror. Du måste därför ge dig tillåtelsen att drömma fritt och tänka högt: vem vill du vara och vad vill du göra? Det kan handla om både det lilla och det stora. Vill du vara en person som använder tandtråd varje dag, någon som ofta går på olika kulturupplevelser, en som kan tala japanska obehindrat, någon som lagar kreativa maträtter eller som en dag har ett hus vid havet?

Om det känns svårt att hitta drömmarna, försök att inspireras av någon som du tycker gör det bra och sätt sedan upp små steg för att nå dit. Att dokumentera handlingen och visa för någon mer kan hjälpa. Det måste inte vara på en blogg eller Instagram, det kan räcka med att berätta för en vän att idag lagade jag en jättegod middag eller nu har jag varit på ett museum som hade kvällsöppet. Jag själv brukar ofta konceptualisera saker för att motivera mig, gärna göra något till ett mindre projekt, sätta upp en liten rutin eller ha ett övergripande tema under en vecka eller månad. Nu till exempel har jag en period på två veckor efter den första delen av min semester då jag ska vara kvar i stan och jobba innan jag går på ledighet igen. Då vill jag passa på att göra något extra av den tiden, för min egen skull. Kanske ta morgondopp så ofta det går för att behålla sommarkänslan, utnyttja det faktum att jag har mycket hemmatid på kvällarna till att rensa i min lägenhet eller äta av allt grönt som växer på min balkong och laga enkla, goda rätter som jag gillar.

Jag läste någonstans att man ska försöka att göra två personer stolta: sitt 8-åriga och sitt 80-åriga jag. Det var något som fastnade hos mig och jag gillar kombinationen som det skapar. Barnets strävan efter lekfullhet, äventyr och nyfikenhet, att kanske ha ett spännande jobb eller bara ett par helt fantastiska glittriga skor. Att kunna äta popcorn till middag, inreda en lägenhet helt själv och bjuda över sina vänner på kalas mitt i veckan. Men också den äldre personens ömma och förlåtande blick, medvetenheten om att man försökte och gjorde sitt bästa. Känslan av att ha vårdat och tagit hand om sin kropp, att ha investerat tid i relationer för att få dem att hålla länge, att ha vågat göra saker som tycktes läskiga och förhoppningsvis att en dag nå vetskapen om vad som är viktigt på riktigt.

Där någonstans försöker jag landa när jag tar hand om mig själv. En kombination av saker som känns bra här och nu, för Julia nästa dag, men också på längre sikt. En vetskap om att mitt liv till stor del är upp till mig, att det vill mig väl och att det går att påverka. Så gör även ditt. Låna gärna Rilke på biblioteket och börja sedan att skriva en lista över några saker du vill göra för dig själv, stort som smått. Jag önskar dig den finaste av somrar Siri och jag hoppas att du gör den till din.

En hälsning från Toronto

toronto


Vi landar på kanadensisk mark på torsdagen. Lönnlöv över allt från att hjulen slår i landningsbanan, proudly canadian, have you booked your return flight miss, you might want to stay. Står tidszonsförvirrad och stirrar på ett roterande bagageband, blicken fäst på väskorna som far runt, runt, min stora svarta utspottad strax därpå, den andra uppenbart frånvarande, midsommarsillen och skjortorna kvar på Kastrup. Inte försvunnen men mycket försenad, berättar personalen bakom disken när vi fyller i blanketter och så far vi hem till N:s syster och familj som bor här. Alla svenskarna på Instagram tycks uppklädda i klänningar och kransar, idyllen av dragspel och sommarängar, här är det en vanlig junifredag, skolorna fortfarande igång. Vi tillbringar dagen på ett shoppingcenter för att kompensera för väskans frånvaro, kommer därifrån med händerna fulla av kassar, tar två öl på en uteservering istället för snaps, äter jordgubbar med glass och lyssnar på Taube och Thåström. Lördag i parken, en löptur på morgonen sedan Farmer’s market med ekologiska grönsaker, en trebent hund, picknickfiltar i gräset och trubaduren som sjunger Bon Iver. Luften tryckande, hettan påtaglig. I veckan väntar 34 grader och värmebölja, en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox, utflykt till Niagarafallen och äventyr i staden. På kvällen plötsligt ett telefonsamtal, väskan med sillen står på verandan, allt är i sin ordning, semestern har just börjat.