Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Det skedde under en augustimånad i brist på annat att göra och hon skrev den för hand i en anteckningsbok. Lätt, fritt och radikalt. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Om det ska vara så svårt att skriva är det nog bäst att låta bli, om handen och tiden ändå inte vill.
Utanför fönstret ryms snöfall och novembermörker. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre, men jag kan inte förstå att det är nyårsafton snart igen och så ett nytt år, en siffra till att addera. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996.
Tidens tickande och kroppens åldrande skrämmer mig. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda, inte särskilt rimligt utifrån mitt perspektiv, men ändå enklare. Istället är det det statistiska åldrandet som väcker min fruktan och det är svårare att köpa sig ifrån, går inte riktigt att undvika med hjälp av en god självkänsla. Är siffror och odds och deadlines, ja bokstavligen en dödlinje för somliga av livets hållpunkter och det krävs djupblå nätter för att ens våga tänka på.
Ett svagt pling hörs från min inkorg. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna.
Tiden då det fanns en möjlighet att bli en artonårig talang är sedan länge över. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Alla dessa liv och jag som tittar på, mina konturer i glaset och någonstans vet jag att svaret jag söker inte finns där ute. Allting bor inuti.
Lämna en kommentar
Jag känner precis likadant. Jag fyller år imorgon, trettioplusnågonting, och jag kommer vakna ensam i en tyst kall hyresrätt där jag inte känner mig hemma. För ett halvår sedan föreställde jag mig den här dagen annorlunda: att han skulle finnas med och fira på något sätt, men han kommer inte ens SMSa ett grattis.
Grattis i efterskott 💕
Igenkänningen är brutal. Att få hinna ikapp, den känslan äter mig vissa nätter. Varför blev mitt liv inte som ”alla andras” liksom? Frös in mina ägg nu i höstas som ett desperat försök att stoppa tiden. De frusna äggen kommer alltid vara 37 och det gör mig ändå lite lugn. Tack för att du delar <3
Äkta och vackert med hög igenkänning. Hoppas dina poetiska texter snart finns i bokform. Tack! 🌻💖🙌
Vilken käftsmäll. Känner likadant. Hatar nyår, hatar att fylla år. Men fint att inte vara ensam om ensamheten <3 och du skriver otroligt fint!!
Vi går en lång, kall vinter till mötes och det känns som att tävlingen redan börjar kännas förlorad. Önskar att jag inte kände igen mig så pass mycket i din text.
Kram
I wouldn’t mind if I had achieved some personal goals in my life but due to circumstances, I haven’t. So I’m stuck and wonder that in 5 years time when I am 40, will I still be in limbo? It looks like it
En till i ensamheten, i rusande tid. Ensam kvar nu i umgänget där alla har hittat sitt sällskap, sin familj. Försöker tänka att jag bara haft otur, hittills, men det ändrar inga omständigheter, skiftar bara en känsla, ibland. Som denna texten gör, och andras ord här, som gör att ensamheten blir mindre, för en stund.
Va, du har ju åstadkommit så mycket! Och skriv boken: som en punkig Sagan men lite äldre. (Älskar den boken men den ÄR ju också lite barnslig). Så, världen behöver DIN bok, skriven av en kvinna i DIN ålder. Trots att jag nyss hittat till denna blogg längtar jag efter din bok! Jag tror att om du vågar tro på din unika röst kommer den att sticka ut. Hur många nutida författare går i kyrkan? Låt din religiositet lysa igenom i din text. Folk är utsvultna på andlighet och mystik. Ursäkta icke-efterfrågad rant och tankar, hehe, ville bara peppa.
Lyssna på Susanna.
Ja, lyssna på detta!
Exakt! Om jag får komma med ett eventuellt oombett tips så har The War of Art av Steven Pressfield hjälpt mig att komma framåt med att våga skapa och dela med mig genom att förstå mer om motståndet man kan uppleva. Att motstånd inte är samma sak som att inte vilja. Snarare oftare tvärtom.
Å så sitter man här å förundras hela tiden av ditt rika liv. Rik på det sättet som man inte kan köpa eller frysa in och som inte är beroende av om man bor i ensamhushåll eller inte. Jag håller med Susanna!
Wow! Så träffande och så välformulerat ❤️
Igenkänning på detta alltså! Fyller 35 på nyår och vill känna tacksamhet över ännu ett år men det gnager. Trots att jag ”på papperet” kommit ifatt (med det mesta förutom kids) så är känslan ändå samma. Kanske för att normen inte passar alla? Kanske för att ensamhet finns trots att du är omgiven av partner, vänner, kollegor.
Anyway, älskar dina texter, följt dig läänge och skulle du skriva en bok skulle den göra succé <3
Håller också med Susanna som uttryckte det så bra!
Nej men snälla så fint Julia
“Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna.”
”Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig.”
😭😭
Vi är redan många som uppskattar dina vackra, ärliga, sanna texter och även jag hoppas att du snart sätter dem på pränt i form av en bok (så småningom många!) så att ännu fler får chansen att möta ditt skrivande <3
”Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna.” sitter fast i mig. Så tacksam för att ha hittat till din blogg. Som du skriver!